Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Nytt igen om Maria Lang

Margaretha Fahlgren
Ett dubbel liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia)

Ännu en bok om Maria Lang (och Dagmar Lange).

Den definitiva den här gången då? Njäe.

Skrev Maria Lang verkligen pusseldeckare ( = kunde läsarna lägga pusslet)? Skrev hon ”för att underhålla”? (Tips: Syna alltid vad en författare säger om sig själv och sina böcker.) Skrev hon med ”en manlig blick”? (Svar: Amen nej, tvärtom och likadant.)

En hel del att fundera över, kommentera och kritisera.

Deckarlogg återkommer…

Bengt Eriksson

Puttrig, charmig och småspännande feelgood-deckare

Katarina Bivald
En Katarina Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Det skrivs allt fler mjuk- och mysdeckare i Sverige. Och allt fler feelgood-författare går över gränsen till krimi och börjar skriva feelgood-deckare. Katarina Bivald är en sådan författare och ”Morden i Great Fiddling” är en sådan deckare. (Frida Skybäck var en annan helt nyligen och Anna Fredriksson blir en sådan till hösten.)

Katarina Bivalds feelgood-debut, ”Läsarna I Broken Wheel rekommenderar” (2013), kan just rekommenderas. Mer än lite av en speciell feelgood-roman dessutom, bland annat utspelas berättelsen i den lilla staden Broken Wheel i ingenstans i Iowa, USA.

Kanske inte så förvånande då att hon med ”Morden i Great Diddling” provar på att kombinera feelgood med krimi. För nytillkomna läsare bör det kanhända påpekas att Katarina Bivald är svenska, eftersom hennes nya roman återigen utspelar sig utanför Sverige: den här gången i den lilla Agatha Christie- och/eller Margaret Yorke-byn Great Diddling i Cornwall.

Fast inte vid kusten – utan inåt landet, i Cornwalls glesbygd. Där har den svenska författaren Berit Gardner köpt ett hus och dragit sig tillbaka för att försöka skriva igen, efter att plötsligt ha fått en försäljningssuccé vilket orsakade skrivkramp. Dit kommer också Sally Marsch för att bli Berits assistent och snart ska även en polis, kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen, inträda i handlingen.

Berit och Sally, liksom byns övriga invånare, går nämligen på en tébjudning på Tawny Hall, typiskt engelsk herrgård eller slott eller vad det ska kallas, där en bomb strax ska smälla och en och en man strax ska mördas – i vad om inte biblioteket.

Jag har skrivit det förr och jag gör det ingen: att förena feelgood med krimi måste vara bland det svåraste en författare kan ta sig för. Varmt och mjuk kontra tufft och hårt, vardagligt kontra spänning. Så att lätt att det lugna i en feelgood blir longörer i en deckare.

”Morden i Great Diddling” innehåller en del longörer fast här finns också många fyndiga och smått humoristiska rader, lite blinkningar åt främst väl Agatha Christie men ibland kom jag  att tänka på Maria Lang. (Sally som Puck?)

Great Diddling är en charmig engelsk småby, lika delar tristess och hemligheter. Trion Berit, Sally och Ian (jo, jag blev strax förnamn med dem) är välparade och charmiga de också. Puttrigt – är det ett bra ord?

Den första Berit Gardner-deckare ”Morden i Great Diddling” är en puttrig feelgood-deckare. Inte riktigt en nystart i stil med den ”amerikanske” feelgood-debuten men klart läsvärd under päronträdet ett par, tre sommardagar.

Och det där att fånga upp en annan miljö, det är Katarina Bivald extra bra på, nu också den engelska lilla bymiljö. Den här serien kan bli såväl puttrig som charmig och småspännande, när det kommer fler titlar.

Bengt Eriksson    

Maria Langs midsommardeckare

Tänkte ta paus från nydeckarläsandet och istället läsa om ett par, tre äldre deckare: några midsommardeckare.

Visst har Maria Lang skrivit tre deckare vid och om midsommaren: debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), ”En främmande man” (1962) och ”Det är ugglor i mossen” (1974)…

För nog är det för att fira midsommar som litteraturstudenten Puck Ekstedt och historikern Einar Bure anländer till en enslig ö i Bergslagen där de möts igen med namnbyte som följd. Trodde jag.

Men ”Nope”, rättas jag av Maria Lang-nörden Helena Dahlgren mig (som verkar ha memorerat varje kommatecken i Langs deckare). ”Bara i filmen! Boken utspelar sig i slutet av juli.”

Aha, då blandade jag ihop. Ställer jag in ”Mördaren ljuger inte ensam” på Lang-hyllan igen. ”En främmande man”, då?

Specialisten Dahlgren: ”Tror faktiskt att det bara är den som utspelar sig exakt över midsommar.”

Men visst handlar väl också ”Det är ugglor i mossen” om midsommarmord? ”Ja! Själva mordet, sedan utspelar sig större delen av boken i oktober.”

Tur att Deckarlogg ändå minns något, men i ”Det är ugglor i mossen” medverkar dock inte Puck Bure, så den får också vara. Det blir en omläsning av ”En främmande man” som också den utspelar sig ödsligt – i en ödenby i Bergslagen.

Dit reser nämnda Puck och Einar Bure, kriminalkommissarie Christer Wijk och operasångerskan Camilla Martin samt, motvilligt, professor emeritus Johannes M. Ekstedt för att fira semester.

Så nu sätter mig under päronträdet i trädgården och läser den…

Fast förresten är väl på sätt och visa alla Maria Lang-deckare med Puck Ekstedt/Bure på sätt och vis midsommardeckare. (Ledtråd: Shakepeare.)

PS. De tre nämnda Lang-deckarna finns numera också som både ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Kör Wijkman kör!

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Att en skönlitterär författare skriver i första person singular och presens behöver inte betyda att romanens jag är berättaren och att handlingen utspelar sig i skriv- och läsögonblicket. Författare kan vara lika allvetande i jag-form och det är ytterst sällan som ett romanspråk får en läsare, åtminstone mig, att känna att det är jaget som skriver och berättar.

Helena Dahlgrens roman ”Skarp” skiljer sig från ovanstående på ett häpnadsväckande sätt. Vem kan tvivla på att det verkligen är romanens huvudperson, litteraturveteranen Emma Wijkman, som skriver? Varje formulering och ord kommer djupt inifrån Emma eller Wijkman, hur läsaren nu vill tilltala henne.

Det är skickligt, mycket skickligt, oavsett att det kanske beror på att den verkliga Dahlgren hämtat ovanligt mycket ur sig själv för att skapa den fiktiva Wijkman – så att hennes romanperson strax blir levande och trovärdig, riktigt på riktigt.

Själva skriftspråket gör och är mycket av och för romanen ”Skarp”.

Titeln är efternamnet på den författare, Beata Skarp, som littvetaren Emma Wijkman skriver eller försöker skriva en avhandling om. Skarp är Wijkmans favoritförfattare. Hon är hennes trognaste läsare. Fast nu har det under en längre tid gått dåligt med avhandlingen. Ett stipendium för att vistas, bo och skriva, i det hus i Norrbotten, närmare bestämt i den lilla byn Svartforsen, där den avlidna författaren Beata Skarp levde, skrev och dog (i forsen!), skulle kanske få igång skrivandet igen?

”Skarp” börjar som en hyllning till litteraturen – till litteraturen som räddaren i livets nöd. Som kan få människan att vilja överleva – ja, leva. Som kan vara verkligare än verkligheten. Så verklig att fiktion och verklighet blir en och samma verklighet. Nästan som en essä eller en avhandling – som en litteraturvetenskaplig avhandling borde skrivas, så att verkligheten blir litteratur och litteraturen verklighet. Så det framgår, verkligen framgår hur litteratur och verklighet griper in i varann.

Helena Dahlgren presenterar även sin huvudperson – om det nu inte är Beata Skarp som är den egentliga huvudpersonen förstås – med samma omedelbara språk, typ spontant genomtänkt, eller snarare presenterar Emma Wijkman sig själv som kvinna och människa, en ensamstående mamma (med den unga dottern Saga) som endast kan få ro i litteraturen och sängen. Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.

En litterär ingrediens är också vad som väl blivit Helena Dahlgrens specialitet som författare, nämligen att inte dra någon gräns – för den finns ju inte – mellan litterära och populära romaner. Än det ena, än det andra. Bägge håller samma nivå, har samma värde och betydelse. Ofta ingår de i varann också, som i Beata Skarps romaner.

Helena Dahlgren. Foto: Marcus Stenberg

Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till Beata Skarps stipendiefond men ångrar sig omedelbart. Går det att skriva så spontant och så personligt i en stipendiansökan? Hon hålls lite på halster av Beata Skarps stipendiefond, som består av Beatas bror Aron och hans hustru Diana, men självklart, snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen och Beata Skarps stuga. Där Emma eller Wijkman också ska träffa deras dotter Disa. (Observera namnen när du läser, de går igen i litteraturen som i verkligheten.)

På plats i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från en litterär essä eller avhandling till en smygande thriller; gotisk thriller har jag sett att den kallats men vete den om romanen är så gotisk. Men smygande är den, den smått spökliga stämningen skapar en smygande spänning när Emma Wijkman undan för undan hittar allt mer information – hur många papperslappar skrev Beata och var finns de? – till sin avhandling om sin författare.

Som en pusselgåta, lite á la detektivroman också, allt medan Emma plockar fram gamla detektivromaner ur Beatas bibliotek och läser, igen. Mest svenska väl, gärna Maria Lang. (Det gäller såvitt jag förstått både Emma och Helena.) (Och apropå, Dickson heter han.) Ska det förresten bli en avhandling eller kanske att Emma istället ska skriva klart Beatas ofärdiga, sista, postuma roman? I slutet blir ”Skarp” dessutom en mer hårdför thriller. Riktigt så hade jag i alla fall jag inte tänkt att det skulle utveckla sig…

Går det alltför långsamt? Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad läsaren prioritera: det thrillriga eller det existentiella. Jag, jag gillar det här. Jag gillar språket, hur själva orden, meningarna, formuleringarna blir berättelsen, hur berättelsen hyllar litteraturen, hur fiktion och verklighet blandas så som fiktion och verklighet blandas. Hur allt blir ett och nödvändigt.

Vad än hon skriver, för yngre och vuxnare, hästböcker och så kallad romance eller vad det är, eller som här en smygande litterär thriller, är Helena Dahlgren en så speciell skönlitterär författare att hon blir sin egen. PS. Så typiskt också att det förekommer två hästar i ”Skarp”.

Bengt Eriksson

Måbradeckare och annat mysigt och kriminellt

Fick en beställning på en krönika i detta ämne, så Deckarloggs red. skrev en sådan.

Kunde ha blivit en betydligt längre krönika, såååå mycket att skriva om och fundera på, men tidningarnas utrymme bestämde formatet.

***

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, trivseldeckare (som det heter på finlandssvenska), hyggekrimi (som man säger i Danmark) och kosekrim (i Norge). Även comic crime (skrattdeckare?) hör hit och nu förekommer till och med benämningen feelgood-deckare.

Måbradeckare, alltså. Borde inte allt detta vara omöjligt? Hur skulle mord, om än så fiktiva, kunna vara mysiga och trivsamma? Går det att skratta åt mord? Kan mord få läsaren att må bra? Å andra sidan är ju feelgood i sig en märklig beskrivning av litteratur.

Om feelgood tyds ordagrant, inget ont händer i denna roman, allt är glatt och fridfullt, skulle romanen vara omöjlig att både läsa och skriva. Något måste skava, göra ont och smärta till, för att romanen ska bli läsvärd. Att det ordnar upp sig på slutet – en annan sak.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Det sker också i kriminalromaner. Mordgåtan blir löst. Mördaren åker dit. På sista sidan infinner sig åter frid och fröjd. Dessutom är många feelgood-romaner snarare av typen ”feel life”. De skildrar såväl det lilla som det stora i livet, det sköna som det mer smärtsamma.

Precis så skriver mina feelgood-favoriter Anna Fredriksson i trilogin om ”Pensionat Pomona” på Österlen och Frida Skybäck, som i ”Bokskåpets hemlighet” låter gamla brev berätta om andra världskriget och judars flykt över Öresund.  

Vad som hänt i Sverige, blott en gissning, är att feelgood smittat av sig på deckarna så att allt fler författare, främst kvinnor, börjat skriva mjukdeckare. Extra inspiration hämtas ur kriminalhistorien, från brittiska deckardrottningen Agatha Christie (som skrev mjukt och mysigt men inte feelgood) och svenska Maria Lang (mjukt men högst realistiskt).

På senare år har det skrivits svenska mjukdeckare av olika former, ibland flera på samma gång. Det förvånar mig. Inte så längesen som jag längtade efter att den kollektiva polisromanen skulle få konkurrens av privatsnokar och noir också i Sverige. Men inte trodde jag att noir sen skulle följas av feelgood-deckare…

Inget deckarförfattande är svårare än att skriva mjukt och trivsamt. Mord kan inte skämtas och skrattas bort. Det duger inte att skriva cozy – för att plötsligt mörda någon – och sen ha det trivsamt igen. Mord är på allvar. Deckare måste skrivas på allvar.

Några svenska deckarförfattare, fortfarande främst kvinnor, har lyckats bra eller bättre.

Till de pånyttfödda mjukkokta deckarnas pionjärer hör Marianne Cedervall, som efter ett par serier om både moderna häxor och pensionärer på Gotland börjat skriva om prästen Samuel i Dalarna, och Kristina Appelqvist, som skrivit ett par snarlika deckarserier om högskolan i Skövde (och nu också inlett en ny, tredje mjukdeckarserie).

Även Annette Haalands mjukdeckare om ”pastor Viveka” i stockholmsförorten Enskede och duon Christina OlséniMicke Hs/Micke Hansens om den ilskna pensionären i Lund – Ester Karlsson med K – har jag blivit förtjust i.

Fast bäst hittills är Kristina Agnér och Kerstin Bergman, som bägge återupptagit Maria Lang-traditionen. Deras huvudpersoner – Alva i Smålands mörker respektive Iris på Ekerö och i Dalsland – är döttrar till Puck Bure.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Långsam, trevlig spänning

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Kerstin Bergman har skrivit sin andra deckare om och med Iris Bure. Ett passande efternamn, för det är till Maria Lang (och hennes huvudperson Puck Bure) som tankarna går när jag läser. Ett bra förnamn också, som passar i Bergmans blombukett eller blomsterrabatt. Oleander fanns i titeln till fjolårets debutdeckare och nu alltså ”Förgätmigej”. Samt Iris.

Det är inte många år sen – eller det kanske ändå är fler år än jag minns – som jag i egenskap av deckarkritiker efterlyste hårdkokta svenska deckare som bättre kunde spegla samtiden. Lite noir, tack. Nu skrivs så mycket hårdkokt och noir i Sverige att det inte går att klaga på det längre. Då – det vill säga nu lika med på senare år – har jag istället börjat längta efter fler mjukare deckare som kan betrakta Sverige utifrån en kanske mer vardaglig aspekt.

Och jag blev bönhörd, igen. Kristina Agnér med ”Var inte rädd för mörkret” är en mjukare, eventuellt lite gammaldags favorit och även blomsterflickan Bergman har blivit en favorit. Bägge skriver vidare i en genre som kan karaktäriseras som Lang-Christie fast idag. Som en hyllning till två förebilder som länge ringaktades men på senare tid börjat uppmärksammas igen, om inte riktigt efter förtjänst ännu så ändå lite åt det hållet.

Kerstin Bergman återvänder till sig själv i sina deckare. Det märks när jag läser, vad som är hämtat ur hennes eget liv vet jag ju inte men det känns att livet pulserar och levs i hennes ”fiktiva” berättelser. Hon återskriver sig själv, nog är det så? I debuten ”Oskuld och oleander” återvände både Iris och Kerstin till Ekerö, där bägge växte upp. I uppföljaren ”Förgätmigej” återvänder bägge till Dalsland, där barndomens somrar tillbringades.

Återvänder, ja. Återvändartemat är det nya, återkommande temat i allt fler svenska deckare. Överexploatering kan det kallas. Men det hindrar ju inte att ämnet och temat går att använda av deckarförfattare som klarar av att använda det. Till exempel Kerstin Bergman, nu gånger två när Iris Bure plötsligt får ett samtal från sin kusin och barndomsvän som hon inte är så vänligt inställd till längre och inte pratat med på länge.

Plötsligt återvänder alltså Kerstin Bure till Dalsland. Ursäkta men det är så jag uppfattar huvudpersonen. Iris Bure lämnar helt plötsligt både pojkvännen Jonas, som hon återfann i förra boken och blev ihop med, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, nu har försvunnit. Iris Bure kör genast norrut mot Åmål.

Kerstin Bergman fortsätter, liksom i debuten, att berätta långsamt och ordrikt. För långsamt? För ordrikt? Än tycker jag det, än tycker jag det inte alls. Hon skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Mycket växtlighet som nämns, dricks det té så skildras det så noga att koppen skramlar. Det blir många meningar men jag sjunker ju in i dem, in i berättelsen, in i miljön så inte kan orden och meningarna vara för många eller?

Alva har alltså försvunnit. Det blir fler försvinnanden. Och allt har sin bakgrund i det som hände när Iris och Ingrid var unga. Växthuset nämns men det pratas helst inte om det. Vad hände egentligen i detta växthus? Vad hände när Iris och Ingrid var barn? Vad har nu hänt  Alva? Också hon har nämnt Växthuset. Nu- och dåtid blir parallella, de skrivs närapå ihop. Och även detta utan att jag reagerar på att de skrivs ihop, det sker helt naturligt. Det är skickligt skrivet.

Kerstin Bergman är ju litteraturvetare, recensent och föredragshållare i deckarbranschen. Hon har nog läst deckare så det räcker, är mer genrekunnig än de flesta. Det märks när hon själv blivit deckarförfattare. Hon vet hur en deckarförfattare ska göra och skriva, hon kan välja och välja bort, skriva de deckare hon vill skriva. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Det innebär inte att hon skulle skriva mindre spännande när hon tar med oss runt i Dalsland utan enbart att hon berättar mer långsamt. Hon vaggar in läsaren i miljön och stämningen, berättar som godnattsagor fast tvärtom eller hur jag ska formulera det för vuxna deckarläsare. Det blir långsamt spännande samtidigt som det är trevligt att läsa. Långsam, trevlig spänning – kan det vara rubriken för den här recensionen?

Bra är det, gånger två som jag skrev. ”Oskuld och oleander” var en av fjolårets bästa svenska deckardebuter. ”Förgätmigej” är en av årets bästa svenska deckare. ”Slow Crime” som Kapprakt kallade genren i sin recension. Jag snor den beskrivningen rakt av.

Bengt Eriksson  

Ellen och Nils, två år senare i Göteborg

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Det börjar redan på omslaget så min recension måste också börja med omslaget. Varför anges förresten genren som ”Roman”? Det här är en polisroman och det är viktigt, om inte för läsningen så i Marie Hermansons utgivning. Hon skriver nu deckare på allvar. Hon har till och med skrivit sin andra titel i en serie polisromaner.

Men det är teckningen/målningen på bokomslaget jag syftar på. Förutom att det är ett fint omslag, som en tavla, ger det en stämning av förr i tiden. Själv tänker jag både på Stieg Trenter och Maria Lang och även Agatha Christie – men ändå inte. Jag tänker inte på omslagen till de äldre deckarförfattarnas originalutgivningar utan snarare till återutgivningar i backspegeln.

Googla fram några Lang- och Christie-återutgivningar och se: känslan av tillbakablick på det som var. Som en historisk resa bakåt i blicken direkt på omslaget. Också omslaget till ”Pestön” liksom till Hermansons förra och första historiska polisroman ”Den stora utställningen” gjordes av Sara R Acedo. Hon är med ett ord suverän.

I ”Pestön” återkommer både polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, inte längre (volontär)journalist. Nils och Ellen är inte heller ihop längre, vilket gjorde mig besviken, utan har en ny fästman. Men Ellen och Nils stöter ihop igen på stan, strax före jul, och hon ska ta sig sin plats i romanen.

Stan är Göteborg också i den nya polisromanen. Tiden är fortfarande 20-tal, närmare bestämt 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig. Dessutom känns Göteborg igen. För den som känner sitt Göteborg är platser och gator bekanta från idag men annorlunda mot idag. Vad stod trähuset på Masthugget där Nils Gunnarsson bor på andra våningen? Det ger en extra spänning, en historisk-nutida dialog i miljöbeskrivningarna.

”Pestön” är en lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Mycket antyds och lämnas, åt läsaren. Men det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Nils Gunnarsson på polisstationen. Pojken envisas. Han är ivrig. Han ska ha med sig Gunnarsson. Och pojken får med sig honom till sist.

Han går före Gunnarsson till eka i Östra Hamnkanalen och ror med polisen under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort. (Det här fick mig att googla fram en karta och se efter. Jag känner Göteborg väl något så när men Sävenåns långa sträckning måste jag kolla upp.) Det var som att ta sig fram genom ett mangroveträsk. Här långt borta bor de så kallade ”vrakarna”. De är fattiga, de lever på vad andra tappat och kastat i det grumliga, förorenade vattnet.

Nu har de hittat något i ån som de måste visa överkonstapel Gunnarsson: liket av en man. I trettioårsåldern, hade fastnat i grenar till de alar som sträcker sig ut över ån. Det är romanens upptakt. Fler trådar ska snart tillkomma – som läsandet och skrivandet av deckare. Här förekommer en mycket populär – men hemlig – deckarförfattare, som det verkar i genren ”pulp”. Och dessutom en speciell, återkommande mordmetod – garrottering – är också en ledtråd.    

Foto: Emelie Asplund

Titeln ”Pestön” syftar på en ö i Göteborgs skärgård, i romanen kallad Bronsholmen, med en nedlagd karantänstation. Ön har flyttats lite längre ut men bygger på verklighetens Känsö. På Bronsholmen/Känsö sattes sjömän som återvände från främmande länder i karantän, för att de inte skulle ta med sig smittsamma sjukdomar, till exempel pest, till Sverige. Karantänstationen har lagts ner (på såväl fiktionens som verklighetens ö) men personalen är kvar. Där försvaras nämligen en – en enda – fånge som är så farlig att han absolut inte får komma ut.  

Mer vill jag nog inte avslöja. Men så mycket kan jag ändå skriva som att Ellen svarar på en platsannons – en kökshjälp söks till Bronsholmen – för att hjälpa Nils att reda på vad som  försiggår på den nedlagda karantänstationen. Han är inte så glad för att hon utsätter sig för det men Eller är Ellen. Varför behövs all denna personal för att vakta och serva en enda fånge? Kan han vara så förskräcklig? Så farlig? Som ett monster? Vad sker egentligen där på ön?

Det händer betydligt mer i Marie Hermanson förra polisroman ”Den stora utställningen”. Med allt omkring utställningen och Einsteins besök var det lättare att få fart på händelserna. ”Pestön” är mer stillastående, inte lika spännande. På det sättet alltså, men bilden – porträttet – av Göteborg och Sverige år 1925 blir nog så spännande. Hermanson är, som jag skrev, mycket skicklig på att antyda. Med små, små detaljer beskrivs en tid och ett skeende, en förändring som kan anas i samhället.

Det är allt från att Ellen klippt håret kort till bristen på utbildade trafikpoliser. Med en så tydlig antydan att ingen kan missa visar Hermanson också på de fattiga kvinnorna roll – och plats – i 1925 års Sverige och den nu begynnande kvinnokampen. Även Ellen, som är bättre bemedlad, utkämpar denna kamp för kvinnors frigörelse. Tidigt i romanen finns en uppgift – förmedlad liksom i förbifarten – som visar att Ellen är eller var betydligt mer modern och Nils mer konservativ men övertalbar.  

”Pestön” är full av såna antydningar och meddelanden, det gäller för läsaren att vara uppmärksam och fånga upp dem. Då blir Marie Hermansons nya (polis)roman riktigt bra. Förresten en gång till: observera att hon nu faktiskt skriver serieromaner. Det kunde jag inte tro att Hermanson skulle börja göra. Däremot vägrar hon tydligen att författa serieromaner i den takt som de brukar skrivas, typ en om året. ”Den stora utställningen” kom 2018 och tre år senare ”Pestön”. Jag förväntar mig att trean kommer, säg, 2025.

Bengt Eriksson