Livets dissonanta klanger

Kjell Westö

Tritonus

(Albert Bonniers;

finns som pappers-,

e- och ljudbok)

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: ”Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visstemesta.”)

Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av det skälet kallats för ”Djävulen i musiken”. Det används, lär jag mig, inte bara i den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok ”Tritonus”? Ja kanske för den känsliga läsaren med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller – om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller specifikt.

Menar jag nog. Därmed också sagt att ”Tritonus” är en bra bok.

Nå. Men vad om ”Tritonus”? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och amatörmusiker.

Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt. Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig grad av förhoppning. Men hur länge? Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor.

Länge än, länge än. Men en gång. Ja, fy fan. Men ”Tritonus ”då?

Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och till vävs in i storyn.

Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med både me-too och den pågående pestsmittan i boken.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Världen och ovärlden i Södertälje

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Karin Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de kan vara. Nej, det blev inte rätt formulerat. Karin Smirnoff skildrar oss människor som så obehagliga vi kan vara. Nej, inte riktigt rätt det heller. Hon skildrar oss som så obehagliga vi är.

Det är det första jag noterar.

De, de vuxna människorna, heter bland annat Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes, som Leide kallar ”Kickan”. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig.

Smirnoff skildrar dem som är de är, som så obehagliga de är. Eller som så mänskliga de är: mänskligt omänskliga; omänskligt mänskliga. Eller Agnes skildrar dem. Här finns en jag-berättare också – vem är hem? Agnes som omänskligt vuxen? minnets jag-berättare efteråt – men det är flickan Agnes som flicka som främst berättar. Hon går på lekis, ska snart börja i ettan och sen bli nio år.

Det är det andra jag noterar.

Att Karin Smirnoff i sina nya roman ”Sockerormen” återigen använder ett annat språk, inte samma som i janakippo-trilogin utan ännu ett annat. Ett barnspråk kanske, hinner jag tänka innan jag fattar, det är Agnes språk. Att det är flickan Agnes som berättar med sitt språk, med det språk som är hennes, barnets. Det vuxna barnet. Och det lilla.

Agnes berättar om livet – sin uppväxt och sitt liv – i världen och ovärlden. Bägge finns. Agnes lever i bägge, men vilket är hemma? Hon berättar för sig och för Kristian och Miika, de tre barnen som spelar för Kristian Leide.

”Sockerormen” utspelar sig i Södertälje, det är på 80-talet. En realistisk berättelse? Verklig? Ja, som i en dröm. Som i ett minne, där det fortsatta livet rumsterat med minnets olika delar, placerat dem på nytt. Som i en dröm så som i livet.

Också en symbolisk berättelse. Så blir berättelsen allt mer ju längre jag läser: symbolisk. Inte blott en roman om Agnes, Kristian och Miika; Anitamamnan, Frank Leide och det finns en pappa också, eller två. Pappapolis och mammajapan. En symboliskt berättelse om utsatthet, som barn och vuxen. Inte kunna styra, inte ha styr på livet, i världen som ovärlden.

Men barn är barn, vuxna är vuxna. Eller borde vara. Det är inte riktigt samma sak och krav. ”Sockerormen” handlar, tror jag, i alla fall också, om alla barn som lever och växer upp i en ovärld lika mycket som i världen, i sin värld lika mycket som ovärlden. Som är sig. Agnes sätter vid pianot och spelar – direkt.

Hon hör någon musik, hör en melodi, och kan spela det hon hör. Agnes liksom Kristian och Miika är underbarn eller ”underbarn”, fast mest kanske Agnes, jo mest Agnes. Två gånger musikunder och en gång inget musik- men ett tennisunder för Leide är också bra på tennis. De spelar i kyrkor och ger andra mindre konserter under ledning av Leide, den lika charmige som obehaglige. Smirnoff tecknar ett vidrigt porträtt eller mer rätt, porträttet är inte vidrigt utan människan, en extra vidrig människa eftersom han är så charmig. Han är bäggedera.

Och att föräldrarna, de vuxna, alla vuxna, de vet. Men Leide har dem i sin hand, de är med Leide och håller tyst. Denna jävla värld. Dessa jävla människor. Hur ska ett barn kunna växa upp till en riktig människa, till medkänslighet, omtanke? Eller ska också barnen växa upp till Anitamammor och ännu fler och fler Frank Leide? Eller de som håller tyst?

”Sockerormen” blir, för mig, en symbolisk berättelse om alla barn som inte är hemma där dom är, i det dom är, den uppväxt de fötts till. En berättelse för alla vuxna som varit ett av dessa barn. Vi måste inte ha utsatts för det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet, olivet; av världen, ovärlden. Det finns så många sätt att utsätta ett barn.

Det stegras, det stegras väl alltid, i romaner som livet, det blir värre. Eller bättre? Hur ska det gå till? Det finns ju också en anledning till att Anitamamman blivit Anitamamman. ”Sockerormen” slutar med poliser och nära döden, läkare och psykolog. Eller slutar, vad tar egentligen slut, i romanerna som i livet, det gör ett uppehåll för att fortsätta i nästa roman av Karin Smirnoff.

Vad ska det bli av barnen? Vad ska det bli av Kickan, av Agnes. Av Kristian och Miika? Ska det blivit något, om de inte blir knarkare. ”Sockormen” är en berättelse om ”orimlig kärlek, utanförskap och musik”, enligt bokomslagets baksida. Om det vore så väl. Om Karin Smirnoff ändå bara skrev om så lite, rispade så lätt. Hon har obehaglig förmåga att snitta upp människor, ja människan, och gräva bland deras, ja våra, liv; våra livs inälvor.  

Har du alltid vetat att Frank Leide är pedofil säger psykologen.

Är han säger hon.

Det vet du.

Utan Frank hade flickan inte varit någon alls. Så det beror ju på hur man ser på saken.

Bengt Eriksson  

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Det är för såna här ”deckare” som begreppet krimi finns

Björn Larsson
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Ett slags kriminalroman
(Norstedts)

Platsen är det anrika bokförlaget Arnefors och söner. Chefen för den skönlitterära sektionen, Karl Petersén, informerar sina redaktörer om att Jan Y Nilsson, en stor poet med osäljbara diktsamlingar, har skrivit en deckare.

Ingen dussindeckare – nej! – utan en högkvalitativ kriminalroman. Manuset har redan sålts utomlands.

Jan Y Nilsson bor på en husbåt i Helsingborgs industrihamn. Dit anländer Karl Petersén med en flaska champagne, kontrakt ska skrivas och deckarens sista, avslutande kapitel förhoppningsvis hämtas.

Poeten hänger död i sin båt. Självmord? Eller mord…

Björn Larsson skriver med lätt ironi och långsamt frampysande fradga. Han ger en nära nog socialrealistisk bild av dagens förlagsbransch och dess utgivningspolitik – av den sista striden, som står mellan den gamla sortens förläggare och nya förlagsekonomer.

Så exakt och roligt att mitt leende strax fastnar som en irriterad sträv känsla på tungan.

Med samma lätta humor och tunga allvar för han också en litterär diskussion. Åtminstone tror jag att det är det som sker mellan raderna.

Jan Y Nilssons dikter och deckare blandas ihop med kriminalintrigen i Björn Larssons egen roman och även med den utomlitterära verkligheten. Den döde poetens arvingar har generande likheter med Stieg Larssons far och bror.

Frågorna är outskrivna men tydliga: Ska litteratur delas in i fulare och finare genrer? Kan en kriminalroman skildra människans livsvillkor lika djupt som en diktsamling?

Det är roligt – dubbelkul – att den sjöpolis i Helsingborg som har hand om utredningen heter Martin Barck (som i Beck och –båt). Att kommissarie Barck dessutom är amatörpoet bör väl vara en passning till litterära kriminalkommissarier med klassisk musiksmak?

Men om ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” ska vara ens ”ett slags kriminalroman” så har Larsson missat något viktigt: den deckartråd som håller igång spänningen och drar handlingen framåt. Den här tråden är så slak att den både slår knut på sig själv och fransar upp sig.

När det blir dags för det lika abrupta slutet som den förväntade upplösningen, då hänger småtrådar lösa och fladdrar i Helsingborgsblåsten.

Kanske var meningen det också – som en hommage alternativt grimasch åt många kriminalromaners dåliga slut och upplösningar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2010

Deckarloggfredag: Kulturen är granne med livet och politiken

Andres Lokko

2010-2019

(Modernista)

Progressiva musikrörelsetidskriften Musikens Makt var Andres Lokkos farfar. Hans pappa hette Schlager. Längre bak i släktträdet finns 60-talets ungdomstidning HEJ!.

Det är min åsikt – att Lokko kommer ur detta, hör till den här traditionen av svenska musikskribenter (och mer).

Det har getts ut ett par tidigare samlingar med Lokkotexter, som jag rekommenderade när de kom och rekommendationen upprepas om den nya samlingen med texter från ”2010-2019”. Varje text är ett tidsdokument, i sin tid och långt framöver. Varje text är också ett exempel på en skribent som skriver som sig själv, som är sig själv.

Skribenten finns själv med i varje text; hans liv och hans föräldrars liv, insåg när jag på radion hörde Lokko berätta om Estonia och den betydelse som farleden över Östersjön haft och har för varje estlänning.

Här berättar Andres Lokko, i förordet, om när han plötsligt befann sig på ett behandlingshem i Blentarp, Skåne med P.O. Enquists självbiografiska bok ”Ett annat liv” som enda sällskap. Själva texterna, de krönikekorta texterna, börjar i London, där Lokko bodde under ett flertal år, och fortsätter vid Gullmarsplan i Stockholm.

Jag tänker inte gå närmare in på några speciella texter, för många startar i ett ämne, fortsätter över ett annat och var texten slutar vet ingen (inte heller Lokko). Den journalistiska formen är ”skvader”.

Men några rubriker och ämnen, så att bredden syns: ”Tio eviga Lovers Rock-favoriter”, ”Håkan Hellström: 2 steg från Paradise”, ”Sherlock”, ”John Galliano”, ”I tokhögerns ögon är vi alla invandrare”, ”Sommarboken”, ” Elfride Jelinek World”, ”Sleaford Mods: Divide & Exit”, ”Vi som älskar musik kan inte vara rasister”, ”Jag litar inte på popmusik med för fina tänder”, ”Pulitzerpriset”, ”Palace Skateboards x Ralph Lauren Polo, del 1”, ”Bilden av ett annat London”, ”Leonard Cohen: Thanks for the Dance”, ”2010-talet var svart”…

Musik (av många sorter), litteratur, mode, konst… Men och vad han än skriver om så skriver han ur och i livet, som lika mycket en livs- som kulturskribent. Kulturens ena granne är själva livet och en annan granne heter politik.

Allra mest uppskattar jag att han förblivit den han var, inte alla (musik)skribenter ur Lokkos generation som kan beskrivas så.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2020

Skotskt möter franskt i skrattspegel, pastisch och noir

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

”En kamp mot klockan” är tredje titeln i Peter Mays franska deckarserie. Det vill säga med skotten Enzo Macleod, före detta kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer.

Peter May, som också kommer från Skottland, skrev och publicerade Enzo Macleod-serien före sin mer välkända och framgångsrika deckartrilogi om ön Lewis i Hebriderna med den likaså skotske polisen Fin Macleod, observera efternamnet.

Peter May en-kamp-mot-klockanDen senare Lewis-trilogin publicerades först i Sverige och togs emot av jublande deckarläsare. När jag recenserade första delen i den nygamla franska deckarserien så insåg jag att de bägge Macleod la sig i vägen för varann och för de svenska läsarna. Den förste, eller egentligen senare, blockerade vid läsningen om den senare, eller egentligen förste.

Peter Mays franska Enzo Macleod-deckare är nämligen något helt annat. De bägge Macleod-serierna ska inte jämföras med varann. Någon gång ska jag mejla May och fråga om inte ett huvudsyfte med den franska deckarserien är att skildra en skottes – det betyder Peter Mays eget – möte med Frankrike.

Så tror jag i alla fall att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller till och med kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Och när man läser dem så tror jag det hjälper om man gillar hårdkokt och noir från Frankrike.

Fransk noir har följande kännetecken: liksom mer av allt. Verkligheten som en i kriminell skrattspegel. Läser man så, och så läser jag, blir också den nya, tredje Enzo Macleod-deckare lika underhållande som spännande, liksom skämtsam på allvar.

Realistisk? Njaaaäää, inte vad gäller intrigen. Däremot till miljöerna. De är riktigt bra. Atmosfäriska och stämningsfulla. Som just en pastisch av tusen franska deckarromaner.

Jag är väldigt förtjust i franska deckare (även i fransk musik, tidskriftslayout och fransyskor, för den delen) så kanske just därför tycker jag också om Enzo Macleod-deckarna. Vilka, dessutom, blir nånslags mansromaner om en… ibland… och åtminstone förr… och nu också, i och för sig… skit till karl.

Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, nu tolk för EU, av en händelse – ja, ren tur – lyckas undvika att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, här bor Enzo Macleod, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked.

Det är enda röra och undan går det. Jag gillar det – att det är så rörigt och så mycket och att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Ungefär som det brukar vara i franska deckare.

”En kamp mot klockan” rekommenderas, i första hand, till frankofiler. Men nej, den här skotska fast franska deckaren rekommenderas till alla med öppna kriminella sinnen!

Bengt Eriksson

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Isländsk litteratur: naturnära och dramatisk

Det blev och fortsätter att vara en isländsk påsk för mig.

Nya albumet med svensknorska folkmusiktrion Groupa, ”Kind of Folk, Vol 3: Island” (All Ice), spelar mest hela tiden i mina öron. Tillsammans med tre isländska musiker/artister har Groupa den här gången – efter Sverige och Norge – utforskat Islands musiktraditioner. För en som besökt Island blir det som ett soundtrack till öns landskap och natur.

Jag har också skyndat mig igenom – kunde inte sluta läsa! – tredje delen, ”Dimma” (Modernista; övers: Arvid Nordh), av islänningen Ragnar Jónassons deckarserie om Hilda Hermansdóttir, polis och kvinna på Island. Suveränt skrivet och berättat. Pusselaktigt á la lite men ändå något av Agatha Christie fast på Island, högst isländskt är det. Instämmer helt med Samuel Karlsson i hans recension av ”Dimma”, publicerad här på Deckarlogg i förra veckan.

Karason Stormfåglar_framsida-2Och sen blev det äntligen dags för Einar Kárasons kortroman ”Stormfåglar” (Thorén & Lindskog; övers: John Swedenmark). Borde ha gjort det tidigare men ibland blir tyvärr böcker liggande.

Einar Kárason har skrivit en dramatisk men ändå betraktande roman om en katastrof med både olyckligt, för somliga, och mer lycklig eller turligt, för andra. Jag har än så länge inte läst så mycket isländsk litteratur att jag borde våga att uttala något säkert om hur den isländska litteraturen är. Å andra är det ju just nu och då, när man är så att säga halvkunnig, som man vågar göra sånt.

Det finns alltid något mörkt i isländsk litteratur. Den går alltid att benämna ”noir”, behöver inte vara kriminellt eller deckaraktigt för det. Det finns också – och alltid – ett nära förhållande till naturen och dess starka, obevekliga krafter. Dem kan man inte – eller nästan inte – rå på, dem går det inte att beveka. Naturen bestämmer över människan; inte människan över naturen.

Kortromanen ”Stormfåglar” är ett tydligt exempel. Einar Kárason skildrar fisketrålaren Måsen med trettiotvå man ombord och fullastad med kungsfisk. Det är vintern 1959, en våldsam storm blåser upp och kylan ligger på, trålaren blir infryst i isen, ja, hela fartyget fryser till is och blir så tungt att det håller på att sjunka. Allt säger allt som går att uppbåda ombord måste användas i ett desperat försök att knacka bort isen.

Karason Foto Gass

Einar Kárason. Foto: Gassi

Måsen är inte det enda fiskefartyget till havs, på bankarna vid Newfoundland, Måsbanken kallad, där finns fler trålare. Det kommer att gå bättre för vissa, sämre för ett annat. För fiskarna på varje fartyg gäller det att hjälpa sig själva, klara sig själv, de har ingen möjlighet att också hjälpa andra fartyg i nöd.

Egentligen tycker jag att ”Stormfåglar” är en kollektivroman, som skildrar samtliga på en och samma gång; trots att många förblir anonyma, de saknar namn. Men den unge Lasarus finns ändå i centrum, oerfaren till sjöss vill han visa att han duger till.

Författaren Einar skildrar händelserna med långa, långsamma meningar som egentligen inte alls passar för att skapa dramatik – ändå passar meningarna exakt. Hans sätt att skriva befinner sig på samma gång mitt i dramatiken och en bit ifrån, med och vid sidan om, deltagande och betraktande.

Som om berättaren var med ombord men vill hålla sina upplevelser ifrån sig. Är händelsen autentisk? Den kan vara det. ”Stormfåglar” blir dessutom en mycket större och än djupare berättelse. Om livet, kort sagt. Hur islänningars liv varit och är. Hur det fortfarande är att leva så nära något så dramatiskt och oförutsägbart som naturen. Hur det är att vara islänning.

Jo, den isländska litteraturen är egen och annorlunda; lyrik som romaner, deckare som annan skönlitteratur. Den är mörk och våldsam, som noir, som krimi utan att vara krimi.

Bengt Eriksson

Så gick ännu ett år i kulturens Sydöstskåne

Dags att tänka tillbaka på årets kulturupplevelser i Sydöstskåne (med omnejd). Alltså mina upplevelser av musik, konst, teater, litteratur med mera. Efter fjolårets årskrönika kom det kritik för att jag ”glömt” vissa händelser. Men man kan inte minnas sånt man inte upplevt och tiden räcker inte för att hinna med allt som händer och sker i Sydöstskånes sprudlande kulturliv. Så här följer några höjd- och även ett par lägstapunkter från mina kulturupplevelser år 2019.

Trotzig liten

Ellen Trotzigs målade österlenska natur mellan jord och himmel.

Konst: Ulla Viottis tegelboksbibliotek (Kivik Art), Ellen Trotzigs österlenska naturmålningar (Österlens museum), Thale Vangens kohudskonst (Galleri Wallner) och offentliga skulptur av Vricklund och ålen (Pumphuset i Vollsjö), Jenny Svenberg Bunnels jazz- och koteckningar (på Instagram), Gunilla och Anders Vardams segelfartyg respektive byggnadsverk (Gyllengårdens Hösterlensalong), Laurie Andersens virtual reality-verk ”Chalkroom” (Rikstolvan), Andy Warhols skivomslag och katter (Moderna Museet Malmö), Kent Wistis målningar/satirteckningar (Staffanstorps konsthall), My Svennbergs och Eddie Tjeno Ericssons Lesboskommentar (Tjörnedala) samt de nymålade kostmuseiväggarna i Ystad.

Vricklund liten

Thale Vangens skulptur av Vricklund och ålen.

Årets graffitikonstnär: Lena Alebo, chef för Österlens museum, som lät måla husgaveln vid museiträdgården med vit färg i ett slags retromodern stil.

Årets sydöstskånska konstskandal (1): Händelsen ovan då konstmuseichef Alebo stoppade en ansökan om förlängt bygglov för Carolina Falkholts muralmålning genom att skyndsamt måla över och bort Falkholts konstverk.

Sydöstskånsk konstskandal (2): Föreningen Street Art Österlen visade sig vara mot snarare än för graffiti genom att stödja borttagandet av Falkholts målning med avhopp från styrelsen som följd.

Bästa jazz på scen: Sångerskorna Amanda Andréas, Amanda Ginsburg och Isabella Lundgren (alla på Solhällan/Ystads jazzfestival) samt John Venkiah Trio (Ystads jazzcafé).

Besvikelse: Programmet för Ystads jazzcafé, mindre spännande än tidigare år.

Årets skånska kvinnorock på scen: Hedda Hatar, Vet Hut (båda Mossagårdsfestivalen) och VA Rocks (Garageprojektet).

va-rocks-1-liten

VA Rocks på Garaget i Hammenhög.

Mer bra sång och musik på scen: Rebecka Törnqvists jazzpop (Garaget), folkmusik med Willemark/Knutsson/Öberg (Södra Mellby kyrka) och Väsen (Tomelilla folkhögskola), James Intvelds 50-talscountryrock (Solhällan), Cristina Brancos fado (Saltsjöbaden/Ystads jazzfestival) och country-rock-soul-R&B-drottningen Karin Tingne med maken Peter på gitarrer (Ystads teater).

Skånsk kvinnorock, punk, metal och pop på skiva: Hedda Hatars debutalbum, Vet Huts singlar ”Vet hut” och ”Tristessens botemedel”, VA Rocks med albumet ”I Love VA Rocks”, Vånna Inget, ”Utopi”, och Rebecca Bergcrantz/Raindear, ”Skies To My Name”.

Bästa skånska album: Countrysångpoeten Michael Saxells digitala släpp ”Songs For Lennart” och ”Some Songs”.

Mer skånskt på skiva: Samtida klassiskt av Anna-Lena Laurin, ”Quests”, folkmusik med Ralsgård & Tullberg, ”Kvartett”, syntpop med Page, ”Fakta för alla”, jazz med Fanny Gunnarsson, ”Share Your Past”, Nils Landgren, ”Four Wheel Drive”, Jan Lundgren, ”Mare Nostrum III”, Fredrik Ljungkvist, ”Atlantis”, och Hannah Svensson, ”Places And Dreams”, rock med Dalaplan, ”Du går aldrig ensam”, country med Cicci Landén, ”Treasure This Moment” och diverse amerikana med Karin Tingne, ”YLA Sessions”.

Skånska deckardebuter: Tina Frennstedt, ”Försvunnen”, och mer ändå Claes & Eva Fürstenberg, ”Blodhundar”.

Annan skön prosa från och/eller om Sydöstskåne: Magnus Cadier, ”November har trettioen dagar”, Vilda Rosenblad, ”Lilla fröken Grenadin”, Karin Brunk Holmqvist, ”Damen med bysten”, Anna Fredriksson, ”Ett enklare liv” och Frida Skybäck, ”Bokcirkeln vid världens ände”.

Skånsk poesi: ”Supernova” av Julia Werup (förut Ystad, nu Köpenhamn) och bilderboksdiktsamlingen ”Just nu” för barn och föräldrar av Lotta Olsson (tidigare Helsingborg, numera Stockholm).

Tango

Tango i Vollsjö.

Live-poesi: Maria Bielke von Sydow, Unnur Sólrun Bragadóttir, Helen Halldórsdottir och någon till läste dikter på ett fullsatt Vollsjö hembageri under Litteraturrundan.

Årets café/konditori: Vollsjö hembageri med isländska klenetter, saffranscheesecake, vörtbullar…

Lokal kulturambassadör: Helen Halldórsdottir som fått nämnda hembageri att bli Färs härads nya kulturcentrum med författarmöten, barnaktiviteter, tangomusik och dans.

Kulturpris: Sonja Mårtensson, 92, borde för längesen ha kulturprisats av Sjöbo kommun. Både för kalligrafin på Skumpen- och Piratendiplomen och hennes samling med lokala föremål och kläder. Under 2019 har bland annat gamla brudklänningar ur samlingen visats i Ilstorps och Södra Åsums kyrkor.

Hårderup orig

Lokalaste lokaltidningen Hårderupsposten.

Mest långvariga chefredaktör: Bertil Persson har gett ut Hårderupsposten i 49 år. Jubileumsnumret, som blir tidningens sista nummer, kommer vid julen 2020.

Kulturell lokalpatriot: Det verkar vara jag.

Pizzeriabyte: Efter den sorgliga nedläggningen av La Prima Classe i Lövestad har familjen Eriksson övergått till Gustos sicilianska i Ystad.

Ystadteater liten

Musikalen ”De tre musketörerna” på Ystads sommarteater.

Sjungen teater: Sååå proffsig uppsättning av musikaloperan ”Min vän fascisten” på Lilla Beddinge Teater. De så kallade amatörerna på Sommarteatern i Ystad agerade som proffs de också i egna musikalen ”De tre musketörerna”.

Också 2019 års julbelysning: Det färgglittrande huset med trädgård vid södra rondellen i Sjöbo.

Tre ggr kort inför 2020

1. Lokalrevy. Ystadrevyn toppade sig själv i år. Ska man kunna göra det en gång till? Som revygeneralen Lars-Åke Kristensson säger: – Ystadrevyn försöker i samarbete med ”nya” danska textförfattare att bli lite fränare, lite mer utmanande och anta den danska ”frispråkigheten”. Hur detta går avslöjas vid premiären för revyn ”Bättre sent än aldrig” den 11/1 på Ystads teater.

2. Sångpoesi. Mötet mellan sångerskan Karin Tingne och sångpoeten Jennifer Saxell är bland det mest spännande som hörts inte bara i mina öron utan i hela Skåne – ja, Sverige. Säkert instämmer alla som upplevde Karin och Peter Tingnes konsert på Ystads teater. Nu ska de in i studion och göra inspelningar av Saxell-låtarna. Kan knappt hålla mig tills jag får höra resultatet…

3. Framtiden… beror på hur liberaler väljer att definiera liberalism. Ska staten, regioner och kommuner stödja olika sorters kultur som en del av samhällets demokratiska grund? Ska kulturskolor, bibliotek och studieorganisationer finnas och vara öppna för alla och ska ett fritt kulturskapande få föda och främja våra personliga, individuella tankar och åsikter? Alltså, ska kultur vara krimskrams eller ett politiskt kärnområde?

Jag själv litenBengt Eriksson (text och foton)
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Från krimi till poesi

Inte ofta som jag lägger upp något på Deckarloggs systerblogg Dikter och tankar. Fast nu har jag gjort det: något jag skrev om Julia Werup, släktskapen är som ni tror, i Ystads Allehanda.

Julia Werup SupernovaNämligen en kombinerad recension av hennes nya diktsamling ”Supernova” liksom hennes nya album ”Blixtra”.

Brukar ju hävda att de litteraturformer som står närmast varandra är krimi och poesi. Nej, inte innehållsligt, för både krimi och poesi kan ju handla om vad som helst. Men till orden, till ordnyttan.

I få andra litteraturformer är det så livsviktigt att formulera sig rätt, hitta de exakta orden och formuleringarna, som i just krimi och poesi: för att blotta och lyfta innehållet.

Julia Werup BlixtraTycker alltså jag och det har jag tyckt sen jag lärde mig läsa ett par år in på 50-talet, ända sen dess har jag varvat krimi och poesi, deckare och lyrik i min läsning. Men jag har ju under åren stött på vissa som inte ens fattat vad jag menar…

Må så vara, ingen lust att förklara det (igen). Blott detta: Julia Werup är värd att ta del av, både hennes nerviga ord  i pappersdiktsamlingen och hennes avvaktande men också attackerande röst på det klingande albumet.

Gör det! Kicka på länken HÄR och följ med till bloggen Dikter och tankar.

Bengt Eriksson