Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Binet SpråketUr verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson

Annonser

Den ”okända” svenska deckardrottningen

I väntan på recensionen av Ulla Bolinders nya säregna deckare, ”I din himmel”: en krönika om med en presentation av henne som jag tidigare har skrivit.

***

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2012

Livsthriller i Paris

Liten påminnelse om ”Bombyx”, det första som kom på svenska och som jag läste av den franska deckarförfattaren Anne Rambach.

Sen dess: en favorit!

Anne Rambach 
Bombyx

Övers: Helena Stedman
(Sekwa)

Anne Rambach låter pusselbitarna – livets såväl som thrillerns – komma i sjok, på varandra, en i taget.

bombyxomslag300

Som att Diane Harpman, frilansreporter i Paris, förlorat make och son. Att föräldrarna har ett skomakeri. Att hon bor i en etta, somnar med kläderna på och dövar sorgen med snabba reportage.

Ändå återvänder de döda till henne, lika verkliga som i livet.

Diane plåtar ett bröllop på kineskrogen Bombyx och hamnar i en eldstrid. Kameran fylls med avslöjande bilder.

Så växer och växer romanen – från kinesiska triader till biologisk terrorism.

Samt en hisnande skildring av dagens Paris. Och så välskrivet dessutom.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Olika varianter i bl a TCO-Tidningen och Ystads Allehanda 2008

2018 års bästa svenska deckar-, krimi- och andra spänningsdebutanter

Kom fram så pass många nya spännande och bra deckardebutanter också under 2018 så Deckarlogg bestämt sig för att dessutom utse en debutanttopp (i bokstavsordning).

Fem författare/titlar hade redaktionen tänkt välja ut. Men det blev sju författare och sex titlar, gick inte med färre.

***

adolfsson doggerlandMaria Adolfsson
Doggerland: Felsteg
(W&W)

Svåraste som finns för deckarförfattare: skapa sin egen kriminella miljö, hitta på – som här – ett helt land som inte existerar utanför fiktionen. Verkligen att börja från 0 (utan geografiska, historiska och samhälleliga kontrapunkter). Fast ”Doggerland” – dessa öar mellan Danmark och Storbritannien, härmed introducerade – fanns ju en gång i tiden, på den senaste! Här har Adolfsson placerat en kvinnlig kriminalinspektör och allt känns naturligt och självklart. Direkt i Doggerland-debuten lyckas hon lika bra som när Nesser skapade sitt fiktiva land.

JacksonStina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, letar efter henne, fortfarande tre år senare. Titeln syftar på väg 95, kallad ”Silvervägen”, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och Norge. Där kör Lelle, annars skollärare, med bilen varje sommarnatt för att försöka hitta ett spår. Ännu en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdotter flytta ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”. Det kriminella uppdagas först i slutet. Som en roadmovie där Lelles resa längs Silvervägen gör läsningen värd.

Magnusson offerlammNiklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Lika välskrivet som väl berättat med en fyndig intrig. Berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, skicklig polis men tafatt privat, inleds i Reykjavík och fortsätter i Stockholm-Uppsala. Svava flyger hit för att reda ut vad som hände när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med). På Island – observant gjort – anges de typiska markeringarna om geografi och väder. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

sehlstedt sweet lolitaKicki Sehlstedt
Sweet Lolita
(Piratförlaget)

En början, just en debut. Så kan ”Sweet Lolita” beskrivas. Journalisten Kicki Sehlstedt lägger grunden till sin fortsatta deckarserie om Aida, journalist, och Kajan, kvinnlig kriminologisk professorsvariant av G.W. Persson. Finns sådana? Två trådar vävs ihop. En kvinna hittas död efter en bröllopsfest och två tonårsflickor har kommit på ett ”bra” sätt att tjäna pengar (till alkohol och droger): visa sig nakna på nätet. Vilket får både en fortsättning och en följd. På samma gång en vuxen- och en ung vuxenroman.

Karin SmirnoffKarin Smirnoff
Jag for ner till bror
(Polaris)

Deckare? Kanske inte. Krimi? Det tycker jag. Norrländsk noir? Absolut! Eller Nordic noir, som romanen nog kommer att beskrivas ute i Europa. Smirnoffs debut utspelar sig i glesbygden inåt landet mellan Skellefteå och Umeå. Till den lilla byn smalånger, där bror bor, återvänder jana (eller jaana) för att göra upp med sin – eller deras – ånger. Minnet av det som minns, nog så starkt. Berättelsen om modren och fadren är lika karg som landskapet och berättad som jag har antytt: små bokstäver och ord hopdragna till begrepp. Som att föräldrarna älskade evertaube. Mycket speciell debut(krimi).

judaskyssenKristina Tilvemo & Michael Wainwright
Judaskyssen
(Hoi)

Miljöer: Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman. En arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund. Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en av årets bästa svenska debutdeckare.

Deckarloggs red.

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 3)

oates mannen-utan-skuggaJoyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers)

1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom, för det här ska också bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient. Varför tecknar E.H. gång på gång samma nakna, unga flicka i sitt block? En deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att följa. Fast den deckargåta som Oates försökt lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Som alltid gräver hon så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

Parsons TyburnTony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Rättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar. Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego. Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjat avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt. Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verklighet. Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

slimanisLeïla Slimani
Vaggvisa
Övers: Maria Björkman
(Natur & Kultur)

Det har redan stått i recensioner av ”Vaggvisa” och det står direkt i inledningen: två små barn är döda. Ja, de har dödats. Leïla Slimanis roman om, för det handlar den om i grunden, dagens franska klassamhälle går från nu och bakåt. Ett advokatpar, som bor i en fin våning i ett fint Pariskvarter, anställer en barnflicka, som bor i en liten usel lägenhet. Där uppe och här nere, vi och dom. Barnflickan gör mycket mer än passar barnen: sköter om hela lägenheten och hushållet, blir oumbärlig, följer med på semester till Grekland. Familjens kvinnliga advokat och barnflickan kommer varann sååå nära. En riktigt otäck thriller – med djup längst ner i verkligheten – för att den är just så verklig och sann, ett snitt ur livet = våra olika liv.

Stein SoloJesper Stein
Solo
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Tur att danska Politiken startade förlaget Polaris i Sverige. Annars hade väl aldrig Danmarks just nu främste deckarförfattare, alltså Jesper Stein, fortsatt att ges ut här. ”Solo” är Steins tredje polisroman – med tilläggen hårdkokt och noir – om vicepolitikommissær Axel Steen och stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Bägge är huvudpersoner: personen hör ihop med platsen och platsen med personen. En polisnoirserie som blir romaner om en man, således polisen Steen, som inte fixar det så bra, varken att vara en bra polis – jo, det är han men på sitt sätt – eller en bra man, särskilt inte av sorten ”den nye mannen”. I ”Solo” (på danska ”Akrash”, arabisk slang för snut) går ryktet att ryska maffian har en mullvad inom den danska polisen.

den-instangdas-blickFred Vargas
Den instängdas blick
Övers: Ingrid Wikén Bonde
(Sekwa)

Kommissarie Adamsberg kopplar av från allt arbete på isländska ön Grimsey – när han får ett meddelande från Paris. Hans avdelning vid kriminalpolisen behöver hjälp med ett mordfall. Tveksamt återvänder han, hittar strax mördaren och löser i förbifarten ett annat fall (eller två). Han intresserar sig mer för några andra dödsfall: tre äldre män blev bitna av brunspindlar och dog – trots att spindelns gift inte kan döda. Inget för polisen, enligt kollegerna. Men Adamsberg envisas: mord. Kommissarien ser och tänker ju som bäst när det är ”dimmigt”. Rakare än förut, inte lika overkligt verkligt. Ändå vindlar och svindlar berättelsen så det räcker. Av de åtta polisromanerna på svenska om och med Jean-Baptiste Adamsberg är detta nog den mest fascinerande. Och faktiskt bästa.

Deckarloggs red.

Så många sorters noir det finns

Vad är noir? Ja, noir är en färg förstås: en mörk färg som närmar sig och går ihop med svart.

I skönlitteratur är noir också en attityd, ett förhållande som författaren har till samhället och människorna. Och till sitt eget berättande, hur samhället och människorna skildras, orden och formuleringarna.

Som en puls, både berättelsens och berättarens puls. Än sjuder och än dunkar det, ibland hårdare, ibland mer svagt – av noir.

Nej, noir behöver inte vara något kriminellt – även om noir kan vara det. Där finns – oftast – något kriminellt i berättelsen; pågående, för länge sen eller i framtiden. Men noir behöver absolut inte vara = deckare. Noir kan vara så mycket – och mer – och annat – än en hårdkokt dektivroman.

Jag gillar noir. Jag gillar den där stämningen, det där sättet att berätta. Vilket väl kan bero på att jag själv har – är – den stämningen, för det mesta lever i den.

Till ämnet: tre böcker som kan karaktäriseras som extra-romaner för hen deckarläsare som både är gourmand och gourmet.

Mondiano Omslag-Slumrande-minnenPatrick Modiano fortsätter i ”Slumrande minnen” (Grate, övers: Anna Säflund-Orstadius) att skriva vidare på sin evighetsroman. Varje ny roman är som ett kapitel i samma allt längre roman.

Modiano utvecklar och fördjupar sitt tema, och varierar inte minst. Kalla genren: litterär, intellektuell eller existentiell noir – med prefixet fransk- eller parisisk-. Också här, som oftast eller alltid finns ett brott, som också oftast eller alltid är ett mord, i bakgrunden. Som berättelsens nav, blodomlopp och hjärta.

Även en flanörsroman – som alltid eller oftast – på gatorna genom Paris. Dessa ”slumrande minnen” i romanens titel har sitt ursprung i 60-talet, då mordet inträffade. Eller dråpet. Det orsakade döden, i vilket fall.

Satt med ganska så stor grad och sidantalet är blott 101. Under varje rad sjuder det, aldrig mer, av noir. Patrick Modiano känns igen, som alltid eller oftast.

Audur Ada OlavsdottirIsländskan Audur Ava Ólafsdóttir vann Nordiska rådets litteraturpris för romanen ”Ärr” (Weyler, övers: Arvid Nordh). Genre: isländsk noir. Ja, är det nåt speciellt med författare från Island? Geografin och vädret? Jo, det påverkar stämningen och personerna. Påverkar detta också, i grunden, sättet att författa på Island?

”Ärr”, titeln syftar på de ärr som huvudpersonen har på kroppen, är också en mansroman – en roman om en ensam man, nu utan kvinna men han har en dotter, som ska låna geväret av sin granne för att… du förstår.

Han bor i Reykjavík, heter Jónas och när han går nerför Skothúsvegur så går läsaren bredvid. Det är noir. Att känna hur stämningen sjuder – ja, i den här romanen kokar stämningen lite mer än så också. Känn hur noir-stämningen får pappret i romansidorna att koka! Reykjavík noir. Island noir.

Audur Ava Ólafsdóttir har inga svårigheter med att vara övertydlig. Jag gillar det – att hon hittar på att människor och platser heter så som de ska, borde heta.

Det finns ingen på Island som heter Vatnalilja (jag har kollat) men det är ju ett fantastiskt vackert namn. Så heter dottern till Jónas.

Han går på Café Limbo och reser utomlands – med verktygslåda som bagage – till ett land utan namn som kan vara många länder utomlands. Jónas tar in på Hotel Silence. Fint, va? Passande. Ja, jag tycker det.

Jónas ger sig själv en sista chans att visa att han duger något till – som man och människa. Hur ska det gå? Audur Ava Ólafsdóttir har skrivit en inkännande, mänsklig roman, väl värd sitt nordiska pris.

Karin SmirnoffOch om Karin Smirnoff får Augustpriset så absolut inte mig emot. Bara att hon – som debutant – blev Augustnominerad är stort. Fast inte svårt att förstå, det är Smirnoff och hennes debutroman ”Jag for ner till bror” (Polaris) väl värda.

Genre: Norrländsk noir, kunde man säga. Noir håller jag fast vid men Norrland är stort. I geografin kan berättelsen placeras i glesbygden, någonstans inåt landet mellan Skellefteå och Umeå.

Den lilla byn, där bror bor, heter smalånger; ett namn som är en sammanfattning av Karin Smirnoffs berättelse om jaana (eller jana, beroende på) och hennes bror bror; en berättelse om just ånger, en liten ånger, inte så stor ändå. Jo, det är den nog. Minnet av det som minns – den händelsen – är nog så stark, var nog så drastisk.

Berättelsen om modren och fadren. Som deras föräldrar kallades respektive kallas. En karg berättelse, som landskapet ungefär, och förhållandet mellan människorna, uppväxten och livet. Ner till bror far systern för att försöka hindra honom från att supa ihjäl sig. Hon sjunger everttaube, där hon går mot sin tvillingbrors hus, honom älskade föräldrarna, everttaube alltså.

Exakt så skriver och berättar Karin Smirnoff. Antagligen dialektalt, för på försättsbladet citeras en dikt av Helmer Grundström, men det kan inte jag säkert veta. Däremot vet jag ju att hon skriver så det känns, så att själva språket blir en del av – i – berättelsen.

Här finns inga kommatecken, namn på både personer och saker skrivs med små bokstäver och ihop. Som everttaube och efyran eller ptvå – vilket suveränt ord, detta sista, att bara komma på att skriva ptvå.

Svårläst? Konstigt? Nej. Ja, jag vet att det finns dom som tyckt att ”Jag for ner till bror” är en onödigt konstig bok som borde ha redigerats = rensats både till längd och språk. Men såna läsare förstår inte jag mig på. Dom har fel. Förlaget Polaris ska ha mycket och lite förvånat beröm för att förlagets redaktörer lät Smirnoffs språk vara i fred.

Som att boken heter ”Jag for ner till bror” och sen slår man upp boken och läser första meningen, som lyder likadant: ”Jag for ner till bror.” Be mig inte förklara varför jag tycker så men det är genialt, faktiskt.

Och nu ska Smirnoffs roman översättas också, bland annat till engelska. Hur kan det gå? Detta språk, dessa formuleringar, denna enhet mellan berättelse och språk. Krävs geniala översättare då också.

Och sen kommer ”Jag for ner till bror” att placeras på de brittiska bokhandlarnas hyllor för ”Nordic Crime”, tror jag.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Tango i Brösarp

Hennes föregående Österlenroman, ”Majken minröjare”, var ju nästan en deckare. Miljö: Skillinge med omnejd.

Hennes nya, ”Tango i tabernaklet”, kan knappast benämnas deckare. Fast även här förekommer en viss kriminalitet så jag placerar ändå min recension på Deckarlogg. Miljö: Brösarp med omnejd.

***

Karin Brunk Holmqvist
Tango i tabernaklet
(Bokfabriken)

Realistiskt? Autentiskt? Verkligt? Ja, ja, ja! Detta utgör grunden, själva fundamentet, för Karin Brunk Holmqvists författande: platser och människor är som hämtade ur den sydöstskånska verkligheten, från allas vår vardag.

Österlens små samhällen och byar – mellan vilka hon förflyttat sig i sina romaner – är berättelsernas hörnstenar. De finns, på riktigt. Och de är precis så som hon skildrar – ja, speglar – dem. Till exempel Brösarp, huvudort i den nya romanen ”Tango i tabernaklet”. Gästgiveriet, kyrkan och Götes Allköp – allt finns i verkligheten liksom i fiktionens verklighet.

Det är autentiskt ner på gatunivå. Till och med Höjerensvägen, där Kerttu Mäkinen hyr ett litet nedgånget hus med trädgård och uthus, återfinns på kartan. (Det måste jag kolla på nätet men visst finns Höjerensvägen i Brösarp och jag blir inte förvånad om Kerttus hus också ligger där.)

Brunk Holmkvist tangoDet börjar på Haväng, dit två äldre par – Hedvig och Axel, Selma och Otto, alla 70 plus – är på väg med Axel bakom ratten. De ska på årets första vårutflykt. Efter att bilen parkerats vid Skeppargårdens vandrarhem går de med kaffekorgen till sitt favoritställe. Bägge paren bor annars grannar i en glänta nära Bertilstorp.

Det fortsätter med Kerttu, som får kallas huvudperson. Åtminstone händer och sker det mesta kring – och tack vare – Kerttu. Hon har, står det, ”fart och framåtanda”. Hur finskan Kerttu hamnade i Brösarp är förresten en historia i sig: hon turnerade med en svärdslukare och efter ett uppträdande på Kiviks marknad… Resten får ni läsa själva.

Kerttu, blott 60 plus, städar nu på gästgivaregården och är aktiv i kyrkorådet. Hon skulle gärna vilja bli kyrkvaktmästare. Fler personer: Nils-Viktor, hennes granne, Johanna, kyrkorådets barska ordförande, Lisa, också i kyrkorådet, skild och ute efter en ny, fyra medlemmar i ett mc-gäng, Ola Magnusson, som säljer både ditt och datt och blir förtjust i Kerttu (och hon i honom så lite sex är det också!), Adar, flykting från Syrien som nu arbetar på flyktingboendet i Brösarp och blivande tangolärare, yngling med epatraktor, Bo Nilsson, ”ungkarl och glad för fruntimmer”, med flera.

I sin förra roman, ”Majken minröjare”, hade Karin Brunk Holmqvist infört en smärre deckartråd som drev på handlingen. Med ”Tango i tabernaklet” är hon tillbaks i sitt vanliga berättande: ingen handling med början och slut och inte mycket av berättartråd heller. Men det gör ingenting alls! För ändå händer det mycket, i det vardagliga och lilla och ibland lite större.

Något av allt: starroperation på Simrishamns lasarett, äldre män oroar sig för sjukdomar, kollektpengar försvinner, det knorras (också äldre män) över både utlänningar och unga slynglar, en tjock bunt pengar upphittas (och dessutom påsar med ett vitt pulver), Kerttu lyssnar på finske rockkungen Rauli ”Badding” Somerjoki och bjuder Ola på kalakukku och så avlider den gamle kyrkvaktmästaren.

Inte minst bestämmer sig Kerttu för att rusta upp sitt uthus. Hon döper det till Tabernaklet. Vad ska hon använda det till? Svaret anas redan i boktiteln: kurser i tango. Hon sätter upp en lapp på Götes Allköp/Ica för att bjuda in deltagare. Hur går det? Någon succé? Jo, får man allt säga när Ystads Allehanda kommer och gör reportage.

Upprepning: igenkänningsfaktorn är fortfarande 150 procent. Det som händer i romanen kunde ha hänt – och händer nog – i vilken småby som helst på Österlen (med omnejd). Den här gången gör Brunk Holmqvist också ett ställningstagande vad gäller flyktingmottagning. Men varsamt, höjer aldrig rösten utan skriver så där snällt och vänligt som alltid, varje romansida är fylld av kärlek till människorna. Ändå säger hon ifrån på skarpen, mellan raderna, genom att visa Kerttus handlingar.

Ingen säger ingen annan författare skriver mer i Fritiof Nilsson Piratens skånska anda än Karin Brunk Holmqvist! Detta var ett meddelande speciellt till Piratensällskapet inför utdelningen av nästa Piratenpris. Som Kerttu skulle ha tillagt: ”Perkele satan!”

Bengt Eriksson