Fjärde kvällen:
I natt är det extra fullt på Max’s Kansas City. För i natt är det dags för det som alla väntat på hela veckan: James Chance & The Contortions. Men först Model Citizens…
Killarna i Model Citizens är mycket prydliga i sina gråa kostymer. Flickorna är pimpinetta. De har nya klänningar och vårblommiga hattar. Fnittrar, sjunger med ljusa flickröster.
Musiken är behaglig, melodierna nynnvänliga med hakar. Som en rentvättad, blankpolerad Bryan Ferry.
Pauserna på Max’s är långa. Banden spelar bara korta stunder. Klockan går på tre. Publiken börjar bli orolig. Ännu ingen James Chance…
Så kommer han i en grå, opressad mohairkostym. Vit skjorta, slipsknuten uppriven. Går ryckigt över scenen. Glor fientligt på publiken. Läpparna hopdragna. Såg man honom i ett gathörn en mörk kväll i New York skulle man allt skynda på stegen. Är det en saxofon han tar fram och börjar spela på, eller en stilett?
Ingen ordning på bildarkivet, enda fotot som gick att hitta av James Chance på Max´s Kansas City. Foto: Birgitta Olsson
Saxen bryter sönder musiken. Ljudet är hetsigt, skrikigt nervöst. Han spelar bara ett kort riff. Ställer ifrån sej saxen, börjar sjunga. Den kvinnliga slidegitarristen lägger gälla, glidande toner bakom. Stämning av amerikansk gangsterfilm.
James Chance hoppar ner på bordet i mitten. Hötter med näven åt dom som sitter där. Klappar till en av dom, inte så hårt. Drar en tjej i håret. Då blir han uppslängd på scen.
Men han ger sig inte. Ut på bordet igen. Drar en kille i håret – han verkar njuta av James aggressivitet. Han bara håller James lite ifrån sig. Men så ger sig James på en stor kille, en långhårig hippie.
Kras… Dödstyst på Max’s Kansas City. Smockan hörs genom hela lokalen. James Chance står där blickstilla, rör inte en muskel. Han är chockad: publiken slog tillbaka. James försvinner ut till omklädningsrummet.
Några i publiken vill hämnas å James vägnar. Men vakterna bildar mur mellan hippien och dem.
Bengt Eriksson
Utdrag ur reportaget ”Nätter i New York”, publicerat 1979 i Hifi & Musik och Funtime
****
En Chance i livet
James Chance/White
Elysée-Montmartre, Paris
På väg till metron köper jag dagens Libération. Under resan till Elysée-Montmartre och James Chance/White bläddrar jag fram sidan med nöjes- och kulturtips och läser en kort men snärtig intervju med Chance/White:
Det har sagts mig att Ni tagit lektioner i klassiskt piano?
– Det var det värsta. Jag förnekar å det bestämdaste!
Och saxofonen:
– En 50 år gammal modell som jag köpte för 65 dollar hos Fonebone i Milwaukee.
Coltrane, ”A Love Supreme”. Har den påverkat Er mest av allt?
– Inte alls. Charlie Parker, Albert Ayler, Cecil Taylor och Theolonius Monk.
Jaha. Den fria jazzmusiken.
– Tvärtom. En intelligent svart musik för förvånade och fria vita.
Disco då?
– Disco är mer afrikansk än jazz.
Aha. Nya vågen kanske?
– Nya vågen stank.
Annars då?
– Albert Ayler, Captain Beefheart och James Brown.
Rock. Självklart.
– Man kan säga att jag överfört vissa idéer från Theolonius Monk till rock och funk.
Slåss Ni fortfarande med publiken som sitter längst fram?
– Det slutade jag med när jag märkte att jag lockade masochister.
Framme vid Anvers, upp på gatan och in på Elysée Montmartre. Jag tror inte mina öron. Förbandet eller rättare sagt en stackars fransman står ensam på scenen och sjunger till rytmbox och gitarrsynt.
Publiken för ett jävla liv. Visslar, buar, häcklar honom. Efter två låtar ger han upp och lämnar scenen. Den sympatiska franska publiken skanderar: James! James! James White!
En dryg halvtimma senare kommer dom nuvarande Contortions in på scenen: tre svarta killar på trummor, bas och gitarr, också en vit kille på gitarr och en svart tjej som, ska det visa sig, tjänstgör som pinuppa, sjuksyster, psykolog och sångerska, i nu nämnd ordning.
Efter några musikaliskt utmärkta men opersonliga funklåtar bär den svarta tjejen in saxofonen. Jubel från publiken. Och så kommer James in med sedvanlig stötig, ryckig heorin-strutt. Sjunger, ropar i mikrofonen. Spänner fast saxen och genast han börjar spela tjuter det till i högtalarna. Försöker igen. Det tjuter igen. Slänger saxen, svär och lämnar scenen.
Men James Chance/White kommer faktiskt tillbaka.
Illustration till recensionen i Schlager, 1981.
Foto: Pierre René-Worms
Bandet spelar mycket kompetent. Musiken, funkig och ryckig, balanserar obehagligt mellan livsnerv och dödsryckning. Fast James egna låtar är fortfarande mer vilja än kunskap om uttrycksformer. Och han spelar riktigt dåligt nu, tänker jag just när bandet börjar på James Browns ”I Feel Good”. Och James Chance/White tar upp saxen och böjar spela ett – faktiskt – lyriskt, mjukt och vackert solo.
Över till elpianot. Hamrar på det. Men så tystnar elpianot. Pojkspolingen James blir tvärtförbannad igen och lämnar scenen. Den svarta tjejer går bakom scenen och – precis som förra gången – lockar James tillbaka.
Så igång igen med ”Almost Black”. Duett mellan James och tjejen. ”Näää!” Du kan inte spelar som en svart!” säger hon. ”Jag är i alla fall nästan svart!” skriker James, kastar sig över henne och försöker strypa henne med mikrofonsladden. Hon ställer sig med örat mot James sax: ”Jo, joo, jo kanske…”
Låten alla väntat på: James sjunger långsamt, som i sömnen, nästan. Ramlar ihop, den svarta tjejen stöttar honom. Ramlar ner på golvet, tjejen reser honom upp igen. Får andnöd, spyanfall i micken. Och när han sjunger ”King Heroin” skriker publiken ”Ååå” i falsett – som tjejerna på en Beatlesgala för 20 år sen.
Verklighet eller spelat? Efter att ha lämnat scenen – till synes fullkomligt slut och förstörd – hoppas James nästan tillbaks på scen igen. Inte verkar han att må så dåligt.
Dagens moderna rockband tävlar om att få publiken att känna sig äcklad. Otaliga rockkonserter på senare år har känts som besök i rännstenen. Men ingen – ingen – kan sprida en sån äckelkänsla, en sån stank som James Chance/White.
Och nedanför scenen står publiken i detta lilla New York i sina mörka glasögon som döljer att påsarna under ögonen inte alls är så stora och blåa. Folket i publiken är mycket balla. Så balla att dom i själva verket borde befinna sig på nån klubb på Manhattan, New York.
Dom applåderar och försöker ropa in James Chance/White för ett extranummer i dödsryckningar.
Bengt Eriksson
Recension i rocktidningen Schlager 1981
Deckarlogg 
Lämna en kommentar