Håkan Nessers detalj

Ett kort tillägg till gårdagens recension på Deckarlogg av Håkan Nessers senaste skönlitterära roman, polisroman och deckare, ”Den sorgsne busschauffören från Alster” (Norstedts).

Om Nesser som stilist. Det har han alltid varit, en författande stilist, men på sitt eget sätt…

***

Följande detalj är så liten att den inte finns. Eller för att vara exakt: den syns inte och därför finns och märks den, desto mer. Den känns. Som ett kardiogram där hjärtats lugna, rytmiska slag – plötsligt! – hoppar till.

Så besvärande att jag blir arg. Det är ju dom små, små detaljerna, som både gör det och i det här fallet, som kan rubriceras ”Håkan Nessers fall”, förstör det.

Håkan Nesser är en stilist och skönskrivare, inte minst en jäkel på att inleda sina berättelser: en förstameningens Mästare. Nu vänder jag mig från datorbordet, blundar och plockar en Nesser ur bokhyllan…

Det blev en av titlarna i Van Veeteren-serien, ”Münsters fall” (1998), vars inledning lyder: ”Den sista dagen i Waldemar Leverkuhns liv kunde inte ha börjat bättre.” Bara ett exempel av många, många!

Men varför skriver han då – också – på det där EKG-hackiga sättet? Vad som borde ha fått bli en längre mening styckas upp i flera, mindre och ofullständiga meningar. Samt punkteras.

Vad har Håkan Nesser emot kommatecken, så kallade pratminus och ett enstaka semikolon?

– Nej, det är inte jag som gör så, sa Nesser när jag intervjuade honom. Det är Åke Edwardson.

Jo, sa jag. Det är du.

Också exempel på detta finns i varje bok, inte på var och varannan sida men nästan. Ett paradexempel ur ”Eva Morenos fall” (2000): ”Hon började aldrig räkna dem. Slog sig bara ner vid ett bord under en parasoll ute på terrassen istället. Beställde vitlöksbröd, skaldjurssallad och en telefonkatalog.”

”De ensamma” (2010), årets roman i den nya polisserien med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, innehåller nog färre men tillräckligt många meningar som får läs- och skrivrytm att kollidera.

När jag läser ”Han suckade och vägde på stolen. Betraktade drivorna av odiskad disk.” och ”Var dag har nog av sin egen plåga, tänkte hon. Släckte lampan över skrivbordet…” Då stannar mitt hjärta, slår ett extra slag eller hoppar över ett.

Stämningen och atmosfären försvinner ju. Läsaren måste ta sig in boken på nytt.

Möjligt att jag har ovanligt många ofullständiga meningar, sa Nesser vid intervjun. Hakar du upp dig på det? Skymmer det berättelsen?

Håkan Nessers nya kommande roman heter ”Himmel över London”. Hur många ofullständig ameningar efter varann innehåller den?

– Jag menar, om en person sitter och tänker så behöver man inte skriva ut subjekt i mer än var fjärde mening. Det räcker gott och väl. Det finns en intuitiv regel som säger att då kan man ta bort subjektet.

– Visst kunde jag ha valt komma istället för punkt. Men du och jag tycker tydligen olika. Det är intressant.

Bengt Eriksson

Från KvP-kulturens sommarserie ”Detaljen” 2010

Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är hakan-nesser-foto-caroline-andersson.jpg

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson