Ska det vara Alfredson eller Alfredsson? Namnet kom från farfar, sprithandlaren Alfred Andersson. Pappa Folke, annonschefen, tog sig det nya efternamnet. Han skrev Alfredson. Men i tidiga dokument från myndigheterna skulle sonen Hans ändå få heta Alfredsson.
Även under student- och spextiden i Lund stavades efternamnet med dubbel-s. Långsamt försvann det ena tills ett ensamt s fanns kvar. Nördigt att snöa in på? Jo, kanske det. Men varför? Det är alltid en bra fråga. Varför kunde inte, för att ta ett par andra exempel, Owe Thörnqvist heta Ove Törnqvist och Siw Malmkvist heta Siv Malmqvist?
Offentligt kontra privat. Artist och privatperson ska inte blandas ihop. Blygsamt eller kaxigt: hävda att man är nåt. Eller nödvändigt: stärka sig så man vågar tro att man har nåt att komma med. Kanske bara jag som intresserar mig för sånt här? Jag tycker i alla fall att det är intressant – och lite kul – med artistnamn, om det så är ett helt nytt namn eller enbart gäller byte/strykning av en bokstav.
Hur var det med Hans och Hasse? Smeknamnet står på omslaget till Kalle Linds biografi ”Hasse Alfredson – En sån där farbror som ritar och berättar” (Forum) medan Alfredson själv på sina böcker och även de flesta skivomslag (dock inte riktigt alla) använde sitt dopnamn. Så har jag uppfattat det: Hans var hela människan med både mörker och skämt. Hasse är publikens syn på den där skojige som får en att skratta.
Tillsammans fick Hans Alfredson och Tage Danielsson heta Hasseåtage. Ett begrepp som enligt Kalle Lind myntades av journalisten Åke Cato (fast han skrev Hassåtage). Jul- och nyårshelgerna ägnade jag åt att läsa Linds bok om Hasse Alfredson från Helsingborg, Lund, Stockholm och Tomelilla (eller Sälshög). Det tog sin tid.
Inte för att boken är tjock. Men det är den: cirka 650 sidor. Inte heller för att Kalle Lind skriver otympligt. Det gör han inte utan meningar och formuleringar flyger över boksidorna. Rent mästerligt att han kan skriva så roande och så faktafyllt på samma gång.
Alla dessa fakta är problemet, de får mig att stanna upp här och var och där på sidorna. När Lind nämner någon tidig text som Hasse Alfredson, ibland själv men allt oftare ihop med Tage Danielsson, skrev till en sång, monolog eller sketch så vill jag höra hur den gick. Gång på gång måste jag lägga boken åt sidan och ta fram plattan, söka på Spotify och YouTube. Ibland med lyckosamt resultat men alldeles för ofta lyckas det inte.
1958 till cirka 1961, åren innan Hasseåtage skulle börja sätta upp egna revyer, åstadkom Alfredson (och Danielsson) en hel del material som jag inte hört eller ens hört talas om. Till exempel Lars Ekborgs genombrott som komiker. Det skedde i en Kar de Mumma-revy med en imitation av rocksångaren Elvis Presley (textens upphovsmän hette Alfredson och Danielsson).
Detta vill jag höra – och se! Men ingenstans på nätet går det att hitta en inspelning. Hasse å Tage skrev även texten till ”Springschasvisan”, sjungen av gruppen Flickery Flies, där texten poängterar att de – liksom Povel Ramel – kunde vrida till orden. Visans intro: ”Pojkar, inte får ni stå här och masa – ut och schasa.”
Kalle Lind vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Foto: Gabriel Liljevall
Ibland kunde Alfredson skriva såväl text (signatur Simson) som musik (Anson). På en EP med Brita Borg finns tre egna låtar, bland annat skillingtrycksparodin ”Märta Melin och Ture Tyrén”. När båda fick i uppdrag att göra en föreställning åt Knäppupp (alltså Povel Ramel) for de iväg till danska Vedbæk där de skrev texter (på skrivmaskin) och gjorde melodier (på det lilla klangverket Apollo) åt Brita Borg, schlagerparodin ”Du är min tekopp”, och Sigge Fürst, sjömansvalsditon ”Salta biten (Raj-raj)”.
Inte visste jag att Alfredson och Danielsson skrivit ”Raj-raj”! Komikern Martin Ljung blev så förknippad med Povel Ramel att jag också missat att flera av hans skrattsuccéer inte hade Ramel som upphovsman. ”Guben i låddan” (scenen i tågets sovkupé) skrev Hans Alfredson och ”Fingal Olsson” (död men han rör ju på sig) snoddes ihop av Hasse å Tage på beställning av Ramel för att ersätta ett nummer som inte blivit någon succé.
När jag läser Kalle Linds bok pusslar jag även ihop livsloppet för vad som blev Hasse Alfredsons mest populära revynummer, de återkommande (cirka 1 200 stycken) Lindemännen med olika förnamn och yrken. Sättet att berätta – ja, improvisera – en historia föddes under tiden i Lund på 50-talet av – ja, ur – studentspexaren och historieberättaren Folke ”Spuling” Lindh, en vän för livet som medverkar i de flesta av Alfredsons filmer. (Spulings rollfigur i ”Picassos äventyr” står staty i väggen till Hasse å Tage-museet i Tomelilla.)
Improviserandet provades i TV-versionen av ”Mosebacke Monarki” (gick sådär) och återkom i en sketch med Povel Ramel där Alfredson improviserar loss men Ramel är blek och tafatt. Det krävdes den rätta scenduon, det vill säga Hans Alfredson och Tage Danielsson, för att Lindeman skulle bli Lindeman. (Själva namnet fick han förresten senare.)
3 X Alfredson
1. Låtar av/med Hans Alfredson: ”Springschasvisan” (Flickery Flies, 1958), ”Ragga-da-bang” (Alice Babs, 1959), ”Tarzan” (Nils Poppe, 1959), ”Oj då, kära nån” (Brita Borg/Alfredson, 1960), ”Jasså” (Martin Ljung/Brita Borg, 1960), ”Under stadens broar” (Alfredson/Stig Olin, 1960), ”Aldrig har jag sett en rak banana” (Flickery Flies, 1961), ”Rågsved” (Sonya Hedenbratt, 1962), ”Sov lilla Totte” (Alfredson/Tage Danielsson, 1962), ”Blommig falukorv” (Alfredson, 1965), ”It’s So Nice To Be Rich” (Agnetha Fältskog, 1983)…
2. ”Roliga” böcker av Hasse Alfredson: ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” (1961), ”Ernst Semmelmans memoarer” (1962), ”Gummitummen – Skizzer ur en fren dagbok” (1966), ”Rosa rummet eller Operabaren eller dylikt” (1967), ”F – En överdriven äventyrsroman ” (1968), ”Varför är det så ont om Q” (1968), ”Varför stirrar ni på mina fötter” (1980)…
3. Hos Elfstrands. Det finns en historia om när makarna Hans och Gunilla Alfredson besökte Elfstrands i Sjöbo. Krukmakare Elfstrand den yngre, alltså Albert, var som oftast lite surmulen. Han sålde inte gärna till utsocknes. ”Vi kommer från Tomelilla”, försökte Hasse. ”Det står A (= stockholmare) på bilen”, svarade Albert. ”Fast sen fick vi ändå köpa ett par fina saker”, har Hasse berättat.
Bengt Eriksson
Publicerat i YA och KB
