Rapport från verkligheten

Numera har han övergått till fiktion – det vill säga verklig fiktion. Fast det är inte så stor skillnad om Simon Häggström skriver rätt ur verkligheten eller verklighetsfiktion.

Samma miljöer, samma återkommande ämne. Lika påträngande, lika obehagligt. Ja, obehagligt att läsa. Men nödvändigt – att läsa? Jag tycker det. Jag tror det.

Läs allt som polisen Häggström skrivit rätt ur sitt arbete och verkligheten. Och börja här, från början. Med hans första faktabok, fortsätt med hans andra faktabok och övergå sen till hans romaner.

Så här skrev jag när Simon Häggström debuterade ordagrant brutalt, rätt på och så starkt att det inte att värja sig = mig vid läsningen. (Även om jag också hade någon invändning, ser jag.)

Tyvärr verkar Häggströms skildringar av verkligheten dessutom vara evigt aktuella…

Simon Häggström
Skuggans lag
En spanares kamp mot prostitutionen
(Kalla kulor)

Simon Häggström skuggans-lagChefen för Stockholmspolisens prostitutionsgrupp, Simon Häggström, har skrivit en rapportbok om den verklighet som kan anas i deckare. Just anas.

Där är ju det hemska på låtsas. Vissa läser till och med deckare som underhållning.

Häggström skriver självupplevt. Hans skildring av kvinnor, som säljer, och män, som köper sex, går inte att fly undan.
Obehagligt, ja, vidrigt.

Svaret på frågan varför kvinnor prostituerar sig borde fylla alla med sorg och ilska. Varför män köper kvinnor är en svårare fråga.

Blandningen av dokumentation, åsikter och iscensatt verklighet är dock inte helt lyckad. Berättartempot svajar något.

Å andra sidan kan det vara en fördel: bra att stanna upp, för att klara av att läsa till slut.

Bengt Eriksson
Publicerat i Göta Medias tidningar 2016

PS. Simon Häggströms samtliga böcker finns snabbt lättillgängliga på bl a Storytel, både för lyssning och e-boksläsning.

Sommardeckare under päronträdet (8): Obehagligt, kallt och rått om och som nattstaden Stockholm

Det blåser. Svalt i trädgården idag. Inte alls så skönt att sitta vid trädgårdsbordet och läsa. Å andra sidan är inte heller polisromanen/thrillern ”Flickorna som sprang” (Harper Crime) så skön läsning – utan obehaglig att läsa, kall och rå som samhället.

Polisen Simon Häggström… (Förresten, det var ju inte många år sen då alla eller de flesta poliser fnös åt deckare och annan kriminallitteratur, tyckte att sånt inte hade något med verkligheten att göra. Nu skriver var och varannan polis, både nu verksamma som före detta, egna deckare, inte minst polisromaner. Lite intressant, som det kan gå, vad beror det på?)

Simon HäggströmPolisen Simon Häggström, med prostitution och människohandel som sitt område, debuterar skönlitterärt med den här polisthrillern. Tidigare har Hägglund skrivit ett par faktaböcker, ”Skuggans lag” och ”Nattstad” (bägge South Side Stories), där han berättar om nattstadens verklighet utifrån sig själv och sina egna upplevelser av arbetet som chef för prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen.

Han skildrade människohandeln – eller, som han själv kallar det, ”slavhandeln” – i Stockholm och Sverige: prostituerade och hallickar, pedofiler, kopplingen till organiserad brottslighet och  människosynen, dessa mäns syn på kvinnor.

Han är arg, ilsken, urförbannad. Och sorgsen. Han tar ställning för sexköpslagen, som också borde gälla utomlands, till exempel i Thailand.

Det är – var – ruskig läsning.

Också romandebuten ”Flickorna som sprang” är ruskig läsning. Kanske ännu mer ruskig och skrämmande. Det kan ju vara så, att fiktionens verklighet når ännu djupare ner och in och bakom än  redogörelser för den faktiska verkligheten.

Av den anledningen att författaren har möjlighet att byta perspektiv, från poliserna Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen i Stockholm till de unga tjejerna Jennifer, Malvina och Molly. Eller snarare tvärtom, början med tjejerna och sen poliserna. Det börjar och slutar med tjejerna.

Eller för den delen låta poliserna testa ovanliga och (o)möjliga, kontroversiella metoder.

Resultatet blir extra verkligt, på grund av den skönlitterära berättarformen. Extra drabbade. Men stryk ”skön”. Simon Häggström är ingen skön författare. Han skriver ingen skön litteratur. Romanen och läsningen är brutala. Obehagliga. Sånt man inte vill utsätta sig för att läsa men samtidigt som man ska utsätta sig för att läsa.

Det är fantamej ens skyldighet – som människa.

Någon som läste Andrew V. Vachss arga, ilskna, urförbannade New York-deckare när de kom på svenska? (Ja, Vachss har fortsatt att skriva men numera ges inte böckerna ut i Sverige.) Ämne: pedofiler, pedofiler och ännu fler pedofiler.

Om inte kan det vara dags att leta reda på dem. Häggström påminner om Vachss. Läs bägge – först Simon Häggström och sen också Andrew Vachss.

Bengt Eriksson