Att medla eller inte medla, det är frågan

Jenny Rogneby
Medlaren
(Ordfront)

Inte deckare, kriminal- eller spänningsroman utan kriminaldrama. Så karaktäriseras romanen och genren på omslaget. Det säger nåt både om ”Medlaren” och Jenny Rogneby, tror jag.

Hon skriver med hög ton. Men det får man ta. Det är premissen.

Den höga tonen inkluderar tempo och driv. Men också att hon har nåt att säga och förmedla. Hon skriver med ett syfte. Ja, kalla det budskap.

Det gjorde hon redan i serien (fem titlar) om polisen Leona, fast polis på sitt eget sätt. Även ”Medlaren”, som inleder Rognebys nya serie, är både en samhällsroman och ett kriminaldrama; en kriminalroman om och i samhället.

Också förra huvudpersonen Leona hade nog likheter med sin författare (Jenny Rogneby har varit utredare inom polisen) och nya huvudpersonen Angela Lans anar jag att hon kan ha än fler likheter med författaren – till utseende såväl som egenskaper.

Hur Jenny Rogneby ser ut framgår av fotot på bokfliken. Nej, mer än så avslöjar jag inte. Jag tycker att det lite eller faktiskt rätt mycket hör till själva romanen – att som läsare komma underfund med vem och hur Angela är. Hur hon kan ha det i arbetet och livet.

Angela Lans, tidigare polis, är numera medlare. Hon ska driva ett pilotprojekt med medling mellan vuxna. Det är första gången det sker i Sverige (i fiktionen, alltså; i verklighetens Sverige gäller medling fortfarande endast för ungdomar).

Men nu ska Angela hålla i medlingen mellan en vuxen gärningsman och hans offer. Inte vilken gärningsman som helst, inte vilket brott som helst heller. Och först gäller det att Angela får bägge, gärningsman som brottsoffer, att tacka ja till möjligheten att mötas och tala om händelsen. (Förresten, ”händelse” är kanske ett alltför svagt ord?)

Hon beger sig, först, till den så kallade ”sexbunkern” på Norrtäljeanstalten. Där finns Adam, dömd för våldtäkt. Sen måste också våldtäktsoffret, Ylva, gå med på eller tacka ja till (eller hur det uttryckas) medling.

Angela Lans tror på medling, att det kan läka sår för både offer och gärningsman, få dem att gå vidare, deras liv att bli bättre.(Detta har en bakgrund i vad som hände Angelas syster.) Det kanske är meningen att jag ska tycka så här, jag också, känna just såhär, men jag är tveksam.

Hade jag som mobbingoffer velat möta mina mobbare, vara med om en medling, komma dem… vad ska säga… närmare? Kort svar: Aldrig. Men det är jag det, jag personligen. Andra läsare kanske tycker tvärtemot och syftet med kriminaldramat ”Medlaren” bör väl vara just detta – att få läsaren att tänka till och tycka själv?

Det måste ju också vara bland det svåraste, inbillar jag mig, att medla när det gäller våldtäkt. Det grövsta, grovaste enligt min syn att se. Och att skriva om medling mellan en våldtäktsman och våldtäktsoffret måste kräva stort mod och lika stor vilja.

Både för att  konfrontera sig med ämnet, från två håll så att säga, som författare. Men särskilt också när denna författare bestämt sig för att genom våldtäkten utforska kvinnlig sexualitet. Det är det märkligaste och starkaste med Rognebys kriminaldrama – att ämnet inte är svart och vitt, att Angela börjar förstå att inte heller våldtäkten går att förklaras med svart mot vitt, att våldtäkten kan vara något mer och annat än vad den verkade, att det faktiskt inte är säkert vem som är offer och vem som är förövare.

Jag tror det krävs ett jäkla mod och en jäkla vilja att skriva och berätta om detta och att skriva det så här.

Med detta positiva sagt, för Jenny Rognebys vilja och mod kan ingen klaga på, tycker jag ändå att Rogneby är lite väl på det när hon driver det hon driver. Ibland blir ”Medlaren” alltför mycket av budskapsdeckare. Hon vill också skriva och berätta och tycka så mycket – eller låta Angela tycka – att sidorna springer iväg uppåt nära 500.

På en skala mellan intressant och spännande – mer intressant än spännande. Men ändå merläsningslockande. Angela Lans följer jag gärna i ytterligare några romaner. En både intressant och spännande huvudperson, kvinna och människa, som jag gärna hade velat känna också i verkligheten.

Så verklig blir hon för mig. Men romanen och kriminaldramat som helhet? Mer av ett inlägg, debatt och diskussion, än en deckare. Merläsningslockande, som sagt. För jag hoppas och tror att Rogneby kan göra betydligt mer av den här serien om och med Angela Lans.

Bengt Eriksson

Deckarloggextra: Bellman – framförd, gestaltad, iscensatt

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor (Cister Music)
****

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa. Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa” (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I ”Glimmande nymf” (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten.

Men en djävul anas på tungan. Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad”(”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det!

Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås. Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 

Stark svensk deckardebut, nog årets starkaste

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

Det är i trakten av Enköping. En tolvårig flicka försvinner på vägen hem från hästarna i stallet. Hennes cykel hittas ensam vid vägen. Men flickan, Lena, förblir borta. En av de utredande poliserna vid Enköpingspolisen heter Erik Eriksson.

Ovanstående låter ju som vilken deckare och polisroman som helst. Men det är inte Markus Grönholms debutroman.  ”Lelo” är inte vilken polisroman och deckare som helst.

Polisen Erik är hela tiden i centrum – som en annan Erik Winter, höll jag på att skriva. Men nej, inte som en Winter. Som sig själv, en annan människa och polis. Helt annan. Men ändå tänker jag så. Det är förhållandet mellan utredningen, människorna och den utredande polisen jag tänker på.

Erik Eriksson är också en, tja, vanlig kriminalpolis. Inte chef. Med bakgrund i närbelägna Uppsala, dit Erik och utredningen återvänder. Med bakgrund i sig själv. Det är kanske det som får mig att tänka på Winter – att också Eriksson utreder genom sig själv?

Han är butter. Knappast någon muntergök. Snart ska Erik få besked om att han har hjärncancer. Så du ser, ”Lelo” är också, som jag brukar kalla genren, en mansroman vid sidan om eller mitt i deckaren och polisromanen.

En ensamvarg, som tas bort från utredningen men ändå fortsätter att utreda. Känns också igen väl, från hundratals polis- och mansromaner. Ändå är ”Lelo” sin egen polisroman, speciell.

Det beror på Markus Grönholms berättande, sättet att skriva. Poetiskt är fel ord, eventuellt kriminalpoetiskt. Hur han låter folk prata talspråk, hur dialoger studsar, hur korta stycken också studsar mot varann.  Hur han placerar aparta meningar liksom mellan de berättande meningarna.

Bakåtblickande, funderande, kommenterande.

Grönholm skriver i presens också. Svårt att skriva i presens men när någon gör det bra, då fungerar det också verkligt bra. Och det där verkligt ska läsas ordagrant. I ”Lelo” fungerar presens verklig bra.

”Lelo” är en dagligt, timligt livslångsam poetisk berättelse om det otäcka som livet kan vara. Som livet är i romanen. Eriks och övriga inblandade romanpersoners liv. Det känns självupplevt. Fast det behöver det ju inte vara, men det känns så,

Markus Grönholm. Foto: Severus Tenenbaum

Erik Eriksson blir i alla fall allt mer inblandad personligen. Privat och som barn, redan. Jag tycker att Markus Grönholms ”Lelo” är en stark deckardebut, en av årets starkaste faktiskt. Inte bästa men starkaste.

Det beror just på hans språk, på sättet att berätta. Ibland blir det lite för mycket, lite väl ansträngt.  Men jag köper det, det är åkej, att han vill så mycket att han inte riktigt kan styra och kontrollera allt han vill med språket och berättandet.

Vilket, återigen, får mig att tänka på… Jo, Åke Edwardson. Precis så här var det ju när Edwardson debuterade för länge sen – får kolla upp det, så länge sen som 1995 var det han deckardebuterade  med ”Till allt som varit dött”. Också han tog i för mycket. Ja, han tog i ännu mer.

Sen lärde sig Åke Edwardson undan för undan att styra sig själv, att behålla sin egenart men ransonera uttryck och ord. Grönholm skriver inte likadant men också hans vilja är så stor, liksom överstor. Hur det gick för Åke Edwardson vet vi. Hur det ska gå för Markus Grönholm kan man än så länge blott ana.

Jag hoppas och tror. Jo, jag tror det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli  ännu bättre än den lovande och redan starka debuten.

Bengt Eriksson

Många trådar i Göteborg

Anna Ihrén
Maskmakaren
(MiMa)

Också ”Nattvakten” – första titeln i ”Jubileumsserien” – svängde och krängde och var rätt spektakulär dessutom. Men där tyckte jag att Anna Ihrén lyckades knyta ihop trådarna och få till, som jag skrev, ”en ordagrann bladvändare”.

I uppföljaren, ”Maskmakaren”, är det som om intrigen huggits ut med stämjärn, limmats ihop och hålls på plats med en tving. Varken berättelse eller språk flödar.

Eller berättelserna. För nog är det för många trådar? Jag tycker det.

Anna Ighren signerad-maskmakaren-jubileumsserien-del-2Ung affärsman som mördas. Det sker olyckor och sabotage på Göteborgsoperan. Ett par barn rövas bort.

Allt detta ska Ihréns återkommande götebogspoliser Sandra och Dennis – samt den nervösa polischefen Camilla – försöka reda ut och lösa. Vilket inga poliser i hela världen skulle kunna göra med ett så klumpigt polisarbete!

Och den där resan till Indien mot slutet av berättelsen… Kan någon tycka att det svensk-indiska polissamarbetet är trovärdigt?

Många trådar blir det och flera rullas aldrig upp. Det är tråkigt, eftersom det finns något hos deckarförfattaren Anna Ihrén som jag uppskattar och får mig att vilja läsa hennes deckare, en blandning av privatdeckare och polisromaner.

En skrivlust, en vilja att berätta och än mer, en vilja att skildra Göteborg – mer socialt och mänskligt än direkt geografiskt – inför stadens kommande 400-årsjubileum.

Första titeln i serien, alltså ”Nattvakten”, var lovande. Andra titeln, ”Maskmakaren”, blev en besvikelse. Tyvärr. Nog kan Ihrén bättre än så här?

Jag hade bland annat velat ha ett större fokus på själva titeln: maskmakaren på Göteborgsoperan. Den miljön med teatermaskmakarens arbete inför uppsättningen av ”Fantomen på Operan” var det mest intressanta – ja, spännande – för mig i den här deckaren.

Eller hade kunna bli intressant och spännande – men den tråden hänger och dinglar i luften.

Bengt Eriksson

Kriminallitterärt i Skåne (6): Malmö

Kerstin Ivarsson & Johan Andersson, som debuterar med ”Råttan” (Blue Publishing), är heller inga färdiga deckar- och thrillerförfattare.

Men de verkar ha så stor kunskap om dagens nya Malmö, över som under jord, och skildrar detta med så stor vilja, iver och ilska att resultatet blir både spännande och skrämmande.

Råttan-omslag-bildÅ ena sidan den oorganiserade arbetsförmedlingen (med Olof, rent otrolig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, och Alex, alltför nyfiken, bland personalen).

Å motsatt sida den organiserade brottsligheten som följt med i Malmös förändring och anpassat sig till en ny marknad.

Och där emellan finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta: arbete, pengar och framtidshopp.

Vem är ”Råttan”, förresten, som fått ge titeln åt Ivarssons & Anderssons spänningsdebut? Det kan man fundera på medan man läser, finns några alternativ…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(härmed avslutas ”Det kriminallitterära Skåne” för den här gången, samtliga delar ingick i en krönika som publicerats i YA, KB, TA)