Deckarloggfredag med musik: Sånger för oss som faller

Franska Trion

Solhällan, Löderup

den 24/7

Är det möjligt att recensera och betygsätta en konsert med så mycket sorg och smärta? Men liksom all musik som är lika ärlig som sorglig vänder sig också Matti Ollikainens sånger ut och in och blir till lindring för publiken. Kanske till och med går att skriva att Franska Trion svängde?

Bäst: Ärligheten och modet att dikta och berätta som det är och våga spela som man vill. 

Sämre: Berätta gärna vad låtarna heter, om det inte bryter av stämningen för mycket?  

***

I flödet av ord framträder formuleringar som liksom  själva skriver ner sig i mitt block och sammanfattar  kvällen, stämningen och livet. ”Spela vanlig” är ett. ”Livet är en illusion” ett annat.

Matti Ollikainen (från Tornedalen och nu Göteborg) kommer in och inleder själv vid elpianot, som för att direkt visa vad som är grunden och hjärtat i Franska Trions musik: hans sånger, texter och röst. Han sätter stämningen innan Viktor Turegårds kontrabas och Christopher Cantillos trummor tillkommer en bit in i låten och musiken börjar svänga, om ordet passar.

Paus mitt i konserten, om ens detta ord är möjligt, men annars pågår kvällen i den stämning som lagts och fördjupas av varje låt och text. Fler formuleringar: ”Allting har sitt pris” och ”Himlen är oändligt grå”.  

Franska Trion med Matti Ollikainen, sång och piano, Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, spelade sorgligt men svängigt på Solhällan. Foto: Blenda Automatique

Knappt en låt presenteras, publiken måste vara väl inlyssnad för att veta vilken av alla låtar – de är många – på Franska Trions album – också många – som spelas. Jag uppsnappar ”Harry Belafonte” (med visslingen!), ”Kakor”, ”1998”,  ”Minst en gång i livet”…

Men låttitlarna har mindre betydelse; det är berättelserna som Ollikainen framför med en röst lika smärtsam och brusten som orden, det är de som inte går att värja sig mot. Också en formulering: ”En sång för alla oss som faller fast vi gör så gott som vi kan.”

Konsert? Besök hos psykologen? Öppna dagsbokblad? Matti Ollikainen sjunger om sorg och smärta, i kärleken som i hela livet, med sorg och smärta. Publiken applåderar, men för mig tar det emot att applådera efter att han till exempel sjungit: ”En gång i livet måste du ha stått på Älvsborgsbron”…  

”Trasiga toner” heter hans samling med låttexter. Pianotonerna är lika brustna och trasiga som orden och rösten men så personliga att de blir geniala. Pianot har övervägande svarta toner och några få vita. Han må spela i både dur och moll men tonarterna är sorg och smärta.

Blues, jazz, boogie, pop och lite schlager i melodierna. Och så rock. Enligt formuleringen: ”Hur ska människan någonsin kunna bli fri? Jo, genom rock.” Han boogie woogar som Charlie Ramel, spelar i baktakt som Fats Domino och klirrar rock´n´roll på ljusa tangenter som Jerry Lee Lewis. 

Låtlistan som han kollar på ibland har han nog inte visat för medmusikerna. De ser förbryllade ut då Ollikainen spelar intron, men så ler basisten Turegård och växlar ögon med trummisen Castillo. Låten känns igen och de börjar spela ihop. Trion svänger tillsammans,

Jo, det svänger och blir en konsert. Det uppstår musik när bikten möter jazzsvänget. Det blir som en befrielse för, tror jag, både Matti Ollikainen och publiken.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020

Deckarloggfredag: Berättelser om invandring till USA:s mest amerikanska musik

No-No Boy

1975

(Smithsonian Folkways)

No-No Boy, egentligen Julian Saporiti, är ”Asian American”. Med albumet ”1975” anknyter han både till sin asistisk-amerikanska uppväxt och gör nedslag i historien om asiater i USA (japaner, vietnameser, kineser).

Äh, jag uttrycker mig så dåligt att jag citerar No-No Boy istället: “This album can be a history book or an early 21st-century diary. To me, it’s a travelogue and family album, straddling borders, some imagined, some physical and darkly drawn.”

Detta skildrar han med USA:s mest amerikanska musik: Woody Guthrie-lika folkprotestsånger och Nashville-country. Samtidigt som han bryter mot de amerikanska traditionerna genom att blanda in elektronik och indie-rock. Han spelar klirrande ljus elgitarr och sjunger med ljusaste bluegrassröst (ibland dock brusten).

Förstaspåret St. Denis or Bangkok, From A Hotel Balcony och alltså hela albumet inleds med hans vietnamesiska mamma, Jacqueline Saporiti, som pratar på bred amerikanska och fransk-vietnamesisk creole.

Sen följer en melodisk folkrocklåt där No-No Boy skildrar hur det kunde vara att växa upp i södra USA, då asiastisk mat fortfarande var något främmande för amerikaner.

Just det melodiska kännetecknar hans musik, här finns en rad låtar med melodier som genast klistrar i öronen, ballader som än går åt rock, än åt country. Och som kontrasterar mot texterna.

No-No Boy eller Julian Saporiti

I Gimme Chills skildrar han till exempel vad USA haft för sig i Filippinerna, och i en duett med Emilia Halvorsen, Pilgrims, tecknas ett sångporträtt av San Franciscos och New Yorks kinesiska samhällen.

Honouliuli (också med Halvorsen) är hawaiimusikalisk, Tell Hanoi I Love Her har calypsokänsla och Khmerica är ännu en rockballad.

Fast min favorit, och nog också den objektivt hört bästa låten, blir The Best Good Damn Band In Wyoming. Här berättas historien om ett jazzband från Wyoming, av alla ställen, under andra världskriget: ett band som bildades i ett av de koncentrationsläger där USA placerade sina japanska invånare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Bob Dylan och jag

Hur många skivor med Bob Dylan har jag hört. Ja, inte alla oräkneliga bootlegs men om inte alla så nog de flesta officiella utgivningar. Första LP:n jag hörde var ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (säkert året den kom, 1963). Hur många konserter har jag varit på med Dylan? Faktiskt inte så många, försöker minnas: första svenska konserten i Stockholm (1966 väl?), ett par gånger på Scandinavium i Göteborg, två gånger (åtminstone) i Malmö, vid Christinehofs slott i Skåne, Sofiero i Helsingborg…

Bob Dylan, 1963. Foto: U.S. Information Agency. Press and Publications Service

Ständigt föränderlig, på skiva som scen. Alltid har jag inte gillat det jag hört (och sett) men ofta och faktiskt allt mer har jag börjat uppskatta att jag inte alltid uppskattar honom, om uttrycket gick att förstå. Oavsett, på måndag den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Själv fyllde jag nyss 74. Som tiden kan gå.

Eftersom det är fredag och Deckarlogg idag kan handla om något utanför ämnet ”Deckare och annan krimi” lägger jag ut den här krönikerecensionen från och om konserten på Sofiero – som ett förhandsgrattttttttis till Bob eller Dylan eller Zimmerman eller Robert eller hur nära man nu står honom.

”May you stay…”

***

Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.

Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.

Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.

Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.

Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.

Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.

Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.

Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.

Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.

Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.

Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.

För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.

Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Deckarloggfredag: En Mästare sjöng en annan Mästare

Svante Thuresson har fått en nytändning. Hans framträdande på Ystads teater bjöd YA:s recensent på svensk jazzsång av högsta kvalitet.

Svante sjunger Beppe Wolgers

Artister: Big Blowin´ Band & Svante Thuresson

Var & när: Ystads Teater 19 april

Bäst: Varje ton och ord som Svante Thuresson sjöng, varenda pausering och andhämtning.

Dåligt: Att det tog slut efter ett par timmar drygt. Hela teatern hade velat ha mer!

———————————————–

Skånska Big Blowin´ Band är ett storband av den gamla sorten. Så melodiska och dansanta att stolarna gärna fått bäras ut och salongen förvandlas till dansgolv. Också de korta soloinsatserna av pianisten Sune Ekberg, gitarristen Mikael Norlund och saxofonisten Jonas Persson, som alla spelade mjukt och lågmält, samt den tuffare saxofonisten Janne Erlandsson blev delar av ensemblespelet och melodierna.

Precis som titeln på ett av numren, ”Softly As In The Morning Sunrise”. Bandet har även en ung, lovande vokalist, Sara Termén, som sjunger med djup, stark röst, lite av både Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson. Efter ett kortare, eget set är det dags för gästartisten och kvällens huvudperson.

En Mästare sjunger en annan Mästare. Den svenska jazzmusikens främsta manliga sångare tolkar den svenska jazzens bästa lyriker. Ja, vilka ord skulle annars användas om den här kvällen, då Svante Thuresson sjunger jazz med texter av Beppe Wolgers?

Första gången jag skrev om / recenserade Svante Thuresson var i ungdomstidningen HEJ! när LP:n ”Du ser en man” kom 1968. Sista gången var 2015 när jag skrev den här live-recensionen till Ystads Allehanda.

Det har råkat bli så att jag upplevt Svante Thuresson rätt många gånger på scen. Men när var han senast så här bra? Vilken nytändning för Svante (född 1937)! Han är verkligen i toppform. Allt sitter rätt: ord, toner och rytmer, pauseringar och andhämtningar. Han scatsjunger också lite på svenska. Jodå, ordlös sång på svenska.  

Kända och mindre kända texter – som ”En gång i Stockholm”, ”Vad jag åt som barn”, ”Vinter i skärgårn” och ”Sakta vi gå genom stan” – varvas med uppläsningar ur Beppe Wolgers memoarer. Det ger, även om det hade räckt med sången, en fördjupad inblick i jazzpoeten och människan Beppe Wolgers.

Förutom att sjunga svensk jazz på högsta nivå så visar Svante Thuresson vad Beppes storhet består av: dels förstås att han skrev personliga och bra texter men också att han med texterna kunde förvandla jazz till en svensk musikform. Orden får även tonerna att låta svenska.

”Kära båt” – framförd av minisånggruppen Gal and Pal, alltså Sara och Svante – var extra bonus. Så vackert och fint: ungt kontra äldre, talang kontra erfarenhet.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2015

Deckarloggextra: Ingmar Glanzelius (1927-2021)

När Deckarloggs redaktör inte skriver om deckare så skriver han om musik.

Detta har han = jag haft som yrke sen 1968. Ända från första start var och förblir Ingmar Glanzelius, först i GP och sen i DN, min stora och enda svenska förebild som musikkritiker.

Han lärde mig hur jag skulle förhålla mig till musiken (och därmed musikerna) och till språket, hur man måste vrida och vända på varje ord om man vill skriva om musik, beskriva och kritisera.

Nu är Ingmar Glanzelius borta. Ja, i det fysiska livet. I mitt hjärta och min hjärna och i varje ord jag skriver kommer han att finnas kvar tills också jag är borta.

Tack.

——————————————

Så fyrkantigt skulle nog aldrig Ingmar Glanzelius uttrycka sej, men just detta har han skrivit om ända sen jag i slutet av 60-talet började läsa hans musikartiklar (först i Göteborgs Posten och senare i Dagens Nyheter): allt det som inte är musik i musiken.

Om livet och människan i musiken; oftast men inte alltid den musik som kallas jazz.

Glanzelius

Boken ”Sjätte sinnet är ditt” med tillägget ”Om jazz som personlig spegling” (Atlantis) innehåller recensioner och andra musiktexter från de senaste tjugofem åren. Poeten och författaren Staffan Söderblom har valt texterna.

Ursäkta, det här jäkla bokomslaget ser ju inte klokt ut. Men det går inte att skanna! Jag hatar guldfärg på omslag! Skannrar gillar inte sånt.

Själv vill Glanzelius helst inte läsa sina texter. På 50-talet bytte han instrument från saxofon till skrivmaskin. Säkert har orden och meningarna knackats ner med möda, men tankarna och funderingarna är också födda i stundens ingivelse. Hans artiklar är som jazzsaxofonistens improvisationer.

(Jazz)musiker brukar antingen hata eller älska Glanzelius. Det är inte konstigt. Han skriver ju inte om musikens yta – hur musiken låter – utan dess innehåll. Han kritiserar inte musiken eller ens musikern utan människan. Det är fräckt, på gränsen till oförskämt, och jag förstår att det kan vara svårt att ta.

En musikskribent bör vidareutbilda sina läsare i musik,men Ingmar Glanzelius gör något svårare och mer: han försöker vidareutbilda både sej själv och läsarna i detta som kallas Livet. Han är ingen jazzkritiker utan en livskritiker.

Med nöje och fördjupad kunskap om musiken och livet har jag läst om hans möten med t ex Charlie Parker, Keith Jarrett, Jimi Hendrix, Leonard Cohen och en pianostämmare. Men allra mest greps jag av en kort liten text om Ingmars mamma.

För liksom hans jazzartiklar handlar mer om livet än om jazz, så skriver Ingmar Glanzelius allra mest om jazz när artiklarna inte alls handlar om musik.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Fönstret 1995

Kurt Wallanders musiksmak

Hur musik blivit en självklar referenspunkt för deckarhjältar, att musiken allt oftare hjälper till att placera dem i samhällsklass och annan bakgrund, låter ana deras åsikter, om politik och medmänniskor, det har intresserat mig länge (eftersom jag ju är lika intresserad av både musik och deckare).

Till deckaressäboken ”I neonljusets skugga” skrev jag till exempel en längre text om skillnaden mellan Kurt Wallander och Ian Rankin, deras respektive polisers musiksmak och vad den skillnaden kunde bero på. Den texten kan jag ju lägga ut på Deckarlogg en annan gång.

Tills vidare lägger jag ut den här kortkrönikan där jag borrade lite mer i Kurt Wallanders och Henning Mankells musiksmak.

—————————————————————————

Mankell Handen

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannen

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

Bengt Eriksson

Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Årets jullåtar

Jo, det förstår jag. Det går inte att sjunga och spela in samma gamla julmelodier i hundra eller tusen ”olika” versioner. Och jag förstår också att allt fler låtskrivare inser hur svårt det är göra en ny jullåt som inte bara överlever den aktuella julen utan kan bli en julstandard för många jular framöver.

Så tänkte jag när mitt letande efter 2020 års julskivor började. De var få. Allt färre artister har inför årets jul satsat på att ge ut nya julalbum. Men när almanackan nådde in i december hade det ändå kommit några nya julalbum också i år.

Först ut var Dolly Parton med ”A Holly Dolly Christmas”, där hon blandar äldre och nya, egna jullåtar. Än en gång visar Dolly att hon när-, var- och hursomhelst kan få ihop en bra låt, oavsett genre. Favoritspår:

”Christmas On The Square” (bluegrass) och ”Circle Of Love” (julcountrygospel). Gäster: Willie Nelson, Miley och Billy Ray Cyrus, Dollys bror Randy Parton med flera.

Därefter kom det årliga lokala julalbumet, nämligen Nisse Landgrens ”Christmas With My Friends VII”. För sjunde året har Skillingetrombonisten och sångaren gjort ett julalbum med musikaliska vänner som Jessica Pilnäs, Ida Sand, Johan Norberg och Jonas Knutsson. Samma blandning också: jazz, soul och pop, nytt och eget, äldre och lite mer välkänt. Johan Norbergs ”This Christmas” och potpurrijullåten ”Just Another Christmas Song” är mina favoritspår.

Erikssons jultopp 2020

Sångerskan och pianisten Iiris Viljanens ”En finsk jul” har av några recensenter utnämnts till årets julalbum.  Ska vara delvis då, för albumet sjunger och spelar sig utanför juletiden. Som när ”Polska från Korsholm” pendlar från folkmusik till jazz. Fast här finns även nya, fina jul- och vintermelodier, till exempel instrumentalspåret ”Winter Is Coming” och ”Brevväxlingar” med coronaaktuell text. Den sistnämnda är helt sorgligt underbar!

Jamie Cullum, brittisk jazzpianist och sångare, slog igenom några år in på 2000-talet men de senaste åren har han inte hörts så mycket. Nära nog varje spår på hans nya julalbum, ”The Pianoman At Christmas”, börjar med bjällerklang. Fast han gör bra låtar, också när temat är jul, i en blandning av pop och jazz med tillägget brittiskt. Så många bra och personliga spår – ”It´s Christmas”, ”The Jolly Fat Man”, titelspåret ”The Pianoman At Christmas”,  ”So Many Santas”, ”Christmas Never Gets Old” med flera – att albumet kan bli en juljazzklassiker.

Ungefär här i letandet och lyssnandet upptäckte jag att det jag hade trott var ju fel. Inte så många nya julalbum i år – alltså minns de jular när det kunde komma tjugo-tjugofem nya album! – men desto fler enstaka jullåtar. Det verkar som om det klingande julfirandet börjat ske i mindre format, nu gäller singlar och maximalt en jul-ep.

En av de första, enstaka julinspelningar jag fastnade för var nytolkningen av Merle Haggards countryjullåt ”If We Make It Through December”, som LouLou Lamotte, skånsk medlem i sånggruppen The Mamas, förvandlar till smärtsam soul. Hela The Mamas har sjungit in ”A Christmas Night To Remember”.  

Bland övriga jullåtar från svenska artister finns ”Kungar av december” med Danny Saucedo och Niello, ”Advent” med Per-Ivar, ”The Joys Of Christmas” med Martin Schaub (från gruppen West of Eden), ”Vinterland” med Laleh och ”(Christmas Eve) After Midnight med den blåögde souljazzsångaren Björn Skifs.

Och förstås de i Skåne och Ystad lokalt inspelade ”Last Christmas Eve” med Samira Manners och ”Jolly Xmas” med Badpojken (featuring the one and only Frida Green).

Även internationellt har det sjungits in nya jullåtar, till exempel Molly Johnsons jazzbluesiga ”Christmas In Hopetown” och souljazzduetten ”Christmas Prayer” med Paloma Faith och Gregory Porter.   

Medan Phoebe Bridgers gjort en mer countryaktig tolkning av nämnda ”If We Make It Through December”. I samma genre (amerikansk sångpoesi/country kan dessa artister/låtar placeras: Jenn Grants ”Downtown Christmas Eve”, Robbie Bankes ”Snow Came Early” och Andrew Birds´ ”Christmas In April”, ännu en låt i årets sorgsna coronatradition.

Härmed är krönikan tillbaks vid inledningen. Andrew Birds har gjort ett helt album, ”Hark!”, där han sjunger – och visslar – nya och äldre jullåtar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Fredag och musik på Deckarlogg: Så föddes rocktidningen Schlager

Jag startade en gång en tidning (tillsammans med en handfull andra).

Jag är ju en gammal uv vid det här laget så det är längesen nu. I morgon, lördagen den 10 oktober 2020 har det gått hela 40 år sen premiärnumret av rocktidningen Schlager gavs ut.

Vad? Hur? Varför? Så här var det, så här startade rocktidningen Schlager…

***

Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.

Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.

Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”

Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.”
BE

Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.

Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).

Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt.
TH

Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!

Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…

Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?

Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det?
BE

Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.

Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.

Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.”
TH

Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.

Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså.
BE

Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.

Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken.
TH

Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.

Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.

Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren).
BE

Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.

Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.

Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan.
TH

Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).

Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.

Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.

Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik.
BE

Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.

För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.

Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.

Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på.
TH

Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!

Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.

Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.

Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet.
BE

Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.

På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.

Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.

Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.

Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde.
TH

Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?

1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.

De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.

Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.

För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…

Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt.
BE

Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?

Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är best-of-schlager-nar-den-svenska-rockjournalistiken-foddes-texter-ur-ti.jpg

Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats.
TH

Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.

Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.

Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.

Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.

Skåne i augusti 2011
Bengt Eriksson och Thore Soneson

(Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)