Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Nessers folkhemska jargong

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Jag tycker om deckarförfattare som kan skriva. Det hjälper en – eller två – igenom mången longör. Så tänker jag strax över 300 sidor in i Håkan Nessers nya deckarskröna ”Schack under vulkanen”. Inte förrän då och där, så det fungerar alltså. Åtminstone för Nesser.

Deckare, deckarskröna, polisroman. Välj själv: jag väljer genren/benämningen i mitten. Det är detta som Nesser blivit allt bättre på – att berätta en skröna som en annan Fritiof Nilsson Piraten, nästan. (Eventuellt i kombination med Leif G.W. Persson och jag ska inte vara så, mycket av Nesser själv också.) Fast uppifrån Kymlinge (räknat från Piratens och mitt Skåne). (Förresten, borde inte snart vara dags för ett Piratenpris till Nesser?)

I staden Kymlinge (typ Kumla, har det sagts) finns Gunnar Barbarotti, kriminalkommissarie (när blev han det förresten, jag har tydligen inte läst tillräckligt noga, vet någon exakt när Barbarotti befordrades från inspektör till kommissarie?) men inte hans sambo Eva Backman, också kriminalkommissarie i Kymlinge (ja, allt det här vet ni ju, ni trogna Nessserläsare); Eva är på väg till Australien, långt bort från Gunnar på både det ena och andra sättet.

Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två män och en kvinna, således. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm, på väg mellan sin bostad och en pub. Alla tre är författare,  fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker. Den förste, Franz J Lunde, skriver romaner, kvinnan i mitten, Maria Green, är (var?) poet, och Jack Walde skriver deckare (i smyg, under pseudonym).

Gett sig av frivilligt, alla tre? Döda, alla tre? Mördade? Varför då och hur då? Till saken hör att två av dem, Lunde och Green, skrivit om sitt eget försvinnande; den förre i vad som ska bli en kortroman och den senare blott i anteckningsblocket, men skrivit om det har hon. Var finns de tre författarna? Vart har dom tagit vägen? Vad i hela världen har hänt?

Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Sent om länge kommer Eva Backman tillbaks från Australien också, tillbaks till Gunnar och in i utredningen. Den, utredningen alltså, går långsamt. När jag läst klart berättelsen tänker jag att utredningen gick ju hela tiden framåt i alla fall, men långsamt ack så långsamt.

Vilket Nesser fyllt med välberättade longörer, så välberättade att känslan av longör inte infann sig, som jag skrev, förrän efter cirka 300 sidor – och där, lägg till ytterligare 30 sidor,  började det ju hända saker som i action; det vill säga action á la Håkan Nesser. Inte en sida var tråkig att läsa, varje sida fyller Nesser med så mycket Nesser att det blir underhållande – ett ord jag sällan har lust att använda om kriminallitteratur – men Nesser skriver underhållande, mycket underhållande.

Han sa i en intervju att han aldrig vet hur berättelsen ska fortsätta och gå när han skriver utan berättar i skrivögonblicket, både för sig och läsaren. Det är bra, tycker jag. Det får hans berättelse(r) att bli extra levande, trots preteritum (varför inte presens?) är det som att berättelsen händer när den hände. Både han själv, Barbarotti och övriga poliser har dessutom en jargong som måste vara importerad från USA (hårdkokt och noir) men omplanterad i så svensk jord och i en så pass liten stad som Kymlinge.  

Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk. Något annat jag funderar över: alla dessa personligheter som jobbar i poliskåren, hur kom de in på polisutbildningen? Var de så här redan vid antagningen eller har de blivit så och finns de, utanför fiktionen, i verkligheten? Är dessa fiktiva poliser som autentiska poliser? De är ju, ordagrant, karaktärer; allihop.

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson Renaud

Jag skrev väl ordet underhållande, skriver det igen. Mycket underhållande att läsa Nessers deckarskrönor (den här och tidigare). (Men har inte Barbarotti börjat prata lite mindre med Sin och Vår Herre? Kan sakna det.) Håkan Nesser har också fått ett allt mer eget sätt att skriva; det är skrönan och skrönikan, som hans romanförfattande har blivit eller till och med utvecklats till. Men också något annat, det rent språkliga.

Hur tusan skriver han? Jag tidigare… nej, inte kritiserat, inte egentligen, men med bestämdhet uppmärksammat, observerat och noterat när han började hugga av meningar, skriva mer korthugget, ta bort subjekt i meningar där han inte tyckte såna behövdes. (Det tyckte jag.) Men numera har han väl i stort sett upphört med det (istället har det blivit så att sagt legio att skriva så hjärtinfarkts(o)rytmiskt bland svenska deckarförfattare) och i den nya romanen observerar jag istället ännu en och ny egenhet.

Jag undrar, Nesser har ju varit skollärare i svenska språket. Vad tyckte han om att undervisa i svenska? Vad tyckte han om den svenska han undervisade i? Jag undrar alltså, för det var först de avhuggna meningarna med borttagna subjekt och det är nu hans återkommande semikolon. Tycker han att det är kul att skriva emot sin egen undervisning? En protest mot skolundervisningen i gammal, uttjänt svenska?

Som om han gång på gång utropar: Vad höll jag på med som svensklärare? Nej, jag ska inte hävda att det strösslas med semikolon i ”Schack under vulkanen” men när semikolon förekommer, rätt ofta, så används de på ett särskilt nesserskt sätt. När han skriver och berättar och riktigt kommit igång med att skriva en så pass lång mening att han plötsligt tycker det, att den blev ju lång den här meningen, ska läsarna orka denna långa mening, nej, kanske inte, och då – där – sätter han ut ett semikolon; så att läsarna kan hämta andan.

Andhämtningssemikolon.  Vågar nog slå vad om så här lärde inte svenskläraren Håkan Nesser ut hur semikolon skulle användas (om semikolon ens ska användas enligt skolundervisningen). Nej, jag klagar inte. Jag noterar. Och jag vänjer mig väl. ”Schack under vulkanen” slutar alltså, faktiskt och ändå med action. Det blir en deckare, en kriminal- och polisroman av skrönan. Och det slutar i Skåne, i trakten av Ystad. Många nesserska hugskott här, omedvetna vid skrivandet tror jag men fullt medvetna ändå. Liksom symbol och parallell, den enda efter den andra.

Håkan Nesser har skrivit en riktigt jäkla bra deckarskröna, ännu en gång. Om Deckarlogg delat ut betyg hade de inte räckt till. Kan förresten lägga till att även Ture Sventon på sätt och vis förekommer i berättelsen och att Nesser ibland formulerar humoristiskt träffsäkra  beskrivningar av detaljer ur verkligheten, till exempel om antalet läsare av diktsamlingar…  

Bengt Eriksson

Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olanderssonåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Joyce Carol Oates som Rosamond Smith

Att Deckarlogg i går la ut en text om Joyce Carol Oates med det extra författarnamnet Rosamond Smith berodde på en Facebook-diskussion som initierades av Christina Falck, även tidigare gästrecensent på Deckarlogg, i och med att hon recenserade en äldre deckare av Oates som  Smith.  

Härmed lägger också Deckarlogg ut den recensionen som komplement. Deckarloggs tidigare text om Oates/Smith publicerade alltså i går och hittas direkt före eller efter (eller vad det blir) följande recension.

***

Rosamond Smith

Brudgummen

(Natur & Kultur)

I min bokhylla hittade jag en undangömd roman av Joyce Carol Oates, under pseudonymen Rosamond Smith: ”Brudgummen”, från 2001. Man känner i viss mån igen Oates sätt att skriva, men ”Brudgummen” är en renodlad psykologisk thriller, på gränsen till rysare.

Vi får parallellt följa Matt McBride, en högavlönad fastighetsmäklare och tvåbarnsfar, och ”Namn Okänt”, som kidnappar och mördar unga kvinnor.

Det har gått 20 år mellan dennes första och senaste offer, som är den 26-åriga konstnären Duana Zwolle. Matt råkar ha vissa kopplingar både till henne och det första offret, vilket triggar igång tankar hos honom ifall han hade kunnat rädda dem, och en drift att hitta den skyldige.

Matt blir alltmer besatt i sin jakt efter sanningen, och hans uppfattning om vad som är verklighet och inbillning om flickorna flyter ihop, liksom han själv börjar uppträda som två olika personligheter.

Det är subtilt och obehagligt, med snabba vändningar i de båda huvudpersonernas psyken. Jag har svårt att lägga boken ifrån mig, och ännu svårare att sätta ord på min upplevelse av den.

Men då den försvunna Duanas målning ”De jordiska och himmelska njutningarnas trädgård” spelar en central roll, kommer jag osökt att tänka på målningen…

… ”The Garden of Earthly Delights” av Hieronymus Bosch, se bilden här ovanför. Alltså ett vimmel av bisarra scener som hakar i varandra och lämnas till betraktaren/läsaren för tolkning.

En spännande utmaning! Konstnären Bosch koncentrerade ju sig i sitt måleri mycket på att porträttera förtappelse, gudlöshet och helvetet, med fantasifulla bilder av demoner och människor som får sitt straff.

Nu skulle jag vilja höra om ni läst något av ”Rosamond Smith” och vad ni tycker om den här delen av Joyce Carol Oates författarskap, som definieras som ”Rapporter från ondskans landskap”?

Christina Falckgästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben. Läser främst drama, biografier och spänningslitteratur, varannan bok ska helst vara en deckare, gärna brittisk eller amerikansk. Även författare till ”Vi eller de – Finland 1918”, en roman baserad på hennes morföräldrars brevväxling under finska inbördeskriget 1918.

Mia Coutos afro-deckare

Mia Couto
Land: Moçambique
Genre: afrikanska deckare

Mia Coutos roman ”Under frangipaniträdet” (1997) kan beskrivas på samma sätt som hundratals – ja, tusentals – västerländska detektiv- och kriminalromaner:

Ett mord begås. En detektiv, i det här fallet en polis, sänds till brottsplatsen. Vittnen hörs och misstänkta förhörs. Mot slutet av boken samlas alla inblandade. Lösningen på mordgåtan serveras. Motivet förklaras.

Men här slutar också alla eller de flesta likheter med de deckare som skrivs i Europa och USA.

”Under frangipaniträdet” är absolut en detektiv/polisroman men en märklig och annorlunda deckare. Mia Couto, född och bosatt i Moçambique, har skrivit en afrikansk detektivroman. Ordagrant och i flera betydelser utspelar sej Coutos kriminalberättelse i en annan värld. Hans egenartade romanpersoner skulle knappast kunna förekomma i någon västerländsk deckare.

Låt mej ta jag-berättaren som exempel. När berättelsen börjar är han död. Han heter eller hette Ermelino Mucanga och var snickare. Tillsammans med sina arbetsverktyg, hammare och såg, ligger han begravd under ett frangipaniträd.

Men en halakvuma (ett bältdjur, som bor i himlarna men kommer ner till jorden för att bringa budskap om framtiden) kallar Ermelino tillbaka till de levandes värld – som en xipoco (ande). Den döde snickaren tar sin boning i poliskommissarien Izidine Naíta, som är på väg från huvudstaden Maputo till en f d portugisisk fästning, numera ålderdomshem, beläget på en svåråtkomlig, isolerad klippa utanför Moçambiques kust, för att utreda mordet på hemmets föreståndare.

Poliskommissarien är en modern storstadsmänniska, medan gamlingarna på ålderdomshemmet lever kvar i det gamla livet, i en utplåningshotad begrepps- och tankevärld. Den ena gamlingen efter den andra erkänner mordet på föreståndaren. Alla har de mördat honom, på var sitt sätt.

Mia Couto. Foto: Cato Lein.

De gamla ljuger kommissarien full med historier som öppnar dörren till en afrikansk verklighet som inte låter sej anpassas till en vanlig – västerländsk – brottsundersökning.

Kommissarien släpps in i annan, mycket större värld och verklighet, där förfluten tid pågår samtidigt med nutiden: människor umgås med andar och övernaturliga väsen, döda människor kommunicerar med levande och tvärtom, religion, tro och magi är närvarande i vardagen och andevärlden blir lika verklig som människornas.

I de rövarhistorier – eller är historierna sanna? – som åldringarna berättar för kommissarie Naíta förenas muntligt och skriftligt. Couto lyfter upp Afrikas muntliga berättartradition och visar att den är lika högtstående och har lika stort värde som västerlandets finaste kulturella uppfinning: den skönlitterära romanen.

Också ”Flamingons sista fall” (2002) kan beskrivas som en afrikansk deckare eller kanske en politisk thriller.

Här utspelar sej händelserna i den lilla staden Tizangara. Kriget är över. FN-soldater har stationerats i staden för att övervaka fredsprocessen. En efter en dödas – mördas – de. Märkliga explosioner inträffar. Soldaterna med blå baskrar flyger i luften och försvinner spårlöst. Eller nästan spårlöst…

Det enda som återstår av dem är deras penisar. Så börjar berättelsen: en avkapad penis ligger mitt på Estrada Nacional, alldeles vid infarten till Tizangara.

Den italienske FN-tjänstemannen Massimo Risi, som utreder händelserna med hjälp av jag-berättaren, ”tolken i Tizangara”, får lika många och motsägelsefulla, märkliga och magiska svar på sina frågor, sitt deckarmysterium, som den ovannämnde poliskommissarien Naíta.

Men de bägge romanernas och deckargåtornas slutgiltiga och sanna svar – lika med Mia Coutos budskap – är ett och samma: allt som händer, alla brott som begås, i dagens Moçambique har sin upprinnelse i kolonialismen och kriget (med prefixet kolonial- alternativt befrielse-) och den skugga som detta kastat och fortsätter att kasta över landet, människorna och livet.

Titlar (urval):
Under frangipaniträdet. 1997. A varanda do Frangipani. Övers: Marianne Eyre.
Flamingons sista flykt. 2002. O Último Voo do Flamingo. Övers: Marianne Eyre.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

PS. Mia Couto är just nu aktuell i Sverige med romanen ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg). Också en afro-deckare? Nej, knappast. Men annars en låt säga ganska typisk Couto-roman (se beskrivningarna ovan)

Ovanligt grepp i intressant debut

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

SOS Alarm, vad har hänt?

– Hej, ni måste skicka polis snabbt. Det är ett gäng som håller på och våldtar en tjej i Centralgaraget i Tensta centrum.

– Centralgaraget i Tensta centrum sa du?

– Ja, kan du skynda dig …

– Vad heter du och vad har du för telefonnummer?

– Men … skit i det nu, skicka polis. De håller på med henne nu när vi pratar, skynda nu snälla.

Leif Appelgrens bok ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp!

Boken börjar dramatiskt. Vi får möta Abdulkader ”Abdi” Osman, en av ledarna för det kriminella gäng som härskar i Tensta. Han är ute på sin första obevakade permission från ett fängelsestraff men han kommer inte att återvända till kriminalvårdsanstalten. Han mördas på ett brutalt sätt med inslag av tortyr.

I det andra kapitlet får vi träffa paret Anders och Lotta Johnsson i Bromma. Efter hårt arbete och stora framgångar i reklambranschen driver de numera ett framgångsrikt konstgalleri. De har gott om pengar, älskar varandra, men familjen är förkrossad efter den stora tragedin; enda barnet, dottern Emilia, har utsatts för en brutal gruppvåldtäkt. Vi får också träffa Anders bror Stefan, framgångsrik i fastighetsbranschen, och Emilias pojkvän Hamid, ambitiös läkarstudent.

I kapitel tre och fyra får vi träffa de som ska bli återkommande huvudpersoner i en serie: kommissarie Irina Kovic och kammaråklagare Mats Ljunggren. Irina får ansvaret för utredningen av Abdi Osmans död och hon leder ett bra gäng manliga poliser som kör i gång direkt. Deras huvudhypotes är att det handlar om ytterligare en uppgörelse mellan kriminella förortsgäng så de intresserar sig direkt för övriga ledande personer i Tenstanätverket och det konkurrerande gänget i Hallonbergen.

Efter dessa första fyra kapitel, redan på sidan 36, vet vi läsare det mesta om vad som hänt, hur det hänt och vilka de inblandade är. Mycket är redan uttalat och resten är lätt att gissa. Det är ett originellt grepp inom en genre där den mest klassiska frågan alltid varit: vem är mördaren?

Men det är ett grepp som fungerar överraskande bra i en verkligt spännande berättelse som i stället fokuserar frågan varför; vilka är de processer som leder fram till de olika händelserna och vilka konsekvenser får olika handlingar. Och den stora frågan som redan titeln antyder: är onda handlingar liktydigt med att de som begår dem också är onda människor eller finns det situationer då onda handlingar är moraliskt försvarbara?

Leif Appelgren, författare, pressbild, Lind & Co Foto Eva Lindblad

Man kan läsa sig till det mesta här i världen och det finns gott om exempel på författare med en imponerande förmåga till ambitiös research. Men egna erfarenheter, det självupplevda, bär alltid med sig någon sorts bekväm hemkänsla som sprider sig till läsaren. Författaren har lång erfarenhet som åklagare, en omfattande personlig kunskap om rättssystemet, och det märks tydligt i hans berättande.

Dessutom har han ett uppenbart intresse för etiska frågor. Här finns en imponerande karaktärsutveckling där olika människors åtskilda moraliska drivkrafter hela tiden spelar en viktig roll.

Trots att här förekommer en hel del riktigt brutala scener finns ett lugn i språket, i sättet att berätta, och kontrasten fungerar i huvudsak riktigt bra. Ibland kan det bli överlugnt, på gränsen till omständligt, men det är bara ett litet problem för samtidigt är det ovanligt välskrivet. Berättartekniken är lysande genomtänkt.

De fyra inledande kapitlen skildrar maj 2017, sedan rör vi oss bakåt i tiden för att successivt få insikter i vad som lett fram till olika händelser, men också framåt i tiden där mycket handlar om konsekvenserna av olika handlingar. Utöver rörelsen i tid rör vi oss också mellan olika berättarperspektiv som successivt kompletterar vår bild av skeendena på ett intelligent sätt.

Med själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, är det lätt att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna också är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska.

Kommer Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? Svårt att säga, bland annat tror jag att konkurrensen på spänningsmarknaden är mycket tuffare nu än när Lapidus slog igenom, och Appelgren når inte samma nivåer när det gäller originalitet. Men en mycket lovande och välskriven debut är det utan tvekan och det ska bli intressant att se hur det här författarskapet utvecklar sig.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Realistiskt i Lund, på gott och ont

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

Cecilia Sahlström har i snabb takt skrivit en serie polisromaner, där hon titel för titel mejslat fram sin egen deckarstil.

Hon återberättar mer än berättar, redogör för vad som hänt och redovisar polisernas arbete.  

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras.

En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit.

Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent.

Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet.

Sahlström är ju före detta polis. Resultatet blir mer som ett reportage i tidningen Arbetarskydd än en rafflande polisthriller.

Men realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.                      

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar