Susanne Fellbrink
Än klämtar klockan
(Printz Publishing)
Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink ändrar sig inte. Lika lite som hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall. I snabb takt har hon gett ut tre deckare med mera (vad med mera syftar på återkommer jag till) om och med Cilla. Tre nästan likadana deckare, uppbyggda på samma sätt.
Debutdeckaren ”Än sjunger hon inga sånger” blev jag måttligt förtjust i. För mycket av allt, så kan jag väl sammanfatta. För mycket att hålla reda på för både författare och läsare. Också uppföljaren ”Än klappar hjärtat” läste jag – men hoppade över att recensera, Så nu, dags för trean ”Än klämtar klockan”. (Hur många ”Än”-titlar går det att komma på?)
Fellbrink har tydligen gett sig tusan på att det ska gå, så här vill hon skriva, dessa ingredienser – ja, olika genrer – ska rymmas i hennes romaner, de ska kunna vara på samma gång deckare och feel good eller feel life-berättelser.
Och se, hon lyckas. Den här gången har hon betydligt bättre än i de föregående titlarna lyckats förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Allt sammans.
Gillar hur hon inleder också – med ett slags dubbelprolog som ändå inte är prologer, i så fall omvända. Snarare epiloger.
I två korta kapitel skildras Nu”: nyårsafton och nyårsnatten. Därefter hoppar berättelsen bakåt till ”Då” och följer trådarna fram till detta ”Nu” (med undantag för några korta skutt mellan då- och nutid). Det fungerar utmärkt. Det blir riktigt bra, när berättelsen räknar ner från 100 dagar, 99 dagar, 95 dagar…
Och detta trots att Susanne Fellbrink har mycket att berätta den här gången också. Ja, överfullt. Artisten Cilla Fallander ger sig som sagt inte. Hon lär sig aldrig. Nu är/var hon på väg till Stockholm för ännu ett eventuellt skivkontrakt. Hon har ju blivit ”äldre” också, ett ord och begrepp som i underhållningsbranschen betyder ”gaaaaaaammal”. (Hela 36 år är hon.)
Men det verkar ju gå bra, hon erbjuds till och med att per automatik så att säga komma med i en TV-såpa med det exakta namnet ”Stjärnfabriken”. Kanske kommer hon med i Mello också, ju. En, såvitt jag kan bedöma, ärlig, riktig och sann bild av den jävla branschen. Fellbrink skildrar hur underhållningsbranschen behandlar Cilla och andra – alla – artister som tror sig vara på väg uppåt i karriären.
Dessutom har Cilla fullt upp med sin egen showgrupp, som under nyårsafton ska framträda på (det helt autentiska liksom nog de flesta miljöer i boken är autentiska) Hotell Södra berget i Sundsvall. Ett jäkla snöoväder kommer det att bli också.
Här finns även skildringar av flera personers privatliv: Cillas, Biancas (hon undervisar nämnda showgrupp i dans), Adam (med sonen Nils)… Nära, fina, trovärdiga skildringar.
Så kommer nyårsafton och det kriminella tar fart på allvar (tre mördade, ett försvunnet barn – detta anges redan i pro/epilogkapitlen så jag spoilar inget direkt). Men rätt igenom är ”Än klämtar klockan” mer av deckare än Fellbrinks föregående romaner, övriga livet kommer in balanserat och naturligt.
Jo, med sin tredje Sundsvalls- eller ”Än”-deckare har Susanne Fellbrink besegrat mig. Hennes tredje deckare är seriens hittills bästa. Helt åkej – ja, bra.
Bengt Eriksson
