Att överleva under pandomin och leva vidare i dystopin

Hanna Blixt
Glorian
Gränden
(Historiska Media)

Ny kan den inte kallas, den här grenen på det svenska krimiträdet men kanske återuppstådd, som en pånyttutslagen genre, våg och trend. Och åtminstone i Sverige.

Det är en spaning jag tror att jag kan göra – att det skrivs alltmer framtidskrimi av sorten dystopisk spänning. Redan under årets första två månader har jag läst tre svenska dystopiska framtidsdeckare och annan krimi…

Först Sten Rosendahls ”Värmevåg” (Förlag Futur), andra delen i en serie dystopiska framtidspolisromaner. Sen också Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co), första delen i en serie som utspelar sig i framtiden men är mer av thriller eller spänningsroman.

Och nu har jag dessutom läst andra delen, ”Gränden” (Historiska Media), i Hanna Blixt dystopiska spänningsduett ”När djuren vaknar”.

Hanna Blixt. Foto: Kola Productions / Marco Glijnis

Det finns än fler svenska framtidsdyspotiska spänningsromaner, deckare och annan krimi och det är lär nog också komma än fler i den här pånyttfödda undergenren.

Förresten bör jag kanske tillägga att det jag skrev syftade på vuxenromaner, där växer spänningsdystopin. Svenska (och utländska) ungdomsromaner har länge varit dystopiska (av någon anledning skriver ungdomsförfattare oftare över genregränser, som mellan deckare och SF, realism och fantasy) än vad vuxenförfattare gör. 

Denna beskrivning passar också för Hanna Blixt, som tidigare skrivit barn- och ungdomsromaner med genreblandningen realism, historiskt och fantasy. Nu blandar hon vidare för vuxenläsare…

”Glorian”, första titeln i Blixts dystopiska duett, missade jag när den kom i höstas men i samband med att uppföljaren kommit redan nu så läste jag ikapp mig. Det bör man, för de hänger ihop. Ja, de hör ihop.

”När djuren vaknar” är inte en kortserie utan en följetong. Hmmm. Nej, jag inte så jätteförjust i det, att man måste läste titlarna i en serie i rätt ordning för att få tillräckligt med bakgrund och kunna hänga med. Varje titel ska vara avslutad, tycker jag. Sin egen bok och berättelse. Sen kan personer och miljöer återkomma och utvecklas, det är en annan sak.

Dock verkar det bli allt mer populärt hos svenska spänningsförfattare att skriva i följetongsformat och jag har heller inte sett och hört att läsare beklagar sig (som jag) så det är väl kanske mitt problem.

Jag hade inte läst många sidor i ”Gränden” förrän jag insåg att jag måste börja med ”Glorian”. I ”Grändens” första kapitel mötte jag nämligen fyra människor, fyra olika människor, olika åldrar, olika bakgrunder, som samlats i en lägenhet.

Det är Annie, 17 år, och Walter, hennes vän, Caroline, forskare och tvillingmor, samt Ben, som från att ha varit meteorolog blev uteliggare. Nu bor de tillsammans i samma lägenhet. De fyra har bildat en motståndsgrupp för att stoppa och störta något som heter Corper AB.

Någon saknas också, i andra delen. Det är Annies bror Erik. Eller några, Walters föräldrar är också borta, försvunna. De togs av polisen.

Men varför? Hur möttes de? Och hamnade tillsammans i lägenheten? Vad har hänt tidigare? Vad är Corper AB för nåt? Detta måste i alla fall jag ha reda på… Så jag fick stanna upp och lägga ifrån mig ”Gränden”, istället börja med ”Glorian” och läsa den först.

Upptakten till den dystopiska serien ”När djuren vaknar” är ruggigt aktuell. En pandemi med ett virus har drabbat hela jorden, dess befolkningar och inte minst djuren – på det sättet att när människor drog sig undan viruset, allt mer höll sig inomhus, avancerade djuren, tog sig in på städernas gator och blev aggressiva.

J-a aggressiva. Djuren är inte längre skygga för människor utan går till attack. Jorden har också drabbats av ett allt mer extremt väder med resultat att klimatflyktingarna blivit allt fler. Människor flyr över landsgränser som blir allt mer diffusa och upphör. Som en följd av vädret sinar naturresurserna. Till hur många räcker de? Till vilka ska de räcka?

Men det finns förstås en lösning: den nya tekniken. Det är här som företaget Corper AB kommer in likt en räddare i dystopin. Om nu företaget är en räddare eller utnyttjare. Det där armbandet, som människor förses med, hur fungerar det? Vad orsakar det? Plussa på med mobiler och drönare, hur mycket och nära bevakas människorna? Av vem? Av vad? Av Corper AB?

Och minnesförlusterna för drabbar människorna, vad orsakar dem? Nej, nu avslöjar jag inte mer. Duetten ”När djuren vaknar” skildrar hur människor lever sig igenom en pandemi och en dystopi. Skapar sig ett liv efter pandemin och i dystopin, hur de hanterar framtiden. Hur vi hanterar vår framtid och vår oro om framtiden.

Alltså läsarens oro. För som du nog märkt skriver Hanna Blixt oroande när den verkliga verkligheten, vår verklighet. Det kommer att skrivas många fler, liknande dystopiska spänningsromaner, desto fler ju mer oroliga vi blir. Ju mer verklighetens dystopi närmar sig. Och nu kom kriget också.

Bengt Eriksson

Steffi, Povel och Pysen

Sara Lövestam skriver annat numera, både fack- och kriminallitteratur till exempel, för äldre som yngre.

Men det var i nedanstående roman jag läste och upptäckte hennes första gången. Ingen deckare fast kanske fortfarande det bästa som Lövestam har skrivit.

***

Sara Lövestam
Hjärta av jazz
(Piratförlaget)

steffe-en-glad-blues”Steffi är en glad blues.”

Så börjar Sara Lövestams nya roman. Meningen syftar på titeln till en av de Povel Ramel-låtar, som Steffi bär med sig i hjärtat – ja, hela kroppen – och spelar walking bass till.

Egentligen är det inte en ”jätteglad” blues, varken Steffi Herreras eller Povel Ramels. Ingen ”devalveruttanblues” utan mer en hjälp i livet – ett skydd, en krycka – för att Steffi inte ska ta åt sig av ”hora”, ”läbba” och ”äckel” som tjejerna i 9B kallar henne.

Varför har Steffi fastnat för Povel Ramel? Och börjat spela bas i musikundervisningen? Strunt i det, låt det hänga i luften, både i romanen och den här recensionen.

Steffi Herrera, 15 år, går i Björkeskolan, spelar bas för musikläraren och på hemvägen finns Povel i mp3-spelaren. Till exempel ”Tjo va de va livat i holken” (det närmaste reggae han kom) eller ”Titta det snöar” (tog evigheter att klura ut hela texten till den).

Så tar batteriet i spelaren slut. Ändå fortsätter Steffi att höra Povel Ramel – först ”Var är tvålen” och sen ”Jazzen anfaller”.

Hon har hunnit till ålderdomshemmet, det är därifrån, genom ett fönster som ”Povel Ramels tunna röst letar sig ut i februariluften”. Fönstret öppnas. En gammal man lutar sig ut genom ålderdomshemmets fönster och frågar när inspelningen gjordes (1946) och vem som spelar klarinett (Casper Hjukström).

Det leder till vänskap genom generationerna, jazzmusiken och Povel Ramel, mellan den gamle Alvar Svensson, som bara var en pojk, 17 år, när han 1942 tog tåget till swingjazzens Stockholm, och den unga Steffi (egentligen Stephanie) Herrera, som längtar efter att lämna Björke för att gå på musikgymnasium i Stockholm.

sara-lc3b6vestam-foto-peter-knutson

Författaren Sara Lövestam. Foto: Peter Knutson

”Hjärta av jazz” är en dubbelroman, en trippel- och mångroman. En jazzroman som blir en livsroman gånger två, också en flick- och pojkroman, en ungdoms- och vuxenroman på samma gång.

Alvars resa till 40-talets Stockholm, där han började spela kontrabas och blev förlorat kär i jazzsångerskan Anita, varvas med Steffis unga liv idag, känslan av att vara udda och utanför i verkligheten, hennes drömmar och längtan.

Och inte bara en jazzroman heller utan en hyllning till jazzmusiken (fast det kunde, i en annan roman, också vara rockmusik, litteratur eller konst) som livsuppehållande medicin. Annars dog man. Annars dör man.

Och en hyllning till de viktigaste viktiga inom (jazz)musiken, de som håller musiken vid liv: dessa okända musiker som bara spelade vidare utan att gå till historien. Som endast några få minns, sådana musiker som Alvar ”Pysen” Svensson, kontrabas, och Casper Hjukström, klarinett.

”Hjärta av jazz” är en fantastiskt fin och ömsint roman. Jag blev så varm, fick en glad blues i hjärtat, gång på gång på gång på gång när jag läste.

Jo, jag är lite sentimental av mig. Det bör man nog vara för att uppskatta Sara Lövestams jazzroman lika svindlade mycket som jag. Men ni som har nära till både ett leende och en tår, ni kommer att göra det.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2013