Deckarloggbäst juli 2021

Jørn Lier Horst / Thomas Enger 

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

(W&W)

En polis och kollega till Alexander Blix mördas. Fallet har  kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer? Journalisten Emma Ramm tar på sig uppgiften att bevaka dottern. Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. Författarduon har skapat ett scenario där vi får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp. Snyggt, smart och spännande. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen. Samt en deckare som skrivits av en författare. Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa typisk deckarspänning. Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Här återkommer polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, men inte längre (volontär)journalist. Stan är fortfarande Göteborg, tiden har blivit 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig.  En lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Gunnarsson på polisstationen. Pojken är är ivrig, ska ha med sig polisen. Han går före till en eka i Östra Hamnkanalen och ror med Gunnarsson under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort.

Tina Frennstedt

Skärseld /

Cold case

(Forum)

Polisen Tess Hjalmarsson har köpt ett hus i Gislövshammar. (Förresten samma fiskeläger som i Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-deckare!) Och jag är genast där eller här – på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne. Den ena orten efter den andra nämns och inte bara räknas upp utan varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten. Djupast ner i Österlens jord finns noir. Om inte detta mörker gävs fram blir det inte Österlen, då blir det ingen Österlendeckare.  Frennstedt vet det, så det gör hon. 

Mattias Edvardsson

En familjetragedi

(Forum)

Jag erkänner att felet nog var mitt – eller kanske delat? Jag har inte förmått att läsa och ta till mig och Edvardsson skriver allt bättre så det blir lättare för mig att ta till mig. Det handlar om relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar mer eller mindre men allt mer till varann. Det tog några romaner för mig att inse hur skicklig Mattias Edvardsson är på att låta det obehagliga smyga på, mer och mer, undan för undan, och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). I och med ”En familjetragedi” skriver han som bäst, hittills.

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Tatiana de Rosnay

Colombes granne

Övers: Emma Leonard

(Sekwa)

Det finns ett litterärt gränsområde där kriminal- möter annan skönlitteratur och skönlitteratur blir krimi. Ett spänningsfält – om ordet ursäktas – där varken kritiker eller andra läsare kan avgöra om romanen är en deckare eller ens krimi eller vilken sorts skönlitteratur.

Kommer ”Colombes granne” att finnas bland de fem titlar som Svenska Deckarakademin nominerar till priset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman? Kanske, kanske inte. Men boken kommer väl i alla fall att finnas med i Deckarakademins lista över 2012 års utgivning av översatta kriminalromaner? Samma svar igen.

Själv då, tycker jag att det är en kriminalroman eller för att använda smeknamnet deckare? Det beror ju lite på hur man definierar kriminal- och deckargenren. Men visst, det tycker jag nog. Och en krimi är det väl i alla fall? Absolut!

Spännande läsning har många namn. Spänningsroman, psykologisk kriminalroman och thriller, möjligen med ordet existentiell före, är ytterligare några. Om jag ställer samma fråga om den här romanen kontra dessa subgenrer – eller grenar på det stora krimi(nal)trädet – så blir svaret: Ja, ja, ja!

Tatiana de Rosnay, författare till ”Colombes granne”, är född i Neuilly-sur-Seine och bor i 14:e arrondissementet i Paris. Det har nog viss betydelse. Inom fransk litteratur finns många exempel både på kriminalromaner som breddar sig till den mer allmänna skönlitteraturen och skönlitterära romaner som söker sig till krimin. (Ännu ett aktuellt exempel: ”Apokalyps Baby” av Virginie Despentes.)

”Colombes granne” har skrivits precis som en deckare, kriminalroman, krimi och så vidare. Tatiana de Rosnay måste vara deckarslukare. Hon använder litterära grepp och berättartekniker från alla nämnda undergenrer inom kriminallitteraturen och placerar dessutom ut ledtrådar som i en pusseldeckare.

Colombe är huvudperson, gift med Stéphane Barou och mor till två barn i skolåldern, hemmafru med deltidsarbete som spökförfattare åt kändisar. Colombe Barou drömmer – eller har slutat drömma – om att skriva en egen roman, få sitt eget namn på omslaget.

Familjen Barou flyttar till en drömlägenhet som Colombe lyckas lägga beslag på trots alla andra som också tittar på lägenheten. Maken reser ofta bort i arbetet och när Colombe sover ensam så väcks hon av ljud mitt i nätterna. Det vill säga oljud, först högljudd musik och sen andra konstiga ljud.

De kommer från våningen ovanpå. Men när hennes man är hemma, då är det tyst om nätterna. Inga höga ljud.

I lägenheten ovanpå bor en läkare. Är det han som för oljud? Utan att tänka på det – eller medvetet? Spänningen triggas upp, allt mer och mer, sida för  sida. Som i en, låt säga, psykologisk kriminell existentiell pusselthriller. Brottslighet och våld? En bra bit över 100 sidor in i romanen undrade jag fortfarande: Ska det ske ett mord? Vem kommer att mördas?

I allt detta har Tatiana de Rosnay också skrivit in en kvinnoroman. Eller möjligen tvärtom: kvinnoromanen är den övergripande litterära formen och spänningsmomenten endast ett sätt att föra berättelsen framåt.

Colombe Barou blir allt mer en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Är de nattliga oljuden verkliga eller kan det vara hennes tankar och nerver som för oljud inom henne? Hon vill nog men ska hon kunna – våga – välja mellan äktenskapets fångenskap och den möjliga friheten utanför? Mellan sitt eventuellt egna liv och livet på familjens villkor?

Förresten, det som sker i romanen kanske inte sker i Colombes verklighet utan är intrigen i hennes kommande roman? Det slutar illa. Men ändå bra. Bäggedera. Säkert kommer Colombes granne att hamna på min lista över 2012 års fem bästa översatta krimi.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i LO-Tidningen/Krimi 2012

”Colombes granne” finns både som pocket och e-bok på strömningstjänster.