Lite om Gudmund Hamrelius och lite om Donna Tartt

Jag försöker sortera i minnet var och när de olika bokhandlar låg som Gudmund Hamrelius (1930-2022) hade och skötte om i Malmö, de flesta tillsammans med hustrun Elisabeth. En i Hansacompagniet och en annan snett emot, en pocketbokhandel (som också tog in dansk litteratur), det stora bokvaruhuset/palatset på Södergatan/gågatan – höjdpunkten – och slutligen i Caroli.

Ett imponerande bokhandelsverk, kan det finnas något liknande i svensk nutid? I vilket fall letade jag efter en intervju till Kvällsposten tror jag som gjorde med Gudmund Hamrelius, måste ha varit ungefär när bokpalatset öppnade på gåtan. Men förgäves, jag kan inte lokalisera intervjun.

Letandet fortsätter, dock… Men när jag letade hittade jag istället en låt säga halvintervju jag gjorde med amerikanskan Donna Tartt när hon besökte Malmö. Den texten inleddes nämligen vid hennes signering hos just Hamrelius. Medan jag letar – läs om Donna Tartt…  

***

Lite fusk är det, eftersom jag har ett recensionsexemplar, men för att kunna ställa någon egen fråga tar jag med mig Donna Tartts nya och andra roman, ”Den lille vännen”, till signeringen i Hamrelius bokhandel.

Hon skriver och jag frågar: ”Den hemliga historien” älskades både hemma i USA och i Europa. Medan Den lille vännen, fått en del kritik. Ändå anar jag att du har ditt hjärta djupare ner i den nya romanen…?

Donna Tartt. Foto: Bonnierförlagen

– Jooo, det stämmer nog.

Den här gången verkar du ha skrivit med fler delar av dig själv, berättelsen har passerat igenom hela din kropp.

– Hur menar du? Säger hon och tystnar, som hon gjort i intervjuer när en fråga snuddat vid det vid självbiografiska.

– It´s a more sad book. Säger hon och ser ut så: sorgsen.

Klockan 19 ska Donna Tartt intervjuas inför publik på Malmö Latinskola av Björn Linnell, hennes första svenska förläggare och nu kulturjournalist.

Först läser hon ur den nya boken och som hon läser! Hon blir berättelsen och människorna: betonar bisatser, pauserar, läser repliker med olika röster. I USA har hon själv läst in bägge romanerna som ljudböcker. Ja, jag bara måste skaffa ”The Little Friend” som ljudbok och lyssna.

Hur är det att skriva på en roman i tio år, undrar Björn Linnell. Ja, två romaner.

Den hemliga historien började Tartt på när hon var 18, 19 och den tog tio år att skriva. Vid slutredigeringen fick hon idén till Den lille vännen, som också tog tio år. Och när hon redigerade den kom hon på idén till ännu en roman…

– Tycker man någonting är tråkigt, sa en av mina skollärare, beror det på att man jäktar igenom uppgiften.  Tar man det lugnt blir det roligare – att diska, promenera till jobbet eller skriva en roman. 

Hon författar i samma sorts skrivhäften som hon hade i skolan. Då skrev hon av andras berättelser för att de skulle bli hennes, nu skriver hon egna berättelser för hand i skrivhäftena.

– Det behövs många häften för att skriva en sån här bok, säger hon och pekar på Den lille vännen (633 sidor). 

Någon i publiken frågar vilka romanpersoner som hon själv står närmast. Det leder vidare till personernas ålder: mördarna i ”Den hemliga historien” är studenter kring 20 och Harriet, som blir detektiv för att lösa mordet på sin bror (= ”Den lille vännen”), är 12 år.

Här brister Tartt ut i en monolog i vilken, tror jag, det finns en nyckel till författarskapet.

–  Föräldrar verkar ha glömt hur det är vara barn. Man ska inte ljuga, säger de. Men barn måste ljuga, för att klara sig. De har inga pengar, inga rättigheter, får inte köra bil. Som barn ljög jag alltid. Har du gjort pianoläxan? Ja. Vuxna tror att barn är änglar. Hmm.

Att bli vuxen, tänker jag på väg ut från Latinskolan, kan man inte undvika. Men undrar om inte Tartt valt att bevara Donna, 12 år, inom sig så länge som möjligt.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2003

Michael Connellys nya: Med underliggande driv och stark framåtriktning

Michael Connelly
Mörkare än midnatt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Hur kan det bli så spännande när det egentligen inte är så spännande?

Michael Connelly har vid det här laget skrivit så många polisromaner och annan krimi att de tidigare titlarna inte listas i ”Mörkare än midnatt”, hans nya ”Ballard och Bosch-deckare”. (Den långa listan med titlar fick väl inte plats.)

”Mörkare än midnatt” är en typiskt michaelconnellysk polisroman om och med Renée Ballard, nattpolis i Hollywood, och den före detta polisen Harry Bosch. Hon som en arvtagare till honom, så kan man beskriva henne (och dem). Rätt lika men yngre och kvinna, en ny polisgeneration.

Snart nyår. Nedräkning mot tolvslaget. Ballard och en annan kvinnlig polis har parkerat under bron i Cahuengapasset. De väntar på att den årliga traditionen ska starta eller smattra: kulregnet. Vid tolv  skjuts det rakt upp i luften (tänk nyårsraketer) med pistolskott.

Snart ska en man ligga död på marken. Skjuten. Han sköts omärkligt, samtidigt med kulregnet. Det blir Ballards och polisromanens ena utredning.

Den andra utredningen gäller de så kallade ”Midnattsmännen”: två män som bryter sig in hos kvinnor och våldtar  dem. Ingen av utredningarna är egentligen Ballards men hon ser ändå till att ta sig an utredningarna, med hjälp av Harry Bosch.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” hör till procedurskolan,  den polisromantradition som följer en polisutredning. Det gör den här romanen, noga och nära i utredningsordning. Ja, i utredningstempo. Så är det nästan, att boken har skrivits i det tempo som det kan ha tagit att göra utredningarna.

Det går alltså inte alltför fort. Det blir inte heller alltför spännande. Och ändå så blir det. Ändå är det just spännande att följa Ballard (och Bosch) när de tar sig framåt i de bägge utredningarna. Men varför? Det beror på Michael Connelly; hans sätt att skriva, hans underliggande sätt att skria.

Connelly har blivit en mycket erfaren polisromanförfattare. Han skriver hela tiden med ett underliggande driv och en stark framåtriktning. Hans berättande pulserar men liksom alltså under ytan, mellan raderna och orden. Där finns hela tiden en pådrivande puls.

”Mörkare än midnatt” är inte hans bästa polisroman men bra är den, mycket bra. Han håller en otroligt hög lägstanivå och den nya romanen placerar sig en bra bit över den nivån, på väg mot toppnivån, så den håller ännu högre klass.

Connelly har ju också bakgrund som journalist och kriminalreporter. Så han kombinerar polisromanen med ett slags reportage, som undersökande journalistik om dagens polisorganisation i Los Angeles och särskilt Hollywood-distriktet. Det står illa till.

Han är starkt kritisk till hur Los Angeles-polisen har blivit; hela organisationen och därmed också de enskilda poliserna. Ingen bryr sig längre. Men det gjorde Bosch som polis och det fortsätter Ballard att göra som polis. Att bry sig, bry sig om brottsoffren.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” kommer både med samhälls- och mänsklighets- eller ordagrant manskritik. Den rekommenderas i all sin ospännande spänning.

PS. Berättelsen är skriven och utspelar sig under coronaepidemin, vilket Michael Connelly (när andra deckarförfattare skriver som om ingenting hänt) får in på ett märkbart omärkbart sätt. Det är skickligt gjort det också.

Bengt Eriksson  

Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Feelgood plus deckare med speciell stämning på speciellt hotell

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Helt ensam nu också, föräldrarna försvann för längesen och hennes älskade mormor gick nyligen bort.   

Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad.

Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. 

Av Molly, förstås.

Det är mord, förstås.

Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås.

Inte så spännande men desto mer underhållande. Lite  pratigt men personligt, fyndigt och annorlunda.

Nita Prose debuterar genom att kombinera sin egen sorts feelgood med sin egen sorts deckare.  

Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också.

En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Evighetens chockvågor – ren läslycka

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

Från epicentrum sprider de sig; de våldsamma tryckvågorna från en atombomb, den långsammare men ändå dödliga tsunamin från en jordbävning på havsbotten, de mycket stillsammare vågorna från en sten som kastas i en spegelblank sjö eller häxringarna som uppstår i gräsmattan när myceliet sprider sig radiellt från sitt centrum.

Här inträffar epicentrum i Evigheten, en augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen som sover i andra delar av stugan.

Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt.

I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna.

Handlingen rör sig främst mellan 2013 och berättelsens nutid 2021 men vi får också göra en utflykt tillbaka i tiden.

Runt mitten av 90-talet har då tjugoåriga Lykke, litteraturvetare, just börjat som assistent på välrenommerade bokförlaget Forss & Stierna och det är dags för den stora årliga förlagsfesten.

Som ett centrum på festen finns förlagets stora stjärna; Gabriel Andersen hade gjort en stormande succé med romansviten ”Hågkomster”, den ovanliga kombinationen av storsäljare som också hyllades av finlitteraturens kritiker, till och med fått Augustpriset nyligen.

Lykke flirtar oblygt med den charmiga stjärnan, han må vara nästan femton år äldre än henne men han är både attraktiv och intressant. De blir ett par, hon blir snart gravid med tvillingarna, och Gabriel köper, utan att fråga först, gården Evigheten i närheten av Vagnhärad söder om Stockholm, trakten där Lykke själv växte upp, och där har de levt sedan dess.

Pojkarna är inga enäggstvillingar, de är mycket olika, Harry är stor och stark men samtidigt ganska försagd och har det jobbigt med sin stamning, Davids styrkor ligger mer på det intellektuella planet, bland annat är han en skicklig schackspelare. Redan i första klass träffade de Bonnie och denna trojka har varit oskiljaktiga sedan dess.

Bonnies mamma, Lena Högberg, och Lykke gick i parallellklasser hela grundskolan, men var aldrig vänner; Lena var en av de coola tjejerna och det var aldrig Lykke. Och även om deras barn är tillsammans hela tiden umgås inte föräldrarna.

De har ofta gäster och fester på gården, de är ett udda inslag i bygden som ses med en del misstro av omgivningen.

Camilla Grebe. Foto Anna-Lena Ahlström

Sommaren 2013 är Gabriel fortfarande en stor stjärna på författarhimlen även om hans nya böcker inte går riktigt lika bra längre. Lykke han avancerat till förlagsredaktör för flera viktiga författare (inte för sin man naturligtvis).

De har ett bra liv tycker Lykke när hon den här augustidagen förbereder kvällens kräftskiva. Utöver värdparet och de tre tonåringarna fanns också tre andra deltagare på kräftskivan, två nära vänner sedan länge och en ny.

Olof Forss är Gabriels förläggare och en av delägarna i Forss & Stierna, framgångsrik och välbeställd vilket man inte kan tro mär man ser hans skruttiga bil och slitna kläder, en sorts omvänd snobbism som kan passa vissa sorters kulturmän som närmar sig sextio.

Jujje Holm, fyrtioårig delägare i Stenström Agency och Gabriels agent under det senaste decenniet när hans böcker sålts till trettiotalet länder, är en helt annan sort; han kommer till festen i en lyxig BMW-cabriolet, dyrbar kostym och sina tatueringar. Han pratar mycket, hörs mycket och är lätt galen; på någon tidigare fest har han naken ridit barbacka på en av grannarnas hästar till omgivningens förfäran. Men en skicklig agent är han.

Teresa ”Tuss” Schwarz, en kvinna i trettioårsåldern som är Gabriels nya redaktör på förlaget, är också med på festen och alla tre sover över sedan festen avslutats vid fyratiden på natten. De väcks till katastrofen.

När Lykke grips 2021, misstänkt för mord, vägrar hon prata med poliserna, den enda hon vill prata med är kriminalkommissarie Manfred Olsson som var ansvarig för polisutredningen för åtta år sedan, då på Rikskrim, nu på Noa. Han är en återkommande person i denna löst sammanfogade serie av fristående böcker.

Han äger en betydande del av berättarrösten, påverkades mycket av utredningen då, det finns mycket han ångrar från den perioden, och vi får följa en hel del av det som händer i hans liv, då och nu. Samtalen mellan Manfred och Lykke i nutid, förhör utan några andra närvarande, Lykke vill inte ha med sin advokat, utgör en viktig del av berättelsen.

Berättelsen rör sig elegant mellan olika perspektiv, olika röster och olika tider; Lykke och Manfred dominerar men det finns flera andra. Katastrofens vågor sköljer över många, skadar, förändrar liv under de åtta år som går fram till nutiden.

Det finns mängder av spännande detaljer av olika slag, jag skrattar högt när Olof i texten applåderar Netflix nya deckarserie ”Flickorna och mörkret” (namnet på Grebes pågående ”serie”), men det finns också insiktsfyllda tankar kring lögner, fördomar och moraliskt komplexa dilemman; inslag som är återkommande i hennes författarskap.

Det är också uppenbart att hon varit förtjust över att placera en text i förlagsvärlden, en värld som är hennes hemmaplan, det märks på berättarglädjen.

2013 är Lykke lycklig över sitt lyckliga liv, den vackra familjebilden, innan den började krackelera. ”Senare skulle människor säga att jag var naiv. Men jag var inte naiv. …

Katastrofen lurar alltid i utkanten av synfältet, på betryggande avstånd från den som söker den med blicken. Katastrofen är en sällsynt fågel, en otänkbar besökare på mina breddgrader. …

Men det otänkbara är bara otänkbart tills det inträffar, tills den märkvärdiga lilla fågeln har landat utanför fönstret – vinden i dess fjädrar, klornas skrapande mot fönsterblecket, de små, svarta ögonens tomhet.”

Det är så snyggt, så välskrivet, och det imponerande språket återkommer hela tiden, även i de mest vardagliga banaliteter, som när hon som en del av sitt redaktörsjobb sitter och läser ett manus: ”En våt ring av kondens spred sig från glasets fot till manuset, löste upp ett korrekturtecken i bläck och förvandlade det till en skimrande, liten och mycket kryptisk akvarell.”

Läsnjutning!

”Det var bara ord och ord är ingenting – de väger lättare än vinden, är flyktigare än morgondimman över Evigheten. Vi glömmer dem lika snabbt som sommarregnet som drar förbi en solig dag.” Kanske kan det vara sant ibland men Camilla Grebes ord är inte bara läslycka under vandringen över sidorna, de finns kvar längre än så.

Det är bara att bocka, tacka, och längta till nästa bok!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Ljudboksteater om och från Dårön (del 2)

Kent Klint Engman
Toner från förr
Snuten på dårön 2
Uppläsare: Författaren
(Kung Kent förlag)

Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.

Kung Kent och dialekterna

Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.

Kanske inte för alla, men jag gillar’t!

Åter till Dårön

Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.

Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.

Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?

Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?

Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.

Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.

En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.

Om boken

“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.

Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.

Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Musikfredag: Bob Dylan placerad i tidens lögndetektor

Sven-Erik Klinkmann
Dylans lögndetektor
En essä om tiden
(Ellips)

Vilken genomtänkt och exakt formulerad inledning: ”Den här boken handlar om två mysterier. Det första mysteriet är Bob Dylan. Det andra är tiden.” Och sen börjar Sven-Erik Klinkmann, som den kulturforskare och essäist han är, att söka och undersöka.

Hans bok ”Dylans lögndetektor. En essä om tiden” blir just detta eller dessa: en essä om den tid som passerat för såväl Dylan som Klinkmann och läsarna, hur vi upplever och minns tiden som genom en lögndetektor. Lite som att läsa en musiklitterär detektiv- eller mysterieroman.

Utgångspunkten är den långa berättande, mångsymboliska och mysteriösa låtdikten Murder Most Foul från Bob Dylans senaste nya album ”Rough And Rowdy Ways”: en text som utgår från och diktats kring mordet på president John F Kennedy.

Dessutom går Klinkmann, i ett av tre appendix, igenom de musikaliska/litterära föregångare som Dylan refererar till eller blott droppar i låttexten. Bara det är spännande att läsa redan för en som inte är mer än en halv Dylannörd. (Övriga appendix: Dylans biografi och musikaliska tidslinje.)

Också i albumet ”Time Out Of Mind” – där tidsbegreppet finns redan titeln – djupdyker Klinkman: närlyssnar, närläser, närskriver. Men detta är blott början. Han söker och undersöker, låter tankarna gå. De kan hamna överallt i Dylans produktion och karriär.

Själv gillar jag särskilt att han uppmärksammar Bob Dylans (indragna) folkrocksingel Mixed-Up Confusion, inspelad (och utgiven) samtidigt med den (nästan helt) akustiska ”Freewheelin´…”-LP:n. Vad hade hänt om den låten förblivit utgiven och därmed blivit avstamp för en elektrisk Dylan – så tidigt som 1962!

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Mer Fritiof Nilsson Piraten än Tina Frennstedt

Michael Segerström och Jan Detlef

Innan liket kallnar

Bittra tankar på Söderslätt

(Kira förlag)

Den här andra gången försökte Michael Segerström nog ändå att skriva en deckare (eller thriller och lite av polisroman).

Observera orden ”nog” och ”försökte”. Han har ju en skröneberättare inom sig och denne kunde inte låta bli att smygläsa deckarmanuset, lägga sig i och skoja till formuleringar och händelser.   

Resultatet blir liksom förra gången mer av Fritiof Nilsson Piraten än deckarkolleger som Olle Lönnaeus och Tina Frennstedt.

Spännande? Nåja. Smålog en smula och skrattade till gjorde jag däremot på många av bokens 152 sidor. Undertiteln ”Bittra tankar på Söderslätt” passar bättre än huvudtiteln ”Innan liket kallnar”.

Romanen utgår från Söderslätt. Där sitter författaren, som man får förmoda är bokens jag, å andra sidan är det tveksamt om bokens jag kan vara författaren Segerström. (Hur det nu går ihop.)

Jaget sitter i alla fall i Beddinge, hemma hos Jan Detlef, också författare, som framåt slutet ska ta över och skriva klart Segerströms bok.

De diskuterar och minns, drar någon skröna och dricker några glas. Numera äppeljuice för Detlef, medan jaget bjuds att smaka den ena finare vinaren efter den andra av grannen Ahlberg.

Det börjar dock i Ystad med att polisen kallas till hotell Kung Oscar.

Ett teatersällskap tog  in på hotellet över natten mellan föreställningar på Ystads teater och Grand i Trelleborg. På morgonen saknas skådespelerskan Elena Petrov.

Hon är försvunnen, kom inte ner till frukosten. I ett tomt hotellrum finns en lapp: ”Första varningen. Det sitter en man i vit panamahatt och spelar piano i matsalen.”

Blott en av alla panamahattar, de ska bli fler, minst en handfull, otroligt så många panamahattar som förekommer i Skåne. (Eller om de är samma hatt?)

Några anmärkningsvärda personer:

hotelldirektören Börje Wester, Elenas tölp till make Dragan Petrov, skådespelaren Stig Eliasson, teaterchefen Samuel Asp, smågangstern Jiri Janov och söderslättsbonden Walter Groth.

Samt diverse poliser: kommissarierna Leif Sahlberg (som ersatt Wallander i Ystad), Sten Selander (kvar i Trelleborg, sen förra boken) och Bertil Davidsson (Malmö), även Arne Ljung och Pervo (?) är återkommande poliser.

Fler oväntade namn: Rosa Luxemburg, sjuksköterska, och Sofia Arkelsten, polistekniker.

Mord på riktigt och låtsas, narkotika, misshandel och practical jokes, den nämnda skådespelerskan efterspanas och nu har också maken försvunnit. Mycket händer innan det blir dags för ett slags upplösning hos den så kallade Indianen i Emmaboda.

Ja, läs själv och försök hänga med! Extra stjärna till hen som lokaliserar det budskap om ”godhet” som lär finnas.  Dessutom förekommer Gud, här och var.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Den inofficiella kvinnliga polisen

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna.

Björn Paqualin är också manusförfattare. Det märks.  Hans formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala.  

”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen efter vad som hände i första delen och nu bosatt i en sommarstuga.  

Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa mig ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan jag kunde läsa den här!

Stella Robertsson får ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor. Hon slår sig ihop med en journalist, som hade tänkt skriva om Stella (och vad hon gjorde i förra boken).

Rappt, spännande och bra. Lika mycket händer mellan som på raderna. Men varning: läs förra boken innan du ger dig på den nya.

Bengt Eriksson

Kvinna på Täppan

Olséni & Hansen

Herre på Täppan

(Bokfabriken)

Jo, lite-lite av samma-samma.

Men jag hänger med. Jag tycker att böckerna om och med Ester Karlsson med K fortfarande är den mjukdeckarserie av de bägge deckarserier med pensionärer som Christina Olséni och Micke Hansen skriver. (Den andra serien skildrar ju de än mer knepiga pensionärerna i Skanör-Falsterbo.)

I ”Herre på Täppan”, seriens fjärde titel, har Barbro, syster till Ester, med den lika beiga som egenartade maken Arne, alla tre pensionärer i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund, köpt en kolonistuga (Arne var högst motvilligt med på köpet) och nu ska Barbro (och Arne fast främst Barbro) hålla invigningsfest för den lilla stugan i just koloniområdet Täppan.

En rätt trevlig invigningsfest. Och dagen därpå blir det ännu en – mer storstilad – invigningsfest då Hjalmar von Ridderhusen med champagne och snittar inviger sin – likaså mer storstilade – kolonistuga eller snarare kolonivilla som han mer eller mindre i hemlighet låtit uppföra bakom ett plank. (Hur kan det ens vara tillåtet att bygga såna stora stugor på ett koloniområde?)

Det visar sig att friherren Hjalmar var Barbros första svärmeri (innan Arne) och det blir lite återupptagen flört (Hjalmar), fnitter (Barbro) och svärta (Arne). Dagen därpå hittas Hjalmar död med blod i bakhuvet och givetvis är det Ester som hittar honom. Ständigt denna Ester med K!

Det senare tycker lundapoliserna Bertilsson och Kowalczyk. Måste denna Ester med K alltid vara med i alla mordfall i Lund (eller åtminstone i Olsénis & Hansens deckare)! Ja, det kan tilläggas, om det verkligen behövs, att givetvis har Hjalmar blivit mördad.

Det är inte bara lite utan mycket Agatha Christie, tänk det slutna rummet, en enda plats, från  engelska herrgårdar till Orientexpressen, med ett bestämt antal personer. I detta fall de boende längs Vretrosstigen i koloniområdet Täppan. Och poliserna förhör dem, den ena efter den andra.

Lite träigt och långrandigt med förhören i kapitel på kapitel. Lite väl vresig tycker jag också att Ester blivit i senare böcker men visst, hon har ju andra sidor. Fast något mer vänlig kunde hon väl vara mot den uppvaktande prästen Hubertus, eller om hon kanske är tonåring på nytt?

Detektiv blir hon också, igen. Givetvis är det Ester Karlsson som i slutet av boken, återigen á la Christie, samlar alla –ja, alla överlevande – från Vretrosstigen till en upplösning där hon avslöjar mördaren, som givetvis också är närvarande. Det – eller henne – gillar jag, när hon är så, Ester alltså, som en kombination av Marple och Poirot.

Förresten, meddelande till trogna Ester-läsare: Roland lever förstås fortfarande. Han mår bra, är med och trivs på koloniområdet Täppan.

Underhållande? Jodå med vissa reservationer (se ovan). Spännande? Njä, inte är det därför i alla fall jag läser cozy-, mjuk, mys- och trivseldeckarna om och med Ester Karlsson med K. Deckarduon Olséni & Hansen får gärna vidare på den här serien, om de eventuellt skulle observera mina noteringar i kanten och liksom, ja… då blir jag ännu gladare.

Varför inte låta Ester och Hubertus få ihop det, till exempel…

Bengt Eriksson