Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Men vad är det här, egentligen?

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

Först undrar jag vad det är jag lyssnar på egentligen. Inledningen på boken känns som en sådan där fjantig romantisk komedi med förvecklingar som Meg Ryan var med i på 80-talet. Dessutom beter sig karaktärerna väldigt irriterande.

Jag är beredd att lägga ifrån mig boken. Men ihärdar. Och det var tur för mig. Jag har aldrig tidigare varit med om en bok som byter skepnad så totalt. Och det funkar.

Madeline och Jonathan springer ihop med varandra på ett café på flygplatsen JFK i New York. De tappar allt de har i händerna. I förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra.

Hon är blomsterhandlare i Paris och han restaurangägare i San Francisco. De kan givetvis inte låta bli att luska i den andres telefon och förvecklingarna kan börja.

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men kanske är det en fransk åkomma? Karaktärerna är inte heller speciellt sympatiska. De hittar på en massa dumheter och agerar konstigt.

Men att irritera läsaren är faktiskt ett ganska effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på här näst.

Jag rekommenderar att den som upplever inledningen lika irriterande som jag gjorde har lite tålamod. Boken blir allt mer thrillerbetonad ju längre man läser för att sluta med en fet upptrappning.

Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Och här är det fullt av dem. Det är ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt.

När huvudkaraktären gör det där idiotiska som man som läsare sitter och skriker åt att hon inte borde göra känns det ändå självklart och trovärdigt för den personen.

Uppläsaren Jonas Malmsjö gestaltar historien bra även om jag speedade på tempot lite. Jag kommer hålla utkik efter fler alster av samma författare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

Sugavmigelektroniskt!

Jonathan Lethem
Moderlös i Brooklyn
Övers: Torkel Franzén
(Replik)

Jonathan Lethem är en ny ”kultförfattare” från USA.

Efter flera romaner, där Lethem kombinerar populärgenrer som deckare, western och SF, har han skrivit sin bredaste roman hittills: en mer eller mindre regelrätt kriminalroman. Fast ordet ”mindre” ska betonas också den här gången.

I Brooklyn, New York driver Frank Minna och fyra medarbetare, rekryterade från ett hem för föräldralösa barn, en kombination av hyrbilsfirma, detektivbyrå och gangsterliga. Minna blir mördad och hans fyra medarbetare jagar mördaren samtidigt som de tävlar om vem som ska efterträdda ledaren.

I centrum har Lethem placerat en av de föräldralösa, Lionel Essrog, kallad ”Lyteskomikern”. Lionel lider av Tourettes syndrom, som tar sig uttryck i okontrollerbara ”tics”. Plötsligt bara måste Lionel utropa någonting i stil med: ”Sugamigelektroniskt”.

Lethem tecknar ett varmt och kärleksfullt porträtt av ”lyteskomikern” Lionel. ”Moderlös i Brooklyn” har blivit en spännande, annorlunda och personlig kriminalroman men framför allt en lovsång till det personliga, annorlunda och udda.

Bengt Eriksson
Publicerat i BTJ:s AV-häfte 2001

Det dröjde innan hon kom till Sverige och sen försvann hon igen

Den amerikanska deckarförfattarinnan Carol O´Connells karriär kan verkligen delas in i före och efter. Gränsen går 1994, då hon gav ut sin första deckare om Kathleen Mallory, både specialpolis i New York och en mycket speciell kvinna.

– Innan dess bodde jag i en skokartong i Greenwich Village. Jag målade tavlor och var klichén av den fattiga konstnären. Nu har jag flyttat till min andra våning på övre Manhattan och är författare. Inga bekymmer med pengar utan jag kan ägna ett helt år åt att göra research och skriva en ny deckare. Jag blir fortfarande lika häpen när jag vaknar på morgon.

Carol O´Connell gjorde internationell succé redan med sin debutdeckare. Skrivit hade hon alltid gjort men enbart för byrålådan. Ingen fick läsa.

– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.

Att få den publicerad verkade svårt men var ändå rätt enkelt. Det gick med lite tur. Amerikanska förlag hade slutat att läsa manus som kom direkt från författaren. De ville att bokmanus skulle gå via en agent. Men att få en agent innan man debuterat var ju snudd på omöjligt. I en bok med råd till blivande författare fanns en adress till ett litet engelskt förlag. England är ju mindre så det kanske går lättare där, tänkte O´Connell.

– Boken var gammal, säger hon. Det lilla förlaget hade köpts upp av ett större som i sin tur blivit en del av en förlagskoncern. Utan att jag visste det så hamnade jag på ett stort förlag.

Debutdeckaren, som skulle få den svenska titeln ”Mallorys orakel”, lanserades stort också. Det skickades ut korrektur och ordnades en presskonferens. Carol O´Connell flög från New York till London.

– Alla blev så besvikna när de fick syn på mig. Journalisterna trodde att jag skulle vara som Mallory. Lång och blond med gröna ögon, några år över 20. Men jag är brunett, inte alls så lång och, ja, lite äldre.

På bokmässan i Frankfurt såldes O´Connells debut till förlag i hela Europa. Därefter återvände så att säga boken till New York och gavs ut av ett amerikanskt förlag. Den första Mallory-deckaren kom på svenska 1975. En enda bok – sen var det stopp. Carol O´Connell fortsatte att skriva och böckerna gavs ut i andra länder, men i Sverige skulle det dröja till år 2008 – hela 13 år! – innan ett nytt förlag tog vid och fortsatte att publicera Mallory-deckarna. Varför detta långa uppehåll?

– Nej, jag vet inte. Sånt håller inte jag reda på. Jag skriver bara.

Lite lustigt också att både på den första romanen och de tre som kom i fjol – ”Mannen som ljög”, ”Dödens sköna konst” och ”Stenängeln” (Voltaire Publishing) – finns en omslagsflicka som ska föreställa Mallory. Men hon är äldre på de nya omslagen.

– Det svenska förlaget tyckte kanske att åren hade gått och Mallory måste ha blivit äldre. Det blir hon aldrig. New York förändras omkring henne men Mallory är alltid 25 år. Cirka, för ingen vet exakt när hon föddes.

Hon heter Kathleen – eller Kathy – Mallory. Fast om någon tilltalar henne med förnamnet så fräser hon: ”Mallory.” Inget annat. Inget mer.

– Hon vill hålla distansen till andra människor. Det är inte tillåtet att kalla henne Kathy. Så nära inpå får de inte komma. Mallory gråter inte heller. Hon har slutat att gråta.

I andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.

– Nej, rättar O´Connell, inte psykopat utan sociopat. Nästan men inte riktigt samma människotyp. Bägge känner sig överlägsna, de vet mer och kan bättre. Men när psykopaten är vild och dominerande så är sociopaten tyst och lugn, förvånad över att andra människor är som de är.

Carol O´Connell. Foto: Jerry Bauer

Och jag som trodde att hon var ditt porträtt av New Yorks typiska invånare, den stora stadens idealinvånare. Som Mallory, misstänksam och på vakt, som en katt, måste man vara för att klara sig i New York.

– Jo, det stämmer ju att här finns många sociopater. De fungerar bra i New York.

Det är inte svårt att förstå varför Mallory blivit som hon är. Hon levde som gatubarn i New York. Som 8-åring såg hon sin mamma bli mördad. Som 10-åring haffades hon av en polis, när hon bröt sig in i en Jaguar. Hon adopterades av kommissarie Louis Markowitz, som polisen hette, och hans hustru Helen. De lärde henne bordsskick och att skilja mellan rätt och fel. Det lyckades, nästan.

Den vuxna Mallory stjäl inte pengar – däremot kan hon ”stjäla” information om människor och annat. Hon blev polis som sin fosterfar och specialist på datorer. När Carol O´Connells deckarserie inleds är både Louis och Helen Markowitz döda. Ändå är det som om de lever i böckerna, de fortsätter att leva genom adoptivdottern.

– Det uppskattar jag att du säger, att du känner så när du läser. I min första deckare – den som aldrig kom ut – levde kommissarie Markowitz. Det var omöjligt med två så starka personligheter i samma roman. Han måste dö – ändå ska det kännas som om han lever.

– Mallory är en modern kvinna. Hon har både det manliga och det kvinnliga i sig. Det har vi alla men det är tydligare hos Mallory. Många tror att barn blir som de blir, oberoende av hur föräldrarna är. Jag tror att föräldrar – båda föräldrarna – påverkar sina barn mer än vi anar.

Mallory-deckarna har dessutom en annan huvudperson: miljön. Kvarter för kvarter, gata för gata och hus för hus porträtteras Manhattan, New York. Autentiska hus och kvarter, som går att hitta i New York?

– Inte husen, det vågar man inte. Miljöerna är realistiska men fiktiva. New York har så många olika sorters delar och människor att allt inte går att skildra på en gång. Man får lägga pussel, en bit i taget. Jag vill också visa hur staden förändrats, låta nutiden möta sin historia.

Carol O´Connell berättar om den New York-miljö där hon gör research inför sin tionde Mallory-deckare. Endast fyra titlar finns på svenska så det kan tyckas långt dit. Men eftersom förlaget Voltaire lovat att ge ut – minst – tre titlar per år kan vi snart vara där…

– The Ramble är en ökänd del av Central Park. Tidigare vågade ingen gå dit och enligt ryktet ska det fortfarande vara en farlig plats med uteliggare och drogmissbrukare. Ingen ville följa med mig så jag fick gå ensam. Den första jag mötte var en gammal kvinna med shoppingvagn och sen kom flera barnfamiljer. I boken ska The Ramble förekomma som det var förr och som det är nu.

Bengt Eriksson
Publicerat i Femina 2008

Utgivet på svenska

Mallorys orakel (1995)
Judasbarn (1999)
Mannen som ljög (2008)
Dödens sköna konst (2008)
Ängel av sten (2008)
Blues för Louisa (2009)

Utgivet i USA

Med NYPD Det. Kathy Mallory
Mallory’s Oracle (1994)
The Man Who Cast Two Shadows (1996)
Stone Angel (1998)
Shell Game (2000)
Crime School (2002)
Dead Famous (2004)
Winter House (2005)
Find Me (2007)
The Chalk Girl (2012)
It Happens In The Dark (2013)
Blind Sight (2016)

Standalone
The Judas Child (1998)
Bone by Bone (2009)

Tvillingdetektiverna Petrini på nytt äventyr

Mårten Sandén
Petrinideckarna
Trollkarlarna
(Rabén & Sjögren)

Oj, en ny Petrinideckare! Den var efterlängtad, för det känns längesen. Men det är faktiskt, upptäcker jag, bara de senaste åren som Mårten Sandén hoppat över ett och annat skrivarår i sin ungdomsdeckarserie med samlingsnamnet Petrinideckarna.

Den första titeln gavs ut 1999 och sen dess har det – nästan – kommit en ny bok per år. Trollkarlarna, nytillskottet för i år, alltså jubileumsåret 2019, är den artonde titeln i serien.

Sitt namn fick Petrinideckarna dels efter tvillingarna Petra och Peter Petrini, nu väl 13 år, som med kompisen Lucy är de unga detektiverna, och dels efter Tvillingdetektiverna, den ännu längre serien med ungdomsdeckare som författarpseudonymen Sivar Ahlrud skrev från mitten av 1940- och in på 70-talet.

Som ung läste Mårten Sandén, berättade han i en intervju, såväl Tvillingdetektiverna som andra ungdomsdeckare, främst Femböckerna av Enid Blyton och Osynliga klubben av Gunnel Linde. Han började skriva Petrinideckarna för att han tyckte det var kul att ”försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare”.

Man kunde säga att han byggt en litterär bro mellan så kallat ”finare” ungdomsdeckare, till exempel Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren, och så kallat ”dåliga”, som de snabbproducerade Tvillingdetektiverna.

Vilket Sandén kommenterade i intervjun: ”Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla. Ivar Ahlstedt (ena halvan av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage – med autentiska miljöer – om Stockholm på 50-talet.”

Miljön för Petrinideckarna är oftast Lund. Med omnejd, kan tilläggas. Familjen Petrini flyttade till Lund från New York, där Petra och Peter föddes. En titel i serien gjorde en avstickare dit, en annan utspelar sig i Stockholm (omslaget med tvillingarna Petrini i tunnelbanan är en hommage till Tvillingdetektiverna) och några gånger sker det spännande ute på Österlen.

Bäst blir Petrinideckarna, tycker jag och tydligen fler med mig, när miljön består av Lunds så autentiska gator, platser och hus att turistbyrån ordnat stadsvandringar. Den nya boken ”Trollkarlarna” börjar i Lund, utanför Gleerups bokhandel vid Stortorget, för att fortsätta i en fiktiv konsthall någonstans bortåt Österlen mellan de likaså fiktiva slotten Tornåsa och Mörkafors. (Bägge förekom i en tidigare Petrinideckare.)

Familjen Petrini är väl kanske inte så speciellt annorlunda idag, låt säga att familjen är modern. Nu har pappa åkt på jobbresa till Botswana och mamma Leah jobbar för fullt med att iordningställa den utställning som ska inviga Jan-Olof Wallers nystartade konsthall där ute på Österlen.

Även Rebecka, storasyster i Petrinifamiljen, och kollegan Omar kommer hit från USA för att se till att Wallers konsthall får ett pålitligt säkerhetssystem.

Det börjar med att Hemliga ögat, som Petra, Peter och Lucy kallar sig när de blir detektiver, upptäcker ficktjuveri på stan i Lund. Främst är det förstås Petra, som lägger märke till det. Hon är mest – ja, ständigt – intresserad av att vara detektiv, också mest våghalsig och smart.

Spåren leder till Enigma, en grupp trollkarlar. Enigma uppträder på företagsfester och efter föreställningarna är det något som har försvunnit från företaget, det trollas bort lika med stjäls. Men hur bär de kombinerade trollkarlarna/tjuvarna sig åt? Så engageras Enigma för en trolleriföreställning på Wallers konsthall…

Med i utredandet finns som vanligt också kriminalkommissarien Olle. Ju fler deckargåtor som Hemliga ögat hjälpt till med desto bättre vänner har den unga privatdetektivbyrån blivit med honom. ”Trollkarlarna” är ett både efterlängtat och välkommet nytt bidrag till Petrinideckarna.

Som alltid välskrivet och välberättat, underhållande, rätt mysigt och lite spännande, men inte den mest kluriga och fyndiga titeln i serien.

Mårten Sandén fortsätter att balansera mellan och förena Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna, Astrid Lindgren och Sivar Ahlrud. Det gör han bra, varje gång. Så bra att jag gärna ser och läser ännu en ny Petrinideckare redan nästa år, mycket gärna hemma i Lund.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 2)

Belinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel Karlssons gästrecension: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte – och sista – deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (längs den karga kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Också den här gången förekommer anonyma brev och en arkeologisk ”stenring”, det hittas också benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action så att personer/människor får tid att leva. Det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Jane Harper: En förlorad man (Forum)
Ur Samuel Karlssons rec: Ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en nagelbitare utan överdrivna våldsskildringar. Bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Ilaria Tuti: Blommor över helvetet (Bazar)
”En legend vilade över den där platsen.” Så inleder italienskan Tuti sin debutdeckare. Miljö: den lilla byn Traveni längst upp i norr där Italien möter Österrike mellan alperna. Nutid men med en bakgrundshistoria om en skola eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form. En man hittas död utomhus, naken och saknar ögon. Det är  början på den mordhistoria som Teresa Battaglia, kommissarie och profilerare, 60 år och diabetiker, överviktigt och otrevlig, ska lösa med sin nye medhjälpare, inspektör Massimo Marini. Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen.

Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Deckarloggs red.

 

Tvillingdetektiverna i Lund

Ska just idag ställa mig och skriva om ”Trollkarlarna”, årets nya titel i Mårten Sandéns ungdomsserie ”Petrinideckarna”, för Opsis Barnkultur.

Syskonen Petra och Peter Petrini samt deras kompis Lucy, ungdomsprivatdetektiver i mestadels Lund, har jag följt  sen starten. Det är arton titlar sen. ”Gömstället”, första titeln i serien, kom för tjugo sen, 1999.

Vad jag tycker om den nya och senaste får ni läsa i Opsis (eller här på deckarloggen) nån gång framöver). Men omskrivandet/recenserande av den nya Petrinideckaren fick mig att ta fram följande intervju jag gjorde med Mårten Sandén för… ja, längesen det också nu.

***

Mårten Sandén är i Stockholm några dagar i veckan. Där har han sitt ena jobb: han gör låtar (helst country men oftast pop) tillsammans med olika låtskrivarkolleger. På skiva kan låtarna höras med bland andra Jivin´ Jake, Wizex, Joyride, Charlotte Nilsson och Alcazar.

Sitt andra jobb sköter Mårten Sandén under resorna tur och retur mellan Lund och Stockholm: han skriver ungdomsdeckare med tvillingarna Peter och Petra Petrini som problemlösare. Den första, ”Gömstället”, kom 1999 och har sålt cirka 25 000 exemplar. Nu i våras kom den senaste och sjätte, som heter ”Skatan”.

– Resan tar fyra timmar. Lika länge räcker batteriet i datorn. Det har passat mig bra att skriva på tåget.

Att de unga detektiverna är tvillingar och att bokserien försetts med vinjetten ”Petrinideckarna” får en att ana varifrån inspirationen kan ha kommit. Jodå, det stämmer.

– Som barn läste jag, intygar Mårten, Osynliga klubben av Gunnel Linde, Femböckerna av Enid Blyton och förstås Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Och som författare är det kul att försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare.

Oavsett om de skrivs för äldre eller yngre så brukar serieromaner – alltså en serie böcker där samma personer och miljöer återkommer – vara lika älskade av läsarna som  hatade av kritikerna.

Mårten Sandén. Foto: Christian Saltas.

– Några av de här böckerna skrevs säkert väldigt fort. Men de är skrivna med gott humör och mycket humor. Och både Femböckerna och särskilt Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla.

– Ivar Ahlstedt (hälften av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Böckerna om Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage om Stockholm på 50-talet. Miljöerna var autentiska. Man kan fortfarande promenera i Stockholm med böckerna som guide.

– Det finns många fördelar med att skriva serieböcker. Man kan utveckla personerna och bygga upp en värld under loppet av några böcker.

Också Mårten Sandéns ungdomsdeckare utspelar sig i autentiska miljöer. I böckerna finns dessutom en karta över Lund där läsarna till exempel kan se var tvillingarna Peter och Petra bor (på Lilla Fiskargatan).

– Jag vet att läsarna vill kontrollera mig. Stämmer det som jag skriver? Det där fönstret, kan man verkligen se det därifrån?

–  Turistbyrån har faktiskt ordnat stadsvandringar. Någon museiperson går runt med en grupp barn, visar  bokmiljöerna och väver in lite av Lunds historia.

Något som skiljer Petrinideckarna från sina föregångare Tvillingdetektiverna är att Peter och Petra blir äldre. Det sägs inte rätt ut i böckerna, men visst kommer de upp i högre skolklasser och blir intresserade av ”vuxnare” saker (som kärlek)?

– Nja, i så fall är det omedvetet. Tvillingarna var i tolvårsåldern när jag började skriva om dem och de får inte bli för gamla. För jag vill fortsätta att skriva om dem.

– Men samtidigt… Har du läst John Updikes böcker om Haren? Han har skrivit fyra böcker om samma människa – på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Att följa en person under så många år är fascinerande.

Mellan raderna kan också anas att Peter och Petra, som på omslagen har svart och lockigt hår, nog inte ser ut riktigt som alla lundabor. Själv gissade jag på afro-amerikaner eller en latin-blandning. Men det var fel.

– De kan ha lite indianblod i sig. Men de är judisk-italienska till största delen. Jag har ju alltid bott i Lund så jag tyckte det var spännande att låta några komma hit utifrån och uppleva staden med nya ögon.

– Peter och Petra kommer från New York som ju är en smältdegel av olika sorters människor. Precis som Sverige börjat bli. Tack och lov!

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2004

Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

Karin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Ragnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Vilken upptakt och inledning, direkt in i handlingen!

Ska inte recensera den här nu, för boken anlände precis med Post Nord-turen (som förresten – äntligen! – ändrats till förmiddagsutdelning igen).

Men jag öppnade genast paketet och slog upp Stephen Kings nya thriller eller spänningsroman, så får den väl kallas, ”Institutet” (Albert Bonniers). Och häpnade lite..

Vilken utmärkt inledning på en (spännings)roman – ingen såndär onödig prolog heller utan inlednigen fungerar både som prolog eller upptakt och för samtidigt läsaren rätt in i handlingen.

Ett flygplan ska avgå från Tampa till New York då en representant för flygbolaget Delta kommer in och frågar det fullsatta planet om någon passagerare kan tänka sig att avstå just denna flygresa för att istället flyga morgonen därpå. En federal agent måste nämligen åka med planet.

Till den som godtar detta erbjuder flygbolaget…

Nej, jag ska inte referera det men budet höjs allt eftersom – ingen vill nämligen skjuta upp resan. Detta – ja, detta enkla – skildrar Stephen  King så effektivt och spännande, så skönlitterärt virtuost att jag just häpnar.

Hade kunnat bli en hur tråkig upptakt som helst med en annan författarens skrivhänder. Men King, han kan berätta, han skulle kunna få – om den fortfarande fanns – telefonkatalogen att bli en spännande thriller och skräckhistoria.

Dessutom, den största eloge till översättaren John-Henri Holmberg som lyckats bevara Stephen Kings amerikanskt spretiga skrivsätt, överföra det till svenska så det fungerar berättäraktigt också i översättningen, lite yvigt men inte överdrivet spretigt (som det så lätt kan bli vid översättning från amerikanska till svenska).

Och som om det inte räckte med att ha lyckats utföra detta så undviker Holmberg dessutom alla  onödiga kommatecken som andra svenska författare/översättare numera gödslar sina meningen med och som stoppar varje handling.

Bengt Eriksson