Spellista till nya numret av Hifi & Musik (10/21) med smakprov från album jag recenserat och även en del andra låtar jag lyssnat på den senaste tiden. Skaffa gärna tidningen också och läs recensionerna av albumen!
Hifi & Musik
Deckarloggfredag (2) Spellista juli-augusti till Hifi & Musik
Ibland kan nån skriva på Facebook att den artisten hade ju hen varken hört eller läst om förut! Då tänker jag: Men varför inte läsa Hifi & Musik då?
Andra gånger lägger jag ut en text som jag skrev till Hifi & Musik och nån häpnar så smått över att den texten fanns i den tidskriften. Då tänker jag: Ja, just det! Varför skulle den inte ha publicerats just där?
Den vid det här laget ordagrant mångåriga tidskriften Hifi & Musik är misskänd – mest teknik (jo, det stämmer) och nästan ingen musik (vilket inte alls stämmer). Särskild i tider när nästan inga dagstidningar publicerar skivrecensioner längre och det nästan inte finns några – andra – musiktidskrifter med skivrecensioner – då och nu har Hifi & Musik i vartenda nummer en lång rad recensioner av skivor med alla sorters musik: rock och pop, country, folk- och världsmusik, jazz, klassisk musik…
Både välkänt och många udda utgivningar. Så upptäck om du inte gjort det!
I dagarna lämnade jag mina recensioner till nästa nummer och sammanställde den spellista som jag också sätter ihop till varje nummer med smakprov från skivor jag recenserat plus ytterligare låtar från plattor som inte fick plats att recenseras.
Här följer min spellista till det kommande numret av Hifi & Musik. Kolla också recensionerna när numret finns i handeln om några veckor,
Musikfredag på lördag: Spellista juni-juli 2021
Deckarloggfredagen med musik fortsätter in på lördagen den här veckan (medan jag fortsätter att skriva på en egen bok och deckarrecenserandet tagit en kort paus).
Det är ju så att jag recenserar skivor i tidskriften Hifi & Musik en gång per månad (utom när det är dubbelnummer) och i samband med det sätter ihop en spellista med klingande smakprov på det jag recenserat i det aktuella numret.
Så också denna månad. Nr 7-8/21 av Hifi & Musik har precis kommit till prenumeranter och försäljare. Klicka på spellistan här nedanför, gå in på Spotify och hör mitt urval för juni-juli.
En äventyrsresa i musik om jag får säga själv.
Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)
Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.
Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.
***
Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.
Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.
Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson
Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.
Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.
Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.
”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.
”Turid som bäst”, spellista på Spotify.
Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.
Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)
Bengt Eriksson
Ur Hifi & Musik 5/2021
Deckarloggfredag: Izzy och hans dotter, Philomène och hennes pappa
Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.
Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:
Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.
Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:
”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.
Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.
Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.
Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.
Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.
Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.
Bengt Eriksson
Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik
Ale Möller
Xeno Manía
(Quality Recordings)
Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?
Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.
I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.
”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.
Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).
Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind
”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).
Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…
Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.
Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik
Musikextra: Jerry Jeff Walker (1942-2020)
Från 1969 eller kanske -68 (?) har jag lyssnat på och recenserat den amerikanske sångpoeten (från folksång till country) Jerry Jeff Walker.
Nedannämnda album blev hans sista och även det sista jag recenserade.
***
Jerry Jeff Walker
It´s About Time
(Tried & True Music)
Jerry Jeff Walker har jag lyssnat på hela mitt – och hans – liv. Start i slutet av 60-talet med låten ”Mr Bojangles” och sen har vi följts åt genom, tror jag, hans samtliga album. Med ”It´s About Time” återkommer Jerry Jeff efter att ha överlevt strupcancer. Dessutom finns sångförmågan kvar, även om röstläget sjunkit något.
Ett nästan övertypiskt album och riktigt bra med en blandning av egna låtar och tolkningar. ”That´s Why I Play” och ”California Song”, vilka inleder, placerar sig bland de bästa som Jerry Jeff Walker har skrivit. (Och då ska man alltså beakta att han började som sångpoet på värsta = svåraste sätt, med ”Mr Bojangles”.) Också ”But For The Time”, ”Rain Song” och ”Old New Mexico” hamnar nästan högst upp på toppen.
Självbiografiska sånger om sitt levda liv, förhållandet med spriten och kärleken till hustrun, framförda som muntliga dagboksblad eller noveller. Gitarrackorden byts lika naturligt som andetag. Tolkningarna av ”My Favorite Picture Of You” (Guy Clark), ”Somethin´ Bout A Boat” (av sonen Django Walker) och ”Ballad Of Honest Sam” (Paul Siebel) är andra favoritspår. Jerry Jeffs framföranden blir lika delar upphovspersonerna och han själv.
Inspelat i Austin med Jerry Jeff Walker förstås på akustisk gitarr samt Chris Gage och Lloyd Maines, diverse instrument som gitarr, mandolin, bas, dobro, steel och ukulele. Följsamt och exakt komp; sång och musik, amerikansk folksång och country blir ett.
Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik
Från sprött till burdust, i alla fall fräckt, snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt
Deckarloggs musikfredag innehåller idag en utdrag ur min senaste musikkrönika under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i Hifi & Musik.
Innehåll: Bachs solocellosviter.
Jag råkade nämligen höra en japansksvensk cellist. Mime Yahiro Brinkmann, i en live-sändning på Sveriges Radio P2 och efter det fick jag för mig att jämföra olika – så olika – inspelningar av just Bachs cellosviter.
Likadant har jag tidigare under många år gjort med Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”: lyssnat och jämfört. För det är så fascinerande att en och samma notbild kan spelas och tolkas så olika av olika musiker.
Vilken tolkning är ”riktig”? Kan ett musikstycke tolkas ”fel”?
Jag skrev dessutom, i anslutning till krönikan, en något försenad recension av albumet ”Bach – The Cello Suites” som Mime Yamahiro Brinkmann också spelat in. Albumet finns på Spotify så gå in där och hör hur hon tolkar Bach – från klassiskt till folkmusik (i mina öron).
Eller som klassisk musik o c h folkmusik.
Mime Yamahiro Brinkmann. Foto: Mats Bäcker
***
Mime Yamahiro Brinkmann
Bach – The Cello Suites
(Arcantus)
Eftersom Mime Yamahiro Brinkmann fick mina öron att öppna sig för Bachs cellosviter bör jag ägna några extra rader åt hennes album (från 2019). Tyvärr alltför orecenserat i Sverige, även om denna japansksvenska cellist annars har uppmärksammats.
Det finns klassiska inspelningar man enbart kan njuta av om man är en klassisk musiklyssnare – men det finns även klassiska skivor man kan uppskatta om man mest gillar folkmusik, rock och jazz. Brinkmanns tolkningar av Bach hör till den senare kategorin – så missa inte om du annars lyssnar på Groupa, Zappa och/eller Coltrane!
Att lyssna på Brinkmann när hon spelar Bachs cellosviter är som att läsa en filosofisk bok. Det går att höra henne tänka medan hon spelar, ända tillbaks till Johann Sebastian Bach tänker och funderar hon. Där spelar hon, strax intill Bach då han på 1700-talet skrev not efter not.
Från sprött till burdust – i alla fall fräckt – spelar hon. Snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt. Och hör den där dronen som hon betonar rytmen med och som stannar i ens öron.
Ibland kan hon spela som i en folkmusiktrio med sig själv. Vissa satser i vissa sviter är rent folkmelodiska med rytmiken och pauseringarna. Inte svårt att tänka sig Lena Willemark sjunga somliga cellosatser. (Kanske med text på älvdalsdialekt?)
Rekommendation: Hör inte samtliga cellosviter efter varann utan en i taget och gång på gång. Säg femtio 🙂 gånger och för varje gång hörs Mime Yamahiro Brinkmanns barockcello spela, tänka och fundera något nytt.
Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik
Musikfredag på Deckarlogg
På fredagarna, om det inte kommer något annat aktuellt i vägen, typ en ny deckare eller annan krimi, så hade jag tänkt att fredagarna skulle bli musikdagar på Deckarlogg. Lite smygstart med musik har det varit tidigare också men idag inleds Deckarloggs musikfredag.
Med nedanstående spellista på Spotify. När jag inte läser och skriver deckare så skriver jag ju om musik, till exempel i tidskriften Hifi & Musik där jag i varje nummer bland annat recenserar en lång rad skivor.
Och, pointen, som komplement till dessa recensioner sätter jag till varje nytt nummer av Hifi & Musik ihop en Spotifylista med smakprov från de album jag recenserat i numret. Som nedanstående spellista, till sommarnumret 7-8/20.
Bättre lyssning kan du inte ha och få under helgen, om jag får säga själv.
Bengt Eriksson
Albumet som Jakob Dylan aldrig gjort
När Deckarlogg inte läser deckare och annan krimi så kan det bli andra sorters skönlitteratur, inte minst poesi, och när Deckarlogg inte läser alls, eller kanske samtidigt med att läsa, så lyssnas det på musik som ibland dessutom recenseras, bland annat i Hifi & Musik. Till exempel följande
***
Pete Molinari
Just Like Achilles
(We Are Here/Universal)
Också genom Pete Molinaris musik ekar musikhistorien, främst två rottrådar som hörs: dels Hank Williams nasala sångröst och dels popmusik från tiden då The Byrds tolkade Bob Dylan elektriskt och Dylan själv sen började med elinstrument.
Molinari – eller om det är producenterna? – lägger dessutom till inte så lite av brittisk 60-talspop. Trots att Molinari kommer från Kent, England har han med ”Just Like Achilles” gjort det album som Jakob Dylan tyvärr aldrig förmått göra.
Hans tidigare utgivningar – debutalbumet “Walking Off The Map” kom redan 2006 – har innehållit ett flertal låtar av samma kvalitet som på nya albumet. Däremot är låtarna bättre producerade, musikaliskt har Pete Molinari aldrig låtit så bra.
Tacksamt också att producera en sångare som med sin gälla röst aldrig kan begravas av ett komp, hur många musiker som än spelar kommer rösten att ligga ovanpå som en skarp sågklinga.
Vilket ändå inte fått elgitarrer att skrika och trummor att dunka i varje spår utan producenterna, främst Bruce Witkin men också Linda Perry med flera, har valt olika stort komp efter melodiernas karaktärer. Instrumenten är dessutom panorerade på ett fenomenalt sätt i ljudbilden.
Pete Molinari tillsammans med Jakob Dylan. Foto: Alyssa Lopez
Inledande ”Goodbye Baby Jean” blev tuff countryrock och ”I´ll Take You There” är en popdänga, ”Waiting For A Train” – bästa spåret i mina öron – låter som en amerikansk folksång från 60-talet med extra instrument och ”Just Like Achilles” får väl kallas (halv)akustisk blues.
Riktigt bra, när det är bra. Det gäller inte riktigt för varje spår och låt men de bästa låtarna är så bra att de väger upp.
PS. På YouTube finns en video där Pete Molinari spelar och sjunger ”Waiting For A Train” i duett med just Jakob Dylan (också Don Was och Ronnie Spector finns med). Kolla upp!
Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik
