Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Kör Wijkman kör!

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Att en skönlitterär författare skriver i första person singular och presens behöver inte betyda att romanens jag är berättaren och att handlingen utspelar sig i skriv- och läsögonblicket. Författare kan vara lika allvetande i jag-form och det är ytterst sällan som ett romanspråk får en läsare, åtminstone mig, att känna att det är jaget som skriver och berättar.

Helena Dahlgrens roman ”Skarp” skiljer sig från ovanstående på ett häpnadsväckande sätt. Vem kan tvivla på att det verkligen är romanens huvudperson, litteraturveteranen Emma Wijkman, som skriver? Varje formulering och ord kommer djupt inifrån Emma eller Wijkman, hur läsaren nu vill tilltala henne.

Det är skickligt, mycket skickligt, oavsett att det kanske beror på att den verkliga Dahlgren hämtat ovanligt mycket ur sig själv för att skapa den fiktiva Wijkman – så att hennes romanperson strax blir levande och trovärdig, riktigt på riktigt.

Själva skriftspråket gör och är mycket av och för romanen ”Skarp”.

Titeln är efternamnet på den författare, Beata Skarp, som littvetaren Emma Wijkman skriver eller försöker skriva en avhandling om. Skarp är Wijkmans favoritförfattare. Hon är hennes trognaste läsare. Fast nu har det under en längre tid gått dåligt med avhandlingen. Ett stipendium för att vistas, bo och skriva, i det hus i Norrbotten, närmare bestämt i den lilla byn Svartforsen, där den avlidna författaren Beata Skarp levde, skrev och dog (i forsen!), skulle kanske få igång skrivandet igen?

”Skarp” börjar som en hyllning till litteraturen – till litteraturen som räddaren i livets nöd. Som kan få människan att vilja överleva – ja, leva. Som kan vara verkligare än verkligheten. Så verklig att fiktion och verklighet blir en och samma verklighet. Nästan som en essä eller en avhandling – som en litteraturvetenskaplig avhandling borde skrivas, så att verkligheten blir litteratur och litteraturen verklighet. Så det framgår, verkligen framgår hur litteratur och verklighet griper in i varann.

Helena Dahlgren presenterar även sin huvudperson – om det nu inte är Beata Skarp som är den egentliga huvudpersonen förstås – med samma omedelbara språk, typ spontant genomtänkt, eller snarare presenterar Emma Wijkman sig själv som kvinna och människa, en ensamstående mamma (med den unga dottern Saga) som endast kan få ro i litteraturen och sängen. Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.

En litterär ingrediens är också vad som väl blivit Helena Dahlgrens specialitet som författare, nämligen att inte dra någon gräns – för den finns ju inte – mellan litterära och populära romaner. Än det ena, än det andra. Bägge håller samma nivå, har samma värde och betydelse. Ofta ingår de i varann också, som i Beata Skarps romaner.

Helena Dahlgren. Foto: Marcus Stenberg

Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till Beata Skarps stipendiefond men ångrar sig omedelbart. Går det att skriva så spontant och så personligt i en stipendiansökan? Hon hålls lite på halster av Beata Skarps stipendiefond, som består av Beatas bror Aron och hans hustru Diana, men självklart, snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen och Beata Skarps stuga. Där Emma eller Wijkman också ska träffa deras dotter Disa. (Observera namnen när du läser, de går igen i litteraturen som i verkligheten.)

På plats i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från en litterär essä eller avhandling till en smygande thriller; gotisk thriller har jag sett att den kallats men vete den om romanen är så gotisk. Men smygande är den, den smått spökliga stämningen skapar en smygande spänning när Emma Wijkman undan för undan hittar allt mer information – hur många papperslappar skrev Beata och var finns de? – till sin avhandling om sin författare.

Som en pusselgåta, lite á la detektivroman också, allt medan Emma plockar fram gamla detektivromaner ur Beatas bibliotek och läser, igen. Mest svenska väl, gärna Maria Lang. (Det gäller såvitt jag förstått både Emma och Helena.) (Och apropå, Dickson heter han.) Ska det förresten bli en avhandling eller kanske att Emma istället ska skriva klart Beatas ofärdiga, sista, postuma roman? I slutet blir ”Skarp” dessutom en mer hårdför thriller. Riktigt så hade jag i alla fall jag inte tänkt att det skulle utveckla sig…

Går det alltför långsamt? Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad läsaren prioritera: det thrillriga eller det existentiella. Jag, jag gillar det här. Jag gillar språket, hur själva orden, meningarna, formuleringarna blir berättelsen, hur berättelsen hyllar litteraturen, hur fiktion och verklighet blandas så som fiktion och verklighet blandas. Hur allt blir ett och nödvändigt.

Vad än hon skriver, för yngre och vuxnare, hästböcker och så kallad romance eller vad det är, eller som här en smygande litterär thriller, är Helena Dahlgren en så speciell skönlitterär författare att hon blir sin egen. PS. Så typiskt också att det förekommer två hästar i ”Skarp”.

Bengt Eriksson

Att överleva under pandomin och leva vidare i dystopin

Hanna Blixt
Glorian
Gränden
(Historiska Media)

Ny kan den inte kallas, den här grenen på det svenska krimiträdet men kanske återuppstådd, som en pånyttutslagen genre, våg och trend. Och åtminstone i Sverige.

Det är en spaning jag tror att jag kan göra – att det skrivs alltmer framtidskrimi av sorten dystopisk spänning. Redan under årets första två månader har jag läst tre svenska dystopiska framtidsdeckare och annan krimi…

Först Sten Rosendahls ”Värmevåg” (Förlag Futur), andra delen i en serie dystopiska framtidspolisromaner. Sen också Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co), första delen i en serie som utspelar sig i framtiden men är mer av thriller eller spänningsroman.

Och nu har jag dessutom läst andra delen, ”Gränden” (Historiska Media), i Hanna Blixt dystopiska spänningsduett ”När djuren vaknar”.

Hanna Blixt. Foto: Kola Productions / Marco Glijnis

Det finns än fler svenska framtidsdyspotiska spänningsromaner, deckare och annan krimi och det är lär nog också komma än fler i den här pånyttfödda undergenren.

Förresten bör jag kanske tillägga att det jag skrev syftade på vuxenromaner, där växer spänningsdystopin. Svenska (och utländska) ungdomsromaner har länge varit dystopiska (av någon anledning skriver ungdomsförfattare oftare över genregränser, som mellan deckare och SF, realism och fantasy) än vad vuxenförfattare gör. 

Denna beskrivning passar också för Hanna Blixt, som tidigare skrivit barn- och ungdomsromaner med genreblandningen realism, historiskt och fantasy. Nu blandar hon vidare för vuxenläsare…

”Glorian”, första titeln i Blixts dystopiska duett, missade jag när den kom i höstas men i samband med att uppföljaren kommit redan nu så läste jag ikapp mig. Det bör man, för de hänger ihop. Ja, de hör ihop.

”När djuren vaknar” är inte en kortserie utan en följetong. Hmmm. Nej, jag inte så jätteförjust i det, att man måste läste titlarna i en serie i rätt ordning för att få tillräckligt med bakgrund och kunna hänga med. Varje titel ska vara avslutad, tycker jag. Sin egen bok och berättelse. Sen kan personer och miljöer återkomma och utvecklas, det är en annan sak.

Dock verkar det bli allt mer populärt hos svenska spänningsförfattare att skriva i följetongsformat och jag har heller inte sett och hört att läsare beklagar sig (som jag) så det är väl kanske mitt problem.

Jag hade inte läst många sidor i ”Gränden” förrän jag insåg att jag måste börja med ”Glorian”. I ”Grändens” första kapitel mötte jag nämligen fyra människor, fyra olika människor, olika åldrar, olika bakgrunder, som samlats i en lägenhet.

Det är Annie, 17 år, och Walter, hennes vän, Caroline, forskare och tvillingmor, samt Ben, som från att ha varit meteorolog blev uteliggare. Nu bor de tillsammans i samma lägenhet. De fyra har bildat en motståndsgrupp för att stoppa och störta något som heter Corper AB.

Någon saknas också, i andra delen. Det är Annies bror Erik. Eller några, Walters föräldrar är också borta, försvunna. De togs av polisen.

Men varför? Hur möttes de? Och hamnade tillsammans i lägenheten? Vad har hänt tidigare? Vad är Corper AB för nåt? Detta måste i alla fall jag ha reda på… Så jag fick stanna upp och lägga ifrån mig ”Gränden”, istället börja med ”Glorian” och läsa den först.

Upptakten till den dystopiska serien ”När djuren vaknar” är ruggigt aktuell. En pandemi med ett virus har drabbat hela jorden, dess befolkningar och inte minst djuren – på det sättet att när människor drog sig undan viruset, allt mer höll sig inomhus, avancerade djuren, tog sig in på städernas gator och blev aggressiva.

J-a aggressiva. Djuren är inte längre skygga för människor utan går till attack. Jorden har också drabbats av ett allt mer extremt väder med resultat att klimatflyktingarna blivit allt fler. Människor flyr över landsgränser som blir allt mer diffusa och upphör. Som en följd av vädret sinar naturresurserna. Till hur många räcker de? Till vilka ska de räcka?

Men det finns förstås en lösning: den nya tekniken. Det är här som företaget Corper AB kommer in likt en räddare i dystopin. Om nu företaget är en räddare eller utnyttjare. Det där armbandet, som människor förses med, hur fungerar det? Vad orsakar det? Plussa på med mobiler och drönare, hur mycket och nära bevakas människorna? Av vem? Av vad? Av Corper AB?

Och minnesförlusterna för drabbar människorna, vad orsakar dem? Nej, nu avslöjar jag inte mer. Duetten ”När djuren vaknar” skildrar hur människor lever sig igenom en pandemi och en dystopi. Skapar sig ett liv efter pandemin och i dystopin, hur de hanterar framtiden. Hur vi hanterar vår framtid och vår oro om framtiden.

Alltså läsarens oro. För som du nog märkt skriver Hanna Blixt oroande när den verkliga verkligheten, vår verklighet. Det kommer att skrivas många fler, liknande dystopiska spänningsromaner, desto fler ju mer oroliga vi blir. Ju mer verklighetens dystopi närmar sig. Och nu kom kriget också.

Bengt Eriksson

Fiktion eller fakta?

Den tyske advokaten och författaren Ferdinand von Schirach och hans berättelser på bägge sidor om fiktion och verklighet hör till favoritläsningen för Deckarloggs redaktör som både läst och skrivit om hans böcker från start, när debutboken ”Brott” (en samling med elva noveller) gavs ut i Sverige för drygt 10 år sen.

Då var det stora Bonniers som publicerade von Schirach, numera har lilla Lindelöws bokförlag övertagit utgivningen och både gett ut fler böcker efter att Bonniers tröttnade och nu också också övertagit och börjat återutge de ”gamla” böckerna.

Som nu debutboken ”Brott”, snart kommer även ”Fallet Collini” i återutgivning och förhoppningsvis sen också ”Skuld”. De hänger ju ihop, brott och skuld.

Till återutgivningen av ”Brott” har Lasse Winkler, denne eldfängde debattör av förlagsbranschen, skrivit ett förord. Följande positiva skrev Deckarloggs redaktör om ”Brott” och ”Skuld” när de gavs ut första gången 2010-11.

***

Ferdinand von Schirach
Brott
Övers: Lena Hammargren
(Lindelöws)

Ferdinand von Schirach
Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach Brott

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson

Publicerat i LO Tidningen 2011

Den jävliga jävla verkligheten

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Anders Roslund skriver och berättar allt bättre. Hans sjätte spänningsroman – eller polisroman om den åldrade Ewert Grens – kan vara den bästa. Den sjätte alltså, allt bättre skriver och berättar han.

Det hänger ihop: hur han skriver och vad han berättar. Orden förmedlar och lyfter fram berättelsen, får den att bli än mer otäck. ”Litapåmig” är en otäck roman, ingen deckare att läsa för den vill ha en stunds underhållning. Den här romanen innehåller 462 sidor förmedlad verklighet.

Jävlig verklighet. Eller verklig verklighet.

Roslund varvar längre och kortare kapitel, längre och kortare stycken i kapitlen. Varvar = varierar. Här finns en del stilistiskt att studera och lära för andra som skriver deckare. Och ingenting är stilistik för stilistikens skull utan varje ord är skrivet för att lyfta, ja, blotta innehållet.

Blotta verkligheten. Den jävla verkligheten.

Också för polisen – den återkommande, åldrande kriminalkommissarien Ewert Grens. I arbetet och privat. Den här gången inte minst privat och detta just när Grens hittat någon han skulle kunna tycka om och som kanske skulle kunna tycka om honom. Då. Nu.

”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21” (skriven under samarbetstiden med Börge Hellström). Men romanerna hänger ihop så löst att det ger något extra om man läst den förra titeln men man saknar det knappast om man inte gjort det.

Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya roman såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta liv för dessa unga kvinnor finns. Att detta är deras så kallade liv. Vi vet men behöver påminnas om det hur många gånger gånger gånger som helst.

För att inte glömma. Inte kunna låtsas som att det inte finns.

Redan i början finns kapitel som beskriver kvinnan och torsken – ja, en kvinna med en torsk – denna kvinna och denna torsk – som är så hemskt nära skildrat att jag helst hoppar över. Det får jag inte. Det är inte tillåtet. Jag tvingar mig att läsa för jag måste läsa, det är faktiskt min plikt att läsa. Att läsa för att aldrig kunna glömma. (”Hora”? Nej, ordet finns inte i min ordbok.)

Till trafficking och prostitution har Roslund också kopplat organhandel. Inte mindre otäckt. Inte mindre för jävligt. Nej, det här är inte underhållning. Inte underhållning i form av en spännande deckare. Inte för mig, jag förstår faktiskt inte (se andra recensioner) hur det kan vara möjligt att läsa ”Litapåmig” och bli underhållen.

Som den tråd som förbinder verkligheten med fiktionen och för handlingen framåt finns polisromanen – den polisroman som så fort den inletts övergår i katastrof för poliskollegan Sven Sundkvist, en av de få kolleger som Grens fortfarande har. Det går fel, det går så fel i hotellobbyn; med tillslaget, de unga kvinnorna, hallicken.

Det slutar i katastrof för kollegan, något bättre för Grens. Men för Ewert Grens ska hela romanen och berättelsen sluta med smärta, den stora smärtan efter den stora förhoppningen. Roslund är skicklig också på detta, att skildra det övergripande och lilla i ett, det allmänna och personliga.

En annan anknytning till föregående titlar i serien är att infiltratören Piet Hoffmann kommer in i berättelsen. 462 sidor, skrev jag förresten. Det kan verka långt. Det är det inte. Roslund har skrivit 462 tajta sidor. Inte något onödigt. Som om han trots omfånget strukit ner från än fler sidor.

Anders Roslund är en av de svenska deckarförfattare som idag skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar allra bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.

Resultatet blir samhällsromaner. Det blir skönlitteratur (fast ordet skön låter opassande i sammanhanget). Det blir seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar. Det blir deckare som bäst. ”Litapåmig” (orden i titeln ska enligt omslaget skrivas ihop) är en spänningsroman, polisroman och deckare samt skönlitterär roman som bäst.

Bengt Eriksson   

Då Sundsvall blev hårdkokt

Christer Nygren

Land: Sverige

Genre: hårdkokta deckare,

allt mer nutida thrillers

Först måste jag be Nygren om ursäkt.

1986-89 publicerades fyra deckare – thrillers kallas de på omslagen – av Christer Nygren: ”Deadline”, ”Flashback”, ”Exit” och ”Liten tid vi leva här”.

De var, möjligen med undantag för den sistnämnda, de dittills mest hårdkokta deckare som skrivits i Sverige. (Först när Jörgen Hansen och Vidar Pedersen, egentligen norrman, 1990 debuterade med ”Baksmälla” respektive ”Brunt som snö” fick Nygren sina första svenska efterföljare i samma hårdkokta deckarstil. En efterföljare till alla tre är Tony Manieri med sina hittills tre blyhårdkokta polisthrillers, publicerade år 2000 och framåt: ”Under huden”, ”De onödiga” och ”Över gränsen”).

Christer Nygren var influerad av amerikanska deckarförfattare i den hårdkokta genren med bl a Charles Willeford, Elmore Leonard och James Crumley som favoriter. Om Nygren också varit amerikan och skrivit deckare i amerikansk storstadsmiljö så hade jag nog tänkt att, visst, så här går det förstås till i USA. Så här hård har brottsligheten blivit. Så här våldsamma och brutala är amerikanska brottslingar.

Men Nygrens deckarmiljö var Sverige: inte ens stor- och huvudstaden Stockholm utan en liten håla till stad någonstans uppe vid Norrlandskusten.

Också där, i denna fiktiva, namnlösa lilla svenska stad, förekom kriminalitet och våld och våldet var lika brutalt och våldsamt som i den amerikanska storstaden. Dessutom skildrades våldet ingående. Det var obehagligt att läsa. Våldet kom alldeles för nära.

Några av Christer Nygrens egentligen ortsnamnslösa Sundsvallsdeckare som ljud- och e-böcker.

När jag läste debutromanen reagerade jag häftigt: Våldspornografi! Inte trovärdigt! Påhitt alltihop! Så här är det inte, får det inte vara i Sverige!

Som om jag, med utsikt från en bekväm deckarfåtölj, kunde bedöma det bättre än deckarförfattaren och polisreportern Christer Nygren. Precis som sin huvudperson var – och är – Nygren polisreporter på en dagstidning i en liten stad vid Norrlandskusten (Dagbladet i Sundsvall). Alltså borde han veta.

De bästa deckarromanerna är ofta en termometer i nu- och ännu mer i framtidens rumpa. Redan idag skildrar de morgondagens samhälle och kriminalitet. Så var/är det också med Christer Nygrens deckare.

1995, när den första upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades, hade den kriminella verkligheten i Sverige hunnit ikapp och passerat Nygrens ”fantasi”. Det gäller ännu mer år 2002. Kasta ett öga på någon löpsedel, bläddra i någon kvällstidning, titta på nyhetsprogrammen på TV – där finns bevisen.

1995 läste jag Nygrens debutdeckare och de följande tre böckerna ännu en gång. Jag läste om och förstod att egentligen var det inte hans ingående våldskildringar som jag reagerat så starkt på och mot tio år tidigare. Det farliga – det som verkligen skrämde mej – i Nygrens deckare var brottslingarna.

I debuten, ”Deadline”, heter brottslingen Peder Wilhelm Fors. Han är ingen hederlig gammal skurk”, som bryter upp kassaskåp med kofot. Inte heller mördar han inom familjen, släkten eller bekantskapskretsen, där de flesta våldsbrott begås både i fiktionen och verkligheten. Nej, Peder Fors är… omänsklig. Ordet ligget nära till hands.

Några till.

Fors är den nya tidens brottsling: oberäknelig, rent ut sagt knäpp. Huvudet fungerar inte som det ska. En våldsman och mördare av samma sort som, för att ta ett par exempel ur verklighetens Sverige, mördarna vid Sturegallerian i Stockholm (1994) och i Malexander (1999).

Kriminaliteten har förändrats, i fiktionen och i verkligheten: brotten blir allt grövre, våldet allt våldsammare, kriminaliteten allt mer oväntad och plötslig.

Hur skyddar man sej mot en psykopat, som deckarförfattare, journalister och psykologer kallar den nya tidens brottslingar? Det vet man inte, för det kan man inte. Det är detta, som är det hemska. Den totala oberäkneligheten: galenskapen, vansinnet.

1994 publicerade journalisten Per Svensson boken ”Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid”. Med utgångspunkt från några av de senaste årens mest uppmärksammade brottmål försöker han beskriva den moderna brottslingen och det moderna våldet. Den svenske förbrytaren, som en gång var en Tumba-Tarzan och sedan blev en Clark Olofsson, är idag en Obducent eller Laserman.

Varför? Hur blev det så här?

Några av förklaringarna finns i Per Svenssons reportagebok. Den rekommenderas som ”brevidläsningsbok” för de deckarläsare som, fortfarande, tycker att den moderna detektivromanen är alldeles för våldsam.

Hösten 1995 återkom Christer Nygren med sin femte hårdkokta deckare, som han gav den passande titeln ”Comeback”.

Den namnlösa Norrlandsstaden är densamma. Den s k hjälten heter fortfarande Tommy Westfelt och är fortfarande polisreporter på Länsbladet. Men den som framför allt kommer tillbaka är Peder Wilhelm Fors, av polisreportern Westfelt döpt till ”Parkmördaren” och beskriven som ”en patologisk våldsman”. Efter de rättspsykiatriska undersökningarna i Uppsala fick han diagnosen ”persona antisocialika”.

I Nygrens första deckare dömdes Peder Fors till sluten psykiatrisk vård; i ”Comeback” släpps han ut i samhället igen. En enda sak mal runt-runt-runt i Fors huvud: hämnd på försvarsadvokaten (som lurade honom), hämnd på polisen (som tog honom), hämnd på journalisten (som förtalade honom)…

Efter återkomsten skrev Nygren ytterligare tre minst lika hårdkokta och brutala deckare.

I ”Blue tango” (1996) finns ännu en psykopat – för hur ska man annars beskriva Roy Gunnarsson, som inte bara är kusligt porträttlik rocksångaren Roy Orbison; ”han är kuslig, punkt.”

I ”Hello, Dolly” (1997) förekommer bl a punkflickan Jana, 16 år och på flykt efter att ha rånat en kvartersbutik.

Och i ”Marabou Beach” (1998) återkommer Tina Simmonen, den unga trippelmörderskan från ”Exit”. Hon dömdes till sex års fängelse men är nu ”back in town”, släpande på en resväska med två peruker och en Sig Sauer automatpistol.  

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Titlar:

Deadline. 1986.

Flashback. 1987.

Exit. 1988.

Liten tid vi leva här. 1989.

Comeback. 1995.

Blue tango. 1996.

Hello, Dolly. 1997.

Marabou Beach. 1998.

Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Islands nya deckarmästare?

Ragnar Jónasson

Byn

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Kanske en av de bästa deckarförfattarna just nu enligt The Times. Och jag kan bara instämma.

Den isländske författaren Ragnar Jónasson har en gudabenådad förmåga att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Jag vet inte vad det är som gör honom så bra. Det kanske just därför det är så bra.

Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar.

Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. När en av hennes elever plötsligt dör under ett uppträdande i byns kyrka hotar tillvaron att falla i bitar. Unna börjar hon gräva i byns mörka byk. Det borde hon kanske inte ha gjort om hon varit mån om sin egen säkerhet.

Ragnar Jónassons mörka historier utspelar sig nästan alltid på isolerade platser på Islands landsbygd. Med några enkla penseldrag målar han upp en klaustrofobisk känslan där man inte kan lita på någon.

Den här gånger söker han sig till en avlägset belägen by med endast tio innevånare. Unna är utbölingen som inte passar in. Som inte förstår koderna och gränserna. Som hotar byns sammanhållning med sin blotta existens.

Men trots yttre motstånd stannar hon kvar. Ensam mot mörkret, drömmarna och de vresiga byborna.

”Byn” är en suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse. Boken är helt fristående. Det kan bara bli högsta betyg, 5 av 5.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Sanning och lögn

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Få svenska deckarförfattare håller en lika jämn och härtill hög nivå som Camilla Grebe. Men inte kan hon väl nomineras av Svenska Deckarakademin också i år och verkligen inte utses till segare ännu en gång? För att inte tala om det där skandinaviska deckarpriset. Måtta eller…

Det jag tycker allra bäst om är att Camilla Grebe skriver skönlitterär deckar- eller spänningslitteratur.  Hon kan, kort sagt, skriva. Hon vet hur ord och formuleringar ska placeras och hanteras, utifrån sammanhang, berättarröst och repliker.

Ofta använder hon sig av längre meningar, med bisatser, vilket skapar både stämning och lästempo. Hon skriver inte action utan förmedlar innehållet också mellan raderna och under ytan, lyfter fram vad som nog måste kallas verkligheten. Hon skriver verklig realism i den meningen att människors psykologi alltid är en del av – ja, lägger grunden till – verkligheten.

Camilla Grebes femte roman och deckare på egen hand, nya ”Alla ljuger”, handlar om just det som titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, var och en sin varierade beskrivning av verkligheten. Ja, alla ljuger. Grebe använder sig alltså av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp som jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta.      

Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Det är mycket svår att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas. Hon är ju nämligen, som jag också skrev, en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Dessutom pendlar hon mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare.

De romaner som Camilla Grebe skrivit på egen hand är fristående. Nästan. De är fristående romaner som ändå blir titlar i en serie. För det finns alltid något lite – eller inte så lite – som får dem att bli länkar i samma kedja. Detta något litet förenar dem.

”Alla ljuger” skildrar en familj, en ny familj med Maria, lärare, och sonen Vincent (med Downs syndrom) samt hennes nye man Samir, läkare, och hans dotter Yasmin. Men så försvinner Yasmin. Misstankar riktas mot Samir. Så läggs grunden till en livs- och relationsroman, som blir en spänningsroman, som i sin tur blir en kriminal- och (kanske) polisroman.

Det hör en förhistoria hit också, om Vincents pappa, som gav sig av, och om Samirs tidigare familj, hustrun och ännu en dotter (syster till Yasmin). Och här finns ännu en väsentlig person, polisen Gunnar. Ytterligare en styrka hos Camilla Grebe: hon får oss att lära känna sina personer, inte bara träffa eller bli bekanta med dem utan verkligen känna.

Samir? Jo, det får oss fördomsfulla att tänka på något arabland, på muslimer och islam, ja, islamism. Samir har bakgrund från Algeriet. Detta, våra fördomar om araber och muslimer, är ett blott ett av de viktiga teman som Grebe tar upp i romanen.

Hon är en seriös svensk författare av spännings- och kriminallitteratur, en författare som borde läsas av både oss som brukar läsa deckare och de som utstöter bestämda åsikter om deckare utan att läsa några. De – vi – alla – ska läsa, ja, det är en uppmaning, nej, det är tusan en befallning, ska läsa Camilla Grebes ”Alla ljuger”.

Läs romanen långsamt, ta in berättelsen, ta in människorna, låt Grebes berättelse och tankar leva vidare inom dig.

Bengt Eriksson

När det mest hemska händer

Deckarlogg har alltid haft svårt för så kallad ”true crime”, det gäller både böcker och ännu mer spelfilmer och/eller TV-dokumentärer.

På senaste tiden har ett par sådana spelfilmsserier, byggda på autentiska svenska kriminalfall, visats på TV och strömningstjänster i Sverige. Jag har försökt att titta men strax slutat.

Vilken funktion fyller serierna? Hjälper de oss att förstå vad som hände och varför? Eller förvandlas den hemska verkligheten till deckare? Ja, värsta tanke: till underhållning?

Jo, det finns undantag, true crime/dokumentärer/spelfilmer som faktiskt fördjupar ens förståelse. Men jag tycker att de är just undantag.

Det är skillnad mellan fiktion och verklighet. Fiktiva deckare har en utgångspunkt och dokumentära en annan. Syfte och funktion är som bäst desamma: ge oss kunskap om och hjälpa oss att hantera en hemsk verklighet.

Men jag tycker, faktiskt, att fiktion oftare lyckas skildra verkligheten bättre, den kommer närmare verkligheten, än vad dokumentationer gör. Fiktionen blir verklig; dokumentären riskerar att förvandla verkligheten till overklighet, fiktion och underhållning.

Nedanstående krönika skrev jag för nu över tio år sen. Fortfarande känns texten aktuell. Den kanske alltid är aktuell?

Jag tror att krönikan har en del att säga om vårt förhållande till kriminalitet, våld och död. Både i fiktiv och verklig form. Hur långt eller kort det är mellan fiktion och verklighet och mellan oss och, så att säga, ond bråd död i verkligheten som i fiktionen.

***

En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?

Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”

Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.

Foto: Joel Eriksson

Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.

Journalistik? Så ska journalister arbeta?

Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.

En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.

Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.

Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.

En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!

Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.

Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009