Spänningen kommer smygande

Elizabeth Haynes
Inte ensam
övers: Linda Skugge
(Lind & Co)

Alltså, vill jag utbrista, lägg av och jämför med ”Gone Girl”, ”Kvinnan på tåget” och – här och nu – dessutom ”Jag lät dig gå”!

Hur många deckare och deckarförfattare har inte utsattas för den jämförelsen. Bara sluta!

Haynes Inte ensamTill exempel ”Inte ensam” av Elizabeth Haynes klarar sig alldeles utmärkt utan den fånpåklistrade jämförelsen.

Få är nämligen så skickliga på att låta spänningen komma smygande, undan för undan, långsamt och allt mer – som Haynes.

Hon använder sig av dubbelberättande, varvar med att låta än Sarah och än Aiden stå för jag-berättandet.

Som om inte det skulle räcka finns också en tredje röst, som kommer in då och då, för att framföra korta beskrivningar och kommentarer.

Nej, jag är ingen större vän av den berättarstilen. Men som alltid: går det så går det och bra är bra.

Och för Haynes – och därmed för mig som läsare – fungerar det här sättet av skriva och berätta.

Miljö och grundstory: Sarah Carpenter bor i ett stort hus ute på den engelska landsbygden nånstans norröver – ensam nu, enda sällskapet hon har är sina två hundar, efter att maken har dött.

Men så återvänder Aiden Beck, som Sarah kände när hon var ung, till England – för det var väl utomlands som Aiden varit? – efter plus tjugo år.

Han behöver nånstans att bo, en etta eller tvåa, i Yorkshire eller The North. Resultatet blir att han flyttar… nej, inte in i hos Sarah men väl i hennes extrahus bredvid.

Den tredje rösten, berättar- eller kommentarsrösten är alltså anonym. Vem hen får inte läsaren veta, tills vidare.

Och sen smyger spänningen på…

Bland personerna finns också Sarahs barn, en dotter och en son, som hon har olika bra/dåligt förhållande till. En väninna och hennes man, och en vän till Sarahs son.

Alla har hemligheter, allt fler hemligheter ska det visa sig.

Det mesta spinner kring kärlek eller sex, snarare. Spänningsromanen ”Inte ensam” handlar inte minst om sexualitet.

På gott och ont eller säg, av nödvändighet.

Elizabeth Haynes har (i alla fall som författare) ett avspänt förhållande till sex. Detta ligger som en underton till hela berättelsen. Och det är bra, tycker jag, det kan behövas idag.

Men titta nu på bokens omslag… (Jag ska dra upp omslaget lite större än vanligt, så du kan se). Just så är stämningen – och den smygande, krypande spänningen – i berättelsen om Sarah och Aiden med flera.

Så blåser det upp, det blir det kallt och börjar snöa också över ensamheten ute på den engelska landsbygden…

Bengt Eriksson

Det isländska Höglandets ur-natur

Steinar Bragi
Höglandet
övers: Inge Knutsson
(Natur & Kultur)

Islänningen Steinar Bragi skriver sig utanför både deckar- och kriminalgenren – ja, utanför krimin. Åtminstone nästan.

Romanen ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

SteinarBragi_1410Men sen är det som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik.

Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom det isländska Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt; allt på samma gång.

Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet, 2014)

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Bragi KataRomanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)

Korta deckartips (7): debutanten Anna Roos

De föddes som tvillingar.

roos_spel_omslag_inb_0Men den ene, Gustav, växte upp med pappa på Lidingö. Och den andra, Sol, bodde med mamma i Hökarängen.

Han gick på Handelshögskolan och hon rymde hemifrån till USA.

När ”Spel” (Modernista) börjar har Gustav tagit livet av sig. Om det var självmord?

Anna Roos, ännu en av årets mest spännande och bästa svenska deckardebutanter, skildrar krockande samhällsklasser och livet som att spela på casinot.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet 2017)

Deckarförfattaren Lundberg skriver vidare

I höst kommer det äntligen en ny och femte Malmödeckare av Kristian Lundberg. ”De som skall dö” (Bladh by Bladh) blir titeln. Samtidigt återutges hans fyra föregående deckare i pocket.

Så jag tog fram den här intervjun som jag gjorde med Lundberg när han kommit en bit in i serien och precis gett ut sin tredje Malmödeckare.  Ta det som en försmak på den kommande titeln och repetition av vad han tidigare haft för sig i deckarväg – titlarna har ju inte direkt kommit regelbundet och dessutom på än det ena än det andra förlaget.

*

Även Kristian Lundbergs nya och tredje kriminalroman, ”Malmömannen”, är full av lika poetiska som drastiska formuleringar. Som denna: ”Helvetet är också en plats på jorden.”

De som skall döVi går längs Sundspromenaden i Västra Hamnen, den   nya stadsdel som blivit Malmös stolthet, åtminstone politikernas. Lundberg berättar vilka som finns bakom fönstren till bostadsrätterna á cirka 30 000:- per kvadratmeter (och stigande). Där bor galleriägaren och skönhetskirurgen bor där.

En recensent undrade vilken stad som egentligen skildras i Kristian Lundbergs romaner. Någon sådan stad kan ju inte finnas.

– Men kom hit då! utbrister han. Ring på dörren hemma hos mig! Så ska jag guida genom Västra Hamnen. Först kan vi ta en titt på Turning Torso och sen går vi 100 meter bort till Scaniaparken, där uteliggarna har sitt nattläger och bränner bort plasten från kablar för att sälja koppartråden.

­– Det kunde vara Dickens London på 1800-talet, säger Lundberg.

”Socialpolitikens nya paroll: Var man sitt eget tält.” Alternativt: ”Äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare.” (citat ur ”Malmömannen”)

– På somrarna invaderas också Persiska viken, som det heter i malmöitisk folkmun, av gästande badturister.  Busslinje 15 går mellan invandrarförorten Lindängen och Västra Hamnen. Resan från en värld till en annan – från ett getto till ett annat – tar 15 minuter.

2004 debuterade Kristian Lundberg som deckarförfattare. Många blev förvånade. Han var känd och prisad som poet och kritiker. Varför skulle också Lundberg ansluta sig till den långa raden av deckarförfattare?  Brukade han ens läsa deckare?

– Jag började läsa deckare när jag hade Jens Wahlöö som skolkompis, från 12 år och uppåt. Hans föräldrar var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I deras bibliotek fanns allt från de egna deckarna och Ed McBain till Maos lilla röda. Jag skrev min första polisroman – den förblir outgiven – långt innan jag debuterade som poet.

Hans första – utgivna – polisroman fick titeln ”Eldätaren” och efter den följde ”Grindväktaren”. Den återkommande kommissarien, Nils Forsberg, 50 plus, är en avdankad, misslyckad polis, halvnykter alkoholist och katolik, som fått en sista chans i Arbetsgruppen för Extra Ordinära Utredningar. Brottsmiljön är Malmö och i den nya romanen, ”Malmömannen”, drabbas staden av en våldtäktsvåg: 20 unga flickor med invandrarbakgrund våldtas och misshandlas.

malmosviten– Jag tänkte skriva fem deckare. Men när jag är klar med de första fem så ska jag nog bestämma mig för att skriva fem till. Verkligheten blir bara värre. Hur skulle jag kunna dra mig tillbaka?

Fredrik Ekelund, Tony Manieri och Mikael Bergstrand – och numera också du. Fler är det väl inte som skriver deckare om Malmö? Var det inte så att din hemstad Malmö krävde en deckare? Eller tvärtom – deckargenren krävde Malmö som kriminell miljö?

– Obegripligt att det skrivs så få Malmödeckare. Ingen svensk miljö passar bättre i en kriminalroman: politiskt, etniskt, klassmässigt och kriminellt, utanförskap och gettofiering, närheten till östblocket, skiftet från arbetar- till så kallad framtidsstad.

– Gränserna är så skarpa i Malmö. Så mycket hat. Fattiga och rika lever kloss-kloss. De stöter ihop och  konfronteras. Jag tror det snart blir raskravaller. Lite har det redan startat. Med golfklubbor jagade man bort   invandrare från Limhamn.

”Allt färre äger allt mer. Allt yngre begår allt grövre brott.” (ur ”Malmömannen”)

Kristian Lundbergs polisromaner har två förebilder.  Dansken Dan Turèlls skildring av Vesterbro i Köpenhamn inspirerade till skildringen av Malmö som både stad och  tillstånd. Sjöwall/Wahlöö är den andra förebilden.

Alla svenska polisromanförfattare – från K Arne Blom på 70-talet till Arne Dahl idag – är efterföljare till Sjöwall/Wahlöö. Men det är inte beskrivningen av poliskollektivet och polisarbetet som inspirerat Lundberg utan det som anses vara sämst med Sjöwall/Wahlöö – när de mot slutet av polisserien blev så politiskt engagerade att agitation och budskap tog över.

– Per Wahlöö var alltid politisk och alltid ilsken. Läs boken ”Mord på 31:a våningen”! Jag blir lika arg. Ingen större skillnad mellan mig och en som skriver insändare till lokaltidningen om samhällets förfall. Jag är nog urtypen för en bitter kverulantisk gubbe.

– Att läsa och skriva om polisrutiner blir tråkigt. Jag hatar…

Ja, exakt så säger Lundberg och räknar upp de flesta av Sveriges deckarförfattare…

– Jag hatar putslustiga, underhållande kriminalromaner där polisen löser allt på slutet. Som om det finns någon lösning? Det är en lögn och ett svek, både mot läsarna och dem man skildrar. Sådana deckarförfattare utger sig för att skriva samhällskritiskt men ger tvärtom sitt stöd åt dagens samhällssystem.

”Jag har själv sett hur de springer omkring på morgnarna och letar råttor!” (Också ur ”Malmömannen”: samtal till Skånepartiets närradio om vad kebab innehåller.)

Romanerna utspelar sig ungefär ett halvår före  utgivningsdatum. I Malmömannen har det ännu inte varit politiska val – men valet närmar sig. Det oroar mig att jag inte vet hur den bittre och förbannade kommissarie Forsberg ska rösta…

– Du tror att han röstar på Sverigedemokraterna? Nej, Nils Forsberg är nog en gammal hederlig socialdemokrat.

Men i en debatt i Sydsvenskan hävdade ju malmöbon och (deckar)författaren Fredrik Ekelund att det var just hederliga socialdemokrater som hade röstat på Sverigedemokraterna? Kalla dem inte främlingsfientliga – ja, rasister – utan ta deras oro på allvar!

– Det kanske var ohederliga gamla sossar som bytte parti? kommenterar Kristian Lundberg. En del av socialdemokratin har ju alltid varit rädd för det annorlunda och främmande, det som inte känns igen.

–  Det protesteras mot moskébyggen och man vill förbjuda slöjor. Man lyfter fram olika detaljer som alla bottnar i en enda sak: De har inte här att göra! Ut med dem! Sverige har blivit allt mindre öppet och allt mer trångsynt. Varför ska det vara en omöjlig tanke med en moské bredvid en Pingstkyrka?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerat i TCO-Tidningen 2006)

Svensk flyktingslum

Ingen recension utan bara ett kort boktips. Ingen deckare eller ens krimi heller, men det som skildras i romanen är nog så kriminellt.

larsmo-hollow*

Mina farföräldrar, Emma och Andreas, utvandrade = flydde till Amerika. De var ekonomiska båtflyktingar som möttes på Svenska kyrkan i St. Paul, Minnesota.

Vilket år? Vet inte exakt, men det måste ha varit kring 1900.

När jag läser Ola Larsmos nya roman så undrar jag förstås om de någonsin bodde, alltså tvingades bo, bland de usla trä- och plåtskjulen i den fattiga svenskslum i St. Paul som romanen skildrar och hämtat sin titel ifrån, ”Swede Hollow” (Bonniers).

Läs!

De öden som Larsmo skildrar i sin skönlitterära roman bygger på verklighets- och faktagrund och ger perspektiv både bakåt på svensk historia och framåt till dagens flyktingmottagning i Sverige och Europa.

Deckarlogg 2Eller borde, fan vet om folk längre är mottagliga för omtanke och medmänsklighet, solidaritet och litta kort sagt folkvett.

Bengt Eriksson