Kör Wijkman kör!

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Att en skönlitterär författare skriver i första person singular och presens behöver inte betyda att romanens jag är berättaren och att handlingen utspelar sig i skriv- och läsögonblicket. Författare kan vara lika allvetande i jag-form och det är ytterst sällan som ett romanspråk får en läsare, åtminstone mig, att känna att det är jaget som skriver och berättar.

Helena Dahlgrens roman ”Skarp” skiljer sig från ovanstående på ett häpnadsväckande sätt. Vem kan tvivla på att det verkligen är romanens huvudperson, litteraturveteranen Emma Wijkman, som skriver? Varje formulering och ord kommer djupt inifrån Emma eller Wijkman, hur läsaren nu vill tilltala henne.

Det är skickligt, mycket skickligt, oavsett att det kanske beror på att den verkliga Dahlgren hämtat ovanligt mycket ur sig själv för att skapa den fiktiva Wijkman – så att hennes romanperson strax blir levande och trovärdig, riktigt på riktigt.

Själva skriftspråket gör och är mycket av och för romanen ”Skarp”.

Titeln är efternamnet på den författare, Beata Skarp, som littvetaren Emma Wijkman skriver eller försöker skriva en avhandling om. Skarp är Wijkmans favoritförfattare. Hon är hennes trognaste läsare. Fast nu har det under en längre tid gått dåligt med avhandlingen. Ett stipendium för att vistas, bo och skriva, i det hus i Norrbotten, närmare bestämt i den lilla byn Svartforsen, där den avlidna författaren Beata Skarp levde, skrev och dog (i forsen!), skulle kanske få igång skrivandet igen?

”Skarp” börjar som en hyllning till litteraturen – till litteraturen som räddaren i livets nöd. Som kan få människan att vilja överleva – ja, leva. Som kan vara verkligare än verkligheten. Så verklig att fiktion och verklighet blir en och samma verklighet. Nästan som en essä eller en avhandling – som en litteraturvetenskaplig avhandling borde skrivas, så att verkligheten blir litteratur och litteraturen verklighet. Så det framgår, verkligen framgår hur litteratur och verklighet griper in i varann.

Helena Dahlgren presenterar även sin huvudperson – om det nu inte är Beata Skarp som är den egentliga huvudpersonen förstås – med samma omedelbara språk, typ spontant genomtänkt, eller snarare presenterar Emma Wijkman sig själv som kvinna och människa, en ensamstående mamma (med den unga dottern Saga) som endast kan få ro i litteraturen och sängen. Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.

En litterär ingrediens är också vad som väl blivit Helena Dahlgrens specialitet som författare, nämligen att inte dra någon gräns – för den finns ju inte – mellan litterära och populära romaner. Än det ena, än det andra. Bägge håller samma nivå, har samma värde och betydelse. Ofta ingår de i varann också, som i Beata Skarps romaner.

Helena Dahlgren. Foto: Marcus Stenberg

Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till Beata Skarps stipendiefond men ångrar sig omedelbart. Går det att skriva så spontant och så personligt i en stipendiansökan? Hon hålls lite på halster av Beata Skarps stipendiefond, som består av Beatas bror Aron och hans hustru Diana, men självklart, snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen och Beata Skarps stuga. Där Emma eller Wijkman också ska träffa deras dotter Disa. (Observera namnen när du läser, de går igen i litteraturen som i verkligheten.)

På plats i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från en litterär essä eller avhandling till en smygande thriller; gotisk thriller har jag sett att den kallats men vete den om romanen är så gotisk. Men smygande är den, den smått spökliga stämningen skapar en smygande spänning när Emma Wijkman undan för undan hittar allt mer information – hur många papperslappar skrev Beata och var finns de? – till sin avhandling om sin författare.

Som en pusselgåta, lite á la detektivroman också, allt medan Emma plockar fram gamla detektivromaner ur Beatas bibliotek och läser, igen. Mest svenska väl, gärna Maria Lang. (Det gäller såvitt jag förstått både Emma och Helena.) (Och apropå, Dickson heter han.) Ska det förresten bli en avhandling eller kanske att Emma istället ska skriva klart Beatas ofärdiga, sista, postuma roman? I slutet blir ”Skarp” dessutom en mer hårdför thriller. Riktigt så hade jag i alla fall jag inte tänkt att det skulle utveckla sig…

Går det alltför långsamt? Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad läsaren prioritera: det thrillriga eller det existentiella. Jag, jag gillar det här. Jag gillar språket, hur själva orden, meningarna, formuleringarna blir berättelsen, hur berättelsen hyllar litteraturen, hur fiktion och verklighet blandas så som fiktion och verklighet blandas. Hur allt blir ett och nödvändigt.

Vad än hon skriver, för yngre och vuxnare, hästböcker och så kallad romance eller vad det är, eller som här en smygande litterär thriller, är Helena Dahlgren en så speciell skönlitterär författare att hon blir sin egen. PS. Så typiskt också att det förekommer två hästar i ”Skarp”.

Bengt Eriksson