Johanna Hedman
Trion
(Norstedts)
Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?
Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.
Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!
Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).
Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.
Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.
Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.
När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.
August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.
Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte
Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.
Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.
Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.
Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.
Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.
Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.
Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.
Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.
Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.
– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.
I andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.
Som ung läste Mårten Sandén, berättade han i en intervju, såväl Tvillingdetektiverna som andra ungdomsdeckare, främst Femböckerna av Enid Blyton och Osynliga klubben av Gunnel Linde. Han började skriva Petrinideckarna för att han tyckte det var kul att ”försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare”.
Deckarlogg 