Olga Tokarczuk skrev en deckare…

Att få tag på böcker av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är omöjligt för tillfället. Slutsålda hos bokhandlarna och snabbt utlånade på biblioteken, nytryck på gång.

Men… då kommer Sveriges Radio till vår hjälp. Vad som brukar kallas för Olga Tokarczuks deckare (och därför passar bra att ta upp på just Deckarlogg) har blivit inläst som radioföljetong och påpassligt nog nu lagts ut på radions nätsida för (åter)lyssning.

Deckare? Kanhända. Krimi? Definitivt! Sådär som många skönlitterära författare skriver, över gränsen till kriminalgenren.

Lyssna själva! Och hör, inte minst, hur genialt Tokarczuk formulerar sina meningar. Hon fyller, fyller och fyller ännu mer varje mening med innehåll; i och kring den historia hon nu ska berätta.

Fyller med ovidkommande saker, kan tyckas. Men så är det ju inte. Hon fyller varje mening till spränggränsen med liv, för allt hon skriver skildrar livet och världen. Allt mer, tills jag tror att meningarna ska just sprängas sönder och i luften.

Och hon då, som Tokarczuk måste tömma huvet varje gång hon sätter sig att skriva, tömma hjärtat och hela kroppen. Hur orkar hon? Men vilket resultat det blir!

Det är ju Nobelprisklass…

Klicka HÄR och lyssna på…

Del 1. Styr din plog över de dödas ben av nobelpristagaren i litteratur 2018, Olga Tokarczuk. Gunilla Abrahamsson läser.

Styr din plog över de dödas ben är en berättelse som ser ut som en kriminalroman men lika gärna kan läsas som en omvärldsanalys och kritik mot den värld vi lever i där djuren är bihang och människan dess självklara herre.

 

Himlens eller helvetets förgård

Inger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Ända sen 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare, har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar – gång på gång – i hennes romaner.

Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut var osynligt och omärkbart?

Också Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner.

Frimansson De sista rummenMen har det – ja, allt! – någonsin rämnat mer än i hennes nya, så benämns romanen, psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget finns också ett nummer – 314 – där den sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där befinner sig huvudpersonen, som glömt sitt namn men snart ska få det nya namnet Viol.

Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst? Det går ju inte heller att ringa ut! Kan något hemskt ha hänt? Och var finns Adrian och Liv, hennes barn? Deras namn minns hon i alla fall. Och Hans, hennes make. Hans tar väl hand om barnen nu?

Hotellet ekar tomt (när det inte hörs musik från en trasig orgel). Men fler människor – eller ”människor” – finns på hotellet. De kommer fram en efter en: Aina, något slags föreståndare, Ivar, en äldre herre, Daisy, om hon nu heter Daisy, Generalen – eller Gestapomannen – i receptionen och Rut, som Viol känner igen men då hette Rut väl något annat.

Med flera. Samt en hund, en stor hund, en rödhake med ett löv i näbben och något läbbigt, flytande som sprider sig. Nu ska jag absolut inte avslöja mer. Men romanen kunde bli en skrämmande skräckfilm.

Frimansson skriver på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare djupt känd rädsla, som i dödsrädsla. Ska romanen läsas så: som en skildring av människans rädsla – ja, skräck – för döden?

Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan livet och döden, strax efter och strax före. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård. Hur otäck man tycker att romanen är beror säkert på hur stor dödsrädsla man har, inför att man ska dö eller för att bli lämnad ensam kvar. Inger Frimansson skildrar – och mer än så, hon gestaltar – detta på ett alltför nära sätt.

”De sista rummen” är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

 

Jo, Hellbergs patos finns kvar

Björn Hellberg
Likspett
(Lind & Co)

Nja.

Detta ord summerar mina åsikter om Björn Hellbergs tjugofjärde polisroman med Sten Wall i huvudrollen som kommissarie i den snarare mindre än mer fiktiva staden Staden. (Numera väl enbart Laholm, där Hellberg bor.)

”Likspett” – vet du vad det är? det visste inte jag – är ingen dålig deckare och roman. Jo, jag tror man ska benämna den som bäggedera, eftersom personskildringarna är så viktiga för Hellbergs deckarroman(er).

Den här gången handlar det om cyklister och clowner, bland annat.

LikspettBjörn Hellberg fortsätter att spinna kriminalhistorier kring aktuella ämnen. Som omgivningens syn på cyklister och cyklister syn på sin omgivning eller clowner som skrämmer människorna och människors rädsla för clowner.

Ska jag förresten förklara vad ett ”likspett” är – eller vill du att Hellberg förklarar det för dig?

För att vara mer noga så är det medlemmarna i Stadens cykelklubb, Hök heter den, som drabbas av brott. Kan någon cykelhatare ha hetsat upp sig? Dessutom finns samband mellan cykelbrotten och clownerna…

Och en clown mördar, dessutom.

Det är grunden och det är ju viktigt – att Hellberg alltid skriver aktuellt. Fast det viktigaste som jag inte klarar av att förmedla i en recension är hans personskildringar. Att personerna blir människor som lever och att Staden känns som en riktig småstad där storstadskriminalitet sipprar in.

Men – det var det jag menade när jag inledde med ”Nja” – det brukar också finnas något annat, något extra STORT i Hellbergs deckare. Eller brukade…

Ett PATOS, så stort alltså, som lyst som en flammande eld genom romansidorna.

Det är borta nu och det var borta redan när jag recenserade ”Dödsdrycken (också Lind & Co), hans förra, alltså tjugotredje Sten Wall-deckare. Då fick rubriken bli: ”Men vart tog Hellbergs patos vägen?”

Fast när jag läste hans nya så började jag undra om det inte beror mer på mig än han. Är hans patos faktiskt borta? Nej, jag tror inte det. För jag tror Björn Hellberg istället börjat skriva på ett annat sätt. Från och med sin förra deckare blandar han in och delar upp sitt stora patos i själva berättelsen.

Engagemanget finns där hela tiden – i skildringen av varje person = människa. Vilket kanske fungerar och är ännu bättre?

Så en ny summering: ”Likspett” är en bra historia om olika människor i en mindre stad, som alltid hos Björn Hellberg berättad och förmedlad på noggrann, lite gammeldags prosa.

Och, om jag nu ska tala om det, ett likspett är ett redskap som användes förr i tiden för att hitta gravar i marken och inte riskera att begrava personer i så att säga samma grav.

”Likspett”, märklig titel. Hellberg låter det blir ett mordvapen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson