Kjell Erikssons brasilianske kommissarie

Kjell Eriksson

Spetsad

(Ordfront)

Kjell Eriksson bor numera delar av året i Brasilien, närmare bestämt på en ö utanför Salvador i Bahia. Med romanen ”Spetsad” har han nu också inlett en ny polisserie som utspelar sig just på en ö utanför Salvador.

Samma ö? Eller en närbesläktad – fast fiktiv? I vilket fall: en helt annan kriminell miljö än Uppsala och dessutom en helt annan sorts polis än kriminalkommissarien Ann Lindell, som var miljön och huvudpersonen i Erikssons förra polisromanserie.

Kommissarie Santos, chef för polisstationen i den namnlösa byn på den likaså namnlösa ön utanför Salvador, är inte bara man utan en både slö och rå man. Eller med Kjell Eriksson ord: ”fet, ful och korrumperad”.

Santos är, efter cirka 30 år som polis, ointresserad av sitt arbete. Cynisk, stingslig och brutal. Plötsligt kan han tända till och skjuta ihjäl en hund. Det är ju så hett också, solen steker. Helst vill Santos bara stanna hemma och ligga i hängmattan, dricka några öl och knulla med hustrun Zelita.

Han kör med sina underlydande, inte alltför klipska och smått korrumperade de också. Fast Luiz – den nye polisen, stationens yngste, som kommer från fastlandet – är ett irritationsmoment. Mellan raderna kan man ana att det nog beror på att han är som Santos en gång varit.

Luiz tar polisarbetet på allvar. Han är ambitiös och envis, försöker övertyga Santos att de ska ta itu med de bägge morden som begåtts på ön. Inte minst måste de leta reda på pojken Luciano, som verkar vara inblandad på något sätt och nu har försvunnit.

Det ska väl i så fall vara för att Santos är släkt med de flesta i byn, också de mördade (kusiner eller om de var sysslingar). Den ene, Raul, hittades död i floden, spetsad på en träpåle. Olyckshändelse? hoppas Santos. Om Raul, som länge varit borta på fastlandet, vet han inte så mycket. Men den andre, Orlando, som blev skjuten, var en hygglig karl.

Det går långsamt, både med polisarbetet och berättandet. Antagligen har Kjell Eriksson anpassat berättartempot till det sävliga livet i byn. Men nog hade berättelsen kunnat strykas ner och tätas så att boken i alla fall blivit något kortare än 462 sidor.

Undan för undan och just långsamt presenteras byns människor, män, kvinnor och barn, ”hustruplågaren”, Santos känner alla och alla känner Santos, husen som slagits upp längs de smala gränderna, oasfalterade men ibland stenbelagda, baren och restaurangen, vad folk äter och dricker, de små kyrkorna, rena vildmarken i lagunen, mangoodlingen…

Vilka är de två männen som kommit till byn? Och var finns de nu? Varför ville Orlando köpa en båt? Var hade han fått pengarna ifrån? Kan det handla om knark? Det måste ju handla om knark. Allt handlar om knark! Men vad menade Orlando då med sitt prat om biblar?Det ska visa sig att svaret finns i en segelbåt som är på väg mot ön.

Den unge polisen Luiz börjar växa från pojke till man under berättelsens gång. Kommissarie Santos djupnar till en mycket mer sammansatt människa och polis än vad Luiz hade trott. Och i slutet, vid själva upplösningen, agerar Santos på ett sätt som visar att så korrumperad var han i alla fall inte.

Det skrivs förstås krimi i Brasilien. Också där har en krimivåg sköljt över landet, från 60-talet och framåt. Men jag kan inte minnas att någon brasiliansk krimiförfattare fått sina böcker utgivna i Sverige. (Rätta mig om jag har fel!) Ifall en brasiliansk författare hade skrivit en landsortskrimi om en liknande by, skulle romanen då ha översatts till svenska? Jag tvivlar.

Men en svensk författare som Kjell Eriksson – med succéserien om den kvinnliga kriminalkommissarien Lindell i Uppsala bakom sig – kan alltså skriva en brasiliansk landsortdeckare och få den utgiven. Det är bara att tacka för den litterära biljetten till denna annorlunda kriminalmiljö. Och nu, när han tagit med läsaren på en rundtur genom byn, så kan väl berättartempot öka något i nästa roman…

Bengt Eriksson

Publicerat i Arbetet 2013

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Några ord om den synnerligen svåra konsten att formulera en mening

Deckarlogg ska ju främst handla om deckare och annan krimi men inte enbart väl? Det måste väl inte loggen? Ja, jag är ju redaktör så jag bestämmer.

Det blev lite prat igen och ju mer som pratas och diskuteras om språk och stilistik, författande och i det här fallet mest journalistik, desto bättre.

Så jag tog fram en text jag skrev för längesen men, tycker jag, är förvånansvärd aktuell än idag. Hur ska man skriva? Hur viktiga är ens val av ord? Vilken betydelse får det man skriver?

Så här sa Olof Lagercrantz, chef- och kulturredaktör, kulturjournalist, poet, skön- och facklitterär författare, en gång om detta…

 ***

”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)

Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)

Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”

Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”

Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”

Olof Lagercrantz talar i citat. Med välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.

En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.

En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.

Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.

”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”

Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)

Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.

När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.

Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.

Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”

Fler Lagercrantz-citat:

”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”

En pocketutgåva av samma bok.

”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”

Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.

För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.

Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?

Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?

Pratminus.

Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.

Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…

”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”

”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.

Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.

Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.

Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!

Och uppmaningen: Tänk!

Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?

Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”

Bengt Eriksson
Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989,  tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002

Som minne av Leif Nelson (1936 – 2020)

Leif Nelson
Bortom Pluto
En bild- och sannsaga
(Heidruns Förlag)

Leif Nelson tar sig fram genom livet på en poetisk cykel. Eller om det är den poetiska cykeln som tar sig fram med honom. Fortfarande, kan tilläggas. Just så, ”Den poetiska cykeln”, heter Nelsons bok från 1994. Sen dess har han då och då återkommit till denna poetiska cykel, bland annat i en utställning på Malmö stadsbibliotek. Nu dokumenterar Nelson än en gång sitt poetiska cyklande i den nya boken ”Bortom Pluto”.

Cykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.

Kanske förresten att den poetiska cykeln, som ”vid första tillkomsten” vägde blott 36 gram (vilket ju kan tyckas ”är lite”), rör sig fritt, på egna hjul och vingar, utan någon cyklist? Och kommer tillbaks sen och ger poetiska cykeltursrapporter till Nelson, där han står vid sitt staffli, sitter vid ritbord och dator.

”Bortom Pluto” är en blandning av ungefär lika delar text och bild, som i sin tur är varierade till formerna och uttrycken. Här finns korta texter i form av prosa, poesi och kanhända fakta, science fiction, fantasy och politik, sex förstås, verklighet, påhitt och dröm. Allt sammanhållet av en stor portion humor – men observera Nelsons egen humor, än lättsinnig och än rätt grov. Bilderna varierar mellan teckningar, ristningar och målningar, gjorda med diverse tekniker (blyerts, tusch, krita, kol, torrnål, vattenfärg, olja…) och uttryck.

Leif Nelson har inte en stil – i singular – men desto mer personlighet. Visst känns snabbt nedtecknat i ord och bild, liksom i farten, i livets tempo, när cykeln passerat förbi på livsresan. Annat är noga skrivet och målat: lång-, funder- och eftertänksamt. Jag var ju hemma hos Nelson för att göra en intervju då han satt och jobbade med boken. Han formgav den själv, la in texter och bilder, och så skrev han dit något extra och mer, direkt i layoutprogrammet, när han kom på och fick lust med det, spontant i ögonblicket.

Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.

En får hålla sig fast och hänga kvar så gott en kan. Vissa av de människor som Nelson porträtterat – som självporträtten förstås och Majken Johansson – kände jag igen. Däremot trodde jag att Elmer Diktonius var någon annan. Och se på sidan 97, känns den unga nakna kvinnan igen?

Kanske ska en läsare börja med att slå upp de sista sidorna i ”Bortom Pluto” och använda som läs- och resguide? Så att läsaren redan från början vet att texterna också är en, nåja, sammanhängande poetisk cykeltur och livsberättelse, utdrag ur Leif Nelsons självbiografi: från Kalevala genom Bibeln och Österlen, Mellanöstern och Jerusalem, EU, tsunamin 2004, mannens ung- och ålderdom, upp till Pluto och bortom, åter till Kalevala, och så vidare. Fast det är väl en smaksak. Jag gjorde inte det.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet

Léo Malet-vecka 3) Ännu mörkare mörker i Paris

Léo Malet
Barnablod
Övers: Kennet Klemets
(Vertigo)

Noir brukar den kallas, Frankrikes motsvarighet till den hårdkokta deckarromanen made in USA.

Pappan till noir-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabarésångare, kontorist, spökskrivare, journalist, tidningsförsäljare och, alltså, deckarförfattare.

Hans återkommande huvudperson, privatdetektiven Nestor Burma, löser mysterier i samma Parismiljöer som kommissarie Maigret och hos de franska deckarläsarna är Malet faktiskt lika känd som Simenon. Men på svenska har vi hittills bara kunnat provsmaka Malet indirekt: i form av seriealbumet ”Dödens adress”, som landsmannen Jacques Tardi tecknat efter den första romanen om privatdetektiven Burma.

Med ”Barnablod” introduceras deckarförfattaren Malet i Sverige. Det var på tiden! Léo Malet, som föddes 1909 och började skriva detektivromaner i början av 40-talet, avled tidigare i år. ”Le sang innocent”, som ”Barnablod” heter i original, publicerades redan 1954 i Noir-magazin.

Först blev jag besviken. ”Barnablod” är inte någon av Malets över trettio böcker om privatsnoken Burma utan en fristående berättelse – dessutom en tunn och snabbläst liten bok, inte en hel roman utan en längre novell.

Men strax övergick besvikelsen i förtjusning. Om nu ordet förtjusning passar i sammanhanget, för ”Barnablod” är en sällsynt otäck ”julberättelse”, som undertiteln lyder, om en blodig avrättning av bl a en pojke, bara ett barn, han kunde väl vara fem år, mitt under julfirandet.

Det är också en mångtydig berättelse: så ”noir” att det kan vara svårt att urskilja nyanserna i svärtan. ”Barnablod” handlar om ondska och godhet. Malet upprepar de föga originella men livsviktiga frågorna: Vem är ond? Vem är god?

Svaret borde vara att ingen, inte ens den grövste brottsling, är så ond att han inte har något gott i sej. Istället svarar Malet att även godheten kan ha ett ont syfte. Så kanske handlar ”Barnablod” om ondska och en ännu ondare ondska – något som kan kallas godhet finns inte!

I efterordet, skrivet av Kristoffer Leandoer, jämförs ”Barnablod” med Bibelns berättelse om konung Herodes som – för att undanröja ”den nyfödde judekonungen” – lät döda alla gossebarn i Betlehem med omnejd.

Översättaren, Kennet Klemets, har med musikalisk känsla överfört Malets ”ovårdade” franska skriftspråk och Parisslang till svenska. Balansen mellan amerikanskt och franskt, pastisch och originalitet – perfekt! Så bra är översättningen att jag hoppas – nej, kräver – att Vertigo eller något annat förlag också sätter Klemets i arbete med att översätta romanerna om den parisiske privatdetektiven Nestor Burma.

Bengt Eriksson
Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

Perssons döende alter ego

Ser att Leif G.W. Persson nu också tilldelats brittiska The CWA International Dagger-award för romanen ”Den döende detektiven” (utgiven Sverige 2010).

På samma roman bygger förresten en svensk TV-serie som kommer att börja visas i januari 2018. Så här skrev jag om ”Den döende detektiven” när romanen gavs ut i Sverige.

***

Leif GW Persson
Den döende detektiven
(Albert Bonniers)

Ingen skriver bättre svenska polisromaner än Leif GW Persson! utbrister jag när jag läser första, andra, tredje, fjärde, femte kapitlet i hans nya polisroman ”Den döende detektiven” (Albert Bonniers). Eller som han själv i Sjöwall/Wahlöö-tradition kallar berättelsen: ”en roman om ett brott”.

Men ungefär där, efter 50-60 sidor, börjar berättelsen ändå att sega. Hur bra Persson än skriver – få svenska deckarförfattare håller högre stilistisk nivå – så går det för långsamt, blir för omständligt och utförligt.

Kunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.

Lars Martin Johansson, tidigare och återkommande chef för Rikskriminalen, polisen som kan ”se runt hörn”, fast nu är han pensionerad, skulle ha varit på sitt sommarställe i Roslagen men måste åka in till stan för ett möte på banken. På tillbakavägen stannar han vid Stockholms bästa korvkiosk (Günters på Karlbergsvägen) och köper en så kallad zigenare med surkål och senap.

Sätter sig i bilen för att käka – och får en isdubb i nacken. Bildligt. Precis så känns det. Allt blir mörkt. Det är romanens inledning, det är också början till slutet för polisen som kunde se runt hörn. Lyckligtvis har en piketbuss stannat vid samma korvkiosk: snabbt in med Johansson i piketen för transport – blåljus på! – till akuten på Karolinska.

Under sjukhustiden och konvalescensen hemma ägnar sig Johansson åt att lösa ett tyvärr preskriberat brott (en pedofil och mördare har klarat sig undan polis och rättvisa). Alltså det vanliga temat i Leif GW Perssons romaner: om bara poliserna varit lika klyftiga som Persson själv så hade många fler rövare suttit inne.

Trovärdigt berättat, i alla fall tror jag att någon före detta polis á la Johansson/Persson (nog finns här en del självbiografiskt?) med lite hjälp från likaså pensionerade kollegan Jarnebring hade kunnat lösa det här brottet. Johansson lägger, sida för sida, bit för bit, ett pussel där bilden av Yasmine, 9 år, framträder allt mer. Jasmine försvann den 14 juni 1985 på väg mellan sin mamma och pappa, våldtogs och mördades. För 25 år sen och nu är brotten preskriberade, pedofilen, våldtäktsmannen och mördaren går fri.

Bibeln, t om Gamla testamentet, citeras gång på gång i Leif GW Perssons nya roman. ”Öga för öga… (Andra Mosebok, 21:24) står det innan berättelsen ens hunnit börja. Citatet förlängs, varieras och poängteras: ”Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot…” Precis före slutet kommer ett sista citat: ”Visa ingen förskoning…” (Femte Mosebok, 19:21).

Det här är något annat och nytt som tillkommit i ”Den döende detektiven”. Har Leif GW Persson blivit mer reaktionär? Ska romanens ”budskap” verkligen tydas så som jag tyder det: preskriptionstiderna för brott måste avskaffas och lyckas inte polisen få fast brottslingarna så får rättvisa skipas på annat sätt.

Tycker kriminalprofessorn och deckarförfattaren så här, numera? Det är åtminstone den diskussion som både Persson och hans alter ego polisen Johansson för med sig själv(a), romanen igenom. Och därmed också – med läsarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010