Från sprött till burdust, i alla fall fräckt, snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt

Deckarloggs musikfredag innehåller idag en utdrag ur min senaste musikkrönika under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i Hifi & Musik.

Innehåll: Bachs solocellosviter.

Jag råkade nämligen höra en japansksvensk cellist. Mime Yahiro Brinkmann, i en live-sändning på Sveriges Radio P2 och efter det fick jag för mig att jämföra olika – så olika – inspelningar av just Bachs cellosviter.

Likadant har jag tidigare under många år gjort med Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”: lyssnat och jämfört. För det är så fascinerande att en och samma notbild kan spelas och tolkas så olika av olika musiker.

Vilken tolkning är ”riktig”? Kan ett musikstycke tolkas ”fel”?

Jag skrev dessutom, i anslutning till krönikan, en något försenad recension av albumet ”Bach – The Cello Suites” som Mime Yamahiro Brinkmann också spelat in. Albumet finns på Spotify så gå in där och hör hur hon tolkar Bach – från klassiskt till folkmusik (i mina öron).

Eller som klassisk musik o c h folkmusik.

Mime Yamahiro Brinkmann. Foto: Mats Bäcker

***

Mime Yamahiro Brinkmann
Bach – The Cello Suites
(Arcantus)

Eftersom Mime Yamahiro Brinkmann fick mina öron att öppna sig för Bachs cellosviter bör jag ägna några extra rader åt hennes album (från 2019). Tyvärr alltför orecenserat i Sverige, även om denna japansksvenska cellist annars har uppmärksammats.

Det finns klassiska inspelningar man enbart kan njuta av om man är en klassisk musiklyssnare – men det finns även klassiska skivor man kan uppskatta om man mest gillar folkmusik, rock och jazz. Brinkmanns tolkningar av Bach hör till den senare kategorin – så missa inte om du annars lyssnar på Groupa, Zappa och/eller Coltrane!

Att lyssna på Brinkmann när hon spelar Bachs cellosviter är som att läsa en filosofisk bok. Det går att höra henne tänka medan hon spelar, ända tillbaks till Johann Sebastian Bach tänker och funderar hon. Där spelar hon, strax intill Bach då han på 1700-talet skrev not efter not.

Från sprött till burdust – i alla fall fräckt – spelar hon. Snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt. Och hör den där dronen som hon betonar rytmen med och som stannar i ens öron.

Ibland kan hon spela som i en folkmusiktrio med sig själv. Vissa satser i vissa sviter är rent folkmelodiska med rytmiken och pauseringarna. Inte svårt att tänka sig Lena Willemark sjunga somliga cellosatser. (Kanske med text på älvdalsdialekt?)

Rekommendation: Hör inte samtliga cellosviter efter varann utan en i taget och gång på gång. Säg femtio 🙂 gånger och för varje gång hörs Mime Yamahiro Brinkmanns barockcello spela, tänka och fundera något nytt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Musikfredag på Deckarlogg

På fredagarna, om det inte kommer något annat aktuellt i vägen, typ en ny deckare eller annan krimi, så hade jag tänkt att fredagarna skulle bli musikdagar på Deckarlogg. Lite smygstart med musik har det varit tidigare också men idag inleds Deckarloggs musikfredag.

Med nedanstående spellista på Spotify. När jag inte läser och skriver deckare så skriver jag ju om musik, till exempel i tidskriften Hifi & Musik där jag i varje nummer bland annat recenserar en lång rad skivor.

Och, pointen, som komplement till dessa recensioner sätter jag till varje nytt nummer av Hifi & Musik ihop en Spotifylista med smakprov från de album jag recenserat i numret. Som nedanstående spellista, till sommarnumret 7-8/20.

Bättre lyssning kan du inte ha och få under helgen, om jag får säga själv.

Bengt Eriksson

Albumet som Jakob Dylan aldrig gjort

När Deckarlogg inte läser deckare och annan krimi så kan det bli andra sorters skönlitteratur, inte minst poesi, och när Deckarlogg inte läser alls, eller kanske samtidigt med att läsa, så lyssnas det på musik som ibland dessutom recenseras, bland annat i Hifi & Musik. Till exempel följande

***

Pete Molinari
Just Like Achilles
(We Are Here/Universal)

Också genom Pete Molinaris musik ekar musikhistorien, främst två rottrådar som hörs: dels Hank Williams nasala sångröst och dels popmusik från tiden då The Byrds tolkade Bob Dylan elektriskt och Dylan själv sen började med elinstrument.

Molinari – eller om det är producenterna? – lägger dessutom till inte så lite av brittisk 60-talspop. Trots att Molinari kommer från Kent, England har han med ”Just Like Achilles” gjort det album som Jakob Dylan tyvärr aldrig förmått göra.

Hans tidigare utgivningar – debutalbumet “Walking Off The Map” kom redan 2006 – har innehållit ett flertal låtar av samma kvalitet som på nya albumet. Däremot är låtarna bättre producerade, musikaliskt har Pete Molinari aldrig låtit så bra.

Tacksamt också att producera en sångare som med sin gälla röst aldrig kan begravas av ett komp, hur många musiker som än spelar kommer rösten att ligga ovanpå som en skarp sågklinga.

Vilket ändå inte fått elgitarrer att skrika och trummor att dunka i varje spår utan producenterna, främst Bruce Witkin men också Linda Perry med flera, har valt olika stort komp efter melodiernas karaktärer. Instrumenten är dessutom panorerade på ett fenomenalt sätt i ljudbilden.

Pete Molinari tillsammans med Jakob Dylan. Foto: Alyssa Lopez

Inledande ”Goodbye Baby Jean” blev tuff countryrock och ”I´ll Take You There” är en popdänga, ”Waiting For A Train” – bästa spåret i mina öron – låter som en amerikansk folksång från 60-talet med extra instrument och ”Just Like Achilles” får väl kallas (halv)akustisk blues.

Riktigt bra, när det är bra. Det gäller inte riktigt för varje spår och låt men de bästa låtarna är så bra att de väger upp.

PS. På YouTube finns en video där Pete Molinari spelar och sjunger ”Waiting For A Train” i duett med just Jakob Dylan (också Don Was och Ronnie Spector finns med). Kolla upp!

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik