Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Jean Bolinder (1935-2020), godsägarson, deckarförfattare och akvarellmålare

Deckarförfattaren Jean Bolinder har dött efter en längre tids sjukdom, meddelar Svenska Deckarakademin. Han var en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst.

Följande intervju gjordes under period då vi var sams (Bolinder kunde omväxlande utnämna mig till en okunnig kritiker, efter en recension, och till Sveriges bästa deckarrecensent, efter en annan.

***

Vi går in i skrivarstugan som Jean Bolinder har i trädgården till huset i Bjärred. I bokhyllan står alla böcker han gett ut: 110 stycken! Men nu är det slut. Det ska inte skrivas fler, menar Bolinder. För att i nästa ögonblick berätta att han är klar med första delen av sin självbiografi, ”Urtaget hjärta – en herrgårdsroman”, som ska följas av ytterligare två delar.

– Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Och hur många gånger har du påstått att du aldrig mer ska skriva en deckare? undrar reportern med ironiskt spetsad tunga. I dagarna kom ju ”Målsökande robot”, ännu en ny deckare.

– Det är väl en hatkärlek som får mig att alltid återkomma till kriminalgenren.

Jean Bolinder saknar mejladress, skulle det visa sig. Jag mejlade och fick svar från honom. Trodde jag, men när jag hade mejlat flera gånger så ringde han. Mejlen gick till hans dotter som sköter försäljning och utskick av den nya deckaren, endast utgiven digitalt. Jean Bolinder står själv för den digitala utgivningen, trots att han saknar nätuppkoppling.

– Jag tröttnade på förlagen. De stora lurar en och de små kan inget. När en bok säljs går hundra kronor till bokhandeln och sjuttio till förlaget. Sen ska också den där Bolinder ha något. Trettio kronor kan han få. Nu säljs boken digitalt för trettio kronor, Jag får in lika mycket per bok och boken blir billigare att köpa.

Bolinder på ängarna 2

Jean Bolinder med Lilla Bennikan-ängarna bakom sig. Observera den något urtvättade t-tröjan, på den syns en yngre Bolinder tillsammans med deckarförfattarinnan Patricia Highsmith. Foto: Birgitta Olsson

Jean Bolinder tar fram och visar ett gammalt nummer av Allers Familjejournal (från 1946). Där finns en följetong – en detektivberättelse av John Dickson Carr om ett låst rum.

– Jag var tio år. Jag läste och blev fascinerad av berättelsen, längtade efter nästa avsnitt. Men mina föräldrar tyckte att jag var för upptagen av läsningen, så jag fick inte läsa vidare.

– Kanske hämnades jag genom att själv börja skriva detektivhistorier om låsta rum? Annars hade jag kanske inte ens blivit deckarförfattare.

– Också i herrgården – stor som ett slott – hemma i Laggarp (i Östergötland) fanns ett låst rum, det blåa gästrummet. Där blev jag upptäckt under en fest för tjänstefolket. Godsägarens son, Jean, låg i sängen med en ”enkel flicka”. Ingen av oss hade så mycket kläder.

– Det var också i det blå rummet som pappa låg lik, när han hade skjutit sig.

Jean Bolinder har skrivit deckare, annan skönlitteratur, ungdomsböcker, skol- och fackböcker, även teaterpjäser och ibland så självbiografiskt att man undrar om han inte redan skrivit självbiografin. Han är konstnär också, målar i akvarell och har haft flera utställningar med naturmotiv

Vad är viktigast – av allt detta? Bolinder svarar direkt:

– Teatern. Att skriva har varit ett andningshål men viktigast är teatern.

Jean Bolinder, 76 i år, leder dramakurser för ungdomar på S:t Petersgården. Han var tidigare dramalärare på Polhemsskolan, bägge i Lund. Från skolan blev han ”utslängd” för att han var ”för gammal”. Skånska Dagbladet sa upp honom som konstkritiker. Hos Svenska Deckarakademin har han inte satt sin fot sen han lämnade ett möte med buller och bång.

Och jag vet av egen erfarenhet att Bolinder inte är så nådig om man skriver en negativ recension. Varför blir du så arg? Du har gjort dig till ovän med så många.

– Den mer behagliga förklaringen är att jag hämnas på pappa. Den mindre behagliga att jag uppfostrades till godsägarson. Jag tror att jag är nåt. Samtidigt som jag känner mig illa behandlad. Då kan jag bli arg och vara taskig tillbaka – rent för jävlig ibland.

Ilskan har också blivit ett allt tydligare tema i dina romaner, inte minst i deckarna. Vissa personer tecknas med så stor ilska att det nästan blir nidteckningar.

– Tycker du? Det beror nog på att jag tar parti för de förfördelade. Jag har skrivit om pedofiler och skildrat omgivningens syn på en homosexuell kvinna. Jag känner vrede mot de omänskliga, mot omänskligheten. Kanske för att jag själv kände mig så illa behandlad som liten, det kan handla om identifikation.

Ett annat tema är sexualitet, också den skildras rätt på, ibland burdust och grovt.

– Jag skriver realistiskt och då måste sexualiteten vara med. Allt i livet kretsar kring sexualitet, att människan ska fortplanta sig. Sex är ju också en väldigt skön känsla. Jag har alltid gillat sex, även om det vid 76 års ålder till största delen är ett passerat stadium.

Men visst har du fått kritik för att du skriver grovt?

– Efter ”Purungen” blev det ett jävla liv. En kvinna som jag hade till bordet på en bjudning började med att säga: ”Jag vet nog vad du är för sort. Du är en sån som tycker om unga flickor.”

Jean Bolinder har också en friggebod i trädgården. Det är hans målarateljé. Han målar snabbt och spontant. Om det blir bra, så sparas målningen. Blir det dåligt, så slängs den. Tidigare återkom Koster som motiv. Nu har både Jean och hustrun fått svårare att gå, det var ett tag sen de besökte Koster.

På de nya akvarellerna syns Lilla Bennikan-ängarna vid Bjärreds södra utkant. Samma ängar som den kvinnliga huvudpersonen kommer vandrande över i inledningen till den nya deckaren ”Målsökande robot”, i riktning mot Malmö och med Lommabukten till höger. Då måste Jean Bolinder förstås bli fotograferad med ängarna i bakgrunden.

– Här, säger han och går ut en bit på ängen, ser det ut som hemma i Laggarp.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2011

Namn: Jean Bolinder
Bakgrund: Född 1935 i Östergötland, växte upp på Laggarps säteri, gymnasist i Motala och student i Uppsala. Ärvde en förmögenhet som han gjorde av med fortast möjligt (på sportbilar, vin och kvinnor men ”inte så mycket sång”) för att han inte ville vara ”en säck pengar”.
Gjort: Flera filmer under Uppsalatiden och kom 1964 till Skåne som läroverksadjunkt, varit läromedelsredaktör och lärare i svenska, historia och drama, författare och konstnär.
Familj: Marianne ”Ajan”, barn och barnbarn.
Gör nu: Skriver och målar, dramalärare.
Mest känd som: Deckarförfattare, av de 110 utgivna böckerna är över 30 deckare. ”För älskarens och mördarens skull” och ”Dödisgropen” utsågs av Deckarakademin till 1985 respektive 1990 års bästa svenska deckare.
Ännu en bok: ”I skuggan av Bolinders verkstad”, en tidigare självbiografi.

 

Så gick ännu ett år i kulturens Sydöstskåne

Dags att tänka tillbaka på årets kulturupplevelser i Sydöstskåne (med omnejd). Alltså mina upplevelser av musik, konst, teater, litteratur med mera. Efter fjolårets årskrönika kom det kritik för att jag ”glömt” vissa händelser. Men man kan inte minnas sånt man inte upplevt och tiden räcker inte för att hinna med allt som händer och sker i Sydöstskånes sprudlande kulturliv. Så här följer några höjd- och även ett par lägstapunkter från mina kulturupplevelser år 2019.

Trotzig liten

Ellen Trotzigs målade österlenska natur mellan jord och himmel.

Konst: Ulla Viottis tegelboksbibliotek (Kivik Art), Ellen Trotzigs österlenska naturmålningar (Österlens museum), Thale Vangens kohudskonst (Galleri Wallner) och offentliga skulptur av Vricklund och ålen (Pumphuset i Vollsjö), Jenny Svenberg Bunnels jazz- och koteckningar (på Instagram), Gunilla och Anders Vardams segelfartyg respektive byggnadsverk (Gyllengårdens Hösterlensalong), Laurie Andersens virtual reality-verk ”Chalkroom” (Rikstolvan), Andy Warhols skivomslag och katter (Moderna Museet Malmö), Kent Wistis målningar/satirteckningar (Staffanstorps konsthall), My Svennbergs och Eddie Tjeno Ericssons Lesboskommentar (Tjörnedala) samt de nymålade kostmuseiväggarna i Ystad.

Vricklund liten

Thale Vangens skulptur av Vricklund och ålen.

Årets graffitikonstnär: Lena Alebo, chef för Österlens museum, som lät måla husgaveln vid museiträdgården med vit färg i ett slags retromodern stil.

Årets sydöstskånska konstskandal (1): Händelsen ovan då konstmuseichef Alebo stoppade en ansökan om förlängt bygglov för Carolina Falkholts muralmålning genom att skyndsamt måla över och bort Falkholts konstverk.

Sydöstskånsk konstskandal (2): Föreningen Street Art Österlen visade sig vara mot snarare än för graffiti genom att stödja borttagandet av Falkholts målning med avhopp från styrelsen som följd.

Bästa jazz på scen: Sångerskorna Amanda Andréas, Amanda Ginsburg och Isabella Lundgren (alla på Solhällan/Ystads jazzfestival) samt John Venkiah Trio (Ystads jazzcafé).

Besvikelse: Programmet för Ystads jazzcafé, mindre spännande än tidigare år.

Årets skånska kvinnorock på scen: Hedda Hatar, Vet Hut (båda Mossagårdsfestivalen) och VA Rocks (Garageprojektet).

va-rocks-1-liten

VA Rocks på Garaget i Hammenhög.

Mer bra sång och musik på scen: Rebecka Törnqvists jazzpop (Garaget), folkmusik med Willemark/Knutsson/Öberg (Södra Mellby kyrka) och Väsen (Tomelilla folkhögskola), James Intvelds 50-talscountryrock (Solhällan), Cristina Brancos fado (Saltsjöbaden/Ystads jazzfestival) och country-rock-soul-R&B-drottningen Karin Tingne med maken Peter på gitarrer (Ystads teater).

Skånsk kvinnorock, punk, metal och pop på skiva: Hedda Hatars debutalbum, Vet Huts singlar ”Vet hut” och ”Tristessens botemedel”, VA Rocks med albumet ”I Love VA Rocks”, Vånna Inget, ”Utopi”, och Rebecca Bergcrantz/Raindear, ”Skies To My Name”.

Bästa skånska album: Countrysångpoeten Michael Saxells digitala släpp ”Songs For Lennart” och ”Some Songs”.

Mer skånskt på skiva: Samtida klassiskt av Anna-Lena Laurin, ”Quests”, folkmusik med Ralsgård & Tullberg, ”Kvartett”, syntpop med Page, ”Fakta för alla”, jazz med Fanny Gunnarsson, ”Share Your Past”, Nils Landgren, ”Four Wheel Drive”, Jan Lundgren, ”Mare Nostrum III”, Fredrik Ljungkvist, ”Atlantis”, och Hannah Svensson, ”Places And Dreams”, rock med Dalaplan, ”Du går aldrig ensam”, country med Cicci Landén, ”Treasure This Moment” och diverse amerikana med Karin Tingne, ”YLA Sessions”.

Skånska deckardebuter: Tina Frennstedt, ”Försvunnen”, och mer ändå Claes & Eva Fürstenberg, ”Blodhundar”.

Annan skön prosa från och/eller om Sydöstskåne: Magnus Cadier, ”November har trettioen dagar”, Vilda Rosenblad, ”Lilla fröken Grenadin”, Karin Brunk Holmqvist, ”Damen med bysten”, Anna Fredriksson, ”Ett enklare liv” och Frida Skybäck, ”Bokcirkeln vid världens ände”.

Skånsk poesi: ”Supernova” av Julia Werup (förut Ystad, nu Köpenhamn) och bilderboksdiktsamlingen ”Just nu” för barn och föräldrar av Lotta Olsson (tidigare Helsingborg, numera Stockholm).

Tango

Tango i Vollsjö.

Live-poesi: Maria Bielke von Sydow, Unnur Sólrun Bragadóttir, Helen Halldórsdottir och någon till läste dikter på ett fullsatt Vollsjö hembageri under Litteraturrundan.

Årets café/konditori: Vollsjö hembageri med isländska klenetter, saffranscheesecake, vörtbullar…

Lokal kulturambassadör: Helen Halldórsdottir som fått nämnda hembageri att bli Färs härads nya kulturcentrum med författarmöten, barnaktiviteter, tangomusik och dans.

Kulturpris: Sonja Mårtensson, 92, borde för längesen ha kulturprisats av Sjöbo kommun. Både för kalligrafin på Skumpen- och Piratendiplomen och hennes samling med lokala föremål och kläder. Under 2019 har bland annat gamla brudklänningar ur samlingen visats i Ilstorps och Södra Åsums kyrkor.

Hårderup orig

Lokalaste lokaltidningen Hårderupsposten.

Mest långvariga chefredaktör: Bertil Persson har gett ut Hårderupsposten i 49 år. Jubileumsnumret, som blir tidningens sista nummer, kommer vid julen 2020.

Kulturell lokalpatriot: Det verkar vara jag.

Pizzeriabyte: Efter den sorgliga nedläggningen av La Prima Classe i Lövestad har familjen Eriksson övergått till Gustos sicilianska i Ystad.

Ystadteater liten

Musikalen ”De tre musketörerna” på Ystads sommarteater.

Sjungen teater: Sååå proffsig uppsättning av musikaloperan ”Min vän fascisten” på Lilla Beddinge Teater. De så kallade amatörerna på Sommarteatern i Ystad agerade som proffs de också i egna musikalen ”De tre musketörerna”.

Också 2019 års julbelysning: Det färgglittrande huset med trädgård vid södra rondellen i Sjöbo.

Tre ggr kort inför 2020

1. Lokalrevy. Ystadrevyn toppade sig själv i år. Ska man kunna göra det en gång till? Som revygeneralen Lars-Åke Kristensson säger: – Ystadrevyn försöker i samarbete med ”nya” danska textförfattare att bli lite fränare, lite mer utmanande och anta den danska ”frispråkigheten”. Hur detta går avslöjas vid premiären för revyn ”Bättre sent än aldrig” den 11/1 på Ystads teater.

2. Sångpoesi. Mötet mellan sångerskan Karin Tingne och sångpoeten Jennifer Saxell är bland det mest spännande som hörts inte bara i mina öron utan i hela Skåne – ja, Sverige. Säkert instämmer alla som upplevde Karin och Peter Tingnes konsert på Ystads teater. Nu ska de in i studion och göra inspelningar av Saxell-låtarna. Kan knappt hålla mig tills jag får höra resultatet…

3. Framtiden… beror på hur liberaler väljer att definiera liberalism. Ska staten, regioner och kommuner stödja olika sorters kultur som en del av samhällets demokratiska grund? Ska kulturskolor, bibliotek och studieorganisationer finnas och vara öppna för alla och ska ett fritt kulturskapande få föda och främja våra personliga, individuella tankar och åsikter? Alltså, ska kultur vara krimskrams eller ett politiskt kärnområde?

Jag själv litenBengt Eriksson (text och foton)
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Leif Silbersky och Samuel Rosenbaum

Tom Alandhs dokumentärserie om Leif Silbersky har börjat sändas på SvT. Det slog mig, när jag tittade, att advokaten Silbersky ju talar och pläderar precis som advokaten Rosenbaum.

Alltså som huvudpersonen i hans och Olov Svedelids deckare. Så jag ur mina deckarhyllor tog jag fram några av deras deckare om Samuel Rosenbaum, började blädda och läsa. Kanske ska läsa om hela serien från början?

Följande skrev jag i alla fall om de judiska Rosenbaum-deckarna i andra utgåvan av boken ”Deckarhylllan”…

***

Leif Silbersky
Olov Svedelid
Land: Sverige
Genre: advokatdeckare, romaner om judendom

Samuel Rosenbaum, född 1905, öppnade advokatbyrå i Hamburg 1931 (enligt egen uppgift i ”Målbrott”, 1980). Hans hustru hette Miriam, sonen Daniel. Före Hitler och nazismen var de en lycklig familj; i första hand tyskar, i andra hand judar.

Kristallnatten 1938 togs familjen Rosenbaum av nazisterna och lastades i olika godsfinkor. Miriam och Daniel transporterades till ett koncentrationsläger, Samuel till ett annat. Efter sex år i koncentrationslägret kom Samuel Rosenbaum till Sverige med den första vita Bernadottebussen. Hustrun och sonen dog – avrättades – i lägret.

Rosenbaumhylla

Min Rosenbaum-hylla. Vilken bok ska jag börja med att läsa om?

Rosenbaum är jude och ateist. Han kan inte längre tro på Gud: i koncentrationslägret förlorade han sin tro. Inte ett enda foto har han kvar på hustrun och sonen – allt är borta – men de lever i hans minne. Koncentrationslägret finns också i hans minne, återkommer i hans mardrömmar. Han lider av klaustrofobi, har svårt att besöka häktade klienter i polishusets besöksrum.

Samuel Rosenbaum på Humlegårdsgatan i Stockholm. Han är gammal och trött. Advokatbyrån har han egentligen lagt ner, men den återuppstår i Silberskys/Svedelids böcker. Sin återstående tid ägnar han åt att sitta på KB, Kungliga Biblioteket, och granska byggstenarna i olika filosofers tankesystem: Bergson, Spinoza, Simonez, Schwager… Hos filosoferna söker Rosenbaum svar på frågan: Hur kunde det ofattbara ske?

Leif Silberskys och Olov Svedelids romaner om den judiske advokaten Rosenbaum har lärt mej att judendomen är mycket mer än en religion: en flertusenårig tradition och en samling livsregler; den judiska lagen. Därför händer det att Rosenbaum går i synagogan, trots att han inte längre är religiös. T ex på Jom Kippur (Försoningsdagen).

I ”Straffspark” (1978) besöker Rosenbaum synagogan på Nybrogatan 12 i Stockholm, där nästan hela inredningen kommer från en synagoga i Hamburg. Detta är det enda som finns kvar av alla tyska synagogor före Hitler. Inredningen sändes 1938 som ”bråte” till Sverige och räddades därmed undan nazisternas härjningar.

Silbersky/Svedelid låter Rosenbaum (och i senare böcker hans unga släkting Rhea Moser) göra en nästan systematisk rundtur till olika moderna svenska miljöer.

”Straffspark” handlar om ett allsvenskt fotbollslag, lagets tränare och en blivande proffsspelare. I ”Målbrott” hittas en kvinnlig elev mördad i en skolsal, i ”Dina dagar är räknade” (1982) mördas en gammal man i ett badkar på ett långvårdshem och i ”Narrspel” (1988) mördas en skådespelare på scenen inför publik under generalrepetitionen. ”Svart är dödens färg” (1993) handlar om modebranschen, ”Skrivet i blod” (1994) om skandaltidskriften Spaden, ”Mördaren har inga vänner” (1998) om organiserad brottslighet, ”Den sista lögnen” (2000) om kommunalpolitik och kriminaljournalistik. I den senaste Rosenbaumdeckaren, ”Upplösningen” (2002), beskrivs de följder som en spermadonation kan få.

Silbersky

Se första delen av dokumentärserien om advokaten Leif Silbersky på SvT Play.

Dagens Stockholm, det moderna livet, människorna, alla händelserna, brott och straff, filtreras genom judendomen. Så smått introduceras läsaren i judendomen – en främmande värld, ett främmande tankesätt – och får betrakta världen med nya ögon: Samuel Rosenbaums ögon.

En av de senare Rosenbaumdeckarna förtjänar att nämnas speciellt:

”Den stora tystnaden” (1995), som delvis utspelar sej på och kring Cirkus Scott, är en av de bästa böckerna i hela serien. En ohygglig roman! Tiden är 90-tal, men händelserna har sin grund i Tyskland under andra världskriget, nazismen och koncentrationslägren. Det handlar om miljö och arv. Finns ondskan lagrad i arvsmassan? Går ondska i arv från far till son? Det handlar om historien, som varken får eller kan glömmas, och som aldrig tar slut utan lever vidare från generation till generation.

I den tionde boken, ”Bilden av ett mord” (1986), ringer det på Rosenbaums dörr på Humlegårdsgatan. Det är en ung kvinna, Rhea Moser, 26 år. ”Min mormors far var er bror”, presenterar hon sej. Rhea Moser är alltså släkt med Rosenbaum. Hon kallar honom ”morbror”. Rhea studerar juridik och blir notarie på Rosenbaums nedlagda men inte avregistrerade advokatbyrå – den framtida advokatbyrån Rosenbaum & Moser.

Samuel Rosenbaum är, som sagt, gammal och trött. Faktiskt ända sen den första Rosenbaumdeckaren, ”Sista vittnet” (1977), har i alla fall den här läsaren befarat att Rosenbaum ska avlida innan boken tagit slut. Också somliga böcker visar tecken på rosenbaumsk trötthet; ett visst ointresse, en smula brist på inspiration.

Att i bok efter bok spegla det svenska samhället genom judendomen måste vara svårt, upprepningen ligger nära. Säkert är det därför som de senare Rosenbaum-deckarna blivit mindre judiska och mer av juristdeckare: de utspelar sej till större delen i en rättssal, där Rosenbaum som en äldre och judisk Perry Mason friar den mordåtalade klienten och pekar ut en annan mördare.

När Rhea Moser ringde på dörren och steg in i böckerna så piggade hon upp både Rosenbaum och Silbersky/Svedelid. Men nu har de skrivit fler böcker om paret Rosenbaum-Moser än om den ensamme Rosenbaum. År 2002 bör Samuel Rosenbaum, enligt författarnas födelseattester, fylla nittiosju eller t o m nittioåtta år (födelseåret varierar) och Rhea Moser borde vara över fyrtio år.

Ändå, trots att Silbersky/Svedelid beskriver Rhea som en framgångsrik advokat, låter de henne aldrig bli så riktigt så kunnig och klok att hon klarar av att driva advokatbyrån Rosenbaum & Moser-Enzino (extranamnet tillkom efter giftermålet med svensk-italienaren Paolo Enzino) på egen hand. Oftast eller alltid måste Rosenbaum rycka in i sista sekunden och bistå med den avgörande lilla detaljen som friar klienten. Som Rhea utbrister: ”Han är mästaren och jag bara elever. Kära, älskade mästare morbror Samuel Rosenbaum!”

Med advokat Samuel Rosenbaum har Leif Silbersky och Olov Svedelid skapat en av de mest originella huvudpersonerna och problemlösarna i deckarlitteraturen, både i Sverige och, faktiskt, i hela världen! Rhea Moser, kvinna, judinna och advokat, skulle kunna bli minst lika spännande – om hon fick vara ensam huvudperson.

”Hans sista juridiska föreställning var slutförd!” lyder sista meningen i Den stora tystnaden. Men hotet är inte nytt. Inte heller har vi hört det för sista gången. I ”Den sista lögnen” (2000), där Rosenbaum reser sej från sjukbädden efter en svår hjärtinfarkt för att bistå i rättegångssalen, uttrycker den urgamle advokaten ännu en gång sin önskan om att få dö. Men Rhea utropar glatt: ”Må det dröja länge…”

Å andra sidan förstår jag varför Silbersky/Svedelid tvekar. Farbröderna har svårt att hantera Rhea. Deras syn på denna unga kvinna och judinna, i synnerhet hennes kärleksliv, är minst sagt gammelmansaktigt.

Därför föreslår jag, liksom i förra upplagan av Deckarhyllan: Ska serien fortsätta och bli ännu längre så ta in en ny medlem i författarfirman! Det behövs ännu en medförfattare – en kvinna! (Anita Goldman, kanske?) Låt nu Rhea Moser – äntligen! – bli ensam huvudperson…

Böcker om advokaten Samuel Rosenbaum av Leif Silbersky och Olov Svedelid:
Sista vittnet. 1977.
Straffspark. 1978.
Bländverk. 1979.
Målbrott. 1980.
Dödens barn. 1981.
Dina dagar är räknade. 1982.
Ont blod. 1983.
Villfarelsen. 1984.
Villebrådet. 1985.
Bilden av ett mord. 1986.
Narrspel. 1988.
Sprängstoff. 1989.
En röst för döden. 1990.
Döden tar inga mutor. 1992.
Svart är dödens färg. 1993.
Skrivet i blod. 1994.
Den stora tystnaden. 1995.
Gå i döden. 1996.
Mördaren har inga vänner. 1998.
Den sista lögnen. 2000.
Upplösningen. 2002.
Hämnden är aldrig rättvis. 2006.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2003