Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Annonser

Kvinnligt liv – och mord!

Eva Swedenmark / Annica Wennström
Det hemliga rummet
(Lind & Co)

Två tredjedelar av deckarpseudonymen Emma Vall (Eva Swedenmark och Annica Wennström) är tillbaks. Tillsammans har de skrivit ”Det hemliga rummet”, på omslaget kallad en ”relationskrim”.

Deras nya deckare hör också hemma i den nu så populära genren feelgood-deckare och cozy crime. Eller kanske ändå inte – för Swedenmark och Wennström skriver feelgood och cozy på allvar.

Magda, som genom sin blogg fått kontakt med Amelie, Simona och Vibeke, har ärvt ett hus i Fredrika, en liten ort i Västerbottens inland. Dit bjuder hon in de övriga kvinnor för att tillbringa några varma sommarveckor.

Det hemliga rummetMen vilka är kvinnorna, egentligen. De verkliga kvinnorna bakom nätkvinnorna, de bilder av sig själva som de är eller låtsas vara på nätet. Vilka erfarenheter har de, vilka liv lever de, vilket livsbagage tar de med sig till huset i Fredrika?

Det uppstår möten – kvinnlig vänskap – över ålders- och klassgränser. Vilket tål att funderas på – på flera sätt – för så vänlig är inte alltid kvinnornas ”vänskap”.

Också männen finns med hela tiden; i bakgrunden fast i förgrunden. De finns där mer eller mindre påtagligt, de män som kvinnorna har och haft i sina liv.

Kvinnor kontra män? Nej, så tycker jag inte man kan läsa romanen. ”Det hemliga rummet” slutar ju – fast borde inte berättelsen ha fortsatt längre? – på ett fint och varmt sätt mellan Magda och hennes man från Peru.

Frågor: Existerar trygghet? Var finns tryggheten, i så fall? Kan rädsla ”bara” upphöra, ta slut och försvinna?

Här sker ett mord också. Som får romanen att bli en deckare. Eller om det är dråp eller kanske självförsvar? Oavsett, just denna händelse – som väl ändå är den drastiska och ultimata reaktionen på inte bara en kvinnas liv utan på kvinnligt liv – slinker förbi.

Liksom glöms bort. Och är borta. Samvete, någon? Också detta tål att funderas på.

Jag tyckte om att läsa ”Det hemliga rummet”, tro inte annat. En öm och något överförhoppningsfull skildring av kvinnor – flera kvinnor än de nämnda stiger in i berättelsen – och deras vänskap över livs- och samhällsgränser.

Tycker också om att Swedenmark / Wennström vill – och faktiskt lyckas – få cozy och feelgood att bli något annat och mer än en stunds mysig läsning. Deras feelgood-deckarskrivande sker med betydligt större allvar.

Feelgood på allvar – en ny trend? (För det har kommit fler deckare på den senaste tiden som skulle kunna placeras i en sån genre.)

Samtidigt önskar jag att de hade skrivit, säg, 75 ytterligare sidor med fördjupade personskildringar (av både män och kvinnor) samt en fortsättning så att man vet hur det går.

Om det går. Men det är kanske meningen att romanen ska sluta i förtid, innan den egentligen är slut. Resten = fortsättningen kommer i nästa roman?

Förresten, boktiteln ”Det hemliga rummet” låter ana ett inslag av fantasy. Det stämmer. Och det passar bra, det får skildringen av kvinnorna – och männen – i Västerbottens inland att kännas ännu mer. Ja, faktiskt bli än mer realistisk.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

I böckernas värld

Matthew Sullivan
Midnight At The Bright Ideas Bookstore
(Windmill Books)

Det är något visst med historier som utspelar sig inom en bestämd sfär, på en avgränsad yta eller inom en viss grupp människor. Ett mikrokosmos, ett utsnitt av en komplex verklighet som man får lov att dela ett tag.

Matthew Sullivans debutroman utspelar sig mestadels i och kring en bokhandel i Denver, Colorado och det underbara namnet kommer från en numera nedlagd glödlampefabrik.

SullivanLydia Smith lever ett stillsamt och tillbakadraget liv med sin pojkvän. Allt är väl. Otryggheten och utsattheten hålls i schack av de begränsningar och rutiner hon ålagt sig. Hennes namn är ett exempel på den vanlighet hon försöker åstadkomma, känslan av att vara vem som helst i en värld av vanliga människor.

Jobbet i bokhandeln är en lisa för själen. Där har hon kontroll. Där kommer hennes kunskaper och analytiska förmåga väl till pass. Lydia har alla skäl i världen till att vilja ligga lågt och vara vanlig.

Udda existenser (inklusive dem som arbetar på Bright Ideas) kommer och går hela dagarna med kärleken till böcker – och billigt kaffe – som gemensam nämnare. Joey Molina är en av dem som plötsligt dyker upp och behöver en bok.

En stillsam kille som inte gör en fluga förnär. Snarare verkar han mest rädd och bottenlöst ensam. På något sätt tyr han sig till Lydia. Och till Lyle, en äldre man med lite mer pengar, som älskar och beskyddar Joey så gott han förmår.

Förutom bokhandeln har Lydia en vän från skoltiden, Raj Patel, sin far på stort avstånd och sin pojkvän David.

Så varför är Joey död? Hängd på bokhandelns vind? Vem önskade livet ur denna harmlöse, vilsne kille? Och hur kan man förklara att han har ett foto av Lydia som åttaåring i sin ägo?

Böcker är inte endast kategorier av skriven text. De är också budskap, utklippta ur de romaner och den facklitteratur Joey älskade mest. De är nycklar till ett förflutet som obönhörligt kryper allt närmare Lydia och hennes närmaste och som tvingar henne att dechiffrera inte bara Joeys meddelanden, utan också sitt eget minne.

Oj vad jag tyckte om den här boken – personligheterna, långsamheten, detaljrikedomen och i bästa mening samtida och spänstiga språket. Hoppas att den når många läsare och får en värdig översättare.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

En av Norges främsta – och mest märkliga – krimförfattare

Jon Michelet (1944-2018)
Land: Norge
Genre: hårdkokta deckare, utflippade thrillers

I Jan Guillous första Carl Hamilton-thriller, ”Coq Rouge”, reser den svenske journalisten Erik Ponti – mer eller mindre Guillous alter ego – till Oslo för att sälja ett frilansreportage. Ponti skulle också ha ätit middag med en norsk författarbekant, Jon Michelet (men Michelets dotter hade halsfluss, så det blev tyvärr ingen middag).

Jon Michelet var alltså inget påhittat namn. Michelet finns: också i verkligheten är han en norsk journalist och författare, som står på den politiska vänsterkanten och har en bakgrund i 60- och 70-talens solidaritetsrörelse. Liksom Guillou, alltså.

”Norges Guillou” kallas Jon Michelet ibland, Men det är alldeles fel, åtminstone om man jämför deckarförfattarna Michelet och Guillou.

Jon_Michelet_2011 Finn BjørklidMedan Guillou skrivit politiska fakta-thrillers, så kan Michelet karaktäriseras som en kriminell poet. Michelets deckare tar avstamp i

Jon Michelet. Foto: Finn Bjørklid/Creative Commons.

polisromanen och den hårdkokta deckaren, men sen experimenterar han med genrens gränser, eller kanske snarare inom gränserna, så att resultatet blir olika från gång till gång och – högst oväntat!

Ett exempel:

Motorcyklisten i romanen ”Mannen på motorsykkelen” (utgiven i Norge 1985) skriver poesi. Därför har Michelet i slutet av boken publicerat motorcyklisten och poeten K.G. Sundins efterlämnade ”Dikt(er) fra min ringe skogsbolig”.

Vilhelm Thygesen, som Michelet introducerade 1975 i ”Den drunknar ej som hängas skall” (på svenska 1976), kan ordagrant beskrivas som en anti-hjälte. Till att börja med är Thygesen polis i Oslo, men så förlorar han jobbet och blir, också ordagrant, brännvinsadvokat (”Må på antabus”, som Thygesen säger) och privatdetektiv.

Med Thygesen beskriver Michelet det som borde vara det moderna västerländska ”normaltillståndet”. Så som Thygesen reagerar, kroppligt och själsligt, så borde, egentligen, alla människor reagera på det moderna samhället.

Michelet Den drunkar ejSom bäst, ”Mannen på motorsykkelen” är min favorit, skriver Michelet socialrealistiska detektivromaner som samtidigt är lika utflippade och psykedeliska som de ljusshower som under 60-talet förekom på rockkonserter (för att med färger och bilder illustrera och ”utvidga” musiken). Han skildrar människans yttre och inre, på samma gång. Thygesen-deckarna har olika teman. T ex handlar ”Mellan barken och trädet” (1977) om KGB, CIA och spioner i Norge, medan ”Järnkorset” (1978), är, för att citera Michelet, ”en roman mot nazism och nynazism”.

Flera romaner är nära, självupplevda stadsporträtt av olika delar av Oslo: ”Den drunknar ej som hängas skall”, ”Hvit som snø” (Norge 1980), ”Panamaskippet” (Norge 1984), som beskriver Oslos invandrarstadsdelar, och ”Thygesens terrorist” (Norge 1989), som utspelar sej på väg till och på Gressholmen i Oslofjorden.

Michelets deckarpoetiska porträtt av New York, ”Den gule djevelens by” (Norge 1981), tål att jämföras med de hårdkokta New York-porträtt som amerikanska deckarförfattare tecknat.

Michelet mannen påTre Thygesen-deckare finns översatta till svenska, sen upphörde de svenska förlagens intresse. Tyvärr, för i konkurrens med dansken Dan Turèll är Jon Michelet den mest personlige deckarförfattaren i Norden.

Observera att jag inte skrev ”har varit” utan ”är”. Thygesen-serien består av en 70-talsdel (tre titlar) och en 80-talsdel (fem titlar). På 90-talet tog Thygesen en paus (då passade han istället på att bli TV-deckare i en serie baserad på romanen Panamaskipet, 1984).

Men så i fjol, 2001, åkerkom Michelets antihjälte Vilhelm Thygesen som följetong i vänsterdagstidningen Klassekampen (för vilken Michelet numera är chefredaktör). Berättelsen publicerades även i bokform med titeln ”Den frosne kvinnen”.

Det är ett nytt sekel. Thygesen har blivit 64 år. Han försöker orientera sej i ett mer trendigt Oslo och Norge, vars invånare klär sej i designerkläder och dricker espresso. ”Den frosne kvinnen” blir förhoppningsvis inledningen på en tredje del av Thygesen-serien. Som Michelet sagt (och nästan lovat): ”Jeg håper og tror at det blir flere deckare.”

”Orions bälte” (1991), som även filmats, ingår inte i Thygesen-serien utan är en politisk thriller om elektronisk spionverksamhet vid Svalbard i Nordnorge. Jon Michelet har också skrivit icke-kriminella skönlitterära romaner, ungdomsböcker och flera böcker om VM i fotboll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ förlag 2002

 

Svensk bibliografi i urval (från Wikipedia)

Den drunknar ej som hängas skall: en kriminalroman (översättning Nenne Runsten, Norstedt, 1976)
Mellan barken och trädet: en roman om supermaktspionage i Norge (översättning Anders Jonason, PAN/Norstedt, 1977)
Järnkorset: en roman mot nazism och nynazism (översättning Per Helge, Norstedt, 1978)
Terra roxa (översättning Inge Knutsson, Norstedt, 1984)
Afrikasmällen (översättning Rebecca Alsberg, Bonniers juniorförlag, 1987)
Orions bälte: en roman från Svalbard (översättning: Jan Verner-Carlsson, Tiden, 1991)
Den flygande brasilianaren (översättning Cajsa Mitchell, Ordfront, 1991)

Norsk bibliografi (också Wikipedia)

Thygesen-serien
Den drukner ei som henges skal – kriminalroman (1975)
Mellom barken og veden – En roman om supermaktspionasje i Norge (1975)
Jernkorset – En roman mot nazisme og nynazisme (1976)
Hvit som snø – kriminalroman (1980)
Den gule djevelens by – kriminalroman (1981)
Panamaskipet – kriminalroman (1984)
Mannen på motorsykkelen – kriminalroman (1985)
Thygesens terrorist – kriminalroman (1989)
Den frosne kvinnen – kriminalroman (2001)
Thygesen-fortellinger – kriminalnoveller (2005)
Mordet på Woldnes – kriminalroman (2008)
Døden i Baugen – kriminalroman (2010)

En sjøens helt-serien
En sjøens helt – Skogsmatrosen (2012)
En sjøens helt – Skytteren (2013)
En sjøens helt – Gullgutten (2014)
En sjøens helt – Blodige strender (2015)
En sjøens helt – Brennende skip (2016)
Et sjette bind serien kommer. Det vil handle om Nortraships hemmelige fond.

Andre utgivelser
Jernkorset – kapitlet som ble vekk – kapittel strøket av forlaget i Jernkorset (1976) (sammen med Tron Øgrim)
Orions belte – En roman fra Svalbard (1977)
Tiger Bay – roman (1977)
7800 demonstranter sporløst forsvunnet – og andre merkverdige historier fra 1970-åra – sakprosa (1978) (I fulltekst)
Angrepet på Longeyarbyen – En kort fremtidsroman (1978)
Matros Tore Solem og hans skip – skuespill (1979) (sammen med Gunnar Bull Gundersen)
Terra Roxa – roman (1982)
VM i fotball 1982 – sakprosa (1982) (sammen med Dag Solstad)
Jerv (jervere, jervest?) – En norsk, og dermed tragisk romansyklus (1983)
Vår afrikanske eksplosjon – barnebok (1986)
VM i fotball 1986 – sakprosa (1986) (sammen med Dag Solstad)
Brevet til Fløgstad – Brev fra Afrika. Essays. (1987)
Den flyvende brasilianer bind 1. Ungdomsroman (1987)
Den flyvende brasilianer bind 2. Ungdomsroman(1988)
Le Coconut- roman (1988)
VM i fotball 1990 – sakprosa (1990) (sammen med Dag Solstad)
Vulka! – Pamflett om Sør-Afrika (1991)
Farvel til en prins – roman (1993)
VM i fotball 1994 – sakprosa (1994) (sammen med Dag Solstad)
Leve republikken (og Märtha Louises privatliv) – Artikkelsamling (1995)
Grønland på langs : G2 ekspedisjonen – Ekspedisjonsberetning (1997)
VM i fotball 1998 – sakprosa (1998) (sammen med Dag Solstad)
Aftensang i Alma Ata – kriminalroman (2003)
Høyt mot nord, langt mot sør : Reisebrev per satellitt fra Arktis og Antarktis – reisebrev (2006)
Havets velde – sjøfortellinger (2007)
Den siste krigsseileren – biografi (2007)
Brev fra de troende – e-bok (2008)
Snøfonnenes geograf – novellesamling (2010)
En krigsseilers dagbok – biografi (2010)
Mappa mi. En beretning om ulovlig politisk overvåking. Oktober forlag (2011)

Från Rågsved till Bronx

Bengt Eriksson tar tunnelbanan från Blåsut till Manhattan och träffar författaren Richard Price från Rågsved. Nej, ursäkta. Bronx ska det vara.

Tjackar ett Aftonblad och ett 20-kronorshäfte i kiosken och går uppför trapporna till Blåsuts tunnelbanestation. Bläddrar igenom Bladet medan jag väntar.

Snabbt förbi Popsidan och tänker som vanligt: Fan, va Mats Olsson måste gotta sej varje måndageftermiddag. På kulturen skriver Jan Danielsson om småländska westernranchen High Chapparall som nån slags kultur. Och Innerspalten…

Jag känner mej mer medelålders för varje gång jag konstaterar att i slutet av 60-talet, då var Innerspalten varje dag en spännande och strapatsfylld safari genom litteratur, teater, konst och musik, politik, samhälle och människor.

Tåget kommer. Jag kliver på och nickar åt Svenne – med mustaschen – som sitter där djupt försjunken i en ny Manhattan-deckare.

Vid T-Centralen går jag av igen för att byta. Nya Village Voice har kommit, ser jag i Pressbyrån. Köper den också. Men hinner bara se rubriken till Lester Bangs recension av Ebba Gröns nya LP – ”Like A Cactus In Your Arse” – innan tåget från Coney Island/Brooklyn kommer in.

Det tåget känner man igen direkt på graffitin: in- och utsidan. på taket och fönstren, varenda centimeter, skulle inte förvåna mej om tågets undersida är fullmålad också, grönt och blått men mest svart, tjocka svarta streck, inga meningar, inte ett ord, bara tjocka-raka-snea-krokiga-runda streck, som om ilskan och vreden varit för stor, det har inte funnits tid att formulera sej, förbannelsen har bara blivit ett blixtsnabbt knytnävsstreck mot tunnelbanekäften.

Tåget fylls med ansiktsfärger (gula, svarta, röda, vita) och språk (italienska, spanska, kinesiska, indianska, amerikanska). Jag ser på klockan. En kvart kvar. Hinner nog.

Snabbt av på 42:a gatan och in på Downstairs skivaffär. Och vad får jag tag på om inte singeln ”Wait A Minute” med The Coasters. Otroligt! Bara plocka upp den så där! Rusar uppför Fifth Avenue, pustar ut vid Times Square. Han står där redan och väntar, Richard Price.

Richard Price 3

Klippt ur provtidningen X-TRA. Foto: Bengt Eriksson

Väntat länge? undrar jag.

”Kom lite tidigt”, säger han.

Alldeles om hörnet vid Times Square ligger en Blimpie-bar. Där sätter vi oss med varsin blimpie med kalkon och varsin pepsi.

Richard Price är strax under 30 och författare till ”Bloodbrothers”, ”Wanderers” och ”Ladies´ Man”.

Huvudpersonerna i böckerna är arbetare. ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” handlar om arbetarfamiljer och tonåringar, den senare om gänget Wanderers från Rågsved. Nä, jag menar Råttorna från Bronx. Nä, jag menar…

Precis så här är det ju.

Vi växer upp med amerikansk rock, tittar på amerikanska långfilmer och TV-deckare. Efter bion slinker vi in på McDonald och tar en hamburgare och/eller milkshake. Vi åker skateboard och rullskridskor, går i Lee-jeans och gympadojjer.

Med rasande fart blir Sverige – framför allt Stockholm – en smärre kopia av USA. Idag är Stockholm en förort till New York. Nästa gång du stiger av tunnelbanan vid T-Centralen så kolla… Det går att byta till Brooklyn. Precis som mycket rockmusik från New York inte bara handlar om USA utan också om Sverige och Stockholm, så handlar en bok om ett tonårsgäng från Bronx också om Rågsved, Bagarmossen och Jakobsberg.

”Jag började köpa singlar när jag var 10, berättar Richard Price. ”Dom stora då, det var Four Seasons och Dion, och också killar som Gary U Bonds och dom där med dom ljusa rösterna, eller en av dom där riktigt smidiga Motown-dansarna. Jag var verkligen inne på Motown också, Motown var ju stort samtidigt med att Beatles invaderade USA. Å! Va jag höll på Frankie Valli, att han skulle hålla sin plats på Top Ten. Jag ville att Stevie Wonder skulle va där, bara inte dom där från Carnaby Street, Beatles, som inte sa mej ett dugg.

WanderersÄnda sen dess har jag haft en hemlig dröm att bli rockstjärna. Bruce Springsteen, har man sagt mej, han är den sångare mina böcker har mest gemensamt med. Både två berättar vi om vita ungdomar från arbetarklassen och lägre medelklassen. Jag tror människor använder sej av musik när dom har det svårt, då letar dom efter sånger som kan gestalta deras lidande. Och jag, precis som dom flesta författare, skriver mest om lidande. Och det jag gör då, det är att lägga in ett ”soundtrack”, ett ljudspår, i mina böcker.

När jag växte upp, och det är den tiden jag berättar om i ”Wanderers”, det tidiga 60-talet alltså, den musik som spelades då, det var musiken från östkusten, det italienska Philadephia- och New York-soundet. Och Motown också, som började då. Den musiken var en mycket stor del av min uppväxt, jag kände starkt släktskap med den.

När jag skrev böckerna la jag på mina gamla singlar, söp mej småknall, använde plattorna som stimulans för minnet…”

Oh yeah, I’m the type of guy that likes to roam around
I’m never in one place I roam from town to town
And when I find myself fallin’ for some girl
I hope right into that car of mine drive around the world
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer I’m a wanderer
(Ur ”The Wanderer” med Dion)

Du menar att rocken var den kultur som betydde mest för dej. Det börjar väl ändras lite grann nu när den första rockpubliken är mellan 30 och 40, men i Europa betraktas ju fortfarande inte rocken som kultur…

”Nja, kultur… Det är inte kultur. Det är stålar. Om det inte gick att göra pengar på den skulle rocken aldrig betraktas som kultur.”

Du berättar om samma miljöer och människor som finns i dom gamla rocklåtarna. Du är en amerikansk författare, skriver om New York och människorna som lever här…

”Jag är inte så mycket en amerikansk författare som en New York-författare. Jag tror inte New York har så mycket att göra med resten av världen, inte heller med andra delar av USA. Jag vet mycket lite om förortskultur.

Jag vet mycket lite om amerikansk småstadskultur. Jag vet mycket lite om andra stora städer. Jag vet lite grann om Los Angeles och lite grann om San Fransisco. Det jag känner till är krigsveteranerna från andra världskriget och deras barn. Det är den värld som varit är min.

Jag håller på och får fler erfarenheter nu, men fortfarande vågar jag inte säga att jag med auktoritet och kunskap kan skriva om nåt annat. Och min smak när det gäller litteratur är likadan. Jag tycker om böcker där det händer mycket och är mycket dialog. Och som berättar om ungefär samma sorts människor som dom jag skriver om. Jag försöker att läsa om andra bitar av den amerikanska kulturen, men det som verkligen når fram till mej, det är berättelser som kommer från där jag kommer från.”

Finns det fler amerikanska författare som skriver böcker om arbetarklassungdomar.

”Nej, det skrivs inte särskilt många böcker om dessa människor. Det har en enkel förklaring. Folk som kommer från arbetarklassen och lägre medelklassen blir inte författare. Författare och kritiker kommer oftast från övre medelklassen, från en studerad miljö. Jag känner inte till många författare med min bakgrund som kan berätta om miljön och människorna där dom växte upp.

Föräldrarna vill att man ska komma upp sej, få en säker framtid. Studerar man så ska man studera till advokat eller läkare. Att bli författare är en alldeles för stor risk, för vad gör man om man inte slår igenom? Man har inget att falla tillbaka på.”

The midnight gang’s assembled
And picked a rendezvous for the night
They’ll meet ‘neath that giant Exxon sign
That brings this fair city light
Man, there’s an opera out on the Turnpike
There’s a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry-Tops, rips this holy night
The street’s alive as secret debts are paid
Contacts made, they flash unseen
Kids flash guitars just like switchblades
Hustling for the record machine
The hungry and the hunted
Explode into rock ‘n’ roll bands
That face off against each other out in the street
Down in Jungleland
(Ur ”Jungleland” med Bruce Springsteen)

Mer exakt, vilken bakgrund har du?

”Lägre medelklassen, Bronx, en arbetarstadsdel i New York. Min pappa var taxichaufför, nu jobbar han som dekoratör, lägger varor snyggt i olika skyltfönster. Jag växte upp i ett hyreshus, men jag vill inte kalla det fattigdom, jag vill inte glorifiera det genom att kalla det fattigdom. Det var hyfsat men ingen miljö som det kommer författare från.”

Hur kom det sej att du blev författare då?

”Jag har skrivit sen jag var barn. Jag var inget vidare i skolan – utom i engelska. Jag tror alla barn har nåt som han eller hon vet att dom är riktigt bra på, en bra idrottsman eller dansör, författare…

Jag har alltid trott att jag skulle bli nånting, bli känd på att göra nånting. Så jag funderade på vad jag kunde göra: jag har ingen vidare sångröst, jag är ingen idrottsman, inte bra på kemi eller utländska språk. Men jag tänkte: jag är 21 år, jag tar min chans och följer min dröm ett par år. Misslyckas jag så är jag kanske 24, jag kan studera vidare då. Och jag hade betyg så jag visste att jag kunde läsa juridik eller gå handelsskola, om jag ville.”

Bloodbrothers'Både ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” har filmats också.

”Ja, men ”Bloodbrothers” gjorde dom om helt, ändrade hela stämningen så att den blev mycket mjukare och… Den gick inte så bra och jag tycker inte den förtjänade att gå så bra heller. ”Wanderers” handlar om ett tonårsgäng i början av 60-talet. Jag tror det blir en mycket bättre film. Det verkar som om det är trend med gängfilmer just nu, fast det är mest filmer om gäng idag. Som ”Warriors”.

Phil Kaufman, som gjort ”Wanderers”, är en bra regissör. Förut har han bl a gjort ”The Return of the Body Snatchers”. Och jag tycker manuset blivit bra. Det säger jag inte för jag sitter och väntar på att få pengar från filmen. Men jag hoppas ”Wanderers” går bra.

”Bloodbrothers” struntar jag i. Den filmen handlar inte om samma saker som boken.”

Om du jämför ”Wanderers” med ”Warriors”…

”Den har inte ett dugg gemensamt med ”Warriors” – utom att bägge filmerna handlar om gäng. ”Warriors” är en stiliserad, konstnärlig film – man gör konst av skit. Jag tycker den är en … exploatering. Jag såg ”Warriors” på en bio här vid Times Square och jag tror dom flesta i publiken kom från olika gäng. Dom garvade filmen igenom, hade aldrig sett nåt så roligt i sitt liv. ”Warriors” är Hollywoods syn på vad gäng är för nåt. Den amerikanska medelklassen skrämmer sej själv med en gängfilm. Billigt, tycker jag.

Du får ta mitt omdöme för vad det är, en partsinlaga. Men jag tror att även om ”Wanderers” inte hade tävlat med ”Warriors” och jag sett filmen bara för att jag var intresserad av ämnet, så hade jag nog tyckt likadant ändå.

”Warriors” fick dålig publicitet också. Några ungdomar dödades under visningar i Kalifornien och Boston, tror jag det var. DÅ SKA DOM VÄL LÄGGA NER DEN JÄVLA FILMEN! NÄR MÄNNISKOR MÖRDAS PÅ GRUND AV DEN! Men inte. Pengar är viktigare än människoliv, låt dom bara ta livet av varann, tycker filmindustrin.

Jag tror USA kommer att ha en av dom kortaste maktperioderna i världshistorien. Vi har varit en av de mäktigaste nationerna i snart 100 år och vi är klart på nergång nu. Kärnkraften är skrämmande. Vid olyckan på Three Miles Island tänkte jag, om ingen annan tar kål på oss så gör vi det själva. Det är inte nazisterna eller kommunisterna, det är vi själva som gör det mot oss själva. Folk är så förblindade av pengar. Det är en kapitalistisk kultur och jag antar att jag, som är en författare som gjort succé, att jag är mer kapitalist än dom flesta amerikaner. Men det är en oerhört självförstörande kultur. Vi verkar göra vadsomhelst för pengar. Vi säljer vapen till både Egypten och Israel, för vi har en ekonomi som är beroende av krig.

Jag skulle hellre leva i 30-talets depression än i det här överflödssamhället som kommer att förstöra sej själv en vacker dag när några kärnkraftverk smälter ner. Vafan är det då för mening med att jag kan gå supermarketen och välja bland alla varor och sorter när den jävla supermarketen smälter ner!

Men vi är så rädda, vi är så rädda för att oroas. Tidningarna slutar att skriva om det. Å! Va skönt! Faran över! Vi vill inte veta nåt om det. Säj vadsomhelst som gör mej mindre rädd och jag är med. Säj inte att jag är i fara! Att det krävs nåt av mej, att jag måste kämpa mot City Hall…

wanderers-350x487Jag vill inte heller höra talas om det. Man kan inte låta bli att höra talas om det, men en del säjer: ”Försvinn!” Så jag måste bestämma mej, jag som alla andra, vad ska jag göra? Springa härifrån allt vad jag orkar? Vad hjälper det? Så om inget händer? Och vad kan hända?

Människorna har fortfarande en sån barnslig inställning till kommunism och socialism. Dom tror fortfarande att Dom Röda ska ta ifrån dom deras tredje Cadillac och Det Bästa, ta barnen ifrån dom och låta dom arbeta i saltgruvorna.

Och ändå, 90 miles från Miami ligger Kuba, som jag gärna skulle vilja besöka. Ett samhällsystem som lyckats ganska hyggligt ändå, har jag hört.

Jag växte upp under Kalla Kriget. Ho Chi Minh, Chrusjtjov och Castro skulle ta friheten ifrån mej. Men det är bara snack. Och det är snacket som kommer att ta livet av oss. Det som var ”bra”, inom citat, med Three Miles Island är att det blir svårare och svårare att blint tro på våra ledare. Precis som efter Watergate.
Jag är författare… och om jag inte skriver om det här… då stödjer jag det ju. Det är nåt jag tänker mycket på. Jag menar, det jag måste, min skyldighet, är ju att skriva saker som slår folk i ansiktet, så dom inte kan glömma det. Men först måste jag komma igenom min egen ängslan för att erkänna hotet och lära mej mer om det.

Säg, vad ska jag skriva om, om jag inte skriver om detta? Att skriva böcker då… det blir som att onanera.”

I can talk
Faster and louder
I can eat
Faster and louder
I can screw
Faster and louder
I’m a man, I’m a man
Faster and louder
I can scream
Faster and louder
I can jive
Faster and louder
walk the dog
Faster and louder
mow the lawn
Faster and louder
jump back jack!
Faster and louder
get down Bernice!
Faster and louder
Hot Pants!
(Ur ”Faster and Louder” med The Dictators)

Innan vi skiljs ber jag Richard Price att sätta ett ”ljudspår” till intervjun.

”Hmmm”, säger han. ”The Wanderer” med Dion förstås, därifrån kommer ju namnet på gänget i boken och filmen, och det är också temat i filmen. Four Seasons och Bruce Springsteen, antar jag, Smokey Robinson & The Miracles och ett band som inte finns längre men medlemmarna växte upp där jag växte upp och var kompisar med min yngre brorsa, fast det visste inte jag. Dictators hette dom och dom kallade sin sista platta för ”Bloodbrothers” – efter min bok.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
Skrivet till  X-TRA, provtidning inför Schlager 1979

PS. Det har hänt en hel del i livet, både privat och professionellt, för Richard Price, gått upp och ner och upp igen, sen jag träffade honom. Dessutom har han skrivit diverse film- och TV-manus, bl a till ”The Wire”. Här är en förteckning över hans utgivna romaner, som allt mer passerar gränsen till krimigenren:

1974. The Wanderers
1976. Bloodbrothers
1978. Ladies’ Man
1983. The Breaks
1992. Clockers
1998. Freedomland
2003. Samaritan
2008. Lush Life
2015. The Whites (som Harry Brandt)

Mordförsök på Einstein i Göteborg!

Marie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Marie Hermanson brukar skriva romaner över gränserna mellan realism, fantasy och krimi. Golvet gungar och verkligheten svindlar när man läser, gång på gång i en och samma roman. Så har det i alla fall varit för mig.

Och egentligen blandar hon väl dessa ingredienser – det realisiska, det fantastiska och det kriminella – också i sin nya roman ”Den stora utställningen”. Ändå är det en annan sorts roman med låt säga mer av realism, verklighet och vardag.

En historisk kriminalroman, så skulle romanen också kunna placeras. För här finns en kvinna och en man som blir både ett deckarpar och – mot slutet av berättelsen – dessutom just ett par.

HermansonHon heter Ellen Grönblad och är nitton år, vill så gärna bli journalist och har precis fått sitt första journalistjobb. Det vill säga att Ellen ska vara oavlönad volontär, dock med – och det är viktigt – presskort, på Jubileumsutställningens tidning.

Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg i Göteborg.

Ellen vill också, lika mycket, bli Den Nya Kvinnan: hon som det skrivs om i tidningarna, är konstnär, skådespelare eller journalist, och som dansar natten lång för att ändå stiga upp i tidiga ottan för att arbeta.

Han heter Nils Gunnarsson och är tio år äldre, en ung detektivkonstapel vid Göteborgspolisen och huvudperson i den del av berättelsen som blir en polisroman. Det sker ett mord eller dråp i hastigt, hetsigt mod och flera mordförsök.

Fast den egentliga huvud- eller centralpersonen heter Albert Einstein. Äntligen har Einstein tilldelats Nobelpriset och han ska nu komma till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal.

Einstein skildras halvautentiskt eller varför inte fiktivautentiskt. Liksom Paul Weyland, även han – en karismatisk fifflare och skojare, som driver sin antisemitiska kampanj mot Einstein – kommer till Göteborg. Det kan tilläggas – men inte mer än så – att det finns ett dödshot mot Einstein.

I berättelsen förekommer dessutom en annan autentisk person i en extra biroll. Nämligen Kurt Haijby, som vid den här tiden hette Johansson fast han kallar sig Hamilton, och redan då hade inlett sin brottsliga karriär.

Hermanson foto Emelie AsplundJo, också åsnan Bella är autentisk. Henne kunde barnen rida på under Jubileumsutställningen i Göteborg.

Och just detta ord – autentisk – blir nyckelordet för romanen. Det känns som om man läser något nära nog dokumentärt, en autentisk berättelse om – och med – människor i Göteborg, i den nya, framtida staden Göteborg, som nu börjat byggas och ta form.

Foto: Emelie Asplund

Jag känner att jag är där, med Ellen och Nils och Albert, alltså Einstein, den unge åsneskötaren Otto och för den delen Weyland; på redaktionen, i utställningens huvudrestaurang och på danssalongen Rotundan, på Barnens Paradis, utställningens område för barn där åsneskötaren Otto och Bella arbetar, vid strejken i Göteborgs hamn och på polisstationen vid Spannmålsgatan, i faster Idas stora lägenhet på Vasagatan i vilken Ellen är inkvarterad, med Vendela som bor i en lägenhet under fasterns och blir Ellens väninna, på Avenyn med Götaplatsen, det nybyggda Konstmuseet och fontänen, och i Frillesås där Einstein av en anledning stiger av tåget till Göteborg…

Ja, jag är där. Jag är tillsammans med människorna, lär känna dem, allt mer, undan för undan. Lär känna staden, den nyfödda staden med de blandade känslorna av framtidshopp och en viss osäkerhet.

Det är en charmerande roman, mycket underhållande och lite lagom spännande. För här finns också en deckartråd, just liten men smart. ”Den stora utställningen” är en mjukkokt deckare – ja, den bästa feelgooddeckare jag läst på jag minns inte hur länge. En feelgooddeckare på allvar.

Om Marie Hermanson varit en sån författare, i betydelsen en deckarförfattare, men nu är hon inte det, fast o m hon varit det och tänkt sig att skriva en deckarserie, typ en titel om året, så lovar jag att den mjukkokta deckarserien med Ellen och Nils i Göteborg mellan världskrigen skulle ha blivit en JÄTTESUCCÉ.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

”Urban reportage” från Washington DC

Att deckare/kriminalromaner/krimi ofta kan vara – ja, ofta är – arbetarlitteratur brukar glömmas bort av litteraturkritiker och debattörer. Tog fram en intervju jag gjorde för rätt många år sen nu med den amerikanske kriminal- och arbetarförfattaren George Pelecanos.

***

 

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.

Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om böcker och Ny Tid 2003

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.