Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016

Leif Silbersky och Samuel Rosenbaum

Tom Alandhs dokumentärserie om Leif Silbersky har börjat sändas på SvT. Det slog mig, när jag tittade, att advokaten Silbersky ju talar och pläderar precis som advokaten Rosenbaum.

Alltså som huvudpersonen i hans och Olov Svedelids deckare. Så jag ur mina deckarhyllor tog jag fram några av deras deckare om Samuel Rosenbaum, började blädda och läsa. Kanske ska läsa om hela serien från början?

Följande skrev jag i alla fall om de judiska Rosenbaum-deckarna i andra utgåvan av boken ”Deckarhylllan”…

***

Leif Silbersky
Olov Svedelid
Land: Sverige
Genre: advokatdeckare, romaner om judendom

Samuel Rosenbaum, född 1905, öppnade advokatbyrå i Hamburg 1931 (enligt egen uppgift i ”Målbrott”, 1980). Hans hustru hette Miriam, sonen Daniel. Före Hitler och nazismen var de en lycklig familj; i första hand tyskar, i andra hand judar.

Kristallnatten 1938 togs familjen Rosenbaum av nazisterna och lastades i olika godsfinkor. Miriam och Daniel transporterades till ett koncentrationsläger, Samuel till ett annat. Efter sex år i koncentrationslägret kom Samuel Rosenbaum till Sverige med den första vita Bernadottebussen. Hustrun och sonen dog – avrättades – i lägret.

Rosenbaumhylla

Min Rosenbaum-hylla. Vilken bok ska jag börja med att läsa om?

Rosenbaum är jude och ateist. Han kan inte längre tro på Gud: i koncentrationslägret förlorade han sin tro. Inte ett enda foto har han kvar på hustrun och sonen – allt är borta – men de lever i hans minne. Koncentrationslägret finns också i hans minne, återkommer i hans mardrömmar. Han lider av klaustrofobi, har svårt att besöka häktade klienter i polishusets besöksrum.

Samuel Rosenbaum på Humlegårdsgatan i Stockholm. Han är gammal och trött. Advokatbyrån har han egentligen lagt ner, men den återuppstår i Silberskys/Svedelids böcker. Sin återstående tid ägnar han åt att sitta på KB, Kungliga Biblioteket, och granska byggstenarna i olika filosofers tankesystem: Bergson, Spinoza, Simonez, Schwager… Hos filosoferna söker Rosenbaum svar på frågan: Hur kunde det ofattbara ske?

Leif Silberskys och Olov Svedelids romaner om den judiske advokaten Rosenbaum har lärt mej att judendomen är mycket mer än en religion: en flertusenårig tradition och en samling livsregler; den judiska lagen. Därför händer det att Rosenbaum går i synagogan, trots att han inte längre är religiös. T ex på Jom Kippur (Försoningsdagen).

I ”Straffspark” (1978) besöker Rosenbaum synagogan på Nybrogatan 12 i Stockholm, där nästan hela inredningen kommer från en synagoga i Hamburg. Detta är det enda som finns kvar av alla tyska synagogor före Hitler. Inredningen sändes 1938 som ”bråte” till Sverige och räddades därmed undan nazisternas härjningar.

Silbersky/Svedelid låter Rosenbaum (och i senare böcker hans unga släkting Rhea Moser) göra en nästan systematisk rundtur till olika moderna svenska miljöer.

”Straffspark” handlar om ett allsvenskt fotbollslag, lagets tränare och en blivande proffsspelare. I ”Målbrott” hittas en kvinnlig elev mördad i en skolsal, i ”Dina dagar är räknade” (1982) mördas en gammal man i ett badkar på ett långvårdshem och i ”Narrspel” (1988) mördas en skådespelare på scenen inför publik under generalrepetitionen. ”Svart är dödens färg” (1993) handlar om modebranschen, ”Skrivet i blod” (1994) om skandaltidskriften Spaden, ”Mördaren har inga vänner” (1998) om organiserad brottslighet, ”Den sista lögnen” (2000) om kommunalpolitik och kriminaljournalistik. I den senaste Rosenbaumdeckaren, ”Upplösningen” (2002), beskrivs de följder som en spermadonation kan få.

Silbersky

Se första delen av dokumentärserien om advokaten Leif Silbersky på SvT Play.

Dagens Stockholm, det moderna livet, människorna, alla händelserna, brott och straff, filtreras genom judendomen. Så smått introduceras läsaren i judendomen – en främmande värld, ett främmande tankesätt – och får betrakta världen med nya ögon: Samuel Rosenbaums ögon.

En av de senare Rosenbaumdeckarna förtjänar att nämnas speciellt:

”Den stora tystnaden” (1995), som delvis utspelar sej på och kring Cirkus Scott, är en av de bästa böckerna i hela serien. En ohygglig roman! Tiden är 90-tal, men händelserna har sin grund i Tyskland under andra världskriget, nazismen och koncentrationslägren. Det handlar om miljö och arv. Finns ondskan lagrad i arvsmassan? Går ondska i arv från far till son? Det handlar om historien, som varken får eller kan glömmas, och som aldrig tar slut utan lever vidare från generation till generation.

I den tionde boken, ”Bilden av ett mord” (1986), ringer det på Rosenbaums dörr på Humlegårdsgatan. Det är en ung kvinna, Rhea Moser, 26 år. ”Min mormors far var er bror”, presenterar hon sej. Rhea Moser är alltså släkt med Rosenbaum. Hon kallar honom ”morbror”. Rhea studerar juridik och blir notarie på Rosenbaums nedlagda men inte avregistrerade advokatbyrå – den framtida advokatbyrån Rosenbaum & Moser.

Samuel Rosenbaum är, som sagt, gammal och trött. Faktiskt ända sen den första Rosenbaumdeckaren, ”Sista vittnet” (1977), har i alla fall den här läsaren befarat att Rosenbaum ska avlida innan boken tagit slut. Också somliga böcker visar tecken på rosenbaumsk trötthet; ett visst ointresse, en smula brist på inspiration.

Att i bok efter bok spegla det svenska samhället genom judendomen måste vara svårt, upprepningen ligger nära. Säkert är det därför som de senare Rosenbaum-deckarna blivit mindre judiska och mer av juristdeckare: de utspelar sej till större delen i en rättssal, där Rosenbaum som en äldre och judisk Perry Mason friar den mordåtalade klienten och pekar ut en annan mördare.

När Rhea Moser ringde på dörren och steg in i böckerna så piggade hon upp både Rosenbaum och Silbersky/Svedelid. Men nu har de skrivit fler böcker om paret Rosenbaum-Moser än om den ensamme Rosenbaum. År 2002 bör Samuel Rosenbaum, enligt författarnas födelseattester, fylla nittiosju eller t o m nittioåtta år (födelseåret varierar) och Rhea Moser borde vara över fyrtio år.

Ändå, trots att Silbersky/Svedelid beskriver Rhea som en framgångsrik advokat, låter de henne aldrig bli så riktigt så kunnig och klok att hon klarar av att driva advokatbyrån Rosenbaum & Moser-Enzino (extranamnet tillkom efter giftermålet med svensk-italienaren Paolo Enzino) på egen hand. Oftast eller alltid måste Rosenbaum rycka in i sista sekunden och bistå med den avgörande lilla detaljen som friar klienten. Som Rhea utbrister: ”Han är mästaren och jag bara elever. Kära, älskade mästare morbror Samuel Rosenbaum!”

Med advokat Samuel Rosenbaum har Leif Silbersky och Olov Svedelid skapat en av de mest originella huvudpersonerna och problemlösarna i deckarlitteraturen, både i Sverige och, faktiskt, i hela världen! Rhea Moser, kvinna, judinna och advokat, skulle kunna bli minst lika spännande – om hon fick vara ensam huvudperson.

”Hans sista juridiska föreställning var slutförd!” lyder sista meningen i Den stora tystnaden. Men hotet är inte nytt. Inte heller har vi hört det för sista gången. I ”Den sista lögnen” (2000), där Rosenbaum reser sej från sjukbädden efter en svår hjärtinfarkt för att bistå i rättegångssalen, uttrycker den urgamle advokaten ännu en gång sin önskan om att få dö. Men Rhea utropar glatt: ”Må det dröja länge…”

Å andra sidan förstår jag varför Silbersky/Svedelid tvekar. Farbröderna har svårt att hantera Rhea. Deras syn på denna unga kvinna och judinna, i synnerhet hennes kärleksliv, är minst sagt gammelmansaktigt.

Därför föreslår jag, liksom i förra upplagan av Deckarhyllan: Ska serien fortsätta och bli ännu längre så ta in en ny medlem i författarfirman! Det behövs ännu en medförfattare – en kvinna! (Anita Goldman, kanske?) Låt nu Rhea Moser – äntligen! – bli ensam huvudperson…

Böcker om advokaten Samuel Rosenbaum av Leif Silbersky och Olov Svedelid:
Sista vittnet. 1977.
Straffspark. 1978.
Bländverk. 1979.
Målbrott. 1980.
Dödens barn. 1981.
Dina dagar är räknade. 1982.
Ont blod. 1983.
Villfarelsen. 1984.
Villebrådet. 1985.
Bilden av ett mord. 1986.
Narrspel. 1988.
Sprängstoff. 1989.
En röst för döden. 1990.
Döden tar inga mutor. 1992.
Svart är dödens färg. 1993.
Skrivet i blod. 1994.
Den stora tystnaden. 1995.
Gå i döden. 1996.
Mördaren har inga vänner. 1998.
Den sista lögnen. 2000.
Upplösningen. 2002.
Hämnden är aldrig rättvis. 2006.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2003

Döden i Venedig

1998 bestämde jag med Eva Johansson, då redaktör för tidskriften Allt om Böcker, att jag skulle göra en intervju med deckarförfattaren Donna Leon, amerikanska men bosatt i Venedig.

Senare samma år skulle den första titeln i Leons deckarserie med Venedig som kriminell miljö komma på svenska. Själv hade jag då läst hennes deckare (i original på engelska) under några år.

Så jag ringde upp Donna Leon i Venedig.  I samband med den svenska utgivningen kom hon sen också till Bokmässan i Göteborg.

2018 skulle jag återse henne på Bokmässan. Under alla dessa år, vilket inte är helt vanligt nu för tiden, har hennes deckare om kommissarie Guido Brunetti fortsatt att översättas och ges ut i Sverige. Och Donna Leon är densamma…

Samma kombination av uppriktighet, humor och bitskhet, för att inte säga bitchhet.

Så jag tog fram min intervju från 1998 i AoB. Här är den! Flera frågor som jag ställde då ställdes faktiskt nu också till Donna Leon på årets Bokmässa.

***

Den 2 september 1998 kommer Donna Leons debutdeckare, ”Death at La Fenice”, på svenska med titeln ”Ond bråd död i Venedig” (Forum).

Det blir en högtidsdag – men det var också på tiden. Genast när jag läste debuten, som på engelska publicerades 1992,placerade jag Donna Leon i hjärtat som en av mina nya favoritförfattare i deckargenren. Sen dess har hon skrivit en deckarroman per år (alltså sammanlagt sju stycken) och efter varje ny bok har jag, bland annat här i Allt om Böcker, drivit i det närmaste en kampanj för att något svenskt förlag ska översätta böckerna till svenska.

I skrivögonblicket vet jag inte hur omslaget till den svenska utgåvan av Donna Leons debutdeckare ska se ut. Förhoppningsvis blir det lika lockande som de engelska omslagen: vatten, broar, palats och gondoler samt, på debutromanen, det ännu inte nedbrunna operahuset La Fenice.

Ingen tvekan om att Leons kriminella miljö är Venedig.

Donna Leon Regine Mosimann Diogenes Verlag AG Zürich

Donna Leon, fotograferad av Regine Mosimann / Diogenes Verlag AG Zürich

Den stämning och miljö, som omslagen låter ana, blir ännu mer påtaglig inuti romanerna: intensiv och nära, så levande att läsaren känner lukten från kanalerna och ser högvattnet – acqua alta – stiga över romansidorna. Inte minst kan Donna Leons deckare läsas som guideböcker till staden Venedig (bortom turisternas ”Bermudatriangel”: Rialtobron, Markusplatsen och Accademiabron). Men de är mycket mer än så…

När Donna Leon svarar i telefonen hemma i Venedig hör jag knappt vad hon säger. Någon kvinna sjunger så högljutt i bakgrunden att sången närapå överröstar Leon. Det är en aria ur någon opera, men vem är sångerskan? Kan det vara Cecilia Bartoli, som kommissarie Brunettis hustru Paola verkar ha som sin favorit? För det kan väl ändå inte vara Flavia Petrelli – den regerande italienska operadivan från La Scala – som i ”Ond bråd död i Venedig” / ”Death at La Fenice” gör ett gästspel på Teatro La Fenice?

– Neeej, skrattar Donna Leon, det är faktiskt en CD med Anne Sofie von Otter. Jag tycker nog bättre om henne än om Bartoli. Fast det beror mest på att jag är förtjust i
barockmusik och att Otter sjunger mer barock än Bartoli.

Även om intervjun med Donna Leon inte ska handla om operasång utan om deckarlitteratur föll det sej helt naturligt att vi genast började prata opera. Leons romaner inleds med olika operacitat, ofta någonting ur Mozarts ”Don Juan”. Det var också på La Fenice – det sen dess eldhärjade operahuset i Venedig – som hennes deckarförfattande började,både i fiktionen och verkligheten.

Kort biografi:

Donna Leon föddes i New York och är, för att citera böckernas försättsblad, ”professor i engelsk litteratur på ett universitet nära Venedig”. Som ung studerande inledde hon 1965 ett kärleksförhållande med Italien. Hon återvände många gånger och efter att ha rest runt i världen (Schweiz, Iran, Kina, Saudi-Arabien) som lärare i engelska bosatte hon sej på 80-talet i Italien och började undervisa på det universitet som finns på den amerikanska militärbasen utanför Venedig.

Så hände det sej att operafantasten Donna Leon efter en föreställning på La Fenice hälsade på en vän i omklädningsrummet. De började skvallra om en välkänd tysk dirigent, som här inte ska namnges. Mer och mer retade de upp sej på honom. Till sist utbrast en av dem: ”Vi mördar honom!” Fast det gjorde de förstås inte – i verkligheten,
vill säga. Däremot gick Donna Leon hem och skrev sin första deckarroman, som inleds med att en världsberömd tysk dirigent, Maestro Helmut Wellauer, förgiftas under en föreställning av ”La Traviata” på La Fenice.

Romanerna hör alltså hemma i deckargenren, men en Donna Leon-deckare är flera olika böcker i en. För att börja med genren – varför skriver du just deckare?

– Jag har studerat litteraturhistoria. Jag har läst alla de stora författarna, världslitteraturens klassiker och mästerverk. Och något sådant kan inte jag åstadkomma. Det vet jag.

Donna Leon Deckarmässan 2018Donna Leon intervjuas på Bokmässan i Göteborg 2018 av Lotta Olsson. Foto: Blenda Automatique

– Men jag hade också läst många deckare – från Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald till Ruth Rendell, P D James och Reginald Hill. Och en deckare skulle jag kunna skriva. Det visste jag också.

– Den första deckaren skrev jag bara för att det var roligt att skriva, för att underhålla mej själv. Men så tipsade en vän mej om att man i Japan hade utlyst en tävling om bästa deckarmanus. Jag skickade in ”Death at La Fenice” och vann. Då fortsatte jag att skriva deckare.

Varför valde du undergenren polisromaner?

– Det var lika självklart.

– Jag hade alltså läst massor med deckare – också polisromaner – och visste att jag måste ha en huvudperson som kan ställa frågor. Och jag förstod att huvudpersonen måste vara polis. Och troligen är polisen en man och den mannen har troligen studerat juridik. Han är troligen 45 år, ungefär, och då är han troligen gift och har troligen ett
par barn.

Donna Leon Ond bråd död– Jag skapade inte min huvudperson, säger Donna Leon. Jag bara tittade nerför en calle i Venedig och där kom han gående: Commissario Guido Brunetti.

Donna Leons första deckare på svenska, ”Ond bråd död i Venedig” (1998).

Men det är ju inte helt vanligt att en deckarhjälte är lyckligt gift och tvåbarnsfar.

– Nej, de flesta deckarhjältar är ”losers”, mer eller mindre alkoholiserade ensamvargar. Men jag var inte intresserad av att skriva om någon neurotisk man som joggar och lyssnar på rockmusik.

– Och det finns faktiskt familjefäder i deckarlitteraturen, även om de är få. Kommissarie Reginald Wexford i Ruth Rendells polisromaner är gift med Dora och har ett par vuxna döttrar som flyttat hemifrån.

Dessutom är Donna Leons deckare, som sagt, utmärkta guideböcker till Venedig och Venetien, den trakt i norra Italien som staden tillhör. Hur exakt skriver du? Kan man åka till Venedig med en trave Donna Leon-deckare och vandra i Guido Brunettis fotspår?

Till exempel ta en traghetto från San Marcuola över Grand Canal, handla puntarelle på Rialtos grönssaksmarknad, beställa en bit salt prosciutto och ett glas Chardonnay på Do Mori eller göra ett besök på ön San Michele där bland andra Brunettis pappa och Igor Stravinskij begravdes?

– Javisst! Allting stämmer! Varenda gata finns! Möjligen har jag ändrat namnet på någon restaurang, men det är allt. Jag finns också. Jag står i telefonkatalogen för Venedig. Många av mina läsare, som rest till Venedig på semester, har upptäckt det. De har slagit upp min adress i katalogen och kommit och ringt på dörren.

Donna Leon En fråga om troFinns också huset (ett ombyggt palazzo), där kommissarie Brunetti bor med sin familj – hustrun Paola, som liksom deckarförfattarinnan Leon undervisar i engelsk litteratur på universitetet, sonen Raffaele och dottern Chiara – i en lägenhet 94 trappsteg upp utan hiss?

Donna Leons senaste svenska utgivning, ”En fråga om tro” (2018).

– Ja, ja! Det ligger nära huset där jag bor. För 15 år sen hade en vän till mej en underbar lägenhet i just det huset. Jag har bevarat lägenheten i minnet genom att ge familjen Brunetti en lägenhet i samma hus.

Och acqua alta – högvattnet – är det lika otäckt i verkligheten som i böckerna? Det är väl i ”The Death of Faith” som du, i förbigående, berättar om ett amerikanskt par som fick hela sin nyrenoverade lägenhet bortsköljd av acqua alta.

– Oja! Och för varje höst verkar det bli värre. När sirenerna tjuter klockan 3 på natten måste man skynda sej att plocka undan allt som finns på bottenvåningen. Annars blir det blött och förstört. Många gånger har jag fått vada genom smutsigt illaluktande kanalvatten för att komma hem.

Dina deckare kan också användas som italienska glosböcker. Tack vare dej har jag lärt mej många italienska ord och uttryck: caffe coretto, vaporetto, embarcadero, campo, gelato, permesso, pronto, come stai?, stammi bene, Gest Bambino, puttana Eva…

– Mest är det väl maträtter? Men jag hoppas det inte är för många italienska ord. Jag skulle inte vilja bli som en av de där utlandsamerikanerna som glömt bort engelskan. Vad var det nu Mamma hette på engelska?

– När jag studerade här på 60-talet fanns det nästan inga italienare som kunde tala engelska. Så jag var tvungen att ära mej italienska. Idag drömmer och lever jag på italienska, inte på engelska.

Dina romaner är också ett slags fackböcker om Venedig och hela Italien. Som en undersökande journalist beskriver och analyserar du det italienska samhället, bit för bit. Det genomgående temat för samtliga romaner – oavsett vilket brott som skildras – kan sammanfattas med ett ord: korruption. Italiensk brottslighet beskrivs som en obrytbar kedja med politikerna, rättsväsendet, bankerna, affärslivet, massmedia, kyrkan och – inte minst – maffian som länkar.

– Idag vill ingen läsa deckare där mordet sker i biblioteket. Ingen bryr sej längre om Agatha Christie. Dagens deckarläsare är intresserade av sociala problem, ekologi och politik. Att skriva deckare som inte knyter ihop kriminaliteten med samhället och politiken är omöjligt. I synnerhet när man skriver deckare som utspelar sej i Italien…

– Det jag skriver är ju sant! Åtminstone tror alla italienare att precis så här fungerar det italienska samhället. Alla är korrupta. Allting styrs av maffian. Det fanns en tid då italienarna trodde att bara det gamla försvinner, bara vi får en civiliserad regering, så kommer allting att bli bättre. Men idag har italienarna tappat
tron, de har gett upp. De tror inte längre att det kan bli bättre. Italien kan inte förändras.

– Jag har en vän, en tysk journalist, som bor i Italien. Hon har specialiserat sej på att bevaka maffian. Också hon tror att maffian styr Italien. Och vem, säger Donna Leon, skulle veta det, om inte hon?

Sist – men främst, inte minst i en manlig läsares ögon – skriver du, en kvinnlig författare, deckare som skulle kunna karaktäriseras som mansromaner. Poliskommissarien och huvudpersonen, Guido Brunetti, är ett ovanligt mansporträtt. Du porträtterar hela Brunetti – som polis, man, make och ansvarskännande, orolig far.

Brunetti engagerar sej i barnens skolarbete, äter med ett leende – han tar till och med påfyllning – när dottern Chiara för första gången lagat middag till familjen (”A Noble Radiance”) och blir utom sej av förtvivlan – en kombination av oro, sorg och skuld – när han får syn på ett par kanyler i sonen Raffis rum (”Acqua Alta”). Scenen (i samma bok) där pappa Guido brutalt, kan man tycka, men kärleksfullt hjälper dottern att ”punktera” blodsutgjutelsen i en klämd, svullen tå måste vara ett de av de bästa och mest ömsinta porträtt av en man jag någonsin läst.

Guido Brunetti är en – i ordets riktiga betydelse – snäll man.

– Han är en god människa, säger Donna Leon.

– Som många italienare är han desillusionerad. Han tror inte att hans arbete har nån större betydelse. Även om Brunetti löser ett mordfall, får fast mördaren, så minskar varken brottsligheten eller korruptionen. Italien är och förblir Italien. Ändå gör han så gott han kan. I alla omöjliga och svåra situationer försöker han göra sitt bästa.

– Han är också en mycket vanlig man. Både i och utanför Italien finns det många Brunetti. Jag tror att de flesta män är som han. De älskar sin hustru och sina barn.

– De goda männen finns i verkligheten. Varför förekommer de så sällan i deckarlitteraturen eller i skönlitteraturen äverhuvudtaget? De engelska poliserna Wexford (hos Ruth Rendell) och Pascoe (hos Reginald Hill) är också hyggliga karlar. Men finns det så många fler?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om Böcker 1998)

Donna Leons böcker om kommissarie Guido Brunetti i Venedig (svenska utgivningar t o m 2018):

Ond bråd död i Venedig (1998)
Död i främmande land (1999)
Klädd för döden (2000)
Högvatten (2001)
Natt i Venedig (2002)
Mord i natten (2003)
En ädel död (2004)
Dödlig dos (2005)
Mäktiga vänner (2006)
Djupt vatten (2007)
Dödligt arv (2008)
Rättvisans mörker (2009)
Falska bevis (2010)
Om stenar kunde tala (2011)
En dunkel död (2012)
Saknad till döds (2013)
Inte ens i döden (2014)
Dödlig bekantskap (2015)
En fråga om tro (2018)

Alla utgivna av Forum