Nordiska deckarpriset Glasnyckeln för bästa kriminalroman i Norden har gått till Christoffer Carlsson. Boken för vilken han prisas, ”Levande och döda” (utgiven 2023), beskrivs av juryn som ”en stämningsfull och tänkvärd deckare om vänskap, ungdom och de där ögonblicken då hela livet förändras”.
Verkligen grattis! Ingen tvekan att Christoffer Carlsson är en de allra främsta krimiförfattarna i Sverige och nu alltså också i hela Norden! Här följer den recension som Deckarlogg skrev av den nordiskt prisade kriminal/spännings/deckarromanen ”Levande och döda”.
Christoffer Carlsson
Levande och döda
(Albert Bonniers)
Med ”Levande och döda” avslutar Christoffer Carlsson sin Hallandstrilogi, som egentligen är en kvintett. Redan i ”Den enögda kaninen” (2011), mitt emellan vuxen- och ungdomsroman, började han att skriva om den del av Halland där han växte upp och skrev sen vidare om samma Hallandstrakter i ”Oktober är den kallaste månaden” (2016), en otäckt verklig – ja, svart – ungdomsnoir.
Det var skisser och förövningar. Christoffer Carlsson la ut hörnstenar till sina kommande romaner i genren noir eller mer precist halländsk glesbygdsnoir: ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och nu alltså ”Levande och döda” (2023). Romanerna hänger ihop som en noir-, deckar- och lågmäld thrillertrilogi men det är inte personerna som återkommer – med något undantag – utan landskapet: de glesbefolkade skogsbygderna nordost om Halmstad.
Noir, förresten. Ordet passar, för Christoffer Carlssons skildringar är noir till både miljöer och personer, möjligheter och omöjligheter, till varje persons öde. Skiftande nyanser av mörker finns i landskapet och dess människor.
Själv kommer han från Tofta, en småort cirka en mil nordost om Halmstad, belägen mitt i den Halland noir-bygd som han reste tillbaks till för att skildra i de tre senaste romanerna (samt de två tidigare nämnda, fast där är miljöerna mer diffusa). I närheten av Tofta ligger Marbäck, en annan småort, som förekom i ”Brinn mig en sol”, och Skavböke, ännu en, som förekommer i ”Levande och döda”.
I fiktionen så som i verkligheten. Nedanför och ovanför Toftasjön, i och kring Simlångsdalen. Där finns de: så små byar i ett så glest landskap. Jag fick, varje gång jag läste en ny roman, från ”Den enögda kaninen” och framåt, googla på namnen och kolla på Googlekartan för att förvissa mig om att ortnamn som Marbäck och Skavböke, Tolarp och Skedala inte är påhittade, men det kunde de väl inte vara, så levande – och döende eller döda – som de skildras.
Det stämde förstås. De fanns. De finns. Christoffer Carlsson skriver om sig och sitt, så måste det vara. Hur nära? Så nära. Jag tror och anar det, att hans romaner är fiktiv realism och realistisk, nära på autentisk fiktion. Det där raset, som sker i Skavböke, där en hel gård försvinner i rasmassorna, kan också det vara autentiskt? Men så läste jag vidare och såg att det hördes en smäll, att raset orsakades av en explosion, av dynamit.
Den händelsen bör alltså vara fiktiv. Men Christoffer själv, traktens författare, kan han vara Sander, helt eller delvis, i den nya romanen? Sander som är på väg bort, som ska bort, som måste bort från Skavböke, efter skolan ska han flytta till Stockholm för att börja studera juridik. Christoffer Carlsson som också skulle därifrån, resa från Tofta till Stockholm för att bli kriminolog och författare. (Eftertanke: Nej, nej, det är han inte. Han är inte han.)
Han fortsätter att skriva som i trio med sig själv: deckarförfattaren, kriminologen och hembygdsskildraren byter av varann vid tangentbordet. Som när den första hörnstenen las i ”Den enögda kaninen” placerar sig ”Levande och döda” mellan vuxen- och ungdomsroman.
Första delen utspelar sig 1999, då är huvudpersonerna unga, på väg ur skolan. Vem ska stanna kvar? Vem ska resa bort? Varför? är en fråga mellan raderna. Andra delen utspelar sig 2022, då är de äldre – de som är kvar, inte enbart kvar i Skavböke utan som i titeln ”Levande och döda”.
Romanens viktigaste huvudpersoner heter Sander Eriksson och Killian Persson, två skolkompisar och kamrater. Utifrån dem skildras dessutom föräldrar och syskon, andra skolkamrater, en – eller alla pojkarnas – förälskelse i en kvinnlig skolkamrat. Jag, som också bor på landsbygd, om än inte i Halland men också här finns skog, små byar med gamla hus, tror och litar på skildringen av friktionen – det betyder missämjan – mellan grannar. Så kan det vara, precis så i glesa bygder och små orter.
Christoffer Carlsson. Foto: Thron Ullberg
1999 sker ett mord i Skavböke. 2022 ska ännu ett mord ske. 1999 sköts utredningen av två kvinnliga poliser från Oskarström: en typiskt bastant poliskvinna, som hette Gerd Pettersson, och en, för att vara polis, alldeles för liten och smal, som hette Siri Bengtsson och var född i Indonesien. 2022 sköts utredningen av Vidar Jörgensson, som även fanns med i den föregående romanen, uppvuxen i trakten och polis i Halmstad (polisstationen i Oskarström har lagts ner).
Det behöver inte påpekas, det är ju alltid eller oftast så i deckare, att morden hör ihop. Inte heller något dåligt deckarpussel som Christoffer Carlsson har konstruerat, även om det tar sina sidor innan romanen blir en polisroman och alla bitar och trådar presenterats och det är möjligt att lägga dem på sina eventuellt rätta platser. Carlsson har ju så mycket annat också att skildra och berätta om: landskapet, som sagt, dess småbyar och människor, det är glest mellan bäggedera.
Om utanförlivet. Livet bortom. Dessa liv, dessa människor, dessa livsmiljöer i vad som var Sverige och fortfarande finns kvar som montrar från en gången tid i vad som är dagens, moderna Sverige. Möjligheter och omöjligheter. Att vilja eller inte vilja. Stanna eller iväg? Drömma? Detta måste vara det viktigaste syftet med Christoffer Carlssons författarskap, både i den nya romanen och genomgående i hela hans litterära produktion: skildringen av de människor och miljöer som finns fast de inte finns.
Som sällan eller aldrig synliggörs, knappt ens observeras. Han må skildra dem robust, kargt och strävt men kärleken finns där, den är märkbar, ja, kännbar; det är en kärlekshandling (kanske också med en aning av dåligt samvete).
”Levande och döda” berättas i en lite hackig, ryckig stil, liksom fundersamt och eftertänksamt, sökande i minnet efter detaljerna. Poetiskt kan det också kallas. Det krävdes några lästa romansidor innan jag tog till mig sättet att skriva men snart började det fungera allt bättre, känslan av realism och autenticitet förmedlas allt mer och allt starkare. Ett skickligt skrivsätt att lura mig som läsare att berättelsen kommer rätt ur verkligheten, ur Christoffer Carlssons egna minnen.
”Kriminalroman” enligt bokomslaget. På försättsbladet anges ”En roman om ett brott”. Det senare stämmer bättre. Ja, det stämmer exakt in i den anda med vilken Sjöwall/Wahlöö myntade denna beskrivning av sin polisromanserie. Frågor: Vilket brott har begåtts? Vilka är brottslingarna?
Bengt Eriksson
Skrivet åt Opulens/Magasinet Konkret
Deckarlogg 
Lämna en kommentar