Island levererar igen!

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Nyligen var det Islands nationaldag och det vill jag fira med att hylla deras eminenta deckarförfattare. Det är väl ingen hemlighet vid det här laget att Ragnar Jónasson och Yrsa Sigurdardóttir är två av mina absoluta favoriter i genren. Ganska stor skillnad mellan författarna men de håller båda högsta klass.

Nu har jag precis avslutat ”Avgrunden” av Yrsa Sigurdadóttir och hon lever upp till förväntningarna ännu en gång. Det är en fröjd att åter få träffa bekantskap med Huldar och Freyja och deras småstruliga relation.

En ung man hittas hittas hängd på den gamla avrättningsplatsen Gálgahraun strax utanför Reykjavík. En papperslapp med ett bleknat meddelande sitter fastnaglad med en spik på mannens bröstkorg.

Polisen Huldar skickas till den döde mannens lägenhet där han till sin förvåning hittar barnpsykologen Freyja tillsammans med en fyraårig pojke som inte kan förklara varför han befinner sig där.

Medan Huldar letar efter mördaren försöker Freyja hitta pojkens föräldrar.

De båda utredningarna leder till en härva där kvinnor utnyttjas på de mest vidriga sätt man kan tänka sig.

Så långt handlingen. Lite mer om författaren.

Yrsa Sigurdadóttir skriver om ganska mörka företeelser i samhället. Så även den här gången när mäns våld mot och utnyttjande av kvinnor är ett centralt tema.

Det kan stundtals vara jobbig läsning men det blir inte spekulativt utan känns relevant för handlingen. Författaren brukar i den här serien även låta barn spela en viktig roll i brottsfallen. Det är en känslig balansgång men med hjälp av Freyjas karaktär lyckas hon hålla sig på den slaka linan.

Inledningsvis i den här boken så tycker jag det står och stampar lite innan det tar fart. Men då kan man njuta av att följa de välkända karaktärernas vedermödor.

Innan det slutar bränner det till och författaren syr ihop säcken på ett oväntat och snyggt sätt. Det är inte Yrsa Sigurdadóttirs bästa deckare men den håller hög klass och Island levererar igen.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Hon, han och hen i skånska Vellinge

Ickebinär polisroman
Linda Ståhl
Elden ska falna
(Norstedts)

Linda Ståhl debuterade med polisromanen ”Syndaren ska vakna”, uppmärksammad som en av fjolårets bästa debutdeckare och dessutom för att den introducerade en ickebinär polis i svensk kriminallitteratur.

De skånska kollegerna vid Vellingepolisen, dit Reub Thelander hade kommit som ny kriminalchef, undrade vad de skulle kalla honom/henne. ”Hen blir bra”, svarade Reub.

”Elden ska falna” är uppföljaren, den svåra andraboken i polisserien. Också här utspelar sig handlingen framför allt i Höllviken, den rikare strandnära delen av Vellinge kommun.

I fiktionen verkar avstånden både inom och utom kommunen ännu kortare än i verkligheten (polisutredandet hamnar dessutom i Malmö och Trelleborg). Lite svårt kan det vara att veta exakt var händelserna sker och poliserna befinner sig.  

Det händer mycket, såväl kriminellt som mänskligt. Kanske för mycket? Låt se…

Det börjar med att en polis misshandlas på en pub och fortsätter med en brand i församlingshemmet och närliggande flyktingboenden. Både kvinnor och ett barn råkar illa ut, på värsta sätt.

Här finns ett MC-gäng och det frodas diverse fobier och hat – mot flyktingar, kvinnor och en sån där som Reub. (Vad är hen: kvinna, man eller både och?)

Samt polisernas mänskliga vardagsproblem: kärlek, sexualitet och ny partner, mamma, pappa, barn och frågan: Vem är egentligen far till barnet?

Ett homosexuellt par skyndar förbi som om ingenting. Mycket att sortera rätt i huvet för deckarläsaren. Också mycket att hantera för deckarförfattaren.

Till detta kommer svårigheten, för lätt är det inte, att använda benämningen ”hen”.

Missförstå mig inte, det är bra att hen används lika naturligt som hon och han. Men det kan ändå bli alltför ofta, som en onödigt poängterad… ja, just poäng.

När ”henom” och ”hen” dyker upp i och en samma mening, då får jag erkänna att jag reagerade.

Det sammanlagda resultatet då, efter avslutningens action och upplösning? Hur blev det? Sådär, tycker jag nog.

Ofta kändes det som att ”Elden ska falna” består av två parallella delar och berättelser: å ena sidan det polisiära och kriminella, å den andra det vardagliga och privata. De möts inte, i alla fall inte tillräckligt ofta och ihopsytt. 

Det är lite synd.

Men det kan vara jag, som är för ogin.  Alldeles för sträng och krävande. Fast när något är så lovande och nästan bra, då önskar man, alltså jag, att det kunde vara riktigt bra.

”Elden har falnat” är en okej, rätt så spännande polisroman och i romanens mer allmänna del tar Linda Ståhl upp och behandlar mycket som är värt att uppmärksamma och tål att funderas på. Ja, rannsaka sig själv med, som läsare.

Förresten, efter att den polisiära utredningen är klar och brottslingen inlåst finns också hela tre extra kapitel om polisernas privatliv med  likaså tre oväntade – och glädjande – twistar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Tre deckartips

Deckartips 1: En prestation att skriva så många polisromaner – ”Onda drömmar” (Norstedts) har nr 23 – med samma kvinnliga polis: nämligen Maria Wern, sen länge stationerad på Gotland. Lite skiftande kvalitet i serien men nu är Anna Jansson i god form igen, balanserar det polisiära mot det samhälleliga och mänskliga. Två aktuella ämnen: skolan och HBTQ. Fast det börjar med att en tvåårig pojke försvinner i vinterkylan och snöstormen.

Tips 2: Ett tag verkade det som om Gotland skulle bli en återkommande svensk deckarmiljö – men ön övergavs snart igen. Ramona Ivener har nu placerat en serie polisromaner på Gotland. ”Frostänglar” (Nona) är andra titeln med kommissarie David Ritter. Vinter, också här, med snö och kyla när ett barn och sen ännu ett barn försvinner. Detta tema – att barn råkar illa ut – som blivit allt vanligare i svenska deckarintriger.    

Tips 3: Är en finländsk deckarvåg på gång i Sverige? Fler finlandssvenska deckare kommer hit och finska har börjat översättas. Senast ”Lasten” (Bokfabriken; övers: Bo Samuelsson) av författarparet A.M. (som i Aki och Milla) Ollikainen. Vågar man tala om olika deckarkaraktärer för olika länder – som att finnar skriver kargt, lite kantigt och taggigt? Så är också Ollikainens polisroman med kommissarie Paula Pihjala. En blå container står plötsligt vid ett flott sommarhus i Helsingfors. 

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Lite om Gudmund Hamrelius och lite om Donna Tartt

Jag försöker sortera i minnet var och när de olika bokhandlar låg som Gudmund Hamrelius (1930-2022) hade och skötte om i Malmö, de flesta tillsammans med hustrun Elisabeth. En i Hansacompagniet och en annan snett emot, en pocketbokhandel (som också tog in dansk litteratur), det stora bokvaruhuset/palatset på Södergatan/gågatan – höjdpunkten – och slutligen i Caroli.

Ett imponerande bokhandelsverk, kan det finnas något liknande i svensk nutid? I vilket fall letade jag efter en intervju till Kvällsposten tror jag som gjorde med Gudmund Hamrelius, måste ha varit ungefär när bokpalatset öppnade på gåtan. Men förgäves, jag kan inte lokalisera intervjun.

Letandet fortsätter, dock… Men när jag letade hittade jag istället en låt säga halvintervju jag gjorde med amerikanskan Donna Tartt när hon besökte Malmö. Den texten inleddes nämligen vid hennes signering hos just Hamrelius. Medan jag letar – läs om Donna Tartt…  

***

Lite fusk är det, eftersom jag har ett recensionsexemplar, men för att kunna ställa någon egen fråga tar jag med mig Donna Tartts nya och andra roman, ”Den lille vännen”, till signeringen i Hamrelius bokhandel.

Hon skriver och jag frågar: ”Den hemliga historien” älskades både hemma i USA och i Europa. Medan Den lille vännen, fått en del kritik. Ändå anar jag att du har ditt hjärta djupare ner i den nya romanen…?

Donna Tartt. Foto: Bonnierförlagen

– Jooo, det stämmer nog.

Den här gången verkar du ha skrivit med fler delar av dig själv, berättelsen har passerat igenom hela din kropp.

– Hur menar du? Säger hon och tystnar, som hon gjort i intervjuer när en fråga snuddat vid det vid självbiografiska.

– It´s a more sad book. Säger hon och ser ut så: sorgsen.

Klockan 19 ska Donna Tartt intervjuas inför publik på Malmö Latinskola av Björn Linnell, hennes första svenska förläggare och nu kulturjournalist.

Först läser hon ur den nya boken och som hon läser! Hon blir berättelsen och människorna: betonar bisatser, pauserar, läser repliker med olika röster. I USA har hon själv läst in bägge romanerna som ljudböcker. Ja, jag bara måste skaffa ”The Little Friend” som ljudbok och lyssna.

Hur är det att skriva på en roman i tio år, undrar Björn Linnell. Ja, två romaner.

Den hemliga historien började Tartt på när hon var 18, 19 och den tog tio år att skriva. Vid slutredigeringen fick hon idén till Den lille vännen, som också tog tio år. Och när hon redigerade den kom hon på idén till ännu en roman…

– Tycker man någonting är tråkigt, sa en av mina skollärare, beror det på att man jäktar igenom uppgiften.  Tar man det lugnt blir det roligare – att diska, promenera till jobbet eller skriva en roman. 

Hon författar i samma sorts skrivhäften som hon hade i skolan. Då skrev hon av andras berättelser för att de skulle bli hennes, nu skriver hon egna berättelser för hand i skrivhäftena.

– Det behövs många häften för att skriva en sån här bok, säger hon och pekar på Den lille vännen (633 sidor). 

Någon i publiken frågar vilka romanpersoner som hon själv står närmast. Det leder vidare till personernas ålder: mördarna i ”Den hemliga historien” är studenter kring 20 och Harriet, som blir detektiv för att lösa mordet på sin bror (= ”Den lille vännen”), är 12 år.

Här brister Tartt ut i en monolog i vilken, tror jag, det finns en nyckel till författarskapet.

–  Föräldrar verkar ha glömt hur det är vara barn. Man ska inte ljuga, säger de. Men barn måste ljuga, för att klara sig. De har inga pengar, inga rättigheter, får inte köra bil. Som barn ljög jag alltid. Har du gjort pianoläxan? Ja. Vuxna tror att barn är änglar. Hmm.

Att bli vuxen, tänker jag på väg ut från Latinskolan, kan man inte undvika. Men undrar om inte Tartt valt att bevara Donna, 12 år, inom sig så länge som möjligt.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2003

Stark svensk deckardebut, nog årets starkaste

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

Det är i trakten av Enköping. En tolvårig flicka försvinner på vägen hem från hästarna i stallet. Hennes cykel hittas ensam vid vägen. Men flickan, Lena, förblir borta. En av de utredande poliserna vid Enköpingspolisen heter Erik Eriksson.

Ovanstående låter ju som vilken deckare och polisroman som helst. Men det är inte Markus Grönholms debutroman.  ”Lelo” är inte vilken polisroman och deckare som helst.

Polisen Erik är hela tiden i centrum – som en annan Erik Winter, höll jag på att skriva. Men nej, inte som en Winter. Som sig själv, en annan människa och polis. Helt annan. Men ändå tänker jag så. Det är förhållandet mellan utredningen, människorna och den utredande polisen jag tänker på.

Erik Eriksson är också en, tja, vanlig kriminalpolis. Inte chef. Med bakgrund i närbelägna Uppsala, dit Erik och utredningen återvänder. Med bakgrund i sig själv. Det är kanske det som får mig att tänka på Winter – att också Eriksson utreder genom sig själv?

Han är butter. Knappast någon muntergök. Snart ska Erik få besked om att han har hjärncancer. Så du ser, ”Lelo” är också, som jag brukar kalla genren, en mansroman vid sidan om eller mitt i deckaren och polisromanen.

En ensamvarg, som tas bort från utredningen men ändå fortsätter att utreda. Känns också igen väl, från hundratals polis- och mansromaner. Ändå är ”Lelo” sin egen polisroman, speciell.

Det beror på Markus Grönholms berättande, sättet att skriva. Poetiskt är fel ord, eventuellt kriminalpoetiskt. Hur han låter folk prata talspråk, hur dialoger studsar, hur korta stycken också studsar mot varann.  Hur han placerar aparta meningar liksom mellan de berättande meningarna.

Bakåtblickande, funderande, kommenterande.

Grönholm skriver i presens också. Svårt att skriva i presens men när någon gör det bra, då fungerar det också verkligt bra. Och det där verkligt ska läsas ordagrant. I ”Lelo” fungerar presens verklig bra.

”Lelo” är en dagligt, timligt livslångsam poetisk berättelse om det otäcka som livet kan vara. Som livet är i romanen. Eriks och övriga inblandade romanpersoners liv. Det känns självupplevt. Fast det behöver det ju inte vara, men det känns så,

Markus Grönholm. Foto: Severus Tenenbaum

Erik Eriksson blir i alla fall allt mer inblandad personligen. Privat och som barn, redan. Jag tycker att Markus Grönholms ”Lelo” är en stark deckardebut, en av årets starkaste faktiskt. Inte bästa men starkaste.

Det beror just på hans språk, på sättet att berätta. Ibland blir det lite för mycket, lite väl ansträngt.  Men jag köper det, det är åkej, att han vill så mycket att han inte riktigt kan styra och kontrollera allt han vill med språket och berättandet.

Vilket, återigen, får mig att tänka på… Jo, Åke Edwardson. Precis så här var det ju när Edwardson debuterade för länge sen – får kolla upp det, så länge sen som 1995 var det han deckardebuterade  med ”Till allt som varit dött”. Också han tog i för mycket. Ja, han tog i ännu mer.

Sen lärde sig Åke Edwardson undan för undan att styra sig själv, att behålla sin egenart men ransonera uttryck och ord. Grönholm skriver inte likadant men också hans vilja är så stor, liksom överstor. Hur det gick för Åke Edwardson vet vi. Hur det ska gå för Markus Grönholm kan man än så länge blott ana.

Jag hoppas och tror. Jo, jag tror det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli  ännu bättre än den lovande och redan starka debuten.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Bimbo som är ointresserad av kultur

Baglommebøger heter en bokserie från det danska förlaget Baggaardsbaroner. Så jag provar väl. Jo, den lilla boken går ner i en bakficka på mina jeans. ”Bebop Baby” heter en av böckerna i baglommeserien. Så lyder titeln på Julia Werups nya, tredje diktsamling.

Jag bläddrar, läser och försöker förstå. Inte vad jag läser, det förstår jag, utan jag försöker förstå mig själv. En gammal gubbe, det är jag. En ung – eller yngre, 32 år i boken – kvinna och nybliven mamma, det är hon. Hur kan hennes dikter träffa mig rätt i hjärtat som den vassa spetsen på en kniv, så det börjar blöda?

Julia Werups nya byxbakfickesdiktsamling ”Bebob Baby”.

Träffa mig som livet självt. För att dikterna gör ont? För att smärta kan vara allmängiltig oavsett vilken smärta? För att orden är så nakna, det hon diktar så blottat, knivsticket så exakt, att stroferna-raderna-orden träffar  mig som de borde träffa vem som helst och alla?

Inledande rader: Mødre spørger hvordan jeg har det / Jeg er gravid og udmattet siger jeg…

Det var när jag såg Nina Hoberts dokumentär ”Julia & Jag” på teve som tanken kom att jag måste också skaffa mig och läsa Julia Werups nya diktsamling. Nina Hobert  har gjort en suverän dokumentärfilm, där bilder och klipp både följer och förändras efter innehåll och stämning.

Personerna eller faktiskt karaktärerna: Julia & Nina, två unga kvinnor och vänner som inte mår nåt vidare men försöker klara sig, ordagrant att klara sig, i livet och växa upp, från barn till vuxen, från ung till äldre kvinna. Hur det nu ska gå till? Hur i hela världen går det till? 

”Julia & Jag” handlar inledningsvis om Julia Werup, som syns vid släppet av sin första diktsamling och som sångerska i en skivinspelning. Därefter följs väninnorna åt. Nina försöker nog att bli smittad av Julia som trots depression, missbruk och behandling vägrar att ge upp utan bejakar livet med extra-extra allt. Slutligen övergår filmen till att handla om Nina Hobert.

Julia Werup framför ”ADHD” från diktsamlingen ”Ensamma mäns död”.

Styrkan i svagheten; den svaga styrkan. En sorglig film, som orsakar tårar i ögon och hjärta. Fast ändå så full av livsvilja, trots alla dessa trots. Deras efternamn, förresten, placerar dem i sydöstra Skåne (även om den ena är bosatt i Köpenhamn och den andra väl bor i Stockholm).

Poeten och jazzsångerskan Julia är dotter till Jacques Werup, poet, musiker och artist, och hans hustru Marie, översättare. Nina, kompositör, fotograf och vilken enastående dokumentärfilmmakare, är dotter till filmregissören Richard Hobert.

Det sägs i dokumentären att Julia Werups första diktsamling, ”Ensomme mænds død”, handlar om hennes pappa (fast inte helt väl) och hennes andra, ”Supernova”, om mamman (fast inte heller helt väl). Då handlar väl den tredje, ”Bebop Baby”, om henne själv (fast inte helt).

”Bebop Baby”-orden och raderna hänger ihop, de förmedlar tankar och upplevelser, blir en berättelse om graviditeten och födelsen. Och så plötsligt vara mor. Julia synas, bedöms och ifrågasätts: Journalen fra min fortid / Antidepressiv medicin / Citater från psykiatrien / Notater fra rehab…

Musikvideo där Julia Werup sjunger ”Just Let Him Know You Love Him med text av Leonard Cohen.

Just den dikten heter ”Angst” och ”sygeplejerskerne”, ”jordemødrene” och ”sundhedsplejersken” får ångesten att öka. Lægen syntes babyen var en anelse for lille… Vi fulgte ikke myndighedernes vægtkurve, diktar Julia. Det normative sundhedssystems grafer och kurver, tillägger hon. Denna j-a viktkurva! Den satans normaliteten! Också jag känner igen det – dem och oss – då en sjuksyster gjorde hembesök för att väga vår son.

Som jag väl antydde: Julia Werup saknar inte bara en spärr utan alla spärrar. Hon diktar rätt ut och rakt på vad andra tänker tyst. Till exempel: Min elskedes humør afhænger af vores sexliv / Vi elsker for husfreden i dag eller Jeg blev en kvinde / Jeg blev en mor / En perfekt kvinde og mor som også elsker i de koldeste nætter / Formår både at sutte pik og amme…

Hon skriver in och ut sin man, den danske nyjazztrummisen Thomas Blachman, i dikterna. Med rader som Kastes tilbage till barndommen / Min mor var neurotisk / Far arbejdede / Jeg var ofte i vejen, diktar hon också in och ut sina föräldrar. Bägge är döda nu. Men de är med, hela tiden är de med, även när maken och föräldrarna blir utskrivna är de medskrivna.

Om sin son (som heter Zac) – och sig själv som mor – diktar hon till exempel: Græder i smyg / Trætheden vokser / Barnet vil ikke sove om natten / Jeg har ikke sovet i et år eller Barnet sover stille mot mit bryst / Vores hænder er hårdt knugede. Och senare: Min søn rejser sig mod mina forældres gravsten / Han har lige lært at stå selv.

Mamman är med sonen nästan, ja, nästan hela tiden:

Jeg promenerede langs husbåden på kajen en grå dag / Mit barn sov trygt på dækket i den friske luft / Hånd i hånd med mig selv gik jeg / Uden barn og vagn og mand…

Lika öppen och fräck som hon är mot andra kan hon också vara (och lite ironisk) med och mot sig själv. Ett sista diktcitat: Jeg har fået rettet mine tænder / Jeg har fået botox / Jeg har akrylnegle / Jeg er en bimbo / Interesserer mig ikke for kultur…

    

3 X kortkultur

1) Poeten. Ja, citaten i krönikan är på danska. Jo, Julia Werup diktar på svenska. Men hennes diktsamlingar – ”Ensomme mænds død”, ”Supernova” och ”Bebop Baby” – har getts ut av danska förlag. I de förra finns dikterna både på svenska och danska, men enbart danska i den nya. ”Svenskarna har aldrig valt att utge mig, jag har prövat i många omgångar”, mejlar Julia. Amen, nog måste det finnas ett svenskt bokförlag för Julia Werup?!

2) Sångerskan. Julia Werup är också sångerska, mest jazz,  med sin egen, ja, säregna röst. Senaste singeln, ”Just Let Him Know You Love Him”, en tonsatt Leonard Cohen-dikt, kan vara det bästa hon gjort. Senaste albumet, ”The Thrill Of Loving You”, nominerades 2021 som en av Danmarks  bästa vokaljazzutgivningar. Hon medverkar också på nya EP:n ”We Are The One” med danska The Moon Orchestra. Genre: experimentpoppoesi.

3) Sapfo. En norsk journalist frågade varför det i Sverige enbart är män som översätter urkärlekspoeten Sapfo? Ingen aning men så verkar det vara. Nu har Vasilis Papageorgiou / Magnus William-Olsson i boken ”Dikterna och fragmenten” nytolkat både Sapfo och sina egna, tidigare tolkningar. Var är kvinnorna? Som Lina Arvidsson, Athena Farrokhzad, Ann Jäderlund, Mona Monasar, Eva Ström, Jenny Tunedal och Julia Werup – ta er an Sapfo!

Bengt Eriksson 
Publicerat i Ystads Allehanda  

2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare, enligt Deckarakademin

Så har Svenska Deckarakademin också nominerat kandidaterna till priset för 2021 års bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Det blev följande tre…

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson: Jobbiga tjejer (Lilla Piratförlaget)

Sanna Norlin: Den första stölden (Lind & Co)

Ulf Nilsson: Ett fall med ett brak (Bonnier Carlsen)

Ja, just tre. Jag tycker Deckarakademin kunde börja med att nominera lika många barn- och ungdomsdeckare varje år som de gör i kategorierna bästa svenska respektive översatta deckare, alltså deckare för vuxna.

Där nomineras ju fem författare/titlar. Så många bra barn- och ungdomsdeckare skrivs det också i Sverige. Dessutom innehåller även det här priset, egentligen, två kategorier: barndeckare respektive ungdomdeckare.  Minst två åldersgrupper och böcker som kan vara så att det måste vara svårt och ibland omöjligt att jämföra och välja.

Och vart tar förresten de översatta barn- och ungdomsdeckarna vägen. Också de borde väl uppmärksammas?

”Jobbiga tjejer” av Bjärbo, Lidbäck och Ohlsson är en tjejdeckare – det betyder feminism – och uppföljare till ”Jobbiga tjejer”. Tre skoltjejer – Jasmine, Tilde och Eleni – gör upp med jobbiga killar och branden i Frejaskolans idrottshall. Kan den ha varit anlagd? Ålder: 12-15 år.

”Den första stölden” av Norlin inleder en serie om de unga mästertjuvarna Dante och Vega. Intrigen spinner kring pasta med tryffel och en italiensk restaurang samt en riktigt misslyckad kupp. (Inom parentes: En aktuell serie men inopportun eller…?) Ålder: 9-12 år.

”Ett fall med ett brak” av den nu avlide författaren Ulf Nilsson är ännu en ny titel i serien för de minsta deckarläsarna – eller lyssnarna – om kommissarie Gordon och medhjälparen Paddy. Och, inte att glömma, med Gitte Spees fina färgillustrationer. Nilsson har – som alltid – ett budskap. Här handlar det om troll; dessa nyanlända och främmande… ja, människor. Ålder: 6-9 år.

Också årets bästa barn- och ungdomsdeckare och annan krimi? Ja eller nej eller nja. Själv har jag ett svagt öga och en stark känsla Mats Berggren, Eva Frantz, Camilla Lagerqvist, Kristina Ohlsson…

Bengt Eriksson  

En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar