Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggfredag: Berättelser om invandring till USA:s mest amerikanska musik

No-No Boy

1975

(Smithsonian Folkways)

No-No Boy, egentligen Julian Saporiti, är ”Asian American”. Med albumet ”1975” anknyter han både till sin asistisk-amerikanska uppväxt och gör nedslag i historien om asiater i USA (japaner, vietnameser, kineser).

Äh, jag uttrycker mig så dåligt att jag citerar No-No Boy istället: “This album can be a history book or an early 21st-century diary. To me, it’s a travelogue and family album, straddling borders, some imagined, some physical and darkly drawn.”

Detta skildrar han med USA:s mest amerikanska musik: Woody Guthrie-lika folkprotestsånger och Nashville-country. Samtidigt som han bryter mot de amerikanska traditionerna genom att blanda in elektronik och indie-rock. Han spelar klirrande ljus elgitarr och sjunger med ljusaste bluegrassröst (ibland dock brusten).

Förstaspåret St. Denis or Bangkok, From A Hotel Balcony och alltså hela albumet inleds med hans vietnamesiska mamma, Jacqueline Saporiti, som pratar på bred amerikanska och fransk-vietnamesisk creole.

Sen följer en melodisk folkrocklåt där No-No Boy skildrar hur det kunde vara att växa upp i södra USA, då asiastisk mat fortfarande var något främmande för amerikaner.

Just det melodiska kännetecknar hans musik, här finns en rad låtar med melodier som genast klistrar i öronen, ballader som än går åt rock, än åt country. Och som kontrasterar mot texterna.

No-No Boy eller Julian Saporiti

I Gimme Chills skildrar han till exempel vad USA haft för sig i Filippinerna, och i en duett med Emilia Halvorsen, Pilgrims, tecknas ett sångporträtt av San Franciscos och New Yorks kinesiska samhällen.

Honouliuli (också med Halvorsen) är hawaiimusikalisk, Tell Hanoi I Love Her har calypsokänsla och Khmerica är ännu en rockballad.

Fast min favorit, och nog också den objektivt hört bästa låten, blir The Best Good Damn Band In Wyoming. Här berättas historien om ett jazzband från Wyoming, av alla ställen, under andra världskriget: ett band som bildades i ett av de koncentrationsläger där USA placerade sina japanska invånare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

New York på Charles Dickens tid

Lyndsay Faye skriver historisk krimi om – ja, det kan t o m kännas som om hon skriver från – New York vid mitten av 1800-talet. Hur mycket är sant i hennes romaner? ”Allt”, menar Faye. Eller åtminstone: ”Nästan allt.”

I ”New Yorks gudar” (2012) – hennes första historiska krimi om de bebyggda södra delarna av Manhattan med vissa utflykter till landsbygden och den stora skogen ovanför – var året 1845. Uppföljaren eller snarare fortsättningen ”Tiga är guld (2014; bägge utgivna av Norstedts och översatta av Jessica Hallén) startar den 14 februari 1846.

Huvudpersonen heter fortfarande Timothy Wilde, så kallad ”kopparstjärna” med nummer 107 i New Yorks första poliskår. Ett New York – eller Manhattan – som då alltså var en liten stad jämfört med idag och där ordet fattigdom inte räcker till för att beskriva livsvillkoren. Där rådde så stor nöd och misär att Lyndsay Fayes skildringar av Manhattan, New York både av andra och mig har jämförts med Charles Dickens berättelser om/från 1800-talets London.

Det är rätt men ändå inte riktigt rätt. För innan dess var Sir Arthur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och doktor John Watson. Romanförfattaren Lindsay Faye debuterade med Sherlock Holmes-pastischen ”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson (2009).

Lyndsay Faye Fotograf Melinda Caric

Lyndsay Faye. Foto: Melinda Caric.

”Det var pappa”, skriver hon i vår mejlkonversation. ”Han introducerade mig för Sherlock Holmes-böckerna när jag hade läst ut alla barndeckare. Då var jag ungefär 10 år. Jag är en av de där udda människorna som började läsa Sherlock Holmes och aldrig kunde sluta. Jag älskar personerna, atmosfären och inte minst det kristallklara och briljant effektiva språket.”

Och sen flyttade du över ditt intresse för historisk krimi till New York?

”Ja, för jag bor här.” (Närmare bestämt sen 2006 då Lyndsay Faye flyttade till New York för att söka arbete som skådespelerska.)

”Jag var ju Sherlockian sen länge och att imitera en av alla tiders största deckarförfattare var en fantastisk träning i att skriva en bra thriller. Däremot hade jag ingen kunskap om Jack the Ripper, som min Sherlock Holmes-bok handlar om, så det gav mig också möjligheten att lära mig att göra grundlig historisk research.”

”New York Police Departement är legendariska på det sättet att det har gjorts så många berättelser om dem: Hollywood-filmer, TV-serier och kriminalromaner. Många som aldrig varit i New York tittar på TV-serier om New York-polisen. Men jag hade aldrig sett eller läst en berättelse från dag ett – om den allra första polisen i New York. Jag ville lära mig hur en sådan beryktad – och ökänd – poliskår hade uppstått. Så jag började skriva New York-polisens historia från allra första början.”

untitled

Du skildrar något helt annat än dagens Manhattan: en stad som är så liten att den snarare var en plats där människor samlats, en liten stad men med många fattiga invånare. Hur autentisk är din skildring av Manhattan i mitten av 1800-talet.

”Manhattan var absolut en stad redan på den tiden som jag skriver om – bara en mindre stad. Ovanför, säg, 30:e gatan fanns endast landsbygd och små byar men den södra spetsen var en blomstrande stad med stark sjöfartsekonomi, aktiemarknad, banker, industrier och så vidare.”

”Beskrivningen av tiden och staden är så exakt och noggrann som jag förmår. Jag läser dagstidningar från hela det året som jag ska skriva om. Jag studerar ett stort antal dagböcker, politiska skrifter och polisprotokoll. När jag beskriver gator, dagliga händelser och ljud så har jag hämtat allt från dåtida rapporter om livet på Manhattan.”

”Förresten, det finns många, många fattiga människor också i dagens New York.”

Vad du säger är alltså att du skriver helt – eller nästan helt – autentiska polisromaner om Manhattan, New York i mitten av 1800-talet? Allt som händer inte bara kunde ha hänt utan har verkligen hänt…

”Som jag nämner i böckernas historiska efterord så har det allra mesta som händer i böckerna också hänt i verkligheten. Berättelsen om Eliza Rafferty och hennes barn i New Yorks gudar är en sann historia, liksom historien om de fria svarta syskonens försök att undkomma slavfångare genom att bege sig till New York. Det enda jag gjorde var att byta ut de bägge systrarna mot två bröder.”

Lyndsay Faye Tiga är guld

I din nya roman Tiga är guld kommer mrs Lucy Adams till kopparstjärnan Timothy Wilde och anmäler att hennes syster och son är försvunna. De har – liksom i filmen ”12 Years a Slave”, baserad på Solomon Northups självbiografi – kidnappats av slavfångare.

Hur känt är detta – i och utanför USA, t ex i Sverige? Att sydstaterna hade svarta slavar – ja, det vet alla. Men att det under samma tid fanns fria svarta – ”free negro”, ”free black” eller ”free people of color” – i nordstaterna?

”I USA är alla medvetna om detta – att afrikan-amerikanerna levde som fria människor i nord men var slavar i syd. Det amerikanska inbördeskriget startade på grund av just detta. I tiden före inbördeskriget fanns något som kallades ”The Underground Railroad”: ett nätverk med hemliga vägar och säkra hus för att smuggla befriade slavar från syd till säkerheten i de fria staterna i nord och – ännu säkrare – till Kanada.”

Dagens USA beskrivs – åtminstone i Sverige – som en smältdegel där olika sorters människor lever tillsammans eller åtminstone sida vid sida. Dina romaner visar istället på alla de motsättningar som tydligen fanns i 1800-talets New York. Svarta må leva som ”free black people” men de behandlas ändå inte som jämlikar, inte som vita människor. Det finns också religionsmotsättningar bland den vita befolkningen. Inte ens irländare som nyligen anlänt till Amerika accepteras av andra generationens irländare, riktiga amerikaner fast med irländskt ursprung. När började Amerika/USA bli en smältdegel?

“Det här är en lika fascinerande som bra fråga med svaret: Amerika är inte en smältdegel, inte heller idag. Amerika är en blandsallad. Vi är fortfarande rasister gentemot svarta (se bara den senaste Donald Sterling-skandalen), och nu har vi blivit rasistiska också mot muslimer (efter 9/11) och mexikaner (eftersom de invandrar illegalt över gränsen till vårt land) och en mängd andra folk.”

(Donald Sterling, ägare av basketklubben Los Angeles Clippers, har de senaste åren gjort flera rasistiska uttalanden om svarta, både basketspelare och andra.)

“Lever alla sorters människor sida vid sida i USA? Ja, det gör de. Och på platser som New York City kan de leva mycket lyckligt ihop. Men i andra delar av landet, även i storstäder, är människors fördomar mot varandra ett mycket stort problem.”

”Och ja, vita människors fördomar mot andra vita människor är en väsentlig del av 1800-talets amerikanska historia. De nybyggare – pilgrimerna – som först slog sig ner i Amerika (och stal landet från indianerna) var protestanter som flydde hit, eftersom de i Europa hade blivit förföljda av katolikerna. Det är anledningen till att de religiösa motsättningarna fått en så stor plats i mina romaner – och i den amerikanska historien.”

Din polishjälte då, Timothy Wilde, som har större känsla för rättvisa och hur en polis bör vara än andra kopparstjärnor. Hur autentisk är han? Kunde han ha funnits eller fanns han t o m?

”Det hoppas jag verkligen, eller så har jag gjort ett dåligt jobb! Han är en fiktiv person men jag har försökt att få honom att bli så verklig som möjligt. Dessutom är romanernas polischef, George Washington Matsell, inte ett påhitt av mig utan han var – också i verkligheten – New York Police Departments första chef, en position som han hade under många år.

”George Washington Matsell skrev en ordbok med kriminell slang och jag har använt mig av den för att få dialogerna mer autentiska. Genom att studera hans liv har jag lärt mig mycket om tidigt polisarbete.”

Till sist: Du är medlem i något som kallas Baker Street Babes, vad är det?

”The Baker Street Babes är en podcast där elva kvinnor pratar om Sherlock Holmes! Det kan handla om författare, skådespelare, olika arrangemang som är på gång, allt som vi får lust att prata om. Vi har hela 40 000 följare på tumblr och twitter och vi älskar att chatta om vår favoritdetektiv!”

Att läsa:

”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson” (utgiven 2009, inte översatt till svenska men finns i pocket på engelska)

”New Yorks gudar” (2012) och ”Tiga är guld” (2014, bägge utgivna av Norstedts i översättning av Jessica Hallén)

 (Publicerat under vinjetten ”Veckans Krimi” i Arbetet 2014)

PS. På engelska, inte svenska, finns också en tredje del i polisserien om 1800-talets New York, ”The Fatal Flame” (2015)

Om du vill läsa mer om Lyndsey Faye och övriga böcker hon skrivit: LÄNK till hennes hemsida.

Deckarloggfredag: Izzy och hans dotter, Philomène och hennes pappa

Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.

Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:

Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.

Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:

 ”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.

Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk  efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.

Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.

Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.

Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.

Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.

Bengt Eriksson

Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Men vad är det här, egentligen?

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

Först undrar jag vad det är jag lyssnar på egentligen. Inledningen på boken känns som en sådan där fjantig romantisk komedi med förvecklingar som Meg Ryan var med i på 80-talet. Dessutom beter sig karaktärerna väldigt irriterande.

Jag är beredd att lägga ifrån mig boken. Men ihärdar. Och det var tur för mig. Jag har aldrig tidigare varit med om en bok som byter skepnad så totalt. Och det funkar.

Madeline och Jonathan springer ihop med varandra på ett café på flygplatsen JFK i New York. De tappar allt de har i händerna. I förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra.

Hon är blomsterhandlare i Paris och han restaurangägare i San Francisco. De kan givetvis inte låta bli att luska i den andres telefon och förvecklingarna kan börja.

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men kanske är det en fransk åkomma? Karaktärerna är inte heller speciellt sympatiska. De hittar på en massa dumheter och agerar konstigt.

Men att irritera läsaren är faktiskt ett ganska effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på här näst.

Jag rekommenderar att den som upplever inledningen lika irriterande som jag gjorde har lite tålamod. Boken blir allt mer thrillerbetonad ju längre man läser för att sluta med en fet upptrappning.

Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Och här är det fullt av dem. Det är ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt.

När huvudkaraktären gör det där idiotiska som man som läsare sitter och skriker åt att hon inte borde göra känns det ändå självklart och trovärdigt för den personen.

Uppläsaren Jonas Malmsjö gestaltar historien bra även om jag speedade på tempot lite. Jag kommer hålla utkik efter fler alster av samma författare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.






					

Kriminell amerikansk nutidssociologi

In i Badlands

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

Tillbaka till badlands

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

Sugavmigelektroniskt!

Jonathan Lethem
Moderlös i Brooklyn
Övers: Torkel Franzén
(Replik)

LethemJonathan Lethem är en ny ”kultförfattare” från USA.

Efter flera romaner, där Lethem kombinerar populärgenrer som deckare, western och SF, har han skrivit sin bredaste roman hittills: en mer eller mindre regelrätt kriminalroman. Fast ordet ”mindre” ska betonas också den här gången.

I Brooklyn, New York driver Frank Minna och fyra medarbetare, rekryterade från ett hem för föräldralösa barn, en kombination av hyrbilsfirma, detektivbyrå och gangsterliga. Minna blir mördad och hans fyra medarbetare jagar mördaren samtidigt som de tävlar om vem som ska efterträdda ledaren.

I centrum har Lethem placerat en av de föräldralösa, Lionel Essrog, kallad ”Lyteskomikern”. Lionel lider av Tourettes syndrom, som tar sig uttryck i okontrollerbara ”tics”. Plötsligt bara måste Lionel utropa någonting i stil med: ”Sugamigelektroniskt”.

Lethem tecknar ett varmt och kärleksfullt porträtt av ”lyteskomikern” Lionel. ”Moderlös i Brooklyn” har blivit en spännande, annorlunda och personlig kriminalroman men framför allt en lovsång till det personliga, annorlunda och udda.

Bengt Eriksson
Publicerat i BTJ:s AV-häfte 2001

Det dröjde innan hon kom till Sverige och sen försvann hon igen

Den amerikanska deckarförfattarinnan Carol O´Connells karriär kan verkligen delas in i före och efter. Gränsen går 1994, då hon gav ut sin första deckare om Kathleen Mallory, både specialpolis i New York och en mycket speciell kvinna.

– Innan dess bodde jag i en skokartong i Greenwich Village. Jag målade tavlor och var klichén av den fattiga konstnären. Nu har jag flyttat till min andra våning på övre Manhattan och är författare. Inga bekymmer med pengar utan jag kan ägna ett helt år åt att göra research och skriva en ny deckare. Jag blir fortfarande lika häpen när jag vaknar på morgon.

Carol O´Connell gjorde internationell succé redan med sin debutdeckare. Skrivit hade hon alltid gjort men enbart för byrålådan. Ingen fick läsa.

Carol O Connell Mallory– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.

Att få den publicerad verkade svårt men var ändå rätt enkelt. Det gick med lite tur. Amerikanska förlag hade slutat att läsa manus som kom direkt från författaren. De ville att bokmanus skulle gå via en agent. Men att få en agent innan man debuterat var ju snudd på omöjligt. I en bok med råd till blivande författare fanns en adress till ett litet engelskt förlag. England är ju mindre så det kanske går lättare där, tänkte O´Connell.

– Boken var gammal, säger hon. Det lilla förlaget hade köpts upp av ett större som i sin tur blivit en del av en förlagskoncern. Utan att jag visste det så hamnade jag på ett stort förlag.

Debutdeckaren, som skulle få den svenska titeln ”Mallorys orakel”, lanserades stort också. Det skickades ut korrektur och ordnades en presskonferens. Carol O´Connell flög från New York till London.

– Alla blev så besvikna när de fick syn på mig. Journalisterna trodde att jag skulle vara som Mallory. Lång och blond med gröna ögon, några år över 20. Men jag är brunett, inte alls så lång och, ja, lite äldre.

På bokmässan i Frankfurt såldes O´Connells debut till förlag i hela Europa. Därefter återvände så att säga boken till New York och gavs ut av ett amerikanskt förlag. Den första Mallory-deckaren kom på svenska 1975. En enda bok – sen var det stopp. Carol O´Connell fortsatte att skriva och böckerna gavs ut i andra länder, men i Sverige skulle det dröja till år 2008 – hela 13 år! – innan ett nytt förlag tog vid och fortsatte att publicera Mallory-deckarna. Varför detta långa uppehåll?

– Nej, jag vet inte. Sånt håller inte jag reda på. Jag skriver bara.

Lite lustigt också att både på den första romanen och de tre som kom i fjol – ”Mannen som ljög”, ”Dödens sköna konst” och ”Stenängeln” (Voltaire Publishing) – finns en omslagsflicka som ska föreställa Mallory. Men hon är äldre på de nya omslagen.

– Det svenska förlaget tyckte kanske att åren hade gått och Mallory måste ha blivit äldre. Det blir hon aldrig. New York förändras omkring henne men Mallory är alltid 25 år. Cirka, för ingen vet exakt när hon föddes.

Hon heter Kathleen – eller Kathy – Mallory. Fast om någon tilltalar henne med förnamnet så fräser hon: ”Mallory.” Inget annat. Inget mer.

– Hon vill hålla distansen till andra människor. Det är inte tillåtet att kalla henne Kathy. Så nära inpå får de inte komma. Mallory gråter inte heller. Hon har slutat att gråta.

carol oconnell foto jerry bauerI andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.

– Nej, rättar O´Connell, inte psykopat utan sociopat. Nästan men inte riktigt samma människotyp. Bägge känner sig överlägsna, de vet mer och kan bättre. Men när psykopaten är vild och dominerande så är sociopaten tyst och lugn, förvånad över att andra människor är som de är.

Carol O´Connell. Foto: Jerry Bauer

Och jag som trodde att hon var ditt porträtt av New Yorks typiska invånare, den stora stadens idealinvånare. Som Mallory, misstänksam och på vakt, som en katt, måste man vara för att klara sig i New York.

– Jo, det stämmer ju att här finns många sociopater. De fungerar bra i New York.

Det är inte svårt att förstå varför Mallory blivit som hon är. Hon levde som gatubarn i New York. Som 8-åring såg hon sin mamma bli mördad. Som 10-åring haffades hon av en polis, när hon bröt sig in i en Jaguar. Hon adopterades av kommissarie Louis Markowitz, som polisen hette, och hans hustru Helen. De lärde henne bordsskick och att skilja mellan rätt och fel. Det lyckades, nästan.

Den vuxna Mallory stjäl inte pengar – däremot kan hon ”stjäla” information om människor och annat. Hon blev polis som sin fosterfar och specialist på datorer. När Carol O´Connells deckarserie inleds är både Louis och Helen Markowitz döda. Ändå är det som om de lever i böckerna, de fortsätter att leva genom adoptivdottern.

– Det uppskattar jag att du säger, att du känner så när du läser. I min första deckare – den som aldrig kom ut – levde kommissarie Markowitz. Det var omöjligt med två så starka personligheter i samma roman. Han måste dö – ändå ska det kännas som om han lever.

– Mallory är en modern kvinna. Hon har både det manliga och det kvinnliga i sig. Det har vi alla men det är tydligare hos Mallory. Många tror att barn blir som de blir, oberoende av hur föräldrarna är. Jag tror att föräldrar – båda föräldrarna – påverkar sina barn mer än vi anar.

Mallory-deckarna har dessutom en annan huvudperson: miljön. Kvarter för kvarter, gata för gata och hus för hus porträtteras Manhattan, New York. Autentiska hus och kvarter, som går att hitta i New York?

– Inte husen, det vågar man inte. Miljöerna är realistiska men fiktiva. New York har så många olika sorters delar och människor att allt inte går att skildra på en gång. Man får lägga pussel, en bit i taget. Jag vill också visa hur staden förändrats, låta nutiden möta sin historia.

Carol O´Connell berättar om den New York-miljö där hon gör research inför sin tionde Mallory-deckare. Endast fyra titlar finns på svenska så det kan tyckas långt dit. Men eftersom förlaget Voltaire lovat att ge ut – minst – tre titlar per år kan vi snart vara där…

– The Ramble är en ökänd del av Central Park. Tidigare vågade ingen gå dit och enligt ryktet ska det fortfarande vara en farlig plats med uteliggare och drogmissbrukare. Ingen ville följa med mig så jag fick gå ensam. Den första jag mötte var en gammal kvinna med shoppingvagn och sen kom flera barnfamiljer. I boken ska The Ramble förekomma som det var förr och som det är nu.

Bengt Eriksson
Publicerat i Femina 2008

Utgivet på svenska

Mallorys orakel (1995)
Judasbarn (1999)
Mannen som ljög (2008)
Dödens sköna konst (2008)
Ängel av sten (2008)
Blues för Louisa (2009)

Utgivet i USA

Med NYPD Det. Kathy Mallory
Mallory’s Oracle (1994)
The Man Who Cast Two Shadows (1996)
Stone Angel (1998)
Shell Game (2000)
Crime School (2002)
Dead Famous (2004)
Winter House (2005)
Find Me (2007)
The Chalk Girl (2012)
It Happens In The Dark (2013)
Blind Sight (2016)

Standalone
The Judas Child (1998)
Bone by Bone (2009)

Tvillingdetektiverna Petrini på nytt äventyr

Mårten Sandén
Petrinideckarna
Trollkarlarna
(Rabén & Sjögren)

Oj, en ny Petrinideckare! Den var efterlängtad, för det känns längesen. Men det är faktiskt, upptäcker jag, bara de senaste åren som Mårten Sandén hoppat över ett och annat skrivarår i sin ungdomsdeckarserie med samlingsnamnet Petrinideckarna.

Den första titeln gavs ut 1999 och sen dess har det – nästan – kommit en ny bok per år. Trollkarlarna, nytillskottet för i år, alltså jubileumsåret 2019, är den artonde titeln i serien.

Sitt namn fick Petrinideckarna dels efter tvillingarna Petra och Peter Petrini, nu väl 13 år, som med kompisen Lucy är de unga detektiverna, och dels efter Tvillingdetektiverna, den ännu längre serien med ungdomsdeckare som författarpseudonymen Sivar Ahlrud skrev från mitten av 1940- och in på 70-talet.

Måten Sanden TrollkarlarnaSom ung läste Mårten Sandén, berättade han i en intervju, såväl Tvillingdetektiverna som andra ungdomsdeckare, främst Femböckerna av Enid Blyton och Osynliga klubben av Gunnel Linde. Han började skriva Petrinideckarna för att han tyckte det var kul att ”försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare”.

Man kunde säga att han byggt en litterär bro mellan så kallat ”finare” ungdomsdeckare, till exempel Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren, och så kallat ”dåliga”, som de snabbproducerade Tvillingdetektiverna.

Vilket Sandén kommenterade i intervjun: ”Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla. Ivar Ahlstedt (ena halvan av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage – med autentiska miljöer – om Stockholm på 50-talet.”

Miljön för Petrinideckarna är oftast Lund. Med omnejd, kan tilläggas. Familjen Petrini flyttade till Lund från New York, där Petra och Peter föddes. En titel i serien gjorde en avstickare dit, en annan utspelar sig i Stockholm (omslaget med tvillingarna Petrini i tunnelbanan är en hommage till Tvillingdetektiverna) och några gånger sker det spännande ute på Österlen.

Bäst blir Petrinideckarna, tycker jag och tydligen fler med mig, när miljön består av Lunds så autentiska gator, platser och hus att turistbyrån ordnat stadsvandringar. Den nya boken ”Trollkarlarna” börjar i Lund, utanför Gleerups bokhandel vid Stortorget, för att fortsätta i en fiktiv konsthall någonstans bortåt Österlen mellan de likaså fiktiva slotten Tornåsa och Mörkafors. (Bägge förekom i en tidigare Petrinideckare.)

Familjen Petrini är väl kanske inte så speciellt annorlunda idag, låt säga att familjen är modern. Nu har pappa åkt på jobbresa till Botswana och mamma Leah jobbar för fullt med att iordningställa den utställning som ska inviga Jan-Olof Wallers nystartade konsthall där ute på Österlen.

Även Rebecka, storasyster i Petrinifamiljen, och kollegan Omar kommer hit från USA för att se till att Wallers konsthall får ett pålitligt säkerhetssystem.

Det börjar med att Hemliga ögat, som Petra, Peter och Lucy kallar sig när de blir detektiver, upptäcker ficktjuveri på stan i Lund. Främst är det förstås Petra, som lägger märke till det. Hon är mest – ja, ständigt – intresserad av att vara detektiv, också mest våghalsig och smart.

Spåren leder till Enigma, en grupp trollkarlar. Enigma uppträder på företagsfester och efter föreställningarna är det något som har försvunnit från företaget, det trollas bort lika med stjäls. Men hur bär de kombinerade trollkarlarna/tjuvarna sig åt? Så engageras Enigma för en trolleriföreställning på Wallers konsthall…

Med i utredandet finns som vanligt också kriminalkommissarien Olle. Ju fler deckargåtor som Hemliga ögat hjälpt till med desto bättre vänner har den unga privatdetektivbyrån blivit med honom. ”Trollkarlarna” är ett både efterlängtat och välkommet nytt bidrag till Petrinideckarna.

Som alltid välskrivet och välberättat, underhållande, rätt mysigt och lite spännande, men inte den mest kluriga och fyndiga titeln i serien.

Mårten Sandén fortsätter att balansera mellan och förena Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna, Astrid Lindgren och Sivar Ahlrud. Det gör han bra, varje gång. Så bra att jag gärna ser och läser ännu en ny Petrinideckare redan nästa år, mycket gärna hemma i Lund.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur