Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Annonser

Att skriva sig ut ur ungdomens mörker

Helena Dahlgren
Orkidépojken
(Constant Reader)

Från bloggen Bokhora till hennes egna bloggar, till den personliga fackboken ”100 Hemskaste” (Modernista), som tidigare recenserats på Deckarlogg, och hennes inledande novell ”Under huden” i novellantologin ”13 sagor om ond bråd död” (Swedish Zombie), som väntar på att bli recenserad, och nu också debutromanen ”Orkidépojken” (Constant Reader).

Likadant hela vägen. Det vill säga: Det är förstås vad hon skriver om men lika mycket hur hon skriver om det hon skriver.

Hon, alltså Helena Dahlgren.

Hon skriver liksom med en axelryckning – som tics i ena axeln. Spontant och direkt, som det blir. Men ändå inte, för samtidigt…

orkidepojkenJa, samtidigt är det om hon övervakar och har koll på sina axelryckningar. Skriftart: kontrollerad spontanism.

Det var Helena Dahlgrens sätt att formulera sig som jag nu försökte beskriva. Hur hon skriver sina meningar, var hon sätter punkt, orden hon använder.

Jag ska ta ett enda exempel, bara: ”Och ändå. Men ändå.

Ja, du ser. Ja, du hör nog. Hur hon liksom diskuterar med sig själv. Vilket leder in på Helena Dahlgrens hoppiga sätt att berätta. Också det lika slängigt som kontrollerat, tror jag.

Än är hon här och än är hon där, än i själva berättelsen och än utanför den, liksom betraktande berättelsen, än är hon personen i berättelsen, Hanna, och än är hon berättaren = författaren.

Hanna = jag-berättaren. Men jaget blandar också in dagsboksblad som berättaren inte har skrivit utan Lina, hon som passade in så väl, var skolans och hela traktens drottning, men försvann ändå, i sitt mörker.

Också utskrivna inlägg från Orkidépojkens blogg och utkast som aldrig publicerades men ju publicerats. Kommentar: !! och ??

Det här sättet att skriva ger en intensiv nerv åt berättelsen: en nerv som dunkar så av liv på gränsen mellan livslust och desperation, ungdom och vad som ska komma sen, att det är lätt att tro att Helena är Hanna, att hon skriver ur och av sig själv, om sitt eget liv, sin egen skolgång och uppväxt, i berättelsen om Hanna eller tvärtom, i Hannas berättelse.

Miljön är Tyresö – en ”urtrist” förort till Stockholm. (Det finns dock värre förorter, ska jag be att få påpeka.)

Där finns skoleleverna Hanna och Zeb, den senare bög, och alltså Lina som plötsligt försvann. Där finns också Orkidépojken som en levande röst på sin blogg, den gamla teveserien ”Twin Peaks” och låtar, låtar, låtar som håller en uppe i det mörker som ungdomen och uppväxten innebär – med sommarjobb, nätter på gayklubbar, längtan till London och nåtslags väsen – en närvaro – i Tyresös skogar.

Det är ur detta mörker som romanen – om det är en roman – har författats. Eller snarare: ut ur detta mörker. Att ta sig ut ur ungdomen med sig själv i behåll, det är väl vad romanen handlar om.

Om det är en roman, ja. För mig är ”Orkidépojken” snarare ett uttryck, en känsla, en vild vilja, som jag tror många kan känna igen sig i.

Genre: Äh, det vet jag inte. Måste allt placeras i en genre? ”Orkidépojken” har väl snarast skrivits utanför olika genrer med snabba besök i dem.

Liksom det är både en vuxen- och ungdomsbok.

Och den är bra. Mycket bra. Ja, det hade du förstått.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)

Sköra, starka kvinnor

Det finns tuffa tjejer som oförskyllt hamnar i hemska situationer. De är starka hjältinnor i deckarvärlden, ofta journalister eller unga poliser som ännu inte nötts ner av byråkrati eller misogyni.

Annika Bengtzon och Nora Sand är två skandinaviska exempel på journalister som gräver tills de finner. De kan också vara jurister som Rebecka Martinsson eller med ett amerikanskt exempel V.I. Warshawski, privatspanare med ekonomisk brottslighet som specialitet.

Gemensamt för dem är deras envishet och mod och bristen på förmåga att ta ett nej. Med påtagliga risker för sina liv tar de initiativ, kartlägger, utreder och bråkar sig fram till sanningen, till en sammanhållen bild av verkligheten.

Så finns de vilsna, de med diagnoser.

Det intressanta med dem – ta Saga Norén eller Carrie Mathison – är att deras personligheter tillför något viktigt till det polisiära arbetet. De personifierar det kluvna på ett konstruktivt sätt med en dimension av envetet borrande.

OffermossenSaga Norén är rak och tydlig i sina behov (sex, till exempel) och i sin logiska förmåga. Hennes arbete sker enligt regelboken, men eftersom hon är en fena på regler, ser hon också det andra inte ser.

Carrie Mathison vet sina gränser och lär sig att släppa loss sin maniska sida i rätt ögonblick för att få den där starka skjutsen i kreativt tänkande som ger nya kopplingar och samband.

Ibland går det åt helvete. De fattar fel beslut och är så mänskliga i sina tillkortakommanden. Båda har lyckats fängsla en världsomspännande tv-publik som följer dem säsong efter säsong.

Alltså finns det ett behov av att se och identifiera sig med personer som vanligen betraktas som utsatta, i roller med makt och pondus.

Nyligen har det kommit ut tre romaner med en helt annan sorts hjältinna. Susanne Janssons debut ”Offermossen” (W&W), Rebecka Edgren Aldéns ”Och Blomstren dö” (Norstedts) och tyska debutanten Melanie Raabes ”Fällan, (LB Förlag; övers: Leif Janzon).

Ingen av dem är polis. De är aktörer i kraft av sina erfarenheter och dras in i händelser som de inte väljer, som de inte heller kan välja bort och som leder rakt ner i ett förträngt och stängt förflutet som de bär som skal runt tunna kroppar.

De är sköra och slutna och på vakt mot omvärlden i en känsla av att allt gungar, att verklighet och overklighet flyter ihop i ett diffust töcken som det gäller att stålsätta sig emot.

Den genre som behandlar den här sortens fenomen går vanligtvis under beteckningen psykologisk thriller och kännetecknande för den är just det vaga, dubbelexponerade. På vilket plan utspelas egentligen händelserna, är de fantasier eller manipulationer, är de förankrade i ett verkligt förlopp eller inte? Verkliga händelser som andra människor har behov av att dölja manipuleras och justeras till priset av de sköra, starka kvinnornas liv och hälsa.

Alden Och blomstren döHos Susanne Jansson är det en ung biolog, Nathalie, som återvänder till sin barndoms mossmarker för att göra mätningar för sin avhandling. Rebecka Edgren Aldéns frilansjournalist Gloria återvänder med sin nya kille till Ekudden, en plats i skärgården där hon tillbringat barndomssomrar i ett kvinnokollektiv. Tyska Melanie Raabes ensliga författare Linda Conrads har inte lämnat sitt hus på över tio år, inte sedan hennes syster Anna mördades.

Men så händer något. En händelsekedja sätts igång. Personer stöter på. Vägar korsas, minnen väcks.

Vad hände i mossmarkerna när Nathalie var barn? Varför återkommer samma otäcka dröm hos Gloria natt efter natt ute på Ekudden? Varför kan inte Linda Conrads leva utanför sina väggar, vad är det för överväldigande fara som hotar?

Romanerna handlar om det som finns i medvetandets utkanter, fragment som tränger sig på i oönskade ögonblick, förnimmelser väckta av dofter och former, någon som säger något i förbifarten. Mönster uppstår, fördjupas, bildar hemska helheter tills det inte längre finns någon återvändo.

Nathalie, Gloria och Linda drivs allt längre mot bråddjupen, mot sanning och försoning.

De är inga viljelösa offer. De har alla tre en frisk, stark kärna som tvingar dem att ta konsekvenserna av sina insikter. Det är förstås inte behagligt. De gråter och kämpar emot, men behovet av att få lov att förstå och omfatta det förflutna blir så stort att de drivs mot en befriande sanning.

Jag blev mycket förtjust i ”Offermossen”. Landskapet är både verklighet och symbol, bärare av något översinnligt, något människorna präglas av, måste förhålla sig till och böja sig för.

Raabe FällanSusanne Jansson skildrar det beroendet på ett fint sätt. Vardagens praktikaliteter möter historien och myten på mossmarkens förrädiska tuvor. Ett felsteg kan så lätt bli ödesdigert.

Nathalie är en riktig person som man lär känna och förstå, det är med sympati man följer hennes väg in i sorgen och läkandet.

”Fällan” är skickligt komponerad med dubbelexponeringar mot det förflutna och ett pågående nu där författaren Linda Conrads förstår att hennes chans att jaga rätt på en mördare när hon bokstavligt talat har låst in sig i sitt hus, ligger i hennes förmåga att skriva en bok om skeendet på ett sådant sätt att hon kan avslöja gärningspersonen.

”Och blomstren dö” är inte alls illa den heller.

Huvudpersonen gråter lätt och ofta, är överkänslig och snar att ta till sig inbillad eller verklig kritik. Hon känner mycket väl igen sig i diagnosen HSP, Highly Sensitive Person som en människa som bär sitt inre utanpå i alltför hög grad.

Hennes stökiga ungdom slutar i en katastrof hon inte förstår vidden av, inte minns något om utom i den otäckt återkommande drömmen. Människor dör, unga människor har försvunnit någon – eller några personer sitter på en sanning ingen vill ha upp i ljuset. Styrkan här ligger i skildringen av huvudpersonens växande övertygelse om att det bokstavligen är livsviktigt att få veta.

Och det är det väl? Eller?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

Hellberg SnöglobenI nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)

”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

Hellberg Styggelsen”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

Hellberg Blek hästI vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Hellberg TistelblommanSen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Hellberg SnöglobenMen ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

jag-vantar-under-mossan”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.

Svensk skräck genom historien

Mattias Fyhr
Svensk skräcklitteratur 1
Bårtäcken över jordens likrum
(Ellerströms)

Mattias Fyhr, verksam vid Jönköping University, skulle kunna beskrivas som en kombinerad litteraturvetare och skräcknörd.

Hans nya bok, ”Svensk skräcklitteratur 1”, är del ett av två i ett planerat standardverk om den svenska skräcklitteraturens historia. Boken kan i sin tur beskrivas som både en avhandling och ett fanzine.

Fyhr är en litteraturvetenskaplig rabulist.

Fyhr-skräck-1-omslagNär han ser att tidigare forskare nonchalerat svensk skräcklitteratur och slarvat med fakta, då ställer han till med räfst- och rättarting. Vilket Fyhr ofta tycker sig ha anledning att göra.

Han skriver, direkt i inledningen: ”Så sent som 2009 var den rådande synen, också bland litteraturvetare, att svensk skräcklitteratur föddes med John Ajvide Lindqvist.”

Och när en mycket intresserad men mindre kunnig läsare, alltså jag, ser hur noga Mattias Fyhr går igenom och redovisar, sätter sina rön mot andras, då kan jag förstå upprördheten. Han har åstadkommit ett litteraturvetenskapligt pionjärverk men också en stridsskrift för skräcklitteraturen.

Fyhr skriver inåt och utåt, kämpar mot universitetens traditionella litteraturforskning samtidigt som han utför den tredje uppgiften: kommunikation med allmänheten.

Han formulerar sig så enkelt att varje skräckläsare inte bara kan utan bör läsa boken. Fast ta tid på er, läs långsamt, här finns många okända fakta.

Som att hela författarskap hoppats över! Till exempel Constans Pontin (1819–1852), som skrev skräckpjäsen ”Agda” och här fått ett eget kapitel, eftersom han inte bara hamnat utanför litteraturhistorien utan, enligt Fyhr, är en av de främsta representanterna för svensk skräck.

Det började på medeltiden, då föddes den svenska skräcklitterära traditionen.

Mattias Fyhr går igenom ballader, pjäser och prosa, lyfter fram Olaus Magnus fornnordiska gengångare och visar att Urban Hiärnes teatertragedi ”Rosimunda” var ett skräckdrama. Även poeterna Kjellgren, Lenngren och Stagnelius ägnade sig åt skräck – i ballader, dikter och dramer.

Franska och engelska influenser omvandlades, en egen skräcktradition uppstod i Sverige. Så intressant och läslockande att jag strax måste höra med biblioteket om det går att få tag på de gamla svenska skräckklassikerna.

Och då har Mattias Fyhr, i första delen av sin svenska skräckhistorik, ändå inte hunnit längre än till 1850.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet 2017)