Skvallrigt med en antydan till analys

Johan Erlandsson

Boken om Beck

och Sjöwall Wahlöö

och tiden som for

(Piratförlaget)

En av de värsta synder en recensent kan begå är att vilja att författaren hade skrivit en annan bok än den författaren har skrivit. Men det hjälps inte: jag önskar att Johan Erlandsson hade skrivit en annan bok om Beck, Sjöwall Wahlöö och ”Roman om ett brott”-serien.

För det första, det är en alldeles för tunn bok, dessutom satt i stor stil med stora radavstånd och stora marginaler. Det kunde ha varit typ ett långreportage i ett magasin, inte mer än så.  

Delar av boken, där Erlandsson yt- och lättanalyserar romaner och filmer, är mer intressanta än de delar, där han skriver, ja, skvallrar om både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös privatliv. Som att det dracks = söps. Hade det inte räckt att nämna en gång istället för att göra det så många gånger att det känns som om det upprepas på var och varannan sidan?

Det blir bara skvallrigt – och tragiskt – och bidrar inte med något väsentligt till porträttet av Sjöwall Wahlöö som författare eller till förståelsen av romanserien (eller för den delen filmerna) i vare sig deras eller vår tid.

Så mycket som saknas i det som ändå är en antydan till analys. Jag hade velat ha en ordentlig genomgång av varenda roman och analyser på – observera – djupet också av filmerna. Det är så lätt att slentriantrycka att filmatiseringarna av eller utifrån romaner och personer blev sämre – men det finns ju nyanser till och med i TV-serien. 

Allt är långt ifrån dåligt, vad gäller filmerna/TV-serien, om än allt längre ifrån romanerna.

En diskussion på allvar om romanerna kontra sin tid och den tiden kontra vår tid. Poliserna och andra personer som människor i tiden, kontra poliser och människor i vår tid. En riktigt genomgång av stilistiken, Sjöwalls Wahlöös skönlitterära prosa i förhållande till annan skönlitterär prosa och till journalistikens randande. Genomgång av lärjungar, de som lärde sig av Sjöwall Wahlöö och tog efter, än idag börjar skriva polisromaner i deras stil.

Några författare nämns, men inte den viktigaste, han nämns aldrig, troligen… ursäkta eller ursäkta inte… på grund av okunnighet i Sveriges deckarhistoria. Nämligen K Arne Blom, ingen säger ingen har skrivit så nära Sjöwall Wahlöö som Blom (bortsett från politiken).

En ordentlig genomgång av hur polisromanförfattarna Sjöwall Wahlöö togs emot under sin livstid – och hur de betraktas idag – hade också förtjänat ett långt kapitel, om inte flera.

Att de var kommunister, den andre värre än den första, poängteras däremot. Jo, fast det är ju ett faktum att många läste polisromanerna, böckerna fick läsare som varken då eller nu kan beskrivas som kommunister. Så exakt hur renläriga kommunister var Sjöwall Wahlöö? Graden och sorten av renlärighet och exakt hur satte detta spår i deras tio polisromaner?

Blev någon övertygad kommunist efter att ha läst Sjöwall Wahlöö? Hur många läste romanerna som deckare utan att reflektera över att böckerna ju lär ha varit kommunistisk propaganda? Jag tror nog jag vågar slå fast att Sjöwall Wahlöö måste ha varit rätt usla som propagandister.

Vem ska läsa Johan Erlandssons ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for”? Många vill och lockas göra det, tror jag. Det vill man säkert oavsett om man läst hela ”Roman om ett brott”-serien och/eller sett en radda avsnitt på TV. Eller om man faktiskt knappt vet vilka Sjöwall Wahlöö var och är.

Men det är en sak, att vilja och lockas läsa. En annan fråga är vilka som kommer att vara nöjda efter att ha läst boken. De som jag nämnde sist i förra stycket, tror jag. Ju mindre en läsare vet om Sjöwall Wahlöö, desto bättre. Helst bör man nog inte veta någonting. Då kan det här vara en intressant bok – men knappast annars.  

Fast det kommer väl att skrivas fler böcker om Sjöwall Wahlöö. Hoppas jag… Förresten, en längre artikel jag skrivit om Sjöwall Wahlöö finns på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Bengt Eriksson

Perssons döende alter ego

Ser att Leif G.W. Persson nu också tilldelats brittiska The CWA International Dagger-award för romanen ”Den döende detektiven” (utgiven Sverige 2010).

På samma roman bygger förresten en svensk TV-serie som kommer att börja visas i januari 2018. Så här skrev jag om ”Den döende detektiven” när romanen gavs ut i Sverige.

***

Leif GW Persson
Den döende detektiven
(Albert Bonniers)

Ingen skriver bättre svenska polisromaner än Leif GW Persson! utbrister jag när jag läser första, andra, tredje, fjärde, femte kapitlet i hans nya polisroman ”Den döende detektiven” (Albert Bonniers). Eller som han själv i Sjöwall/Wahlöö-tradition kallar berättelsen: ”en roman om ett brott”.

Men ungefär där, efter 50-60 sidor, börjar berättelsen ändå att sega. Hur bra Persson än skriver – få svenska deckarförfattare håller högre stilistisk nivå – så går det för långsamt, blir för omständligt och utförligt.

layoutKunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.

Lars Martin Johansson, tidigare och återkommande chef för Rikskriminalen, polisen som kan ”se runt hörn”, fast nu är han pensionerad, skulle ha varit på sitt sommarställe i Roslagen men måste åka in till stan för ett möte på banken. På tillbakavägen stannar han vid Stockholms bästa korvkiosk (Günters på Karlbergsvägen) och köper en så kallad zigenare med surkål och senap.

Sätter sig i bilen för att käka – och får en isdubb i nacken. Bildligt. Precis så känns det. Allt blir mörkt. Det är romanens inledning, det är också början till slutet för polisen som kunde se runt hörn. Lyckligtvis har en piketbuss stannat vid samma korvkiosk: snabbt in med Johansson i piketen för transport – blåljus på! – till akuten på Karolinska.

Under sjukhustiden och konvalescensen hemma ägnar sig Johansson åt att lösa ett tyvärr preskriberat brott (en pedofil och mördare har klarat sig undan polis och rättvisa). Alltså det vanliga temat i Leif GW Perssons romaner: om bara poliserna varit lika klyftiga som Persson själv så hade många fler rövare suttit inne.

Trovärdigt berättat, i alla fall tror jag att någon före detta polis á la Johansson/Persson (nog finns här en del självbiografiskt?) med lite hjälp från likaså pensionerade kollegan Jarnebring hade kunnat lösa det här brottet. Johansson lägger, sida för sida, bit för bit, ett pussel där bilden av Yasmine, 9 år, framträder allt mer. Jasmine försvann den 14 juni 1985 på väg mellan sin mamma och pappa, våldtogs och mördades. För 25 år sen och nu är brotten preskriberade, pedofilen, våldtäktsmannen och mördaren går fri.

Bibeln, t om Gamla testamentet, citeras gång på gång i Leif GW Perssons nya roman. ”Öga för öga… (Andra Mosebok, 21:24) står det innan berättelsen ens hunnit börja. Citatet förlängs, varieras och poängteras: ”Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot…” Precis före slutet kommer ett sista citat: ”Visa ingen förskoning…” (Femte Mosebok, 19:21).

Det här är något annat och nytt som tillkommit i ”Den döende detektiven”. Har Leif GW Persson blivit mer reaktionär? Ska romanens ”budskap” verkligen tydas så som jag tyder det: preskriptionstiderna för brott måste avskaffas och lyckas inte polisen få fast brottslingarna så får rättvisa skipas på annat sätt.

Tycker kriminalprofessorn och deckarförfattaren så här, numera? Det är åtminstone den diskussion som både Persson och hans alter ego polisen Johansson för med sig själv(a), romanen igenom. Och därmed också – med läsarna.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010