Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

En minor classic om Dylan

Igår kom det upp ett facebook-minne som jag delade på nytt – ett minne av och om den här boken: Sara Danius korta men intensiva text om Bob Dylan.

Och det visade sig att flera vänner på facebook tog mitt minne som ett tips. De hade inte upptäckt boken förut eller så påmindes de om den.

Och ni vet ju att Deckarlogg, även om grunden för loggen är deckare och annan krimi, kan handla om nära nog vad som helst, så jag letade fram en recension jag skrev när boken kom.

Varsågoda! Gillar man Dylan så är det en riktigt bra liten bok. Gillade man Sara Danius så är boken lika bra, fyndig och välskriven som allt hon skrev.

Hon var sig själv.

Liksom Dylan är.

***  

Sara Danius
Om Bob Dylan
(Bonniers)

Den då ständige sekreteraren Sara Danius lilla bok ”Om Bob Dylan” publicerades först av Svenska Akademien för internt bruk och till Akademiens vänner och bekanta.

Många svenska dylanologer försökte få tag på ett exemplar, vissa lyckades och andra inte. Nu finns boken utgiven och tillgänglig också för allmänheten.

”Om Bob Dylan” är ett exempel på att en bok kan vara bra just för att den inte är riktigt bra.

Snabbskriven, känns det som, skriven lite med vänster hand, bredvid det andra som måste göras. Eller typ ett fanzine.

Sara Danius byter mellan olika jag, från sida till sida, ibland mellan stycken och meningar: ungt fan, akademiledamot, litteraturvetare, kulturjournalist…

Hon beskriver sin och Svenska Akademiens väntan på Bob Dylan. Ska han ta emot Nobelpriset i litteratur? Kommer han till prisutdelningen?

Inte minst väntar hon och övriga ledamöter på att – äntligen – få träffa Dylan (det ska ske i samband med hans konsert i Stockholm).

En sååå beundrande Sara skildrar hur han, plötsligt, liksom omärkligt, uppenbarar sig. Typ en novell ur verkligheten; ”a minor classic”.

Bengt Eriksson
Rec i Hifi & Musik 2018

Kör Wijkman kör!

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Att en skönlitterär författare skriver i första person singular och presens behöver inte betyda att romanens jag är berättaren och att handlingen utspelar sig i skriv- och läsögonblicket. Författare kan vara lika allvetande i jag-form och det är ytterst sällan som ett romanspråk får en läsare, åtminstone mig, att känna att det är jaget som skriver och berättar.

Helena Dahlgrens roman ”Skarp” skiljer sig från ovanstående på ett häpnadsväckande sätt. Vem kan tvivla på att det verkligen är romanens huvudperson, litteraturveteranen Emma Wijkman, som skriver? Varje formulering och ord kommer djupt inifrån Emma eller Wijkman, hur läsaren nu vill tilltala henne.

Det är skickligt, mycket skickligt, oavsett att det kanske beror på att den verkliga Dahlgren hämtat ovanligt mycket ur sig själv för att skapa den fiktiva Wijkman – så att hennes romanperson strax blir levande och trovärdig, riktigt på riktigt.

Själva skriftspråket gör och är mycket av och för romanen ”Skarp”.

Titeln är efternamnet på den författare, Beata Skarp, som littvetaren Emma Wijkman skriver eller försöker skriva en avhandling om. Skarp är Wijkmans favoritförfattare. Hon är hennes trognaste läsare. Fast nu har det under en längre tid gått dåligt med avhandlingen. Ett stipendium för att vistas, bo och skriva, i det hus i Norrbotten, närmare bestämt i den lilla byn Svartforsen, där den avlidna författaren Beata Skarp levde, skrev och dog (i forsen!), skulle kanske få igång skrivandet igen?

”Skarp” börjar som en hyllning till litteraturen – till litteraturen som räddaren i livets nöd. Som kan få människan att vilja överleva – ja, leva. Som kan vara verkligare än verkligheten. Så verklig att fiktion och verklighet blir en och samma verklighet. Nästan som en essä eller en avhandling – som en litteraturvetenskaplig avhandling borde skrivas, så att verkligheten blir litteratur och litteraturen verklighet. Så det framgår, verkligen framgår hur litteratur och verklighet griper in i varann.

Helena Dahlgren presenterar även sin huvudperson – om det nu inte är Beata Skarp som är den egentliga huvudpersonen förstås – med samma omedelbara språk, typ spontant genomtänkt, eller snarare presenterar Emma Wijkman sig själv som kvinna och människa, en ensamstående mamma (med den unga dottern Saga) som endast kan få ro i litteraturen och sängen. Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.

En litterär ingrediens är också vad som väl blivit Helena Dahlgrens specialitet som författare, nämligen att inte dra någon gräns – för den finns ju inte – mellan litterära och populära romaner. Än det ena, än det andra. Bägge håller samma nivå, har samma värde och betydelse. Ofta ingår de i varann också, som i Beata Skarps romaner.

Helena Dahlgren. Foto: Marcus Stenberg

Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till Beata Skarps stipendiefond men ångrar sig omedelbart. Går det att skriva så spontant och så personligt i en stipendiansökan? Hon hålls lite på halster av Beata Skarps stipendiefond, som består av Beatas bror Aron och hans hustru Diana, men självklart, snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen och Beata Skarps stuga. Där Emma eller Wijkman också ska träffa deras dotter Disa. (Observera namnen när du läser, de går igen i litteraturen som i verkligheten.)

På plats i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från en litterär essä eller avhandling till en smygande thriller; gotisk thriller har jag sett att den kallats men vete den om romanen är så gotisk. Men smygande är den, den smått spökliga stämningen skapar en smygande spänning när Emma Wijkman undan för undan hittar allt mer information – hur många papperslappar skrev Beata och var finns de? – till sin avhandling om sin författare.

Som en pusselgåta, lite á la detektivroman också, allt medan Emma plockar fram gamla detektivromaner ur Beatas bibliotek och läser, igen. Mest svenska väl, gärna Maria Lang. (Det gäller såvitt jag förstått både Emma och Helena.) (Och apropå, Dickson heter han.) Ska det förresten bli en avhandling eller kanske att Emma istället ska skriva klart Beatas ofärdiga, sista, postuma roman? I slutet blir ”Skarp” dessutom en mer hårdför thriller. Riktigt så hade jag i alla fall jag inte tänkt att det skulle utveckla sig…

Går det alltför långsamt? Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad läsaren prioritera: det thrillriga eller det existentiella. Jag, jag gillar det här. Jag gillar språket, hur själva orden, meningarna, formuleringarna blir berättelsen, hur berättelsen hyllar litteraturen, hur fiktion och verklighet blandas så som fiktion och verklighet blandas. Hur allt blir ett och nödvändigt.

Vad än hon skriver, för yngre och vuxnare, hästböcker och så kallad romance eller vad det är, eller som här en smygande litterär thriller, är Helena Dahlgren en så speciell skönlitterär författare att hon blir sin egen. PS. Så typiskt också att det förekommer två hästar i ”Skarp”.

Bengt Eriksson

Evighetens chockvågor – ren läslycka

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

Från epicentrum sprider de sig; de våldsamma tryckvågorna från en atombomb, den långsammare men ändå dödliga tsunamin från en jordbävning på havsbotten, de mycket stillsammare vågorna från en sten som kastas i en spegelblank sjö eller häxringarna som uppstår i gräsmattan när myceliet sprider sig radiellt från sitt centrum.

Här inträffar epicentrum i Evigheten, en augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen som sover i andra delar av stugan.

Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt.

I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna.

Handlingen rör sig främst mellan 2013 och berättelsens nutid 2021 men vi får också göra en utflykt tillbaka i tiden.

Runt mitten av 90-talet har då tjugoåriga Lykke, litteraturvetare, just börjat som assistent på välrenommerade bokförlaget Forss & Stierna och det är dags för den stora årliga förlagsfesten.

Som ett centrum på festen finns förlagets stora stjärna; Gabriel Andersen hade gjort en stormande succé med romansviten ”Hågkomster”, den ovanliga kombinationen av storsäljare som också hyllades av finlitteraturens kritiker, till och med fått Augustpriset nyligen.

Lykke flirtar oblygt med den charmiga stjärnan, han må vara nästan femton år äldre än henne men han är både attraktiv och intressant. De blir ett par, hon blir snart gravid med tvillingarna, och Gabriel köper, utan att fråga först, gården Evigheten i närheten av Vagnhärad söder om Stockholm, trakten där Lykke själv växte upp, och där har de levt sedan dess.

Pojkarna är inga enäggstvillingar, de är mycket olika, Harry är stor och stark men samtidigt ganska försagd och har det jobbigt med sin stamning, Davids styrkor ligger mer på det intellektuella planet, bland annat är han en skicklig schackspelare. Redan i första klass träffade de Bonnie och denna trojka har varit oskiljaktiga sedan dess.

Bonnies mamma, Lena Högberg, och Lykke gick i parallellklasser hela grundskolan, men var aldrig vänner; Lena var en av de coola tjejerna och det var aldrig Lykke. Och även om deras barn är tillsammans hela tiden umgås inte föräldrarna.

De har ofta gäster och fester på gården, de är ett udda inslag i bygden som ses med en del misstro av omgivningen.

Camilla Grebe. Foto Anna-Lena Ahlström

Sommaren 2013 är Gabriel fortfarande en stor stjärna på författarhimlen även om hans nya böcker inte går riktigt lika bra längre. Lykke han avancerat till förlagsredaktör för flera viktiga författare (inte för sin man naturligtvis).

De har ett bra liv tycker Lykke när hon den här augustidagen förbereder kvällens kräftskiva. Utöver värdparet och de tre tonåringarna fanns också tre andra deltagare på kräftskivan, två nära vänner sedan länge och en ny.

Olof Forss är Gabriels förläggare och en av delägarna i Forss & Stierna, framgångsrik och välbeställd vilket man inte kan tro mär man ser hans skruttiga bil och slitna kläder, en sorts omvänd snobbism som kan passa vissa sorters kulturmän som närmar sig sextio.

Jujje Holm, fyrtioårig delägare i Stenström Agency och Gabriels agent under det senaste decenniet när hans böcker sålts till trettiotalet länder, är en helt annan sort; han kommer till festen i en lyxig BMW-cabriolet, dyrbar kostym och sina tatueringar. Han pratar mycket, hörs mycket och är lätt galen; på någon tidigare fest har han naken ridit barbacka på en av grannarnas hästar till omgivningens förfäran. Men en skicklig agent är han.

Teresa ”Tuss” Schwarz, en kvinna i trettioårsåldern som är Gabriels nya redaktör på förlaget, är också med på festen och alla tre sover över sedan festen avslutats vid fyratiden på natten. De väcks till katastrofen.

När Lykke grips 2021, misstänkt för mord, vägrar hon prata med poliserna, den enda hon vill prata med är kriminalkommissarie Manfred Olsson som var ansvarig för polisutredningen för åtta år sedan, då på Rikskrim, nu på Noa. Han är en återkommande person i denna löst sammanfogade serie av fristående böcker.

Han äger en betydande del av berättarrösten, påverkades mycket av utredningen då, det finns mycket han ångrar från den perioden, och vi får följa en hel del av det som händer i hans liv, då och nu. Samtalen mellan Manfred och Lykke i nutid, förhör utan några andra närvarande, Lykke vill inte ha med sin advokat, utgör en viktig del av berättelsen.

Berättelsen rör sig elegant mellan olika perspektiv, olika röster och olika tider; Lykke och Manfred dominerar men det finns flera andra. Katastrofens vågor sköljer över många, skadar, förändrar liv under de åtta år som går fram till nutiden.

Det finns mängder av spännande detaljer av olika slag, jag skrattar högt när Olof i texten applåderar Netflix nya deckarserie ”Flickorna och mörkret” (namnet på Grebes pågående ”serie”), men det finns också insiktsfyllda tankar kring lögner, fördomar och moraliskt komplexa dilemman; inslag som är återkommande i hennes författarskap.

Det är också uppenbart att hon varit förtjust över att placera en text i förlagsvärlden, en värld som är hennes hemmaplan, det märks på berättarglädjen.

2013 är Lykke lycklig över sitt lyckliga liv, den vackra familjebilden, innan den började krackelera. ”Senare skulle människor säga att jag var naiv. Men jag var inte naiv. …

Katastrofen lurar alltid i utkanten av synfältet, på betryggande avstånd från den som söker den med blicken. Katastrofen är en sällsynt fågel, en otänkbar besökare på mina breddgrader. …

Men det otänkbara är bara otänkbart tills det inträffar, tills den märkvärdiga lilla fågeln har landat utanför fönstret – vinden i dess fjädrar, klornas skrapande mot fönsterblecket, de små, svarta ögonens tomhet.”

Det är så snyggt, så välskrivet, och det imponerande språket återkommer hela tiden, även i de mest vardagliga banaliteter, som när hon som en del av sitt redaktörsjobb sitter och läser ett manus: ”En våt ring av kondens spred sig från glasets fot till manuset, löste upp ett korrekturtecken i bläck och förvandlade det till en skimrande, liten och mycket kryptisk akvarell.”

Läsnjutning!

”Det var bara ord och ord är ingenting – de väger lättare än vinden, är flyktigare än morgondimman över Evigheten. Vi glömmer dem lika snabbt som sommarregnet som drar förbi en solig dag.” Kanske kan det vara sant ibland men Camilla Grebes ord är inte bara läslycka under vandringen över sidorna, de finns kvar längre än så.

Det är bara att bocka, tacka, och längta till nästa bok!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Långsam, trevlig spänning

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Kerstin Bergman har skrivit sin andra deckare om och med Iris Bure. Ett passande efternamn, för det är till Maria Lang (och hennes huvudperson Puck Bure) som tankarna går när jag läser. Ett bra förnamn också, som passar i Bergmans blombukett eller blomsterrabatt. Oleander fanns i titeln till fjolårets debutdeckare och nu alltså ”Förgätmigej”. Samt Iris.

Det är inte många år sen – eller det kanske ändå är fler år än jag minns – som jag i egenskap av deckarkritiker efterlyste hårdkokta svenska deckare som bättre kunde spegla samtiden. Lite noir, tack. Nu skrivs så mycket hårdkokt och noir i Sverige att det inte går att klaga på det längre. Då – det vill säga nu lika med på senare år – har jag istället börjat längta efter fler mjukare deckare som kan betrakta Sverige utifrån en kanske mer vardaglig aspekt.

Och jag blev bönhörd, igen. Kristina Agnér med ”Var inte rädd för mörkret” är en mjukare, eventuellt lite gammaldags favorit och även blomsterflickan Bergman har blivit en favorit. Bägge skriver vidare i en genre som kan karaktäriseras som Lang-Christie fast idag. Som en hyllning till två förebilder som länge ringaktades men på senare tid börjat uppmärksammas igen, om inte riktigt efter förtjänst ännu så ändå lite åt det hållet.

Kerstin Bergman återvänder till sig själv i sina deckare. Det märks när jag läser, vad som är hämtat ur hennes eget liv vet jag ju inte men det känns att livet pulserar och levs i hennes ”fiktiva” berättelser. Hon återskriver sig själv, nog är det så? I debuten ”Oskuld och oleander” återvände både Iris och Kerstin till Ekerö, där bägge växte upp. I uppföljaren ”Förgätmigej” återvänder bägge till Dalsland, där barndomens somrar tillbringades.

Återvänder, ja. Återvändartemat är det nya, återkommande temat i allt fler svenska deckare. Överexploatering kan det kallas. Men det hindrar ju inte att ämnet och temat går att använda av deckarförfattare som klarar av att använda det. Till exempel Kerstin Bergman, nu gånger två när Iris Bure plötsligt får ett samtal från sin kusin och barndomsvän som hon inte är så vänligt inställd till längre och inte pratat med på länge.

Plötsligt återvänder alltså Kerstin Bure till Dalsland. Ursäkta men det är så jag uppfattar huvudpersonen. Iris Bure lämnar helt plötsligt både pojkvännen Jonas, som hon återfann i förra boken och blev ihop med, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, nu har försvunnit. Iris Bure kör genast norrut mot Åmål.

Kerstin Bergman fortsätter, liksom i debuten, att berätta långsamt och ordrikt. För långsamt? För ordrikt? Än tycker jag det, än tycker jag det inte alls. Hon skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Mycket växtlighet som nämns, dricks det té så skildras det så noga att koppen skramlar. Det blir många meningar men jag sjunker ju in i dem, in i berättelsen, in i miljön så inte kan orden och meningarna vara för många eller?

Alva har alltså försvunnit. Det blir fler försvinnanden. Och allt har sin bakgrund i det som hände när Iris och Ingrid var unga. Växthuset nämns men det pratas helst inte om det. Vad hände egentligen i detta växthus? Vad hände när Iris och Ingrid var barn? Vad har nu hänt  Alva? Också hon har nämnt Växthuset. Nu- och dåtid blir parallella, de skrivs närapå ihop. Och även detta utan att jag reagerar på att de skrivs ihop, det sker helt naturligt. Det är skickligt skrivet.

Kerstin Bergman är ju litteraturvetare, recensent och föredragshållare i deckarbranschen. Hon har nog läst deckare så det räcker, är mer genrekunnig än de flesta. Det märks när hon själv blivit deckarförfattare. Hon vet hur en deckarförfattare ska göra och skriva, hon kan välja och välja bort, skriva de deckare hon vill skriva. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Det innebär inte att hon skulle skriva mindre spännande när hon tar med oss runt i Dalsland utan enbart att hon berättar mer långsamt. Hon vaggar in läsaren i miljön och stämningen, berättar som godnattsagor fast tvärtom eller hur jag ska formulera det för vuxna deckarläsare. Det blir långsamt spännande samtidigt som det är trevligt att läsa. Långsam, trevlig spänning – kan det vara rubriken för den här recensionen?

Bra är det, gånger två som jag skrev. ”Oskuld och oleander” var en av fjolårets bästa svenska deckardebuter. ”Förgätmigej” är en av årets bästa svenska deckare. ”Slow Crime” som Kapprakt kallade genren i sin recension. Jag snor den beskrivningen rakt av.

Bengt Eriksson