Deckarlogg ska ju främst handla om deckare och annan krimi men inte enbart väl? Det måste väl inte loggen? Ja, jag är ju redaktör så jag bestämmer.
Det blev lite prat igen och ju mer som pratas och diskuteras om språk och stilistik, författande och i det här fallet mest journalistik, desto bättre.
Så jag tog fram en text jag skrev för längesen men, tycker jag, är förvånansvärd aktuell än idag. Hur ska man skriva? Hur viktiga är ens val av ord? Vilken betydelse får det man skriver?
Så här sa Olof Lagercrantz, chef- och kulturredaktör, kulturjournalist, poet, skön- och facklitterär författare, en gång om detta…
***
”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)
Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)
Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”
Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”
Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”
Olof Lagercrantz talar i citat. Med välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.
En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.
En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.
Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.
”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”
Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)
Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.
När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.
Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.
Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”
Fler Lagercrantz-citat:
”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”
En pocketutgåva av samma bok.
”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”
Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.
För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.
Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?
Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?
Pratminus.
Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.
Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…
”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”
”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.
Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.
Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.
Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!
Och uppmaningen: Tänk!
Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?
Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”
Bengt Eriksson
Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989, tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002
Cykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.
Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.
Med ”Barnablod” introduceras deckarförfattaren Malet i Sverige. Det var på tiden! Léo Malet, som föddes 1909 och började skriva detektivromaner i början av 40-talet, avled tidigare i år. ”Le sang innocent”, som ”Barnablod” heter i original, publicerades redan 1954 i Noir-magazin.
Kunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.
Bengt Eriksson