Turkisk ”Hop-Çiki-Yaya”-deckare

Det finns många sorters deckarförfattare och deckare, en del är aparta och just därför extra spännande och intressanta. Vissa översätts aldrig till svenska, andra översätts och liksom provutges men försvinner snart igen.

Så var det med Mehmet Murat Somer. Tyvärr försvann han från den svenska deckarutgivningen efter blott ett par översättningar.

Men hans deckare går ju att leta reda på och läsa, fortfarande. Ja, hans turkiska deckare passar extra bra att läsa idag, med tanke på vad som hänt och händer i Turkiet.

Mehmet Murat Somers deckare är av turkiska samhällsromaner än deckare, kanske. Miljö: Istanbul.

***

Mehmet Murat Somer
”Profetmorden”
(2244; övers: Martin Palm)

På omslaget beskrivs författaren Mehmet Murat Somer som deckargenrens motsvarighet till filmskaparen Almodóvar.

Bägge skildrar udda men ändå vanliga människor. Inga spanska miljöer hos turken Somer förstås utan ”Profetmorden” utspelar sig i Istanbul, där var och varannan människa verkar vara transvestit och homo- eller bisexuell.

Till exempel den namnlöse alternativt namnlösa huvudpersonen. Hen är man på dagarna och kvinna på nätterna, datakonsult och klubbägare, tränar thaiboxning för att hålla sig i form.

Här i den första så kallade ”Hop-Çiki-Yaya”-deckaren självutnämner hen sig också till amatördetektiv när den ena transvestiten efter den andra hittas bestialiskt mördad. (”Hop-Çiki-Yaya” är ett körledarrop som blivit smeknamn för turkiska transor.)

Genre: crazy noir.

Inte så mycket till deckare utan mer av skälmroman. Men observera att Somer kan skämta med transvestiter men aldrig skrattar åt dem. Transorna skildras som människor – som du, jag och författaren.

I muslimska Turkiet måste det vara provocerande, religiöst och politiskt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Inifrån ett kinesiskt fängelse

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)

Så fort jag läst en första gång skrev jag följande på Instagram/Facebook:

Jag snabbläser Gui Minhais diktsamling (det ska man inte göra, men jag kan inte låta bli, ska läsa från början sen igen). Vilken styrka, vilken kraft, och samtidigt så skört, nej inte tillintetgjord, styrkan ur det och där ingen styrka borde finnas kvar (och det är förstås syftet).

Och skönheten, vilket vidrigt ord i sammanhanget, där inget skönt finns. Och hans förmåga att dikta i symboler som inte är/blir symboler utan klartext rätt in i läsarens/den tilltalades/samtalspartnerns/alla vänners hjärta och hjärna och hela kropp.

Poetiskt resultat: Jag blir så jävla förbannad!

Jag kan tillägga: Vissa rader är fruktansvärda i betydelsen outhärdliga.

***

Gui MinhaiHärefter använde jag gårdagen till att läsa ännu en och sen en tredje gång i Gui Minhais samling med elva dikter, ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret”, från tillfångatagandet, fängslandet och misshandeln (av dikterna att döma), kommunarresten (då dottern fick dikterna av sin pappa) och fängelset i Kina.

Angela Gui, dotter till Gui Minhai, har också skrivit ett förord om sin far och sig själv, Kina och Sverige. Eller Sverige kontra Kina, det svenska kontra det kinesiska.

Originaldikten finns tryckt efter varje översättning men ändå är det förstås omöjligt läsa och se hur originalen lyder, veta hur nära översättningarna kommer. På svenska är dikterna så vackert formulerade att de blir extra tunga och dystra. Samlingens titel, alltså Jag ritar en dörr på väggen med fingret, är en sådan välformulerad poetisk rad ur en av dikterna (”Lucia”).

Gui Minhai diktar på så många plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Han är också skicklig på att formulera symboliska rader där symboliken öppnar sig för mellanrummen, allt som står mellan orden. Ett exempel, valt nästan på måfå: När jag började utvecklas tämjdes jag (ur dikten ”Älgen”).

Vilket ju också är en starkt politisk diktrad. Och det finns flera sådana rader, där Gui Minhai uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. ”Hjältemod” är en hel dikt om motstånd och styrka där inget motstånd och ingen styrka borde kunna finnas kvar. Fast dikten handlar om ett ägg och dess äggula som förhoppningsvis ändå inte ska bli en omelett.

Den våldtagna äggulan kryper ihop till en boll
Avslöjar medgörligt äggets genetiska kod
Och erkänner samtidigt att det är ett ankägg

Det kan påpekas att han redan i första diktraden har redovisat vad det är för sorts ägg: När jag var liten ägde jag en söt liten höna

Mycket tycker jag också om Gui Minhais lika lekfulla som politiska och uppkäftiga dikt om honom själv, Jonas Alströmer och potatisen som maträtt. Den börjar: Min vän Jonas står sedan fyrahundra år tillbaka på Lilla Torget i Göteborg. Här märks deikteras mest genomgående tema: den svenske medborgaren Gui Minhai med betoning på svensk, insisterande svensk. Det märks ännu tydligare i dikten ”I väntan på Svensson”:

Vet du att jag väntar på dig
Väntar på ljudet av dina steg i korridoren
Väntar på att du ska sticka in fingrarna genom väggen
Och vidröra min nakna, darrande hud

Och här, i Svenssondikten, har jag kommit fram till det som ändå är kärnan och grunden, det viktigaste, hans rapport från fängelset, hur han behandlats, hur han har det. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, en rapport om hur en diktatur behandlar sina medborgare.

Gui Minhai hade svenskt medborgarskap, nu har han enbart kinesiskt – det svenska har Kina tagit ifrån honom. Låt mig uttrycka det rätt på: en svensk medborgare får man i alla fall vara lite varsam med – de egna kinesiska medborgarna kan behandlas hurfan som helst.

Rapportraderna återkommer i dikterna, några av dem ur olika dikter:

I det starka skenet från lampor som lyser hela natten
När jag kedjad kröp omkring på golvet
Även om jag utsätts för dygnslånga förhör
eller överöses av skällsord
Mina glasögon har tagits ifrån mig,
jag har varken penna eller papper
Ta emot slagen och sparkarna, repen och den svarta
huvan som följer på dem
En tands värdighet slås ut och faller i vattnet

Kurdo Baksi har skrivit ett efterord om yttrandefrihet och fängslade författare/journalister, från Turkiet till Kina.

Bengt Eriksson

Thriller genom Turkiets historia

Zülfü Livaneli
Serenad
(Molin & Sorgenfrei,
över: Mats Andersson)

I mitten av romanen finns en thriller.

Zülfü Livaneli, som bodde i Sverige på 80-talet, skriver också på en rapp prosa, nästan i thrillertempo. (Plus att Agatha Christie nämns redan i början.)

Serenad.jpgMen ”Serenad” är ingen deckare på det sättet utan en spännande historisk roman där dagens Turkiet möter de händelser ur sitt förflutna som landet vill glömma.

Miljö: Istanbul och Konstantinopel, Turkiet och Osmanska riket. Tid: idag, andra världskriget och armeniska ”massakern”.

Maya, assistent på Istanbuls universitet, hämtar Maximilian Wagner, åldrig tysk-amerikansk professor, på Atatürkflygplatsen och inkvarterar honom på hotell Pera Palace.

Strax börjar deras gemensamma resa genom Wagners minnen och Turkiets historia.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Medias tidningar 2015)

Dödliga delikatesser

Mumsiga mord? Mordiska menyer? Dödligt delikat – delikatesser, hälsosamma sallader, hamburgare och mängder av kaffe är en oundgänglig del av deckarlitteraturen.

Förekomsten av läckra snittar, iskall öl, färska räkor, sill, nubbe och kaffe hos exempelvis Stieg Trenter är en gestaltning av tiden och rummet: Operakällarens bakficka, Cattelin i Gamla stan, Riche, Sturehof… ”Jag vet ett litet ställe som serverar en utsökt” (vad det nu kan vara).

Rummen är identitetsmarkörer och det är ingen slump var Harry Friberg väljer att inta sina måltider. Maten förankrar och eller befäster läsaren i kulturen. Det är 40-, 50- och en bit in på 60-talet, det är fram till 1955 motbokstider (det s.k. Brattsystemet som innebar begränsningar i hur mycket alkohol man fick köpa på Systemet ackompanjerat av mattvång på krogen).

trenter-skugganStieg Trenter var en mästare på att manövrera rusdrycker och krogrundor – att göra dygd av nödvändigheten. Alltså flödar Trenters böcker av iskalla nubbar och skummande sejdlar, en sillbit och knäckebröd. Vesper Johnson och Harry Friberg äter sig njutningsfullt genom det svenska smörgåsbordets alla smårätter, eller intar en utsökt sjötunga medan de allvarligt diskuterar det pågående fallet.

Oftast avråder Vesper Harry från att delta överhuvudtaget, vilket Harry naturligtvis struntar i. Men det är något visst med ölglas, rågbröd och ”kallt gott smör” som kokboksförfattaren Hiram uttryckte det.

Stieg Trenter manar fram mycket distinkta Stockholmsbilder i mig. Det vilar som ett höstdis över hela Stockholm, det är milda, dämpade färger, det är spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par.

Det är böcker illustrerade av Ströyer och inredning med svenskt tenn, Josef Frank och det nordiskt blonda. Jag älskar alltihop. Förmodligen gör det mig till en nostalgisk sentimentalist, men det bryr jag mig inte om.

I varje Trenterbok finns det också en hjältinna, men till henne och andra tänker jag återkomma vid ett annat tillfälle.

Naturligtvis är det inte bara hos Trenter som mord, mat och mysterier hänger ihop. Läs i princip vad som helst av Dorothy Sayers och finn afternoon tea på Fortnum’s, chateau-viner och gåslever.

Hos Trenter och Sayers ingår maten som en del av berättelsen, av rummet i rummet, som bakgrund, klassmarkör och identifikation. Jag hävdar att Trenters mat var en identitetsfaktor, ett socialt och verksamt ”vi” i folkhemmet. Alla vet (visste) hur man gör aladåb. Alla har ätit gravad strömming någon gång i livet.

goodwin-eunuckJason Goodwins turkiska 1830-tals detektiv Yashim, som förutom att han har tillträde till sultanens allra privataste rum, är en utomordentlig kock i sin enkla men funktionella lilla lägenhet i Istanbul. De tre böcker som finns på svenska är ”Eunuckens gåta” (2006), ”Ormstenens gåta” (2008) och ”Bellinis porträtt (2009).

Yashim vars personlighet är sådan att han kan förbli obemärkt, tillagar den utsöktaste linssoppa, han hackar och skär, mal och kryddar, river och knådar sig igenom serien om fem böcker. De två sista heter ”An Evil Eye” (2011) respektive ”The Baklava Club (2014). Vissa av recepten är så tydliga att man med en gnutta fantasi kan återskapa dem i sitt eget kök.

Tro mig. Jag gjorde linssoppa à la Yashim och den blev mycket bra.

Uppenbarligen är Yashims kokkonst så inspirerande för läsekretsen att Goodwin helt sonika ger ut en kokbok med Yashims rätter och recept. Boken, som kommer ut i oktober i England, innehåller också valda avsnitt ur romanerna som extra krydda.

För Yashim är mat sinnlighet och filosofi. Matlagning hör till livets kärna, det är en meditativ verksamhet som ger honom tid att låta vissa problem lösas av sig själva – inshallah.

Det kan vara kryddor som sprätter i den heta pannan som får pusselbitar att passa ihop. Att krama ur vattnet ur riven zucchini blir en kärlekshandling. Mat läker och helar sargade kroppar och själar. Mat, inte som ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

Donna Leons Commissario Brunetti som TV-serie (och på DVD).

Tänk på Commissario Brunettis hustru Paolas luncher hos amerikanska Donna Leon. Det kärleksfulla kokandet av givetvis färsk pasta och beredandet av knarrande grönsaker betyder så mycket mer än att fixa till något att äta. En ritual som befäster familjens sammanhållning, en paus som ger tid över för andra diskussioner – för konfliktlösning och återhämtning.

Det regelbundna i Guido Brunettis vanor – en liten espresso här, en grappa där – är det enda stabila i en värld av korruption, mord och motgång.

För likaledes amerikanska Diane Mott Davidson är maten själva grejen. Svenska Dagbladet gav ut ett antal titlar av henne i början på 90-talet: ”Med mord på menyn”, ”Osminkad död” och ”Stängt på grund av mordförsök”. Talande titlar på engelska är ”Sweet Revenge” (”Hämndens sötma”), ”Fatally Flaky” (”Fatala flagor”) och ”The Last Suppers” (”De sista måltiderna”) med mina översättningar.

mott-davidsonGoldy Schultz har en catering-firma och hon lagar mat åt alla som betalar. Det ger henne en unik insyn i olika sammanhang och inte minst i ond, bråd död.

Texterna innehåller ordentliga recept – jag har testat några, tja, sådär, ungefär som någon som anmärkte vad gäller Kay Scarpetta hos Patricia Cornwell, ”det verkar så himla gott när hon står där och hackar vitlök, kokar pastan och slår upp ett glas svalt vitt vin, men egentligen är det ganska banalt”.

En nykomling i raden av författare som skriver om mord och menyer är Sally Andrew: ”Tannie Marias recept på kärlek och mord” (Norstedts, 2016) är den första romanen i en tänkt serie. Här är det Sydafrika och sydafrikansk mat som står i centrum.

Tannie Maria har en populär matsida i en lokaltidning. Den ska läggas ner eftersom centralredaktionen vill ha en hjärtespalt istället. Efter viss övertalning tar Tannie Maria sig an sargade själar med goda råd och några hjälpande recept på vägen. Så kommer det sig att hon snabbt hamnar i en historia om mord, svek, pengar och kärlek.

Tannie Maria ÄR mat. Mat är kärlek. Utan mat hade hon förmodligen varit död… konstaterar hon.

Hon älskar doften av skorpor i ugnen och funderar ständigt på biltong och pajer, experimenterar med ingredienser och njuter av varje smula – gärna nedsköljd med en kopp te.

tannie-mariaDet här är en deckare som inte skulle behövt deckardelen för att fungera. Följaktligen är sidorna 435-460 receptsidor, inledda med en liten avhandling om värdet med att använda en värmelåda. Den är energisnål, den långkokar din mat ”medan du ligger och sover eller är på jobbet”.

Det är maten som bjuder på moralen, blir den värdemätare med vilken karaktärer bedöms. Jag har testat ”Reghardts Bobotie”, dvs köttfärsgratäng, med angenämt resultat.

Folk som tillbringat tweenie-tiden med Enid Blytons Fem-böcker vet att mat spelar en utomordentligt viktig roll bland mysterierna. Det är körsbärspajer hit, iskall gräddmjölk dit, kyckling och skinksmörgåsar i långa banor.

Böckerna utspelar sig på den engelska landsbygden mellan 1942 och 1963. Det vill säga, krigstid och ransonering som upphörde så sent som 1954. Den verkliga bristen kanske i viss mån kompenserades av fantasier om hur livet kunde ha varit, eller hade varit före kriget.

Mat och mysterier som eskapism, som dröm. Kanske ett av skälen till barnens hämningslöst sinnliga ätande.

Mat kan vara den yttersta balansen; ett mord är en djupt omoralisk handling. Att eftertänksamt stå och hacka lök och rosta kryddor, att ta sig en iskall sup och en macka på krogen, att låta maten rensa luften och själen, är att stå på livets sida. Det stillsamma förberedandet för ännu en måltid är det yttersta beviset för mänsklighet, för att tillvaron ska få sina rätta proportioner.

En kopp te i rätt ögonblick – säg vad Agatha Christie inte visste om detta! – kan bokstavligen innebära liv eller död. Mat i deckare gör deckarna till människor, du är vad du äter. Skräpmat och cola, lyxmiddagar på lokal, snabbfixat på en kaffekedja eller långsamt och grundligt på velden eller i Istanbul.

Vad gäller Yashim, så har han lämnat djupa spår. Så till den milda grad att jag inhandlat… Kataina deckarblogg 1inte Goodwins kokbok utan Angie Mitchells ”Secrets of the Turkish Kitchen”, ur vilken jag kommer att laga ett antal rätter att bjuda maken och grannarna på. *)

Katarina Tornborg

*) Det tackar grannarna för och ser fram emot!