Afrikanskamerikansk deckare eller annan krimi i Harlem

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

När genrer och litterära uttryck breddas och fördjupas kan något extra bra, nytt och annorlunda inträffa. Till exempel i och med kriminalgenren.

Det kan vara en deckarförfattare som hämtar influenser från någon annan skönlitteratur. Eller en skönlitterär författare som använder sig av tekniker från kriminalgenren. Det litterära resultatet blir mer, bredare och djupare.

En annan krimi snarare än deckare. Och bättre. Eller: och bättre?

Nej, inte alltid. Inte säkert att det blir bättre. Om deckarförfattaren glömmer bort sin genre och hänförs av det skönlitterära kan resultatet bli pretentiöst och arty. Inte bra. Om den skönlitteräre författaren inte respekterar och tar kriminalgenren på allvar kan det bli varken det ena eller det andra. Inte heller bra.

Men när den skönlitterära romanen integreras med kriminalromanen eller kriminalromanen med den skönlitterära romanen blir det – ibland – riktigt bra. Ofta verkar resultatet av denna litterära integration fungera som bäst när författaren också skriver med ett socialt och samhälleligt, kanske  politiskt syfte.

Nog om detta, som föranleddes av Colson Whiteheads nya roman ”Harlem Shuffle”.  Som är en deckare? Kanske. Eller en annan krimi? Definitivt. ”Harlem Shuffle” är en kriminell roman, vilket man också kunde säga om de bägge romaner av Whitehead som tidigare finns på svenska, ”Den underjordiska järnvägen” och ”Nickelpojkarna”. (Han har före dessa skrivit ytterligare fem romaner, som är oöversatta.)

Men den här gången har det blivit mer så, mer av deckare och integrerad kriminalroman. Genren, för det finns en genre eller litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren.

Några – av faktiskt ganska många (googla på ”afro american crime novels” så får du se) – föregångare i denna svarta amerikanska deckartradition är bland andra Chester Himes med sina burleskt verkliga polisromaner från Harlem, Ishmael Reed med sina än mer burleska antideckar-deckare och Walter Mosley med bland annat de hårdkokta deckarna om den svarta privatsnoken Easy Rawlins.

Men, som jag skrev, det finns många fler svarta deckarförfattare från USA, tyvärr nästan genomgående oöversatta till svenska.

”Harlem Shuffle” utspelar sig som titeln anger också i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan, börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Fast samhällsförändringar – ja, omvälvningarna – ligger blott under själva berättelsen som fokuserar på hans business och butik, Carney’s Furniture, grundad med pengar efter pappan, kan man säga.  

Mike Carney, pappan, var en rufflare och småtjuv som sköts ihjäl av polisen vid ett inbrott. Man kan väl också säga att pappan försökte överleva så gott han kunde liksom sonen försöker. För frågan är: Hur förblir man – i betydelsen en svart man – laglydig i en kriminell värld där redan att vara svart är kriminellt. Eller förbestämt att bli. Som att Carney’s Furniture har en avdelning för begagnade möbler (av obskyr härkomst) eller när Rays kusin Freddie försöker få honom  att ta hand om stulna juveler.

Colson Whitehead. Foto: Michael Lionstar

Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir kriminallitteratur.

Ray Carneys hustru arbetar på en resebyrå för svarta resenärer, arrangerar resor till sydstaterna. Inte det lättaste, resorna måste anpassas efter segregationen. Resrutten måste gå där USA:s svarta befolkning tillåts att resa eller ens vara. Eller ens finnas till. Existera. Och detta är alltså typ 1964, det är fan inte längesen.  

Ånyo: Vad är kriminellt? Vad är stöld? Att stjäla människors liv borde väl vara stöld och kriminellt…

”Harlem Shuffle” består av tre delar. Vissa recensenter har liknat delarna vid ett inferno. De menar att Whitehead låter Ray Carney som en afroamerikansk nedstiga i underjorden. Visst, men jag tycker det räcker att beskriva det som skildringen av en längtan efter livet – ett annat liv, bortom narkotikans, kriminalitetens och polisbrutalitetens Harlem, en plats där tunnelbanan inte tjuter  dag som natt, tänk en stor lägenhet på mytiska Riverside Drive.

Rat Carney både längtar och provar sig, på olika sätt. Som att, just så, han tar sig igenom olika ”infernon”. Att bli som en vit affärsman och kapitalist fast svart – ska det vara alternative? Eller fortsätta som mer eller mindre sin pappa, fast ett liksom svart steg upp, som möbelhandlare och småhälare i Harlem. Att bli som en vit – är det livet? Vad krävs för att svarta amerikaner ska få ett liv?

Colson Whitehead skriver och berättar på gränsen mellan fiktion och verklighet, med tydliga tidsmarkörer ur verkligheten. Hans huvudpersoner har verkligen kunnat finnas. Hans huvudperson har kanske funnit. Detta Harlem har ju funnits. Dessa människor, Harlems svarta människor kontra det vita USA, den svarta amerikanska historien genom den vita.

”Harlem Shuffle” kan beskrivas som en små- och större gangsterroman också: en skildring av den svarta befolkningens liv, där varje människor är eller blir eller tvingas bli nånslags gangster. Det är/var själva livsförutsättningen. Jag blir alltid så jävla arg när jag läser sånt här. Ursäkta. En mycket bra roman, en detektivroman. Om inte en deckare så en annan krimi och en av årets bästa översatta.

Bengt Eriksson  

Deckarloggfredag: Abdulrazak Gurnah – en av världens bästa nu levande författare

Deckarlogg har fått förmånen att denna Deckarloggfredag kunna publicera Carsten Palmer Schales essä om Abdulrazak Gurnah, årets Nobelpristagare. Texten skrevs redan i juli (!!!) men refuserades av den nätpublikation som den var tänkt för. Det var ju illa. På Deckarlogg kan ni idag i alla fall läsa Carsten Palmer Schales spännande presentation av en ännu mer spännande men för det flesta okänd författare.

***

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen.

Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder. 

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog ”Paradise” (1994) och ”By the Sea” (2001).

Från det brittiska förlagets hemsida.

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av ”Essays on African Writing”, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för ”A Companion to Salman Rushdie” (Cambridge University Press, 2007). Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987. 

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner. 

”Paradise” (1994, finns på svenska med titeln ”Paradiset”).


I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin ”farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar. 

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som ”européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska. 

”The Last Gift” (2011, finns på svenska med titeln ”Den sista gåvan”).

I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I ”The Last Gift” avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta. 

”Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen. 

”Afterlives” (2020, finns ännu inte på svenska).

Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia. 

I  Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman ”Afterlives” avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är ”i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att ”tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”. 

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse. 

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

”Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han ”har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.  

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I ”Afterlives” överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse.

*The Maji Maji Rebellion (German: Maji-Maji-Aufstand, Swahili: Vita vya Maji Maji), was an armed rebellion of Islamic and animist Africans against German colonial rule in German East Africa (modern-day Tanzania). The war was triggered by a German policy designed to force the indigenous population to grow cotton for export and lasted from 1905 to 1907, during which 250,000–300,000 died. (Ur engelska Wikipedia.)

Ej att förväxla med ett senare uppror mot britterna i bland annat Kenya. (Kenya har under årtusenden varit en knutpunkt under olika folkvandringar. I mötet mellan araber och bantufolk utvecklades den så kallade swahilikulturen som redan på medeltiden bedrev långväga handel. När européer på 1800-talet koloniserade Afrika hamnade Kenya under brittisk kontroll. Vita nybyggare lade beslag på de bördigaste markerna, vilket orsakade starkt missnöje. Det blev grogrund för mau-mau-upproret på 1950-talet. Upproret slogs ned brutalt av britterna men i förlängningen beredde det väg för Kenyas självständighet 1963.)

Carsten Palmer Schale

Bibliografi:

  • Memory of Departure (1987)
  • Pilgrim’s Way (1988)
  • Dottie (1990)
  • Paradise (1994)
  • Admiring Silence (1996)
  • By the Sea (2001)
  • Desertion (2005)
  • My Mother Lived on a Farm in Africa, novellsamling (2006)
  • The Last Gift (2011)
  • The Urge to Nowhere , essä (2011)
  • The Arriver’s Tale, novell (2016)
  • Gravel Heart (2017)
  • The Stateless Person’s Tale, novell (2019)
  • Afterlives (2020)

En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Öster om leden

Börjar bli den tiden på året.

Det är både dags för årets skånska Litteraturrunda, på Österlen som i övriga Skåne. Själv ska jag i år resa runt lite i sällskap med min grekiska – eller snarare lesbiska – väninna Sapfo, sjutton år på det typ 2500-åriga. Klicka HÄR om du vill se vilka litterära händelser som bjuds på Litteraturrundan 2021.

Och sen är det dags för den årliga traditionen vad gäller diskuterande och dbeatterande, den infaller lite oregelbundet på året men oftast i samband med turistsäsongen på Österlen. Just nu facebookas det både här och var i ämnet, bestämt och småilsket.

Det var en tid då det mest brukade handla om grishals men diskussionen verkar ha upphört och ersatts av den årliga den årliga diskussionen om Österlen. (Eller de årliga diskussionerna, för detta kan blossa upp flera gånger om året, eldfängt så det sprakar.)

Var går gränserna för Österlen? Ska husmäklarare och turistjippies tillåtas att utöka Österlens traditionella, ja historiska, sen så länge fastslagna gränser? Dags då också för följande text om Österlen, skriven för ett antal år sen men som det verkar evigt aktuell.

***

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

Österlenbok

Ja, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Så spännande mellan raderna

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Patrick Modiano kan främst jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Huvudpersonerna i hans romaner som på sätt och vis är en enda återkommande romanperson kan jämföras med Philip Marlowe – fast likaså fransk/a.

Modiano skriver detektivromaner, ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att romanen kan kallas deckare – fast fransk.

Nu ska jag inte trolla med ord. Fast det stämmer ju att utgångspunkten för nog alla romaner som Modiano har skrivit är just den amerikanska noirskolans detektivroman. Det är därför jag brukar tjata om att gourmetiska deckarläsare också bör läsa Modiano.

De – vi – känner igen oss och kommer med rätt stor sannolikhet att tycka om det vi läser.

”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Inte kriminellt, den här gången, men kanske har något kriminellt begåtts, utan det gäller själva formen, hur romanen byggs upp och… ja, hur ska jag beskriva det. Kanske: tänks och filosoferas fram.

Romanens jag, Jean Eyben, var knappt tjugo år när han arbetade ”på prov” några månader på Huttes detektivbyrå i Paris. Han fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst. Hutte lämnade över en ”dossier” – en himmelsblå mapp – med de knappa uppgifter som fanns. En mapp som Eyben av någon anledning som han själv inte riktigt vet råkade behålla när han slutade hos Hutte.

”Fallet” som uppdraget gällde var en försvunnen kvinna. Noëlle Lefebrve hette hon. Eyben besökte portvakten i huset där hon bodde, postkontoret där hon tog emot brev poste restante, caféet dit hon brukade gå. Han pratar med någon, några som kände henne.

Det blir en vandring genom hennes kvarter i Paris. Gator, adresser, hus nämns, just nämns, men beskrivs knappt, det mesta utelämnas. Och ändå lever Paris på romanens sidor, lever för mina ögon när jag läser. Jag går med, jag går där tillsammans med den unge detektiven Jean Eyben.

I sina skildringar av Paris kan Patrick Modiano påminna om Georges Simenon som även han  utelämnar mer än han beskriver men ändå – eller på grund av detta – får Paris att leva och andas.

”Osynligt bläck” är som alltid, vad gäller Modiano, en så kort roman att den kan kallas kortroman. Modiano utelämnar, som alltid, mer än han skriver ut. Han skriver sakligt, lite torrt, redovisande men mellan raderna öppnar sig äventyret – för hans personer och för läsaren. Det han inte skriver är ju så spännande!

Det är en skiss. Eller kanske, tänk att läsaren frågar om vägen och författaren berättar vartåt läsaren ska gå. Sen får läsaren själv finna berättelsen i sin fantasi. Hos sig själv. I sig själv. I sitt liv. Modianos romaner är egentligen 400 sidor tjocka istället för 126, som den här.

Han är väl lite mer humoristisk än vanligt dock i den romanen, när han då och då påpekar vilken romansida som läsaren och författaren befinner sig på (gällde att välja rätt grad på texten och hålla koll på sidnumreringen för förlaget).

Det finns ett mysterium i detektivromanen också. I slutet, sista delen boken, där intrigen (nåja) flyttat från Paris till Rom och åren har gått, uppdagar sig en lösning på mysteriet. Inte rent ut sagt men man anar lösningen, som i sin tur har en förklaring, som inte heller skrivs ut, också den anas blott.

”Osynligt bläck” är, som alltid det också, en finurlig roman av Patrick Modiano. Eller en del i hans evighetsroman, för på sätt och vis skriver han ju outtröttligt hela tiden på en och samma roman. Den roman som är detektivroman med uppgift att finna sig själv, Paris och världen.

Titeln ”Osynligt bläck” syftar just på minnet och livet – det är som skrivet i osynligt bläck för att närsom utan att man själv vet när kan bli synligt.

Bengt Eriksson

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

I skarven mellan Mankell och Edwardson

Bosse Norrhem

Den enögde akvarellmålaren

(Whip Media)

Som boende i Göteborg hela sitt vuxna liv har Ludvikasonen Bosse Norrhem inte valt staden som utgångspunkt för sin andra roman. ”Den enögde akvarellmålaren” utspelar sig istället på den dalsländska landsbygden.

Här utspelar sig en historia som har spänningsromanens ingredienser, men där Bosse Norrhem skickligt skriver någonstans i skarven mellan Henning Mankells författarskap utanför Wallanderserien eller Åke Edwardson vid sidan av sina romaner om kommissarie Winter.

Lägg till stråk av Stig ”Slas” Claessons böcker med dennes blick för ett Sverige på landet med vemodet lika nära som skogarnas stora skugga.

Här vibrerar den svenska högsommarens hetta.

Här glittrar insjön med sin mystik och svalka.

Här ruvar en granne på en hemlighet lika gäckande som en getings surr.

Här målar en enögd akvarellmålare sin duk med motiv som skapas ur själens innersta rum och låter honom samtidigt berätta historien om varför han är där han är, här och nu.

Det är en bok med ett makligt, behagligt tempo, väl författad och med en fin story som snabbt lockar till läsning.

Kai Martin, sångare & dansman, väl mest känd från gruppen Kai Martin & Stick, tidigare journalist på GT och nu nöjesreporter på Göteborg Direkt, även långvarig fotbollsmålvakt (sen 1967 och fortfarande aktiv). Recensionen är med vänligt tillstånd lånad från Kaimartinblog.

Nessers folkhemska jargong

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Jag tycker om deckarförfattare som kan skriva. Det hjälper en – eller två – igenom mången longör. Så tänker jag strax över 300 sidor in i Håkan Nessers nya deckarskröna ”Schack under vulkanen”. Inte förrän då och där, så det fungerar alltså. Åtminstone för Nesser.

Deckare, deckarskröna, polisroman. Välj själv: jag väljer genren/benämningen i mitten. Det är detta som Nesser blivit allt bättre på – att berätta en skröna som en annan Fritiof Nilsson Piraten, nästan. (Eventuellt i kombination med Leif G.W. Persson och jag ska inte vara så, mycket av Nesser själv också.) Fast uppifrån Kymlinge (räknat från Piratens och mitt Skåne). (Förresten, borde inte snart vara dags för ett Piratenpris till Nesser?)

I staden Kymlinge (typ Kumla, har det sagts) finns Gunnar Barbarotti, kriminalkommissarie (när blev han det förresten, jag har tydligen inte läst tillräckligt noga, vet någon exakt när Barbarotti befordrades från inspektör till kommissarie?) men inte hans sambo Eva Backman, också kriminalkommissarie i Kymlinge (ja, allt det här vet ni ju, ni trogna Nessserläsare); Eva är på väg till Australien, långt bort från Gunnar på både det ena och andra sättet.

Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två män och en kvinna, således. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm, på väg mellan sin bostad och en pub. Alla tre är författare,  fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker. Den förste, Franz J Lunde, skriver romaner, kvinnan i mitten, Maria Green, är (var?) poet, och Jack Walde skriver deckare (i smyg, under pseudonym).

Gett sig av frivilligt, alla tre? Döda, alla tre? Mördade? Varför då och hur då? Till saken hör att två av dem, Lunde och Green, skrivit om sitt eget försvinnande; den förre i vad som ska bli en kortroman och den senare blott i anteckningsblocket, men skrivit om det har hon. Var finns de tre författarna? Vart har dom tagit vägen? Vad i hela världen har hänt?

Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Sent om länge kommer Eva Backman tillbaks från Australien också, tillbaks till Gunnar och in i utredningen. Den, utredningen alltså, går långsamt. När jag läst klart berättelsen tänker jag att utredningen gick ju hela tiden framåt i alla fall, men långsamt ack så långsamt.

Vilket Nesser fyllt med välberättade longörer, så välberättade att känslan av longör inte infann sig, som jag skrev, förrän efter cirka 300 sidor – och där, lägg till ytterligare 30 sidor,  började det ju hända saker som i action; det vill säga action á la Håkan Nesser. Inte en sida var tråkig att läsa, varje sida fyller Nesser med så mycket Nesser att det blir underhållande – ett ord jag sällan har lust att använda om kriminallitteratur – men Nesser skriver underhållande, mycket underhållande.

Han sa i en intervju att han aldrig vet hur berättelsen ska fortsätta och gå när han skriver utan berättar i skrivögonblicket, både för sig och läsaren. Det är bra, tycker jag. Det får hans berättelse(r) att bli extra levande, trots preteritum (varför inte presens?) är det som att berättelsen händer när den hände. Både han själv, Barbarotti och övriga poliser har dessutom en jargong som måste vara importerad från USA (hårdkokt och noir) men omplanterad i så svensk jord och i en så pass liten stad som Kymlinge.  

Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk. Något annat jag funderar över: alla dessa personligheter som jobbar i poliskåren, hur kom de in på polisutbildningen? Var de så här redan vid antagningen eller har de blivit så och finns de, utanför fiktionen, i verkligheten? Är dessa fiktiva poliser som autentiska poliser? De är ju, ordagrant, karaktärer; allihop.

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson Renaud

Jag skrev väl ordet underhållande, skriver det igen. Mycket underhållande att läsa Nessers deckarskrönor (den här och tidigare). (Men har inte Barbarotti börjat prata lite mindre med Sin och Vår Herre? Kan sakna det.) Håkan Nesser har också fått ett allt mer eget sätt att skriva; det är skrönan och skrönikan, som hans romanförfattande har blivit eller till och med utvecklats till. Men också något annat, det rent språkliga.

Hur tusan skriver han? Jag tidigare… nej, inte kritiserat, inte egentligen, men med bestämdhet uppmärksammat, observerat och noterat när han började hugga av meningar, skriva mer korthugget, ta bort subjekt i meningar där han inte tyckte såna behövdes. (Det tyckte jag.) Men numera har han väl i stort sett upphört med det (istället har det blivit så att sagt legio att skriva så hjärtinfarkts(o)rytmiskt bland svenska deckarförfattare) och i den nya romanen observerar jag istället ännu en och ny egenhet.

Jag undrar, Nesser har ju varit skollärare i svenska språket. Vad tyckte han om att undervisa i svenska? Vad tyckte han om den svenska han undervisade i? Jag undrar alltså, för det var först de avhuggna meningarna med borttagna subjekt och det är nu hans återkommande semikolon. Tycker han att det är kul att skriva emot sin egen undervisning? En protest mot skolundervisningen i gammal, uttjänt svenska?

Som om han gång på gång utropar: Vad höll jag på med som svensklärare? Nej, jag ska inte hävda att det strösslas med semikolon i ”Schack under vulkanen” men när semikolon förekommer, rätt ofta, så används de på ett särskilt nesserskt sätt. När han skriver och berättar och riktigt kommit igång med att skriva en så pass lång mening att han plötsligt tycker det, att den blev ju lång den här meningen, ska läsarna orka denna långa mening, nej, kanske inte, och då – där – sätter han ut ett semikolon; så att läsarna kan hämta andan.

Andhämtningssemikolon.  Vågar nog slå vad om så här lärde inte svenskläraren Håkan Nesser ut hur semikolon skulle användas (om semikolon ens ska användas enligt skolundervisningen). Nej, jag klagar inte. Jag noterar. Och jag vänjer mig väl. ”Schack under vulkanen” slutar alltså, faktiskt och ändå med action. Det blir en deckare, en kriminal- och polisroman av skrönan. Och det slutar i Skåne, i trakten av Ystad. Många nesserska hugskott här, omedvetna vid skrivandet tror jag men fullt medvetna ändå. Liksom symbol och parallell, den enda efter den andra.

Håkan Nesser har skrivit en riktigt jäkla bra deckarskröna, ännu en gång. Om Deckarlogg delat ut betyg hade de inte räckt till. Kan förresten lägga till att även Ture Sventon på sätt och vis förekommer i berättelsen och att Nesser ibland formulerar humoristiskt träffsäkra  beskrivningar av detaljer ur verkligheten, till exempel om antalet läsare av diktsamlingar…  

Bengt Eriksson

Fattigdomens Malmö

Skriver, som ni kanske vet, på en bok med Frilansminnen under 53 år, cirka. Men det gick trögt igår, så trögt att jag tar en paus idag för att åka och kolla Caroline Henderson – en favoritsångerska – på jazzfestivalen på Ystad.

Under tiden lägger jag ut en längre text på Deckarlogg, en recension av en bok som inte är en deckare eller ens en annan krimi utan en roman – och en mycket bra sådan – av Björn Ranelid. Ja, Björn Ranelid.

Jag hör till dem som hävdar att Ranelid är en högst läsvärd författare som skrivit flera riktigt bra romaner som dessutom uttrycker stark solidaritet med de mest udda människor, samhällets små och fattiga, arbetarklass, trasproletariat och byfånar. Därför blir det så extra förvånande när han plötsligt börjat cykla runt i extremhögerdikets lervälling.

Jag håller starkt på att man inte ska koppla ihop person och verk – men jag erkänner att det är på väg att bli svårt i fallet Ranelid som skriver/skrivit romaner som är mycket han själv, hans åsikter, hans predikande nästan. Ranelid har ju allt mer börjat skriva som en predikant. Det blir ju svårt att förstå varför han nu skriver emot sig själv – den solidaritet han ger uttryck för i sina romaner går han nu emot i krönikor och facebookinlägg.

Jag begriper det inte. Något helt privat som hänt? Som han inte intellektuellt kan styra? Utan gått bananas och bärsärk. Kommer hans skarpa högersväng, ja, högerexstrema sväng också att påverka hans fortsatta författande så att han förvandlas till en manlig Ann Heberlein som romanförfattare? Vilken fasa.   

Här följer min recension av en av Björn Ranelids bästa och mest solidariska böcker. Den förblir läsvärd och bra vad han än får ur sig på facebook.

***

Björn Ranelid

Tyst i klassen

(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för den arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

LO Tidningen, numera Arbetet, 2012