Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Bimbo som är ointresserad av kultur

Baglommebøger heter en bokserie från det danska förlaget Baggaardsbaroner. Så jag provar väl. Jo, den lilla boken går ner i en bakficka på mina jeans. ”Bebop Baby” heter en av böckerna i baglommeserien. Så lyder titeln på Julia Werups nya, tredje diktsamling.

Jag bläddrar, läser och försöker förstå. Inte vad jag läser, det förstår jag, utan jag försöker förstå mig själv. En gammal gubbe, det är jag. En ung – eller yngre, 32 år i boken – kvinna och nybliven mamma, det är hon. Hur kan hennes dikter träffa mig rätt i hjärtat som den vassa spetsen på en kniv, så det börjar blöda?

Julia Werups nya byxbakfickesdiktsamling ”Bebob Baby”.

Träffa mig som livet självt. För att dikterna gör ont? För att smärta kan vara allmängiltig oavsett vilken smärta? För att orden är så nakna, det hon diktar så blottat, knivsticket så exakt, att stroferna-raderna-orden träffar  mig som de borde träffa vem som helst och alla?

Inledande rader: Mødre spørger hvordan jeg har det / Jeg er gravid og udmattet siger jeg…

Det var när jag såg Nina Hoberts dokumentär ”Julia & Jag” på teve som tanken kom att jag måste också skaffa mig och läsa Julia Werups nya diktsamling. Nina Hobert  har gjort en suverän dokumentärfilm, där bilder och klipp både följer och förändras efter innehåll och stämning.

Personerna eller faktiskt karaktärerna: Julia & Nina, två unga kvinnor och vänner som inte mår nåt vidare men försöker klara sig, ordagrant att klara sig, i livet och växa upp, från barn till vuxen, från ung till äldre kvinna. Hur det nu ska gå till? Hur i hela världen går det till? 

”Julia & Jag” handlar inledningsvis om Julia Werup, som syns vid släppet av sin första diktsamling och som sångerska i en skivinspelning. Därefter följs väninnorna åt. Nina försöker nog att bli smittad av Julia som trots depression, missbruk och behandling vägrar att ge upp utan bejakar livet med extra-extra allt. Slutligen övergår filmen till att handla om Nina Hobert.

Julia Werup framför ”ADHD” från diktsamlingen ”Ensamma mäns död”.

Styrkan i svagheten; den svaga styrkan. En sorglig film, som orsakar tårar i ögon och hjärta. Fast ändå så full av livsvilja, trots alla dessa trots. Deras efternamn, förresten, placerar dem i sydöstra Skåne (även om den ena är bosatt i Köpenhamn och den andra väl bor i Stockholm).

Poeten och jazzsångerskan Julia är dotter till Jacques Werup, poet, musiker och artist, och hans hustru Marie, översättare. Nina, kompositör, fotograf och vilken enastående dokumentärfilmmakare, är dotter till filmregissören Richard Hobert.

Det sägs i dokumentären att Julia Werups första diktsamling, ”Ensomme mænds død”, handlar om hennes pappa (fast inte helt väl) och hennes andra, ”Supernova”, om mamman (fast inte heller helt väl). Då handlar väl den tredje, ”Bebop Baby”, om henne själv (fast inte helt).

”Bebop Baby”-orden och raderna hänger ihop, de förmedlar tankar och upplevelser, blir en berättelse om graviditeten och födelsen. Och så plötsligt vara mor. Julia synas, bedöms och ifrågasätts: Journalen fra min fortid / Antidepressiv medicin / Citater från psykiatrien / Notater fra rehab…

Musikvideo där Julia Werup sjunger ”Just Let Him Know You Love Him med text av Leonard Cohen.

Just den dikten heter ”Angst” och ”sygeplejerskerne”, ”jordemødrene” och ”sundhedsplejersken” får ångesten att öka. Lægen syntes babyen var en anelse for lille… Vi fulgte ikke myndighedernes vægtkurve, diktar Julia. Det normative sundhedssystems grafer och kurver, tillägger hon. Denna j-a viktkurva! Den satans normaliteten! Också jag känner igen det – dem och oss – då en sjuksyster gjorde hembesök för att väga vår son.

Som jag väl antydde: Julia Werup saknar inte bara en spärr utan alla spärrar. Hon diktar rätt ut och rakt på vad andra tänker tyst. Till exempel: Min elskedes humør afhænger af vores sexliv / Vi elsker for husfreden i dag eller Jeg blev en kvinde / Jeg blev en mor / En perfekt kvinde og mor som også elsker i de koldeste nætter / Formår både at sutte pik og amme…

Hon skriver in och ut sin man, den danske nyjazztrummisen Thomas Blachman, i dikterna. Med rader som Kastes tilbage till barndommen / Min mor var neurotisk / Far arbejdede / Jeg var ofte i vejen, diktar hon också in och ut sina föräldrar. Bägge är döda nu. Men de är med, hela tiden är de med, även när maken och föräldrarna blir utskrivna är de medskrivna.

Om sin son (som heter Zac) – och sig själv som mor – diktar hon till exempel: Græder i smyg / Trætheden vokser / Barnet vil ikke sove om natten / Jeg har ikke sovet i et år eller Barnet sover stille mot mit bryst / Vores hænder er hårdt knugede. Och senare: Min søn rejser sig mod mina forældres gravsten / Han har lige lært at stå selv.

Mamman är med sonen nästan, ja, nästan hela tiden:

Jeg promenerede langs husbåden på kajen en grå dag / Mit barn sov trygt på dækket i den friske luft / Hånd i hånd med mig selv gik jeg / Uden barn og vagn og mand…

Lika öppen och fräck som hon är mot andra kan hon också vara (och lite ironisk) med och mot sig själv. Ett sista diktcitat: Jeg har fået rettet mine tænder / Jeg har fået botox / Jeg har akrylnegle / Jeg er en bimbo / Interesserer mig ikke for kultur…

    

3 X kortkultur

1) Poeten. Ja, citaten i krönikan är på danska. Jo, Julia Werup diktar på svenska. Men hennes diktsamlingar – ”Ensomme mænds død”, ”Supernova” och ”Bebop Baby” – har getts ut av danska förlag. I de förra finns dikterna både på svenska och danska, men enbart danska i den nya. ”Svenskarna har aldrig valt att utge mig, jag har prövat i många omgångar”, mejlar Julia. Amen, nog måste det finnas ett svenskt bokförlag för Julia Werup?!

2) Sångerskan. Julia Werup är också sångerska, mest jazz,  med sin egen, ja, säregna röst. Senaste singeln, ”Just Let Him Know You Love Him”, en tonsatt Leonard Cohen-dikt, kan vara det bästa hon gjort. Senaste albumet, ”The Thrill Of Loving You”, nominerades 2021 som en av Danmarks  bästa vokaljazzutgivningar. Hon medverkar också på nya EP:n ”We Are The One” med danska The Moon Orchestra. Genre: experimentpoppoesi.

3) Sapfo. En norsk journalist frågade varför det i Sverige enbart är män som översätter urkärlekspoeten Sapfo? Ingen aning men så verkar det vara. Nu har Vasilis Papageorgiou / Magnus William-Olsson i boken ”Dikterna och fragmenten” nytolkat både Sapfo och sina egna, tidigare tolkningar. Var är kvinnorna? Som Lina Arvidsson, Athena Farrokhzad, Ann Jäderlund, Mona Monasar, Eva Ström, Jenny Tunedal och Julia Werup – ta er an Sapfo!

Bengt Eriksson 
Publicerat i Ystads Allehanda  

Musikfredag på en söndag: Pelle Ossler i backspegeln

Eftersom det numera väl inte finns någon som hävdar annat än att Pelle Ossler är bland det bästa – om inte det allra bästa – som finns inom svensk musik…

Ja, på grund av detta letade jag reda på följande som jag skrev för många år sen nu, när jag sammanställde en historisk skånsk topplista (med 99 låtar) till Magasinet Skåne. Vars redaktion läste och blev lika ställd som förundrad. Och tveksam, var detta den bästa skånska låten någonsin?

Dåvarande ägare och redaktion litade inte riktigt på mig utan rådfrågade en konsult, nämligen Lennart Persson, som också han menade att valet var bra och rätt. Då gick det an, för redaktionen.

Så följande låt hamnade i topp, på 99-listans första plats. Sååå välförtjänt redan då, om musikjournalisten själv får säga…

1) Pelle Ossler: ”Käre lille bror” (2002)

En ”dark horse”? Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning. Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…

Bengt Eriksson

Magasinet Skåne nr 1 / 2005

Deckarloggfredag: Karin Boyes poesi blir sångpoesi

Ola Sandström

Aska

(Playing With Music)

Ola Sandström åstadkommer det omöjliga, ännu en gång. Han har tidigare gjort musik till Tomas Tranströmers poesi. En omöjlig uppgift som han lyckades med på bästa, mest personliga sätt.

Nya albumet ”Aska” innehåller främst tonsatta dikter av Karin Boye. Vilket ju har gjorts förut, sämre och bättre. Men så här? Aldrig förr!

Dock inleds albumet med Carl Michael Bellmans vaggvisa Lilla Charles, sov sött i frid som Ola Sandström framför som duett med Lisa Östergren. Melodin, lånad från en folkvisa, har bevarats men tempot sänkts så att resultatet blir en egen, personlig tolkning.

Sex av de övriga spåren är tonsatta Boye-dikter. Med detta kunde vem som helst misslyckas. Bevara dikternas inbyggda melodier? Meninglöst, då behövs ingen musik.  

Göra låtar i betydelsen melodier av ojämna diktrader? Lika dumt, som en tvångströja. Strunta i poesins stämning och budskap för att skapa något eget? Oförskämt, ju.

Ola Sandström gör något mycket svårare. Han har satt melodiska toner till orden. Observera skillnaden: inte melodier utan melodiskt.

Hans tonsättningar är närläsningar av dikterna, där Sandström möter Boye. Han är här men hon är kvar. Vad läser och tonsätter han i Boyes poesi? Människans livsvilja och livsovilja – och avgrunden dem emellan.  

Tonsättningarna kan placeras i en hybridform av  sångpoesi, folkvisa, klassiskt. Men varje dikt har fått sin läsning och därmed sin tonsättning.

Hör hur Karin Boyes mest kända dikt, Ja visst gör det ont, förblir vad den varit men också blir något nytt. Lyssna på gatutrallen Jag är född i en stad, som nu en trubadur sjunger stilla till sin lika stillsamma gitarr. Medan Vägen hem har känslan av landsbygd och folkvisa.

Ola Sandströms ljusa, väna röst och hans virtuost sparsamma gitarr gör sitt till. Bland andra Lisa Rydberg, fiol, Lisa Långbacka, dragspel, och Helene Norrman, dobro, betonar och förlänger, fördjupar och adderar  stämningar och atmosfärer.

Även två instrumentallåtar,  titelspåret Aska samt Solhem (bägge av Sandström), som framförs likt meditationer över resten av albumet.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Den halländska landsbygdens noir

Christoffer Carlsson  

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Christoffer Carlsson har stannat kvar där han växte upp. Även hans nya polis-, noir- och bygderoman ”Brinn mig en sol” utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad.  

Romanen inleds med att Carlssons alter ego återvänder till byn Tofta vid riksvägen mot Simlångsdalen. Han sitter i barndomshemmet och skriver en bok om Sven, polisen, och hans son, Vidar, också polis. Författaren minns bägge från barndomen.

Därefter följer polisen Svens berättelse och sonen Vidar fortsätter, både som polis och efter att han sagt upp sig.

Genrer prövas: Vad fungerar bäst – den skönlitterära romanen, polisromanen, amatördeckaren – för att beskriva livet för de människor som blev kvar på den halländska landsbygden?      

Årtalen anges: 2019, 1986, 1988, 1991 och åter 2019. Det börjar i februari 1986, kvällen då Olof Palme blir mördad. Samma kväll våldtas och mördas en ung kvinna vid Nyårsåsen.

Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, när han och en kollega får göra en utryckning till Snapparp.

Christoffer Carlsson berättar långsamt och noga, skapar brusande stämning och sugande spänning. Som om hela bygden andas, både de bebodda och tomma husen.

”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Kvinnors jävla verklighet

Lina Arvidsson

Blåmärken

(Lind & Co)  

Lina Arvidssons nya thriller ”Blåmärken” är lika hemsk som sann. Titeln anger exakt vad hennes kvinnothriller handlar om.

Också debuten ”Ett hem att dö för” sjöd av stämning och spänning – men under ytan. I uppföljaren tränger spänningen igenom, lägger sig ovanpå berättelsen och attackerar mig, som läsare.

Huvudpersonen Stella arbetar på ett äldreboende och bor ihop med pojkvännen Samuel. Ännu ett tag. Hon ska ärva en lägenhet efter Maj, en av de gamla som Stella besökte när hon var inom hemtjänsten.

Maj har dött men ändå är det som om hon bor där; hennes liv och verksamhet finns kvar, rösterna från de kvinnor som fyllde hennes lägenhet. 

I lägenheten ovanpå bor Lilly, smått tokig och försupen. Och detta av en anledning: även hon var en av kvinnorna som Maj tog hand om.

Allt fler omfattas av den hårdslående thrillertiteln ”Blåmärken”.

Lina Arvidsson berättar så hemskt att det blir sant. Att läsa är lika obehagligt som nödvändigt. Det är för jävligt.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson

Håkan Nessers detalj

Ett kort tillägg till gårdagens recension på Deckarlogg av Håkan Nessers senaste skönlitterära roman, polisroman och deckare, ”Den sorgsne busschauffören från Alster” (Norstedts).

Om Nesser som stilist. Det har han alltid varit, en författande stilist, men på sitt eget sätt…

***

Följande detalj är så liten att den inte finns. Eller för att vara exakt: den syns inte och därför finns och märks den, desto mer. Den känns. Som ett kardiogram där hjärtats lugna, rytmiska slag – plötsligt! – hoppar till.

Så besvärande att jag blir arg. Det är ju dom små, små detaljerna, som både gör det och i det här fallet, som kan rubriceras ”Håkan Nessers fall”, förstör det.

Håkan Nesser är en stilist och skönskrivare, inte minst en jäkel på att inleda sina berättelser: en förstameningens Mästare. Nu vänder jag mig från datorbordet, blundar och plockar en Nesser ur bokhyllan…

Det blev en av titlarna i Van Veeteren-serien, ”Münsters fall” (1998), vars inledning lyder: ”Den sista dagen i Waldemar Leverkuhns liv kunde inte ha börjat bättre.” Bara ett exempel av många, många!

Men varför skriver han då – också – på det där EKG-hackiga sättet? Vad som borde ha fått bli en längre mening styckas upp i flera, mindre och ofullständiga meningar. Samt punkteras.

Vad har Håkan Nesser emot kommatecken, så kallade pratminus och ett enstaka semikolon?

– Nej, det är inte jag som gör så, sa Nesser när jag intervjuade honom. Det är Åke Edwardson.

Jo, sa jag. Det är du.

Också exempel på detta finns i varje bok, inte på var och varannan sida men nästan. Ett paradexempel ur ”Eva Morenos fall” (2000): ”Hon började aldrig räkna dem. Slog sig bara ner vid ett bord under en parasoll ute på terrassen istället. Beställde vitlöksbröd, skaldjurssallad och en telefonkatalog.”

”De ensamma” (2010), årets roman i den nya polisserien med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, innehåller nog färre men tillräckligt många meningar som får läs- och skrivrytm att kollidera.

När jag läser ”Han suckade och vägde på stolen. Betraktade drivorna av odiskad disk.” och ”Var dag har nog av sin egen plåga, tänkte hon. Släckte lampan över skrivbordet…” Då stannar mitt hjärta, slår ett extra slag eller hoppar över ett.

Stämningen och atmosfären försvinner ju. Läsaren måste ta sig in boken på nytt.

Möjligt att jag har ovanligt många ofullständiga meningar, sa Nesser vid intervjun. Hakar du upp dig på det? Skymmer det berättelsen?

Håkan Nessers nya kommande roman heter ”Himmel över London”. Hur många ofullständig ameningar efter varann innehåller den?

– Jag menar, om en person sitter och tänker så behöver man inte skriva ut subjekt i mer än var fjärde mening. Det räcker gott och väl. Det finns en intuitiv regel som säger att då kan man ta bort subjektet.

– Visst kunde jag ha valt komma istället för punkt. Men du och jag tycker tydligen olika. Det är intressant.

Bengt Eriksson

Från KvP-kulturens sommarserie ”Detaljen” 2010

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson