Kvinnors jävla verklighet

Lina Arvidsson

Blåmärken

(Lind & Co)  

Lina Arvidssons nya thriller ”Blåmärken” är lika hemsk som sann. Titeln anger exakt vad hennes kvinnothriller handlar om.

Också debuten ”Ett hem att dö för” sjöd av stämning och spänning – men under ytan. I uppföljaren tränger spänningen igenom, lägger sig ovanpå berättelsen och attackerar mig, som läsare.

Huvudpersonen Stella arbetar på ett äldreboende och bor ihop med pojkvännen Samuel. Ännu ett tag. Hon ska ärva en lägenhet efter Maj, en av de gamla som Stella besökte när hon var inom hemtjänsten.

Maj har dött men ändå är det som om hon bor där; hennes liv och verksamhet finns kvar, rösterna från de kvinnor som fyllde hennes lägenhet. 

I lägenheten ovanpå bor Lilly, smått tokig och försupen. Och detta av en anledning: även hon var en av kvinnorna som Maj tog hand om.

Allt fler omfattas av den hårdslående thrillertiteln ”Blåmärken”.

Lina Arvidsson berättar så hemskt att det blir sant. Att läsa är lika obehagligt som nödvändigt. Det är för jävligt.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson

Håkan Nessers detalj

Ett kort tillägg till gårdagens recension på Deckarlogg av Håkan Nessers senaste skönlitterära roman, polisroman och deckare, ”Den sorgsne busschauffören från Alster” (Norstedts).

Om Nesser som stilist. Det har han alltid varit, en författande stilist, men på sitt eget sätt…

***

Följande detalj är så liten att den inte finns. Eller för att vara exakt: den syns inte och därför finns och märks den, desto mer. Den känns. Som ett kardiogram där hjärtats lugna, rytmiska slag – plötsligt! – hoppar till.

Så besvärande att jag blir arg. Det är ju dom små, små detaljerna, som både gör det och i det här fallet, som kan rubriceras ”Håkan Nessers fall”, förstör det.

Håkan Nesser är en stilist och skönskrivare, inte minst en jäkel på att inleda sina berättelser: en förstameningens Mästare. Nu vänder jag mig från datorbordet, blundar och plockar en Nesser ur bokhyllan…

Det blev en av titlarna i Van Veeteren-serien, ”Münsters fall” (1998), vars inledning lyder: ”Den sista dagen i Waldemar Leverkuhns liv kunde inte ha börjat bättre.” Bara ett exempel av många, många!

Men varför skriver han då – också – på det där EKG-hackiga sättet? Vad som borde ha fått bli en längre mening styckas upp i flera, mindre och ofullständiga meningar. Samt punkteras.

Vad har Håkan Nesser emot kommatecken, så kallade pratminus och ett enstaka semikolon?

– Nej, det är inte jag som gör så, sa Nesser när jag intervjuade honom. Det är Åke Edwardson.

Jo, sa jag. Det är du.

Också exempel på detta finns i varje bok, inte på var och varannan sida men nästan. Ett paradexempel ur ”Eva Morenos fall” (2000): ”Hon började aldrig räkna dem. Slog sig bara ner vid ett bord under en parasoll ute på terrassen istället. Beställde vitlöksbröd, skaldjurssallad och en telefonkatalog.”

”De ensamma” (2010), årets roman i den nya polisserien med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, innehåller nog färre men tillräckligt många meningar som får läs- och skrivrytm att kollidera.

När jag läser ”Han suckade och vägde på stolen. Betraktade drivorna av odiskad disk.” och ”Var dag har nog av sin egen plåga, tänkte hon. Släckte lampan över skrivbordet…” Då stannar mitt hjärta, slår ett extra slag eller hoppar över ett.

Stämningen och atmosfären försvinner ju. Läsaren måste ta sig in boken på nytt.

Möjligt att jag har ovanligt många ofullständiga meningar, sa Nesser vid intervjun. Hakar du upp dig på det? Skymmer det berättelsen?

Håkan Nessers nya kommande roman heter ”Himmel över London”. Hur många ofullständig ameningar efter varann innehåller den?

– Jag menar, om en person sitter och tänker så behöver man inte skriva ut subjekt i mer än var fjärde mening. Det räcker gott och väl. Det finns en intuitiv regel som säger att då kan man ta bort subjektet.

– Visst kunde jag ha valt komma istället för punkt. Men du och jag tycker tydligen olika. Det är intressant.

Bengt Eriksson

Från KvP-kulturens sommarserie ”Detaljen” 2010

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson

Kerstin Ekman, deckarförfattare

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002

Ännu en debutant i dagens Malmö

Jens Lönnaeus
Clara
(Historiska Media)

Vilhelm flyttar till Malmö, där han fått hyra ett rum hos Clara. Det finns dock ett krav. Vilhelm måste låtsas att han är Claras pojkvän.

Öh? Men varför då? Fast han går med på det. Han vill nämligen bli en annan än den han varit. Vilhelm såväl som Clara har varsin bakgrund de måste förhålla sig till.

Jens LönnaeusPsykologiskt spänningsdrama, enligt omslaget. Snarare psykotiskt och inte alltid så spännande heller. På vissa sidor står dramat och hackar, likt en thriller som måste ta andningspaus.

Medan andra sidor är lågmält ettrigt fascinerande. Ja, än tycker jag si och än så om Jens Lönnaeus debut. Något som han lyckats helt suveränt med är skildringen av dagens Malmö, både geografin och känslan.

Vissa platser är så autentiska att jag undrar hur han vågar. Och stämningen av Malmö fångas exakt, från Folkets park till en skjutning på Bergsgatan.

PS. Jo, Jens är son till Olle Lönnaeus, även han  ju krimi/deckarförfattare.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Den så spännande spänningen i det outskrivna

Patrick Modiano
Ur den djupaste glömska
Övers: Anna Säflund-Orstadius
(Grate)

Patrick Modiano skriver ett slags thrillers där inget händer och är spännande utan att vara spännande. Eller rättare sagt, hans romaner är alltid spännande men de är spännande utan att där finns några spännande händelser.

I romanen ”Ur den djupaste glömska” utgörs – ja, utförs – spänningen av det som inte händer; det outskrivna, i mellanrummen – luften – balanserandet – mellan det som Modiano faktiskt skriver och det han utelämnar, inte skriver.

Han kan nämna blott ett gatunamn eller två, oftast i Paris men den här gången också i London, och i huvudpersonens förflyttning mellan dessa bägge adresser, som alltså inte skildras, uppstår både färgen noir och en så spännande spänning.

Modiano ur-den-djupaste-glomska_haftadExistentiell noir – det är Patrick Modianos egen genre.

Han skriver kortfattat och lite, han skriver inte mer än han skriver. Alltid undrat hur han väljer, vad han stryker, vad han skriver, vad han stryker igen, än mer, det är poetens finkänsliga arbete.

Det finns alltid eller oftast en aning av kriminalitet också i hans romaner, som om någon har begått eller är i färd med att begå ett brott. Romanen ”Ur den djupaste glömska” innehåller faktiskt ett reellt brott, inte stort, endast ett litet, men ett brott: en stöld av en väska med egentligen alldeles för lite pengar.

Romanen börjar i Paris, fortsätter i London och avslutas återigen i Paris, ett antal år senare. Här finns fler personer men huvudpersonerna är huvudpersoner och tre: Jag samt paret Jacqueline och Van Bever. Två män, en kvinna; ett triangeldrama men inte som ni tror, inte riktigt i alla fall.

Jaget, som väl ska bli författare men tills vidare försörjer sig på att sälja böcker till antikvariat, bor på ett hotell i Paris. Jacqueline och Van Bever, den senare försörjer sig och dom genom att spela på casinon, dit åker han – eller dom – för att spela någon gång i veckan. De bor på ett annat hotell i Paris.

Ja, det är väl vad som händer. Dessa tre träffas på krogar och barer, pratar och dricker, äter kanske nåt också. Och ordet triangeldrama betyder nog det ni tror men säker kan ingen vara, det hör till det outskrivna. Inget sker, nej, egentligen sker ingenting – jo, här finns en längtan, främst hos Jacqueline, att flytta till Mallorca – innan den där stölden jag nämnde, efter den reser Jacqueline och jaget från Van Bever till London.

Där stämningen förbyts. Detta är så magiskt att jag måste använda detta överanvända ord. En stämning i Paris, en annan i London. Givetvis, för så är det ju, varje stad har sin stämning, och Paris och London har verkligen var sin stämning och atmosfär, den ena så olik den andra.

Men det magiska, det märkliga, är att Modiano inte med ett ord skildrar stämningarna, han beskriver dem inte, inte med ord, för det behöver han inte, inte han. Stämningarna och atmosfärerna finns – just det – i det outskrivna, i mellanrummet, i själva luften som personerna andas, stämningen bara är. Det är genialt, det är mästerligt. Det är obegripligt hur han lyckas.

Spänningen finns med här också, i London, kanske kan den beskrivas som ovisshetens spänning. Något – men vad? – som ska ske, som inte ens anas utan det liksom bara känns att något måste det vara, som ska ske.

I den korta romanen – 163 sidor med texten satt i större stilgrad – kommer i slutet vad som är nästan en deckarupplösning utan att romanen är det minsta av deckare, däremot lite av thriller och mycket av noir.

Då har det manliga jaget börjat bli författare och kommit tillbaks till Paris – han bor på hotell igen – medan Jacqueline har försvunnit. Men nu är – ja, jag höll på skriva – bägge i Paris men det gör jag inte, det får ni läsa. Van Bever, vart blev han av? Ingen aning? Livet, vart tog det vägen? Vem vet det? Dit det ville, sällan dit man själv tänkte att man skulle.

Handlar ”Ur den djupaste glömska” om slumpen i människors liv? Handlar romanen om att våga och fega, vilja och försöka men så tar slumpen över? Ödet, är det ödet? Vad är livet? Ditt och mitt. Hur kan en så kort liten fåordig roman innehålla så mycket, föda så många tankar. Vad betyder egentligen romanens titel?

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (10): Ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet

(Fick bli läsning vid köksbordet igen, solen har ännu inte gått upp över päronträdet.)

Har ju redan skrivit några rader om Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand) men bör skriva ytterligare några. Det är hon värd, den danska deckardebutanten Engberg.

Fast det var då det, 2016, som hon deckardebuterade – och gjorde succé – i Danmark med ”Krokodillevogteren”. Sen dess har två titlar tillkommit i serien och en fjärde är på gång i början av hösten (i Danmark alltså).

Det var på tiden att Katrine Engberg också introducerades i Sverige. (Vilket föranleder mig att ännu ännu ännu en gång påpeka att dansk krimi ska läsas på just danska – annars riskerar man antingen att missa en del bra danska deckarförfattare eller, som nu, att komma några år efter.)

Katrine EngbergEngberg är bra på intriger: i debuten ringlar kriminalintrigen fram på ett inte alls väntat sätt. Och  särskilt bra på idéer till intriger: redan titeln ”Krokodilväktaren” är ju fyndig. (En krokodilväktare har genom historien påståtts leva i symbios med krokodiler, plocka insekter från krokodilen rygg, men det är nog just ett påstående eller en myt. Googla och kolla själv!)

Intrigfyndigt är också att en av personerna, en äldre kvinna och ägare till lägenhetshuset där ett mord begåtts, håller på att skriva en bok – en deckare – om ett mord som begås på samma sätt. I boken som i boken, således. Extra intrigellt eller vad det heter blir det av att deckaren i deckaren inte är utgiven ännu utan enbart finns som manus.

Nog om plotten. Jo, den är fyndig rätt igenom, kan poängteras.

Men det som fångar mig i och med deckare är ju sällan själva deckarintrigen utan annat; allt annat, vad som helst annat kan det vara. Som med Engbergs deckare i genren polisroman:  personskildringen, miljöskildringen och den stämning/spänning som kommer ur språket, författarens  sätt att skriva.

Persongalleriet är, säg, intressant. Det börjar redan med de bägge och högst omaka poliserna,  kriminalutredarna Jeppe Kørner och Anette Werner vid Köpenhamnspolisen, men också den nämnda blivande kvinnliga deckarförfattaren och husägaren/värden Esther de Laurenti kan placeras i facket personlighet. Liksom för den delen hennes mopsar (observera deras namn).

Miljöskildringen är kännbar gånger två: kännbar och igenkännbar. Katrine Engberg tar med läsaren till Köpenhamn och för att känna det, att man är i denna danska storby, behöver man inte vara mer än en flyktig köpenhamnsturist irl. En av de platser som läsaren får besöka: rummet högst upp på Det Kongelige Teater, sju våningar ovan teaterscenen.

Och så stämningen, framför allt den – nej, inte jargongen men nåt åt det hållet. Tempo är inte heller riktigt rätt ord. Det finns en slags kokpunkt mellan poliserna Kørner och Werner och även mellan poliserna och övriga personer, när spanarna är ute på jobb.

Inte hårdkokt, inte rakt av och på, men ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet (betoning på alla orden) som jag gillar. Säg, krimihygge.

Och än bättre blir det – i kommande titlar, det kan en deckarläsare som läser dansk krimi på danska avslöja.

Bengt Eriksson

 

Engelsk noirdeckare i London

Tjuvkollade lite på Strike-serien när första delen = den filmade boken visades på brittisk TV. Men sen glömde jag bort det…

Nu har jag köpt hela TV-serien – “The Cuckoo’s Calling”, “The Silkworm” och “Career of Evil” – som DVD-box och börjat kolla på första delen (sett två av tre avsnitt hittills).

CormoranDet gäller alltså filmatiseringen av J.K. Rowlings brittiska noir-deckarserie, författad under den snabbt avslöjade pseudonymen Robert Galbraith. Huvudpersoner: Cormoran Strike, privatdetektiv med kontor på Denmark Street i London, samt hans sekreterare/assistent Robin Ellacott.

Den förstnämnde spelad nära nog exakt av Tom Burke och den senare spelad så fenomenalt otroligt fantastiskt av Holliday Grainger. Bägge har i TV-serien blivit precis som jag föreställde mig när jag läste romanerna – d e t är inte vanligt.

Holliday Grainger är också så engelsk som en engelsk sekreterare kan vara, både i utseende och repliker. Hon har varit sekreterare på många skivbolag och bokförlag jag besökt i London. Hon har ingenting av skådespelare i sitt skådespelande. Hon är Robin Ellacott.

Action? Typ noll, dock. Stämning, däremot: cirka 1000 eller så. Fantastiska Londonmiljöer och allting, som det verkar, inspelat på plats. Längs musikaffärsgatan Denmark Street har en ju gått och kollat gitarrer och på puben The Tottenham, numera Flying Horse (Oxford Street) brukar jag dricka cider.

Nu ska jag titta vidare. HÄR kan du läsa mer om Cormoran Strike, Robin Ellacott och J.K. Rowlings deckare.

Bengt Eriksson

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Edvardsson En helt vanlig familjSen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson