Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson

Briljant hyllning till pusseldeckaren

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Jag bugar och tackar. Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Det är den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. På ett bra sätt.

Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej på ett förfallet brittiskt gods och du har lagt grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta.

Stuart Turton de-sju-morden-pa-evelyn-hardcastlePå det ensligt belägna lantgodset Blackheath upprepas samma dag dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, då någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne.

Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp.

Jag älskar pusseldeckare och det gör författaren också. I efterordet förklarar han sin förkärlek för Agatha Christie och det finns gott om blinkningar i texten. Men det här är så mycket mer än tédrickande damer på mördarjakt. Den som har svårt att hålla isär olika historier och parallella handlingar lär få gråa hår.

Det är bokens grundstruktur och det krävs att man hänger med i svängarna för att inte tappa bort sig. Det är hjärngympa på hög nivå och som läsare försöker du hela tiden lista ut gåtans lösning.

Men som en tvättäkta pusseldeckare blir du givetvis lurad gång på gång. När svaret till slut presenteras känns det ändå naturligt och självklart. Det har hela tiden funnits där mitt framför ögonen.

Författaren har lyckats förnya genren och tagit den till en ny nivå. Det är bara att gratulera alla deckarfantaster som ännu inte läst boken. En riktig fest är uppdukad på lantgodset Blackheath. Betyg 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Kerstin Ekman, deckarförfattare

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002

Är det för sent, är det för sent

Min första deckarrecension skrev jag för så längesen som 1969. Eller recension och recension, det var nånslags samlingsrecension i Dagens Nyheter av pseudonymen Sivar Ahlruds hela ungdomsserie med Tvillingdeckare. (Mycket fina miljöskildringar från Stockholm!)

Och sen har jag fortsatt att bevaka och recensera deckare, ibland mer och fler, ibland sporadiskt. Så tänkte att jag på Deckarlogg då och då ska lägga ut en ”gammal” recension av en ”gammal” deckare. För blir en roman, deckare eller inte, någonsin gammal – om romanen stått sig, om deckaren fortfarande är bra?

Nej. Bra förblir bra för evigt. Så här följer en äldre recension av en äldre roman, deckare eller inte, med uppmaningen: Glöm inte deckar/litteraturhistorien, läs ibland också en äldre roman/deckare! Eller krimi, så hade jag nog idag kallat romanen…

***

Tim Krabbé
Grottan
Övers: Annika Johansson
(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Tim KrabbeHolländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte. Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman.

”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen”(1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. (Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså verkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, den senare redan då en odåga, blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv. ”Grottan”är en berättelse om livslögner: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod.

Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent.

Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 1996

Deckarloggbäst februari 2020

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utMarianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)
Det lackar mot jul i Mullvalds socken på Gotland. En släktforskare letar spår efter sin gammelmoster, missionären, Dagny. Hon försvann gåtfullt i början av 50-talet och nu vill någon att omständigheterna kring hennes försvinnande ska förbli en hemlighet. Marianne Cedervalls Anki och Tryggve kan givetvis inte låta bli att försöka hjälpa till. Efterforskningarna leder till förödande konsekvenser och historien trappas upp mot en dramatisk final. Boken är en klassisk cosy crime i bästa Agatha Christie-stil. (Ur Samuel Karlssons rec.)

SchirachFerdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)
Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”. Genre: verklig spänning. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt måste de vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat. Mellan raderna finns flera sensmoraler: rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar och att det alltid finns anledningar till att brott begås. Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en ”olycka” och hon ställs inför rätta igen.

Karin Wahlberg de-drabbadeKarin Wahlberg
De drabbade
(W&W)
Kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har flyttat från Oskarshamn till Lund. Resultatet: ett nära möte med staden Lund genom Claes på cykel till polishuset och en ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika som arbetar på kirurgen i Lund. En chefstrateg mördas i ett sommarhus i Dalby. Det är deckargåtan, som trängs med skildringar av sjukvårdens arbetsförhållanden, behandling av cancerpatienter med mera. En polis- och sjukvårdsroman om vår kriminella sjukvård. ”De drabbade” är Sveriges befolkning.

Halliday ut-ur-skuggornaG.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)
Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll, går upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet. Den storväxta, något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får hand om fallet. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans försök att hitta en försvunnen klient. Snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår, flera gånger blir jag överraskad och lurad. En underton av brutalt våld bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet känns det motiverat. Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp så att jag mot slutet kippar efter andan. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist en-giftig-skandalKristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil. Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare. Fyndigt, pussligt och klurigt samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av de återkommande personerna Emma, Helena, Frida med flera. ”En giftig skandal” är Appelqvists bästa deckare hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår. Då och där upphör spänningen att sjuda. tyvärr men blott för ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Nyanserat pussel i Skövde

Nej, varför skulle Deckarloggs redaktörer/recensenter tycka lika?

Följande deckare har tidigare recenserats på Deckarlogg. Men här kommer ännu en recension – med, tror jag, motsatt åsikt.

***

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i de välbekanta omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har just blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren har precis återkommit i tjänst lagom till höstterminsstarten.

Så ett larm sent på natten. En ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet.

denfjardepakten-inb-195x300Varför kommer inte brandkår och ambulans? Vem är han? En politisk aktivist? En banderoll på byggnaden pekar i den riktningen.

Ett fasansfullt felsteg och den unge studenten störtar till sin död medan Emma Waller och Emma Lundgren hjälplösa ser på.

Frågorna hopas och situationen blir inte bättre av att det är något obehagligt på gång i tjänsterum och korridorer. Docenter och professorer tycks bilda en kompakt mur med ett enda syfte. Att få bort Emma Lundgren från rektorsstolen.

Polisen avskriver den unge mannens död som självmord, trots flickvännens och föräldrarnas protester och tvivlet på att polisens slutsats är riktig, har väckts. Skövdes mediehjältinna Frida Åberg börjar ställa allt närgångnare frågor och misstag börjar begås…

I Kristina Appelqvists romaner ställs vardagen bredvid, inte mot, universitetet som är en värld i världen och som självklart också rymmer de vanliga mänskliga baksidorna – egoismen, girigheten och korruptionen – och som därför är ett tacksamt objekt för skildringar av ond bråd död.

Hon hanterar sin sfär kärleksfullt och med lätt och alltmer nyanserad hand.

Den som söker grafiska skildringar av livet på samhällets botten får leta någon annanstans. Hennes böcker hör snarare till Agatha Christie-traditionen med pusslet som metod. För älskare av den genren är ”Den fjärde pakten” absolut att rekommendera.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Den föregående recensionen av ”Den fjärde pakten” kan läsas HÄR.

1600-talets seriemördare

E.T.A. Hoffmann
Fröken Scuderi
övers: Inger Bahson-Rosenborg/Jonas Wessel
(Hatur förlag)

Kortromanen ”Fröken Scuderi” utspelar sig 1680 i Paris, skrevs 1818, kom på svenska senare på 1800-talet och har nu återutgivits på nytt. En kriminalklassiker som föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Fröken ScuderiOch den kan – än idag – läsas med stort nöje.

Här finns de flesta framtida deckaringredienser.

Grundgenren är pusseldeckare fast med inslag av fantastik, humoresk och kärlekshistoria samt en antydan till advokatdeckare. Den åldriga, diktskrivande fröken Scuderi kan vara en protoyp för Miss Marple och Desgrais heter den korkade polisen.

Brottslingen är – alltså redan i början av 1800-talet! – seriemördare och psykopat.

I efterordet har Fenomenet Scuderi placerats in i tiden och genren av den kunnige Dag Hedman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidnngar 2017)

 

 

Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

Hellberg SnöglobenI nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)