Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Mjukkokt i Smålands mörker

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon öppnade dörren till lägenheten och upptäckte sin fästman Jonas naken på ryamattan med en lika naken kvinna.

Nu flyr Alva från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Tårarna skymmer sikten likt dimman från ängarna.

Hon letar efter vägskylten till Tosseboda. Där, till vänster.

Alva är på väg till mammans gamla båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart. Hon letar efter nyckeln till huset men tappar den. Nästan att hon tappar glasögonen också.  

Oj, tänker jag. Vilken bra inledning! Och detta av en debutant. Inte skrämmande – jo, lite – men spännande, går det att säga vardagligt spännande?

Fortsättningen på denna småländska landsbygdsdeckare blir lika vardaglig men mindre spännande, däremot hålls stämningen kvar på varje sida.

Kristina Agnérs debutdeckare ”Var inte rädd för mörkret” är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime.

Både berättelsen och genren har en känsla av Maria Lang idag. Alva Fagerström kunde vara en nutida Puck Bure. Boken inleds dessutom med ett gammeldags personregister (det saknas blott en karta över skogen, vägen och de små utspridda husen).

Alvas mamma Lena har dött (i den betydelse, visar det sig, som döden ofta har i en deckare). Dottern ska ge torpet en sista renoveringsvända och sen sälja det.

Men inget går som planerat, inte minst för att Jonatan, en skäggig och butter men ändå charmig polis, arbetar på Tossebodas lokala enmansstation.

Jonatan såväl som Alva efterforskar och undersöker.

Bland ledtrådarna: en hemlig dagbok, en mystisk anteckning, ett vindspel och ett brinnande tält. Spår: Alvas mormor Evy, alltså Lenas mamma, försvann spårlöst vid 25 års ålder, då hennes dotter var liten.

Alva blir mörkrädd i sitt torp, ibland kan det vara befogat.

Närmaste grannen Susanna bjuder på söndagskaffe och Alva får möta övriga grannar. Alla eller de flesta – som Lillian i Prästgården med sonen Mats, långtradarchaufför, Vendela, trädvårdare, Erland, far till Vendela och skogsägare, Harry, gammal, försupen och (väl?) Alvas morfar – bär på en hemlighet.  

När jag listar allt så verkar ju intrigen proppfull av olika, spännande ingredienser. Under läsningen tyckte jag dock att det kunde gå lite långsamt och länge mellan spänningsmomenten.

Fast det är väl skrivet och noga berättat, stämningen av en liten glänta med ett fåtal hus i Smålandsskogen hålls kvar när spänningen sjunker. Det känn så autentiskt att jag förflyttas dit. 

Avslutningen ska inte avslöjas, men nog finns här några små planteringar som låter ana att ”Var inte rädd för mörkret” är starten på en deckarserie om Jonatan och Alva.

Och så får det gärna bli för mig. En riktigt lovande debut.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson

Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Fredag på Deckarlogg – därmed som varje fedag en extratext om något annat än deckare.

Idag: ortnamn. Ett mycket intressant ämne!

***

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Nya egenartade svenska författarskap

Nu har det hänt igen!

Det var först Karin Smirnoff som debuterade med ”Jag for ner till bror” (och nu också skrivit uppföljaren ”Vi for upp med mor”) på långt upp i norrland-dialekt (någonstans mellan skellefteå och umeå), utan kommateckecken och inte heller några stora bokstäver.

Genre: egenartad norrländsk noir.

Sen var det också Karin Valtersson som debuterade med romanen ”Angelika” där meningarna är så långa att de kunnat bli två, tre, fyra meningar på en annan författares tangentbord och dessutom utan vare sig pratminus eller citattecken för dialogen.

Genre: thriller som blir deckare. Miljö: mest omnejd kring London.

Ida AndersenOch nu Ida Andersen som i dagarna gett ut sin debutroman ”I oxögat”. Den hade jag inte ”beställt” för recension, det är ju ingen deckare och det får vara måtta på beställningar av recex.

Men så läste jag om boken och blev så uppiggad att jag genast måste gå in på en e-bokssajt och hämta hem romanen. Nej, inte uppiggad på grund av innehållet, för det är tragiskt, utan ännu en gång så var och är det språket.

Ida Andersen låter sina romanpersoner prata småländska. Hon skriver ut replikerna dialektalt – och som jag älskar detta! Det ger en särskild autencitet och dessutom personlighet – ordet är egenart – åt romanspråket.

Genre: historisk roman. Miljö: jo, naturligtvis Småland, närmare bestämt Dåvedshult. (Alltså redan detta ortnamn, så listigt namngivet.) Tid: år 1741.

Tema: fattigdom, det liv som fattigdomen förde med sig och den syn som överheten hade på fattiga människor. Sverige = ett rått, hänsynslöst, omedmänskligt klassamhälle.

Nu till själva poängen med den här texten på Deckarlogg: Polaris, förlaget således. Dessa tre författare och deras debutromaner har getts ut av bokförlaget Polaris.

Hur kan det komma sig? Finns det en redaktör på Polaris med ett speciellt öga för egenarter, som uppskattar och uppmuntrar personliga skriv- och berättarsätt? Eller kan det vara förlagschefen själv som lagt detta som policy – att uppmuntra udda författarskap?

Får allt mejla och höra…

Sist en tanke och en undran: Om dessa författare skickat sina debutmanus till andra förlag – det betyder de stora svenska förlagen – hur hade manusen tagits emot? Med lika stor glädje eller hade någon redaktör skrivit tillbaks att berättelsen är ju inte dum men språket, läsarna kommer ju tycka det är konstigt, kanske sluta läsa, så det måste vi = jag = förlaget ändra på.

Och i de tryckta romanerna hade små bokstäver blivit stora, långa meningar blivit korta och dialektala ord blivit rikssvenska.

Bengt Eriksson

PS och tillägg. Jag lät lura mig (för så stod det i en recension). Men Ida Andersen är visst inte debutant utan har blivit utgiven tidigare. Fast det gör ju inte hennes nya roman sämre och mig mindre uppiggad.

2016 års bästa svenska ungdomsdeckare: Christoffer Carlssons ungdomscountrynoir!

Christoffer Carlsson, känd som vuxendeckarförfattare, tilldelades deckarpriset Spårhunden för att med sin ungdomdeckardebut ”Oktober är den kallaste månaden” ha skrivit 2016 års bästa barn- och ungdomsdeckare.

Instämmer helt! Det är han och boken värda. Följande skrev jag, när jag recenserade hans ungdomsdeckare – eller ungdomsnoir – i tidskriften Opsis Barnkultur.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Christoffer Carlsson
Oktober är den kallaste månaden
(Gilla Böcker)

Vega, sexton år, är ensam hemma när polisen ringer på dörren och undrar om hon vet var hennes bror Jakob kan finnas. ”Som jag har förstått det är ni ganska nära.” Nej, Vega vet inte det. Förstås. Hon får en lapp med polisens telefonnummer, som hon kastar.

Deckarförfattaren Christoffer Carlsson har skrivit sin första ungdomsdeckare – eller snarare en country noir-roman om ungdomar som snabbt blir äldre än de är. Huvudpersonen Vega kan vara en svensk syster till Ree, likaså sexton år, i den filmatiserade romanen ”Winter´s Bone” av amerikanen Daniel Woodrell.

Detta ödsliga lilla samhälle mitt ute i skogen, där Vega bor med sin mamma i ett ännu ödsligare hus, kunde ha legat på Woodrells mörka litterära landsbygd, någonstans i Missouri. Vilket poängteras än mer av ett par andra influenser som berättelsen bygger vidare på: amerikansk tonårspop från 60-talets början och ett par låttexter av Bruce Springsteen.

carlsson-oktoberMen skulle Varvet, som samhället heter, också kunna finnas i en svensk verklighet? Utspelar sig berättelsen i dagens Sverige eller bakåt i tiden – på, säg, 50- eller 60-talet? Har Christoffer Carlsson bara fantiserat ihop en ond bråd mardröm eller finns den här sortens människor, så kallade country trash i USA, i vårt svenska samhälle årgång 2000 plus?

Om man bor och dessutom är född i en större svensk stad kan det nog vara svårt att tänka sig. Bor man ute på landsbygden är det inte lika svårt att föreställa sig att det utspridda samhället Varvet – med en kilometer mellan husen – ligger någonstans inne i skogen vid en gropig grusväg där asfalten tar slut. Som det står i boken: ”den avskilda småländska landsbygden”. Så kallades Varvet i tidningarna den där gången då en bonde skjutit sin dräng i ryggen.

Pappa gav sig av. Mamma jobbar på Varvshuset, det lokala ölstället (kallat ”konkurrenten”). Jakob, storebrorsan, har alltså flyttat hemifrån. Han är dessutom försvunnen. Så börjar ”Oktober är den kallaste månaden.”

Vega ger sig ut för att leta efter sin bror. Först till Kolonin, där de som stötts ut ur samhällets gemenskap bor i husvagnar. Och dit även Jakob flyttade. Sen vidare till sluttningen bakom Marbäcken, där Jakobs bästa kompis Malte bor i ett ombýggt skjul. Det är lång väg att gå. Vega röker cigarett på cigarett. Hon cyklar till Svartmon och farbror Dan. Till Krakasa och Hellmans hus; Hellman som också har försvunnit, det sägs att han är död. Till Fattigkärret och huset där Tom, en skolkamrat som i somras tog Vegas oskuld, bor med sin mamma.

Saknar alla barn fäder? Att Jakob håller sig undan, kan det ha något att göra med den där kvällen då Vega följde med i sin brors bil, när han först levererade en möbel till Nattflysjön och så dunkarna till Hellman? Och att Hellman nu är borta, han också? Förresten, dunkarna kanske daterar berättelsen? Hembränning har väl gått ur tiden som inkomstkälla på landet?

Här finns en deckargåta i form av Hellmans anteckningsblock, som Vega försöker tyda. Men ännu mer en livsgåta, den gåta som är Vegas liv. Att växa upp och passera gränsen mellan barn och vuxen: mänskligt, personligt, sexuellt. Inte minst det sista, både för att hon skulle och ville. Eller för den delen mellan flicka och pojke, kvinna och man. ”Det var männen i mitt liv som hade lärt mig att skjuta, först pappa och sedan Jakob”, tänker Vega när hon tar hagelgeväret.

Ska hon ge sig av? Eller stanna kvar, här bland de människor som blivit kantstötta, knotiga och brutala, liksom livsväderbitna, för att livsförhållandena är brutala? Christoffer Carlsson har skrivit en lika mörk och hård som varm och öm ungdomsroman om Vega Gillberg, sexton år. Hans berättelse är överfull av solidaritet med Vega och alla bonnlortar som lever utanför, bortom och underst, som varken vill svika sin bakgrund eller bli en del Deckarlogg 2av den, låta den bestämma deras liv.

Bengt Eriksson