Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.
Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.
Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)
Dahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.
Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.
Fast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).
Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.
I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?
I den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.
Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.
Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.
Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…
Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.
Flera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.
Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…
Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!
Bruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.
Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.
Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.
Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?
Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!
”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?
Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.
Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?
Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.
Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004
Hur ska romantiteln tydas?