Fyra gånger kort om deckare och annan krimi

Deckartips 1:

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken; övers: Mia Gahne), som ju är riktigt bra.

Realistisk, trovärdig och spännande – dessutom humoristisk. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister, så Clinton bör veta vad hon berättar om.

Tips 2:

Finlandssvenska författare skriver ofta på just finlandssvenska, blott delvis släkt med svenska. Men inte Nilla Kjellsdotter i sin polisroman ”Flickan i stenparken” (Norstedts).

Däremot – trots intrigen, en nära nog ihjälfrusen tonårsflicka och flera mord – berättar hon med lugn andhämtning, något som jag fått för mig är typiskt för Finlandssverige. Genre: lugnt rys. Utreder gör kriminalpolisen Mija Waldö med flera kvinnliga kolleger i Österbotten.

Tips 3:

Nämnda Louise Penny skriver ju annars en lång serie med kommissarie Armand Gamache från Québec, Kanada. I ”Summan av alla synder” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – det bör vara den tolfte titeln på svenska – tar Gamache sig an att reformera Québecs korrupta polisskola.

Som alltid: mjukt men också realistiskt. Och för varje ny titel får läsaren reda på ännu något mer om den lilla byn Three Pines.

Tips 4:

Farsoten härjar. Stockholm i ruiner. Sverige ligger öde. Kalla det apokalyps och kollaps. En trend inom spänning och krimi: genrer som blandas över gränserna.

Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co) inleder en serie ”dystopiska spänningsromaner”. Människor försöker överleva på olika sätt: en skapar ett parallellt samhälle på en ö, en annan reser med sin son genom Sverige, den tredje skiter i allt för att hämnas.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Opulens

Måbradeckare och annat mysigt och kriminellt

Fick en beställning på en krönika i detta ämne, så Deckarloggs red. skrev en sådan.

Kunde ha blivit en betydligt längre krönika, såååå mycket att skriva om och fundera på, men tidningarnas utrymme bestämde formatet.

***

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, trivseldeckare (som det heter på finlandssvenska), hyggekrimi (som man säger i Danmark) och kosekrim (i Norge). Även comic crime (skrattdeckare?) hör hit och nu förekommer till och med benämningen feelgood-deckare.

Måbradeckare, alltså. Borde inte allt detta vara omöjligt? Hur skulle mord, om än så fiktiva, kunna vara mysiga och trivsamma? Går det att skratta åt mord? Kan mord få läsaren att må bra? Å andra sidan är ju feelgood i sig en märklig beskrivning av litteratur.

Om feelgood tyds ordagrant, inget ont händer i denna roman, allt är glatt och fridfullt, skulle romanen vara omöjlig att både läsa och skriva. Något måste skava, göra ont och smärta till, för att romanen ska bli läsvärd. Att det ordnar upp sig på slutet – en annan sak.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Det sker också i kriminalromaner. Mordgåtan blir löst. Mördaren åker dit. På sista sidan infinner sig åter frid och fröjd. Dessutom är många feelgood-romaner snarare av typen ”feel life”. De skildrar såväl det lilla som det stora i livet, det sköna som det mer smärtsamma.

Precis så skriver mina feelgood-favoriter Anna Fredriksson i trilogin om ”Pensionat Pomona” på Österlen och Frida Skybäck, som i ”Bokskåpets hemlighet” låter gamla brev berätta om andra världskriget och judars flykt över Öresund.  

Vad som hänt i Sverige, blott en gissning, är att feelgood smittat av sig på deckarna så att allt fler författare, främst kvinnor, börjat skriva mjukdeckare. Extra inspiration hämtas ur kriminalhistorien, från brittiska deckardrottningen Agatha Christie (som skrev mjukt och mysigt men inte feelgood) och svenska Maria Lang (mjukt men högst realistiskt).

På senare år har det skrivits svenska mjukdeckare av olika former, ibland flera på samma gång. Det förvånar mig. Inte så längesen som jag längtade efter att den kollektiva polisromanen skulle få konkurrens av privatsnokar och noir också i Sverige. Men inte trodde jag att noir sen skulle följas av feelgood-deckare…

Inget deckarförfattande är svårare än att skriva mjukt och trivsamt. Mord kan inte skämtas och skrattas bort. Det duger inte att skriva cozy – för att plötsligt mörda någon – och sen ha det trivsamt igen. Mord är på allvar. Deckare måste skrivas på allvar.

Några svenska deckarförfattare, fortfarande främst kvinnor, har lyckats bra eller bättre.

Till de pånyttfödda mjukkokta deckarnas pionjärer hör Marianne Cedervall, som efter ett par serier om både moderna häxor och pensionärer på Gotland börjat skriva om prästen Samuel i Dalarna, och Kristina Appelqvist, som skrivit ett par snarlika deckarserier om högskolan i Skövde (och nu också inlett en ny, tredje mjukdeckarserie).

Även Annette Haalands mjukdeckare om ”pastor Viveka” i stockholmsförorten Enskede och duon Christina OlséniMicke Hs/Micke Hansens om den ilskna pensionären i Lund – Ester Karlsson med K – har jag blivit förtjust i.

Fast bäst hittills är Kristina Agnér och Kerstin Bergman, som bägge återupptagit Maria Lang-traditionen. Deras huvudpersoner – Alva i Smålands mörker respektive Iris på Ekerö och i Dalsland – är döttrar till Puck Bure.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

Årets svenska debutant (1) inom deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och hur ska Deckarlogg kunna utse en säger en enda debutant inom deckare och andra krimi när årets debutanter varit så många och så bra? Faktiskt svårt att minnas något år som det varit så svårt = debutanter varit så många.

Till exempel Kerstin Bergman som debuterade mjukt, pussligt och finurligt med ”Oskuld och oleander”. Anna Kurus ”Den första frosten”, ännu en deckare längt upp i norr, var också en stark debut. Fast en låt säga andradebut: först egenutgiven, nu utgiven på nytt. Likaså ”Clara” av Jens Lönnaeus hade definitivt sina styrkor (men även några debutantsvagheter).

Och så vidare.

Du som följt Deckarloggs tidigare funderingar (om 2020 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare och annan krimi) vet att när det funderas så här så är det inte den – till sist – ”vinnande” boken som nämns.

Eller böckerna, författarna och titlarna, vad gäller denna kategori. För Deckarlogg har inte förmått utse en enda vinnare i kategorin bästa svenska deckar- och annan krimidebutant år 2020. Så svårt var det att det måste bli två författare/titlar!

Den ena och första är… Maria Broberg med ”Bakvatten”.

Långt ifrån en, vad det nu skulle vara, ”regelrätt” deckare men noir och spännande så det räcker. Ännu en Norrlandsnoir, som jag nu bestämt mig för att kalla genren för att inte trassla bort mig med och i Väster- och Norrbotten, om människor på den norrländska lands- och glesbygden.

Som det stod i Deckarlogg recension:

”Jag berördes och rördes så jag grät när jag läste ”Bakvatten”. Allt kändes och var så autentiskt, hennes personer blir människor som är så verkliga. Som är. Maria Broberg skildrar det viktigaste i livet: inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig eller att förbli en mänsklig människa när livet attackerar.”

Klicka HÄR och läs hela recensionen.  Och, som du förstått, en ”andra” bästa debutant inom deckare och krimi följer… se Deckarlogg i morgon.

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg