Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.
Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.
De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.
Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.
Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap som är Österlen.
På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.
”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.
”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”
”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”
Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”
På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”
Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”
Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.
”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”
1) Nätsida. På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?”
2. Poesi. Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”
3. Mer poesi. Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”
Anders F mejlade en recension ur Hifi & Musik som jag faktiskt hade glömt att jag skrivit av albumet ”Vem har satt mina änglar i bur? (Volym 1)”, utgivet 1979. Där hävdar jag att nu – i betydelsen först nu – har han blivit politisk.
Men hej och nej. Som jag skrev och tyckte! I så fall, om sångtexter måste vara raka, tydliga och lättbegripliga för att kallas politiska, så borde väl det följande albumet, Rapport från ett kallt fosterland (1980), ha passat ännu bättre för att förklara honom politisk.
VPK och Cadillac! Vad säger ni freaks om den kombinationen? VPK och Cadillac! Det är en hisnande tanke liksom revolutionen (”VPK och Cadillac”, 1980)
Fast bäggedera hade varit – och är – ju alldeles fel. Revaxör och revision: Anders F Rönnblom har väl alltid varit politisk.
Vad betyder orden/begreppen politik och politisk – för dej och mej och alla? Nej, det går inte att svara på eller rättare sagt blir svaren olika beroende på vem man frågar. Ingen har tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad som är politiskt, i handling, på papper eller i mun. (Tommy Rander får säga vad han vill, vilket han också skulle ha gjort på 70-talet.)
Som vanligt är det både och – jag står bredvid men är ändå med (Grand Hotel, 1994)
Skivmärken: Decca, Epic, Tyfon, Mercury, Wave och Hawk. Stora och mindre, internationella och svenska – men inga så kallade musikrörelsebolag. Medvetet? Omedvetet? Bara blivit så? Jag har aldrig frågat och aldrig brytt mej heller, inte ens på 70-talet då skivmärket kunde vara viktigare än musiken och även budskapet, ibland.
Medan jag befann mej inuti den progressiva musikrörelsen men var så uppstudsig att jag fick hålla mej hårt fast för att inte bli utslängd så stod Anders F strax utanför gränsen – så nära att han kunde se in men också se sej omkring.
Försökte han ta sej in? Ville han vara med? Om han försökt, hade han släppts in? Och om hans släppts in, hur mycket hade han fått göra avkall på? Man kan t o m fråga sej om det verkligen var mer politiskt på in- än utsidan…
Det är inte snön som faller… Det är nån annan tröst (”Det är inte snön som faller”, 1980)
Många – de flesta (?) – som på ett konstnärligt sätt kommenterat livet, samhället och politiken har varit solitärer. Konst passar illa i politiska bojor. En konstnärs uppgift är att betrakta världen med fasettögon och skildra det som då blir synligt. Friheten ger konsten dess politiska funktion. Solidariteten finns i otroheten.
Anders F Rönnblom förhöll sej till musikrörelsen som rocktidningen Schlager förhöll sej till musikrörelsetidningen Musikens Makt. Intervjuades han någonsin av/i Makten? Recenserades hans skivor? (Fyll i svaret här Anders: Vet ej, men troligen inte.).
När Schlager startat 1980 fick Anders F genast beställning på en jullåt (utgiven på en bonussingel till prenumeranterna), som blev en av hans bästa låtar och dessutom är politisk redan i titeln. För inte kan väl uttrycket Det är inte snön som faller… leda tankarna åt annat håll än ett?
Jag ser en vietnames som just har fått en ny protes (”Mamma hjälp mig”, 1971)
Jan Hammarlund, som räknas till musikrörelsen, sjöng om Willys hus på sin första singel (1971). Anders F Rönnblom, som inte räknades dit, nämnde Ramlösa Kvarn på sin första LP (också -71) och döpte sin andra efter samma mytologiska kvarn.
I mina öron och mitt hjärta ligger kvarnen och huset i samma samhälle, bara en bit ifrån varann. Liksom Heartbreak Hotel/Brustna Hjärtans Hotell, omtalat av såväl Elvis som Blå Tåget, måste vara det där halvrisiga hotellet vid samhällets torg som numera mest har luggslitna, rätt nergångna gäster.
Både Willys hus och Ramlösa Kvarn är tillflyktsorter – ”säkrade hus” – för människor med (Anders ord) ”trasiga drömmar”. Var börjar den solidaritet, som blir politik, om inte i omtanke, känsla och omsorg för dem som inte passar in i samhället och utvecklingen eller vad det heter.
Och jag vet att… Oh, la-la-la… Jag har formats om av livet uppå Tarschan Boulevard (”Tarschan Boulevard”, 1978)
Det går att hämta citat från varje album och nära nog varje låt: uttryck som gripit tag och fastnat i mej, förflyttat mej till ett annat perspektiv, fått mej att tänka och tänka på nytt.
Som med en annan Dylanlåt (ja, det är väl Bob Dylans fel och förtjänst alltihop) kan jag försöka tyda hela låten och texten, vara med men ändå inte kunna följa med, inte riktigt begripa men ändå förstå, liksom i grunden, så att sången blir ett samtal mellan Anders F och mej och Anders F.
det finns två sorters människor, dom fria och dom fångna… och sen har vi alla dom som inte vet var dom står (”Pappersmugg”, 2004)
Var står han då politiskt, rocksångpoeten Anders F Rönnblom? Mer exakt…Ingen aning och som om det skulle ha någon betydelse. Det är inte var han står när han sjunger som betyder något – utan var jag hamnar när jag hör honom sjunga.
Rubriken till den här texten kan tyckas märklig: Mellan progg och politik. Inte min rubrik utan det var Anders F som skrev så – en fingervisning? – i ämnesraden på ett svarsmejl när jag föreslog en text om hans balansgång på gränsen till progg och politik.
Rubriken är ju riktig – helt sann. Men var inte progg = politik? Jo. Stod Anders för någon annan sorts politik, som riktade sej mot proggen? Nej. Allt som han skrivit och sjungit kunde eller borde ha hört hemma i musikrörelsen. Fast vilken tur att han aldrig kom med i ”rörelsen” utan sjöng som om han var med fast utifrån, genom ett halvöppet fönster så det hördes in.
Anders F:s låtar fick en politisk betydelse mellan sej och oss, som var med: mellan (vår) progg och (sin) politik. Just där kan konstnären bli en viktig, poetisk och politisk samhällskommentator: mellan politiken och politiken.
Bengt Eriksson (Tyckt, tänkt & skrivet till F-boxen, 2004)
Thore Soneson förvånar mig med att vara romanförfattare. (För genomskinlighetens skull: Vi möttes och blev vänner i slutet av 70-talet på frilansbyrån Grupp Fem i Lund, skrev bägge till Musikens Makt, gjorde musikreportage i Västafrika (han som fotograf, jag som journalist) och slog sen ner de två första grundstenarna till rocktidningen Schlager.)
”Sund” och ”Nilo” är, har jag förstått, två äldre romanmanus som Thore plockat upp ur datorn och nu gett ut. Den senare han har själv benämnt ”spänningsroman” men också den förstnämnde skulle kunna beskrivas som en krimi, närmast en psykologisk (mans)thriller.
Bägge skrevs i det förändrade samhällsklimat som de skildrar: från 70- över 80- och in i 90-talet. Då vänster blev höger eller ingenting. Då politik ersattes av business och cynism. Kollektiv av individuell egoism.
Thore har fångat tiden så känsligt exakt; lite på avstånd, vara med men ändå inte. Eller balansgången att vilja men inte vilja vara med. Ungefär likadant som han skrev som journalist på Schlager: beskrivande, speglande.
Det blir tidsporträtt som på ett fotografi eller en målning. Ett slags hinna mellan betraktaren och det skapade; det finns där, det fanns där. Se! Som om författaren Soneson själv tar ett steg tillbaka och tittar: Jag var med där. Eller: Var jag med där?
Jag får känslan, rätt eller fel, att den första romanen skulle kunna utspela sig i Lund medan den andra utgår från Stockholm. Bägge böckerna har titlar efter sina, mer eller mindre, huvudpersoner. Tom Sund är fotograf i den första romanen. Nilo, egentligen Nils-Åke Ahlsell, kommer att dö i den andra.
”Sund” är ett mansporträtt, mänskligt men inte helt sympatiskt. Också en skildring av fotografi som i konst kontra livet. Den eviga frågan: Vad är viktigast, konsten eller livet. En fullt trovärdig och skickligt utförd skildring. Nog träffade man Sund på 80-talet, om han så var fotograf eller journalist, författare, målande konstnär… I vissa fall kunde han vara kvinna.
Också samtliga i romanen ”Nilo” tror jag att jag träffat; inte personligen, just dessa, men deras alter egon. Dessa egon. Det här är istället en berättelse om livet som konst eller förkonstlat eller konst som business. Som icke-betydande med ekonomiskt värde. I centrum finns en målande konstnär och hans konstförsäljare, en nasare på ett mer glamoröst tidsplan. Romanen sprakar av miljö: musik, konst, journalistik och konstlat liv.
Ett porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under. Uppbyggt som en spänningsroman – kriminalitet, poliser, framför allt en journalist, en road novel genom overkligheten – men inte riktigt utbyggt som en spänningsroman.
Nu fastnar ”Milo” som just ett tidsporträtt och det räcker mer än väl. Bägge är snabba berättelser, då menar jag inte att berättandet går extra fort utan att romanerna är som snapshots ur verkligheten. Innehåller går i ett med Thore Sonesons sätt att skriva också. Resultatet gånger 2 är, ber om ursäkt, förvånansvärt välskrivet och bra.
Romanerna borde förstås ha getts ut när de skrevs. Skickade han in dem till något förlag, då? Nu i efterhand har han gett ut dem själv. Vilket tyvärr resulterat i smärre korrfel i den andra boken, några gånger stördes jag lite. Det är synd. Fast strunt nu i det, bägge romanerna är klart läsvärda med ”Sund” som min favorit.
Progressiva musikrörelsetidskriften Musikens Makt var Andres Lokkos farfar. Hans pappa hette Schlager. Längre bak i släktträdet finns 60-talets ungdomstidning HEJ!.
Det är min åsikt – att Lokko kommer ur detta, hör till den här traditionen av svenska musikskribenter (och mer).
Det har getts ut ett par tidigare samlingar med Lokkotexter, som jag rekommenderade när de kom och rekommendationen upprepas om den nya samlingen med texter från ”2010-2019”. Varje text är ett tidsdokument, i sin tid och långt framöver. Varje text är också ett exempel på en skribent som skriver som sig själv, som är sig själv.
Skribenten finns själv med i varje text; hans liv och hans föräldrars liv, insåg när jag på radion hörde Lokko berätta om Estonia och den betydelse som farleden över Östersjön haft och har för varje estlänning.
Här berättar Andres Lokko, i förordet, om när han plötsligt befann sig på ett behandlingshem i Blentarp, Skåne med P.O. Enquists självbiografiska bok ”Ett annat liv” som enda sällskap. Själva texterna, de krönikekorta texterna, börjar i London, där Lokko bodde under ett flertal år, och fortsätter vid Gullmarsplan i Stockholm.
Jag tänker inte gå närmare in på några speciella texter, för många startar i ett ämne, fortsätter över ett annat och var texten slutar vet ingen (inte heller Lokko). Den journalistiska formen är ”skvader”.
Men några rubriker och ämnen, så att bredden syns: ”Tio eviga Lovers Rock-favoriter”, ”Håkan Hellström: 2 steg från Paradise”, ”Sherlock”, ”John Galliano”, ”I tokhögerns ögon är vi alla invandrare”, ”Sommarboken”, ” Elfride Jelinek World”, ”Sleaford Mods: Divide & Exit”, ”Vi som älskar musik kan inte vara rasister”, ”Jag litar inte på popmusik med för fina tänder”, ”Pulitzerpriset”, ”Palace Skateboards x Ralph Lauren Polo, del 1”, ”Bilden av ett annat London”, ”Leonard Cohen: Thanks for the Dance”, ”2010-talet var svart”…
Musik (av många sorter), litteratur, mode, konst… Men och vad han än skriver om så skriver han ur och i livet, som lika mycket en livs- som kulturskribent. Kulturens ena granne är själva livet och en annan granne heter politik.
Allra mest uppskattar jag att han förblivit den han var, inte alla (musik)skribenter ur Lokkos generation som kan beskrivas så.
Det knackade, ja, bankade på dörren. Hårt, så vi skulle höra. I den tyvärr bedrövligt förnyade coronatiden kör Sjöbo bibliotek ut låneböcker tre gånger i veckan. Nu kom hemleveransen till Storgatan i Vollsjö. Jag hade beställt en kasse med de senast inkomna diktsamlingarna. Dikter bör man nämligen läsa: poesi både fördjupar och förlänger nog också ens liv.
För barn, anser min hustru och jag, är poesi lika viktigt som godnattvisor. Hon hade till vana att läsa en godnattdikt för Alexander, vårt näst yngsta barnbarn, när han sov över hos oss. Gärna något av Eva-Stina Byggmästar, till exempel denna onomatopoetiska dikt om pippifåglarnas pipljud, som dock kräver sin deklamatör: ”pi pi pip / pip piiiiip iiiipipii / i iii ii / i i / i…”
Ann Jäderlund, en av poeterna i bibliotekskassen, diktade så här enkelt – men ändå inte – när hon i fjol återkom som poet: ”Solen dör / öppna fönstret / och flyg / du / om du vill / flyga…” Har hon nyskapat sig? För jag minns ju den så kallade Ann Jäderlunddebatten som på 80-talet härjade i lyriksverige. Jäderlund anklagades (främst av manliga kritiker) för att dikta alltför svårtillgängligt.
Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.
Obegripligt, för mig. Om hen, eller snarast han, enbart använde hjärnan var det kanske svårt att med ord förklara Jäderlunds poesi. Men om dikterna fick beröra hjärtat så kändes varje ord. Lika obegriplig är den poesikritik som idag börjat framföras av (främst kvinnliga) kritiker. Dagens poeter diktar – tvärtom – alltför enkelt.
Som Nachla Libre: ”07:35 / Vem öppnar dörrar / för den som öppnat dörrar / När den som öppnat dörrar / ÄR UTMATTAD”. Hon har råkat mest illa ut hittills. Nachla Libre skälls för att inte ”gestalta” och förlaget läxas upp för att redaktörerna inte tagit hand om hennes manus.
Lyrik, den mest egna av texter, skrivna ur ett hjärta till ett annat, ska alltså inte diktas av poeten utan redigeras och skrivas om av en förlagsredaktör? Varför inte glädjas åt den nya poesivåg som sköljer över Sverige? Somligt gillar man mer, annat mindre. Stor sak i det.
”nattskift / dagskift / same shit”, diktar Emma Eriksson Olsson om ”en mindre tätort” (som kan vara Dalby). ”Efter disken hinner jag och Gunilla fika”, diktar Linnea Swedenmark om att jobba i hemtjänsten. ”mamma vad betyder massaker”, diktar Hanna-Linnea Rengfors utifrån och om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
De tänker, känner, tycker och berättar, för de vill kommunicera. Rakt på och runtikring, skrift- och talspråk, nära mellan papperslyrik och muntlig poesi: spoken word, poetry slam och rap. Ibland rimmar de – som Hanna Rajs Lara: ”min vän har lämnat mig / min vän har stannat kvar / min vän är ny för mig / min vän är den jag har…”
På 70-talet sköljde den förra poesivågen över Sverige. Poeten Gunnar Harding blev redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Begreppet stencilpoesi myntades. Gruppen Vesuvius (poeterna Eric Fylkeson, Per-Erik Söder och Bruno K. Öijer) turnerade med poesishower. Fylkeson startade Poesiförlaget och Öijer med flera gav ut tidskriften Guru Papers. Även Cabaret Fredagsbarnen i Malmö kan räknas hit.
Jag tror att den nya poesivåg som under 2000-talet börjat överskölja Sverige kan bli större ändå. Stora bokförlag ger inte längre ut poesi, sägs det. Men visst gör de, färre diktsamlingar kanske men förvånsvärt många. Dessutom har det nog aldrig funnits så många små svenska poesiförlag som idag, plus egenutgiven poesi.
Jörgen Lind, ännu en poet som förenklat sig: ”Så ska vi en dag / klara oss utan varandra / Jag klarar mig inte / utan dig, tänker jag / i bilen i tunneln / på väg till den röda / radhuslängan…” Hans diktrader kunde vara meningar i en roman. Poesin har allt mer blivit den nya prosan. Kan svensk poesi vara på väg att bli folklig?
Vid den förra poesivågen satt jag på Författares Bokmaskin och handgjorde min första diktsamling. Den nya poesivågen lockade mig att börja dikta igen. När jag medverkat på Litteraturrundan och sålt min långdiktbok om Aten, har jag fått kommentaren att, ”jag är ingen poesiläsare men dina dikter är som att läsa en novell”.
Dagens Nyheter har en familjesida som gör något mycket bra. Ibland lägger man in korta, passande dikter. Skulle inte familjesidan på Ystads Allehanda kunna låna den idén, börja publicera kortpoesi?
När jag 1980 var med och startade rocktidningen Schlager och blev redaktör för ”skräpkultursidan” så började jag strax att publicera dikter. Som alla bra idéer var också denna stulen, från den amerikanska tidskriften Rolling Stone. Istället för att blåsa upp artiklar och bilder hade man där använt dikter som passbitar.
Det har alltid förvånat mig varför inte svenska dagstidningars kultursidor gör likadant. En eller ett par dikter i veckan, nog kunde det vara något för kultursidorna i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, redaktörer Mårtensson och Johannesson?
10 diktsamlingar
Anne Carson: ”Lediga män”
Dikter blir essäer och essäer blir dikter; Sapfo övervakar.
Louise Glück: ”Ararat”
Lättläst och bråddjup uppväxt- och familjeskildring.
Nachla Libre: ”Tiden har sett allt”
DIREKT, brutalt och ömt, om att vara libysk-chilensk-svensk.
Cecilie Lind: Mitt barn
Diktdagbok om att föda och bli mor.
Lotta Olsson/Emma Adbåge: ”Ledsen”
Rimmad diktbilderbok om föris, från 0 år och uppåt.
Hanna Rajs Lara: ”Under månen”
Rimmat och orimmat, humor och allvar, om kärlek, arv och förlust.
Håkan Sandell: ”Urvalet så; Dikter 1981–2020”
Förre medlemmen i poetgruppen Malmöligan utvald och samlad.
Jesper Svenbro: ”Sölvegatan 2”
Också dikter som essäer, essäer som dikter, samt Sapfo.
Edith Södergran: Samlade dikter
Pocketutgåva med den vackraste, mörkaste, mest kärleksfulla poesi.
Magnus William-Olsson: ”Inget är alltid för sent”
Knepigare poesi. Spännande. Varför byta rad mitt i ett ord?
Kulturkrönika från Ystads Allehanda.
Bengt Eriksson, journalist, författare och kulturkrönikör i YA. Aktuell med coronadiktsamlingen ”Tiden dikterar, jag noterar” och tolkningsvolymen ”Sapfo på nytt – tolkat och kurerat”.
Jag startade en gång en tidning (tillsammans med en handfull andra).
Jag är ju en gammal uv vid det här laget så det är längesen nu. I morgon, lördagen den 10 oktober 2020 har det gått hela 40 år sen premiärnumret av rocktidningen Schlager gavs ut.
Vad? Hur? Varför? Så här var det, så här startade rocktidningen Schlager…
***
Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.
Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.
Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”
Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.” BE
Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.
Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).
Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt. TH
Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!
Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…
Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?
Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det? BE
Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.
Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.
Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.” TH
Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.
Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså. BE
Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.
Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken. TH
Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.
Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.
Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren). BE
Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.
Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.
Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.
Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan. TH
Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).
Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.
Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.
Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik. BE
Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.
För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.
Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.
Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på. TH
Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!
Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.
Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.
Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet. BE
Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.
På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.
Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.
Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.
Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde. TH
Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?
1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.
De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.
Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.
För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…
Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt. BE
Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?
Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.
Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats. TH
Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.
Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.
Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.
Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.
Skåne i augusti 2011 Bengt Eriksson och Thore Soneson (Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)
Ska det vara Alfredson eller Alfredsson? Namnet kom från farfar, sprithandlaren Alfred Andersson. Pappa Folke, annonschefen, tog sig det nya efternamnet. Han skrev Alfredson. Men i tidiga dokument från myndigheterna skulle sonen Hans ändå få heta Alfredsson.
Även under student- och spextiden i Lund stavades efternamnet med dubbel-s. Långsamt försvann det ena tills ett ensamt s fanns kvar. Nördigt att snöa in på? Jo, kanske det. Men varför? Det är alltid en bra fråga. Varför kunde inte, för att ta ett par andra exempel, Owe Thörnqvist heta Ove Törnqvist och Siw Malmkvist heta Siv Malmqvist?
Offentligt kontra privat. Artist och privatperson ska inte blandas ihop. Blygsamt eller kaxigt: hävda att man är nåt. Eller nödvändigt: stärka sig så man vågar tro att man har nåt att komma med. Kanske bara jag som intresserar mig för sånt här? Jag tycker i alla fall att det är intressant – och lite kul – med artistnamn, om det så är ett helt nytt namn eller enbart gäller byte/strykning av en bokstav.
Hur var det med Hans och Hasse? Smeknamnet står på omslaget till Kalle Linds biografi ”Hasse Alfredson – En sån där farbror som ritar och berättar” (Forum) medan Alfredson själv på sina böcker och även de flesta skivomslag (dock inte riktigt alla) använde sitt dopnamn. Så har jag uppfattat det: Hans var hela människan med både mörker och skämt. Hasse är publikens syn på den där skojige som får en att skratta.
Tillsammans fick Hans Alfredson och Tage Danielsson heta Hasseåtage. Ett begrepp som enligt Kalle Lind myntades av journalisten Åke Cato (fast han skrev Hassåtage). Jul- och nyårshelgerna ägnade jag åt att läsa Linds bok om Hasse Alfredson från Helsingborg, Lund, Stockholm och Tomelilla (eller Sälshög). Det tog sin tid.
Inte för att boken är tjock. Men det är den: cirka 650 sidor. Inte heller för att Kalle Lind skriver otympligt. Det gör han inte utan meningar och formuleringar flyger över boksidorna. Rent mästerligt att han kan skriva så roande och så faktafyllt på samma gång.
Alla dessa fakta är problemet, de får mig att stanna upp här och var och där på sidorna. När Lind nämner någon tidig text som Hasse Alfredson, ibland själv men allt oftare ihop med Tage Danielsson, skrev till en sång, monolog eller sketch så vill jag höra hur den gick. Gång på gång måste jag lägga boken åt sidan och ta fram plattan, söka på Spotify och YouTube. Ibland med lyckosamt resultat men alldeles för ofta lyckas det inte.
1958 till cirka 1961, åren innan Hasseåtage skulle börja sätta upp egna revyer, åstadkom Alfredson (och Danielsson) en hel del material som jag inte hört eller ens hört talas om. Till exempel Lars Ekborgs genombrott som komiker. Det skedde i en Kar de Mumma-revy med en imitation av rocksångaren Elvis Presley (textens upphovsmän hette Alfredson och Danielsson).
Detta vill jag höra – och se! Men ingenstans på nätet går det att hitta en inspelning. Hasse å Tage skrev även texten till ”Springschasvisan”, sjungen av gruppen Flickery Flies, där texten poängterar att de – liksom Povel Ramel – kunde vrida till orden. Visans intro: ”Pojkar, inte får ni stå här och masa – ut och schasa.”
Kalle Lind vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Foto: Gabriel Liljevall
Ibland kunde Alfredson skriva såväl text (signatur Simson) som musik (Anson). På en EP med Brita Borg finns tre egna låtar, bland annat skillingtrycksparodin ”Märta Melin och Ture Tyrén”. När båda fick i uppdrag att göra en föreställning åt Knäppupp (alltså Povel Ramel) for de iväg till danska Vedbæk där de skrev texter (på skrivmaskin) och gjorde melodier (på det lilla klangverket Apollo) åt Brita Borg, schlagerparodin ”Du är min tekopp”, och Sigge Fürst, sjömansvalsditon ”Salta biten (Raj-raj)”.
Inte visste jag att Alfredson och Danielsson skrivit ”Raj-raj”! Komikern Martin Ljung blev så förknippad med Povel Ramel att jag också missat att flera av hans skrattsuccéer inte hade Ramel som upphovsman. ”Guben i låddan” (scenen i tågets sovkupé) skrev Hans Alfredson och ”Fingal Olsson” (död men han rör ju på sig) snoddes ihop av Hasse å Tage på beställning av Ramel för att ersätta ett nummer som inte blivit någon succé.
När jag läser Kalle Linds bok pusslar jag även ihop livsloppet för vad som blev Hasse Alfredsons mest populära revynummer, de återkommande (cirka 1 200 stycken) Lindemännen med olika förnamn och yrken. Sättet att berätta – ja, improvisera – en historia föddes under tiden i Lund på 50-talet av – ja, ur – studentspexaren och historieberättaren Folke ”Spuling” Lindh, en vän för livet som medverkar i de flesta av Alfredsons filmer. (Spulings rollfigur i ”Picassos äventyr” står staty i väggen till Hasse å Tage-museet i Tomelilla.)
Improviserandet provades i TV-versionen av ”Mosebacke Monarki” (gick sådär) och återkom i en sketch med Povel Ramel där Alfredson improviserar loss men Ramel är blek och tafatt. Det krävdes den rätta scenduon, det vill säga Hans Alfredson och Tage Danielsson, för att Lindeman skulle bli Lindeman. (Själva namnet fick han förresten senare.)
3 X Alfredson
1. Låtar av/med Hans Alfredson: ”Springschasvisan” (Flickery Flies, 1958), ”Ragga-da-bang” (Alice Babs, 1959), ”Tarzan” (Nils Poppe, 1959), ”Oj då, kära nån” (Brita Borg/Alfredson, 1960), ”Jasså” (Martin Ljung/Brita Borg, 1960), ”Under stadens broar” (Alfredson/Stig Olin, 1960), ”Aldrig har jag sett en rak banana” (Flickery Flies, 1961), ”Rågsved” (Sonya Hedenbratt, 1962), ”Sov lilla Totte” (Alfredson/Tage Danielsson, 1962), ”Blommig falukorv” (Alfredson, 1965), ”It’s So Nice To Be Rich” (Agnetha Fältskog, 1983)…
2. ”Roliga” böcker av Hasse Alfredson: ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” (1961), ”Ernst Semmelmans memoarer” (1962), ”Gummitummen – Skizzer ur en fren dagbok” (1966), ”Rosa rummet eller Operabaren eller dylikt” (1967), ”F – En överdriven äventyrsroman ” (1968), ”Varför är det så ont om Q” (1968), ”Varför stirrar ni på mina fötter” (1980)…
3. Hos Elfstrands. Det finns en historia om när makarna Hans och Gunilla Alfredson besökte Elfstrands i Sjöbo. Krukmakare Elfstrand den yngre, alltså Albert, var som oftast lite surmulen. Han sålde inte gärna till utsocknes. ”Vi kommer från Tomelilla”, försökte Hasse. ”Det står A (= stockholmare) på bilen”, svarade Albert. ”Fast sen fick vi ändå köpa ett par fina saker”, har Hasse berättat.
Även under student- och spextiden i Lund stavades efternamnet med dubbel-s. Långsamt försvann det ena tills ett ensamt s fanns kvar. Nördigt att snöa in på? Jo, kanske det. Men varför? Det är alltid en bra fråga. Varför kunde inte, för att ta ett par andra exempel, Owe Thörnqvist heta Ove Törnqvist och Siw Malmkvist heta Siv Malmqvist?
Deckarlogg 