2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt en-grav-for-tvaAnne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Kutscher den-stumma-dodenVolker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

DolanEva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein svek.jpgJesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.

Så många sorters noir det finns

Vad är noir? Ja, noir är en färg förstås: en mörk färg som närmar sig och går ihop med svart.

I skönlitteratur är noir också en attityd, ett förhållande som författaren har till samhället och människorna. Och till sitt eget berättande, hur samhället och människorna skildras, orden och formuleringarna.

Som en puls, både berättelsens och berättarens puls. Än sjuder och än dunkar det, ibland hårdare, ibland mer svagt – av noir.

Nej, noir behöver inte vara något kriminellt – även om noir kan vara det. Där finns – oftast – något kriminellt i berättelsen; pågående, för länge sen eller i framtiden. Men noir behöver absolut inte vara = deckare. Noir kan vara så mycket – och mer – och annat – än en hårdkokt dektivroman.

Jag gillar noir. Jag gillar den där stämningen, det där sättet att berätta. Vilket väl kan bero på att jag själv har – är – den stämningen, för det mesta lever i den.

Till ämnet: tre böcker som kan karaktäriseras som extra-romaner för hen deckarläsare som både är gourmand och gourmet.

Mondiano Omslag-Slumrande-minnenPatrick Modiano fortsätter i ”Slumrande minnen” (Grate, övers: Anna Säflund-Orstadius) att skriva vidare på sin evighetsroman. Varje ny roman är som ett kapitel i samma allt längre roman.

Modiano utvecklar och fördjupar sitt tema, och varierar inte minst. Kalla genren: litterär, intellektuell eller existentiell noir – med prefixet fransk- eller parisisk-. Också här, som oftast eller alltid finns ett brott, som också oftast eller alltid är ett mord, i bakgrunden. Som berättelsens nav, blodomlopp och hjärta.

Även en flanörsroman – som alltid eller oftast – på gatorna genom Paris. Dessa ”slumrande minnen” i romanens titel har sitt ursprung i 60-talet, då mordet inträffade. Eller dråpet. Det orsakade döden, i vilket fall.

Satt med ganska så stor grad och sidantalet är blott 101. Under varje rad sjuder det, aldrig mer, av noir. Patrick Modiano känns igen, som alltid eller oftast.

Audur Ada OlavsdottirIsländskan Audur Ava Ólafsdóttir vann Nordiska rådets litteraturpris för romanen ”Ärr” (Weyler, övers: Arvid Nordh). Genre: isländsk noir. Ja, är det nåt speciellt med författare från Island? Geografin och vädret? Jo, det påverkar stämningen och personerna. Påverkar detta också, i grunden, sättet att författa på Island?

”Ärr”, titeln syftar på de ärr som huvudpersonen har på kroppen, är också en mansroman – en roman om en ensam man, nu utan kvinna men han har en dotter, som ska låna geväret av sin granne för att… du förstår.

Han bor i Reykjavík, heter Jónas och när han går nerför Skothúsvegur så går läsaren bredvid. Det är noir. Att känna hur stämningen sjuder – ja, i den här romanen kokar stämningen lite mer än så också. Känn hur noir-stämningen får pappret i romansidorna att koka! Reykjavík noir. Island noir.

Audur Ava Ólafsdóttir har inga svårigheter med att vara övertydlig. Jag gillar det – att hon hittar på att människor och platser heter så som de ska, borde heta.

Det finns ingen på Island som heter Vatnalilja (jag har kollat) men det är ju ett fantastiskt vackert namn. Så heter dottern till Jónas.

Han går på Café Limbo och reser utomlands – med verktygslåda som bagage – till ett land utan namn som kan vara många länder utomlands. Jónas tar in på Hotel Silence. Fint, va? Passande. Ja, jag tycker det.

Jónas ger sig själv en sista chans att visa att han duger något till – som man och människa. Hur ska det gå? Audur Ava Ólafsdóttir har skrivit en inkännande, mänsklig roman, väl värd sitt nordiska pris.

Karin SmirnoffOch om Karin Smirnoff får Augustpriset så absolut inte mig emot. Bara att hon – som debutant – blev Augustnominerad är stort. Fast inte svårt att förstå, det är Smirnoff och hennes debutroman ”Jag for ner till bror” (Polaris) väl värda.

Genre: Norrländsk noir, kunde man säga. Noir håller jag fast vid men Norrland är stort. I geografin kan berättelsen placeras i glesbygden, någonstans inåt landet mellan Skellefteå och Umeå.

Den lilla byn, där bror bor, heter smalånger; ett namn som är en sammanfattning av Karin Smirnoffs berättelse om jaana (eller jana, beroende på) och hennes bror bror; en berättelse om just ånger, en liten ånger, inte så stor ändå. Jo, det är den nog. Minnet av det som minns – den händelsen – är nog så stark, var nog så drastisk.

Berättelsen om modren och fadren. Som deras föräldrar kallades respektive kallas. En karg berättelse, som landskapet ungefär, och förhållandet mellan människorna, uppväxten och livet. Ner till bror far systern för att försöka hindra honom från att supa ihjäl sig. Hon sjunger everttaube, där hon går mot sin tvillingbrors hus, honom älskade föräldrarna, everttaube alltså.

Exakt så skriver och berättar Karin Smirnoff. Antagligen dialektalt, för på försättsbladet citeras en dikt av Helmer Grundström, men det kan inte jag säkert veta. Däremot vet jag ju att hon skriver så det känns, så att själva språket blir en del av – i – berättelsen.

Här finns inga kommatecken, namn på både personer och saker skrivs med små bokstäver och ihop. Som everttaube och efyran eller ptvå – vilket suveränt ord, detta sista, att bara komma på att skriva ptvå.

Svårläst? Konstigt? Nej. Ja, jag vet att det finns dom som tyckt att ”Jag for ner till bror” är en onödigt konstig bok som borde ha redigerats = rensats både till längd och språk. Men såna läsare förstår inte jag mig på. Dom har fel. Förlaget Polaris ska ha mycket och lite förvånat beröm för att förlagets redaktörer lät Smirnoffs språk vara i fred.

Som att boken heter ”Jag for ner till bror” och sen slår man upp boken och läser första meningen, som lyder likadant: ”Jag for ner till bror.” Be mig inte förklara varför jag tycker så men det är genialt, faktiskt.

Och nu ska Smirnoffs roman översättas också, bland annat till engelska. Hur kan det gå? Detta språk, dessa formuleringar, denna enhet mellan berättelse och språk. Krävs geniala översättare då också.

Och sen kommer ”Jag for ner till bror” att placeras på de brittiska bokhandlarnas hyllor för ”Nordic Crime”, tror jag.

deckarlogg-2Bengt Eriksson