Mitt ute i Australiens vildmark

Jane Harper
En förlorad man
Övers: Klara Lindell
(Forum)

Nu har jag i princip sträcklyssnat på Jane Harpers senaste bok ”En förlorad man”. Och den är fruktansvärt bra. Jag gillade ”Hetta” men kom aldrig in i ”Falska vänner” fast i den här boken överträffar författaren sig själv.

Det är ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en riktig nagelbitare utan några överdriva våldsskildringar. Bokens dramaturgi är kanske lite långsam men jag tycker att det är perfekt för den här historien.

Jane HarperDe båda bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Det är uppenbart att han mött en plågsam död under den obarmhärtiga solen.

Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Jag ska villigt erkänna att jag är svag för Australien. När jag var yngre drömde jag om att resa runt som backpacker i det vidsträckta landet. Men jag kom aldrig iväg. Och det ligger kvar som en oförlöst dröm inom mig. Med det sagt så kanske jag är extra mottaglig för den här historien.

Det här är ingen deckare i vanlig mening. Poliserna spelar en obetydlig roll i handlingen. Det är den äldste brodern som försöker ta reda på vad som ligger bakom det mystiska dödsfallet. Men trots det har den många av deckarens kittlande element. Ledtrådar som nystas upp och som gör att läsaren kan försöka lista ut vad som egentligen hänt den döde.

Det finns också en spänning i relationerna i familjen som gör att man sitter som på nålar och det är omöjligt att sluta lyssna. Jag älskar den här kombinationen av spänningsromaner som utspelar sig i en för mig okänd och ogästvänlig men vacker miljö. Det blir som om jag får följa med på en resa till okända platser.

Jag kan också relatera till hur det är att växa upp i en stor familj med många bröder på en bondgård med en sträng pappa. Även om det var i mer rimliga proportioner. Det är kanske inte något som alla uppskattar lika mycket som jag.

Boken rymmer även en puttrande kärlekshistoria som kanske kan tyckas vara lite banal. Men jag gillar det. Jag gillar att det finns lite ljus i mörkret. Uppläsaren Niklas Engdahl gör en helt perfekt inläsning och han är en av mina riktiga favoriter.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), är återkommande recensent på Deckarlogg. Även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”, lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 3)

kvinnan-vid-kanalenSet Mattsson
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider. Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. En man hittas groteskt sminkad, bunden och död i ett resanderum på Väster. Och kriminalöverkonstapel Douglas Palm har ett jobb att göra. En tät och spännande berättelse om ett Malmö som var alldeles nyss. Före tapasställen, krogar och caféer med otaliga sorters latte.

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

EsterOlséni & Hansen
Ett lik i garderoben
(Bokfabriken)

Ester Karlsson (med K) har än en gång blivit inblandad i ett dödsfall som hon givetvis inte rapporterar till polisen utan tänker sköta på egen hand. Ack Ester! Du är en 78-årig samhällsfara! Med friskt humör kastar författarduon in sin hjältinna på ett 80-årskalas på Hjularöds slott och läsaren återknyter bekantskapen med ett antal personer från Esters bostadsrättsförening Lärkan i Lund, när en av gästerna dör. Ester får utlopp för sin rastlösa energi och ja, vi ska ta det där med garderoben bokstavligt.

Sara StridsbergSara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Poetiskt, vackert och vidrigt. Stridsberg skildrar vad alla sorters kriminallitteratur egentligen handlar om: djupast inne, längst ner. Och det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets eviga förbindelse med döden. Huvudpersonen, Kristina, kallad Inni, missbrukare, protistuerad och styckmördad redan innan berättelsen börjar, berättar själv. Vissa meningar och formuleringar är ohyggliga, raka och direkta men ändå poetiska – och samtidigt just ohyggliga och obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Tursten snödrevHelene Tursten
Snödrev
(Massolit)

”Snödrev” är en rakt och raskt berättad historia om ett personligt svek och ett försvinnande som tär på Emblas sinne. Sedan hennes bästa vän Louise försvann för 15 år sedan har hon inte kunnat släppa tanken på det som hände. Hon tar dock resolut tag i saken och pratar med sin chef. Kan det finnas ett samband med den avrättade gangsterbossen och andra personer i hans närhet? Tursten skriver om prydligt tvättade fasader och våldsamheten, fulheten och cynismen strax under. Två sidor av ett mynt som blivit en otäckt vanlig valuta.

Deckarloggs red.

Motsättningar i Kina

Jan-Philipp Sendker
Viskande skuggor
övers: Lisbet Holst
(Forum)

Jan-Philipp Sendker skriver vackert, ja, skönt. Och så stämningsfullt och lågmält med en meditativ atmosfär som smyger på och överväldigar.

SendkerEfter sonens död har Paul Leibowitch, tysk-amerikansk journalist, isolerat sig på en ö utanför Hongkong. Umgås inte med någon, knappt ens sin fästmö (om hon är det?) eller vännen Zhang vid Shenzhenpolisen, en t-baneresa bort till det riktiga Kina.

Eller snarare dagens, moderna Kina, där historiens skuggor dröjer kvar. Motsättningar: buddism, kapitalism och kommunism, traditionell mat, nya köpcentra och bordeller, lugnet och ett jäkla liv!

Genre (enligt omslaget): spänningsroman.

Vad? Ja, här finns också en polishistoria, ett mord sker, vars spänning lågmält vävs in i en underbar ”kinesisk” roman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)

Den vuxne sonen och den åldrande mamman

Det här är ingen recension. En sådan kan ju inte skrivas efter att jag läst ett enda kapitel.

Fast något måste jag skriva. Det var så att jag stod vid datorn och skrev på något helt annat när min hustru kom hem och hade hämtat posten i boxen. Så jag tog en, som jag trodde, kort paus för att öppa dagens post. I ett paket låg Mats Strandbergs nya roman – ja, skräckroman – ”Hemmet”(Norstedts).

Jag menar, jag hade ju inte tid med det här, måste skriva ett par andra texter som jag dessutom är flera dar försenad med, men jag kunde inte låta bli, måste bläddra lite i boken…

HemmetOch så började jag läsa, började läsa i första kapitlet: ”Joel” står det ovanför.

Kapitlet handlar om honom – ja, jag läste vidare, kunde inte sluta direkt – om honom, om Joel och hans mamma. Joel har åkt hem igen, till huset han växte upp i, för att hjälpa sin mamma. Hon är gammal nu – och glömsk. Hon bor ensam (maken, väl Joels pappa, är död) och har blivit så glömsk och förvirrad att hon måste flytta från sitt hus till ”Hemmet”.

Joel hjälper henne med det. I detta första kapitel får läsaren möta Joel och hans mamma, den vuxne sonen och hans förvirrade gamla mamma.

Det är hemskt men också en vacker skildring av… ja, livet. Som det är, som det kan vara, som det kan gå.

Mats Strandberg får skildringen att bli så nära och gripande att man, alltså jag, inte kan låta bli att ta till mig och placera in mig själv, jag och mina föräldrar, men samtidigt alla barn och alla föräldrar, just livet, mitt liv och våra liv, hela livet, i Strandbergs skildring, genast i detta enda, första kapitel.

Mats Strandberg fortsätter att visa vilken skicklig skönlitterär författare han är. Men nu bara måste jag skriva det jag måste skriva, tvinga mig att göra det jag måste och ska.

Men innan dess var jag helt enkelt tvungen att rapportera ovanstående. Detta snabbskrivet rätt ur känslan så ursäkta eventuella korrfel.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson