Det är faktiskt – ordet är läbbigt

Mikael Strömberg
Pestkung
Uppl: Fredrik Strage, Mikael Strömberg, Jack Werner
(LB förlag)

Mikael Strömbergs romaner – eller berättelser, han har också skrivit noveller – passerar ofta eller alltid över sina egna gränser.

Strömberg brukar skriva och ta i tills genren brister, den genre som oftast är skräck men brorsa med krimi. Den genre som förstås är fiktiv men släkt med verkligheten och särskilt de föreställningar som läsarna – vi – kan ha om både verklighet och overklighet.

Så skriver han också, när han skriver som bäst, det betyder värst = mest hemskt: så att det overkliga blir verkligt.

Med ”Pestkung” passeras om inte alla så de flesta gränser. Det här en dokumentärroman, en fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi. Eller? Kan läsaren vara alldeles säker på det – att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och faktiskt hände?

Pappersutgåvan av ”Pestkung” (LB förlag).

”Pestkung” är en roman med och om en författare, den kunde vara en lite mer skönlitterär och gestaltad reportageroman, den kunde också vara en privatsnokardeckare; så är den uppbyggd – som ett reportage on the road eller en krimi där privatdetektiven snokar här och där, pratar med si och så för att eventuellt få tag på en tråd.

”Pestkung” är också en författarroman, ett slags skönlitterär självbiografi, om författaren Fredrik Strömberg, hans idétorka och skrivkramp. Svårigheten att komma igång, hitta ett ämne, förmå sig att skriva, orka orka; när viljan är större än kraften eller vad det är som häller grus i författarens maskineri. Knacka knacka knacka på tangenterna.

Strömberg är själv med i romanen ”Pestkung”. Som huvudperson, jaget. Eller huvudpersonen kanske ändå är ”Pestkung”. Vem det nu är? Vad det nu är? Också journalisterna Jack Werner (med bland mycket annat Creepypodden), Robban Becirovic (med och på hårdrocktidningen Close-Up Magazine) och Fredrik Strage (DN och sin egen podd med mera).

Alla är med i den verklighet som skrivs fiktiv och den fiktion som skrivs verklig. Det börjar med ordet: ”Pestkung”. Jack Werner säger ordet, det är på Bokmässan i Göteborg, han intervjuas om sin bok ”Creepypasta” och de märkliga spökhistorier från internet (spök-?) som återberättas i den, om dessa märkliga, fascinerande, skrämmande, skräckinjagande karaktärer som nämns i boken (hoppas detta stämmer,  Deckarlogg har tyvärr inte läst den boken).

Och Strömberg hör ordet, rycker till, fastnar för ordet, namnet på en av dessa creepy karaktärer (overkliga? overkligt verkliga?) – det besynnerliga ordet, det fascinerande namnet, det svårbegripliga begreppet ”Pestkung”.

Eller tvärtom: ordet sätter sig i Strömberg? Gnager sig och blir kvar. Vad står det för? Vad syftar det på? Vem? Vad? Hur?    

Nästa som nämner ”Pestkung” är Robban Becirovic (vid avskedsfesten för pappersmagasinet  Close-Up). Också där är Mikael Strömberg med och rycker till: ”Pestkung,” igen. Men… är det namnet på ett rockband? Men va…

Ljudboken. Uppläsare: Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Ordet/namnet dyker sen också upp på en svåråtkomlig och sketadyr t-tröja: ”Pestkung”, ”Pestkung”, ”Pestkung”… Strömberg blir som besatt, så där besatt som en författare måste bli och vara, mer eller mindre, för att ta itu med och ta sig igenom ett nytt romanprojekt. Tillbaks alltså till romanen som en författarroman, de påhitt i en författares hjärna som till sist till slut efter all denna möda ska leda till en läsvärd, omtyckt roman.

Kanske. Nu börjar Strömbergs faktaletande på allvar. Han jagar efter en ung kvinnlig hårdrockskribent som är svår att lokalisera, men till sist får han kontakt. Det har inte gått så bra för henne. Hon är kort sagt förstörd. Men vad hände med henne? Han lyckas lokalisera försäljaren av denna enda ”Pestkung”-tröja. Varifrån kom tröjan? Vem köpte den? Vad vad?

Han beger sig ut på en road novel genom halva Sverige, till dem som drabbats av ”Pestkung” och till – ja, kanske till – självaste ”Pestkung” själv. Med sig har Strömberg journalist Fredrik Strage, även Jack Werner finns där. Verkligheten som blir overklig. Det autentiska som blir fantastiskt. Det hemska som blir ännu hemskare.

Vad har hänt med ”Pestkung”? Vad hände med dem som träffade ”Pestkung”? Vem är hen? Vad är hen? Eller vad? Finns hen? Eller vad. I så fall: i verkligheten eller i fantasin, blott i den skräcklitterära romanen?    

Det är faktiskt – ordet är läbbigt. För att… ja, allt är läbbigt. ”Pestkung” själv, sökandet efter ”Pestkung”, hur de förändrats, förstörts, deformerats (nej, jag ska inte avslöja mer) som träffade ”Pestkung”. Det är skitläbbigt. Extra läbbigt för att Strömberg skildrar det som så vanligt, så dokumentärt, för att han själv, som författaren Mikael Strömberg är med och skriver, för att Werner och Strage hjälper till, nyfikna de också på ”Pestkung”.

Ja, hur ska det går med dem – med Strömberg, Strage och Werner?

Bara drygt 200 sidor koncentrerad verklig skräck, det är vad romanen – romanen? – ”Pestkung” är. Inte blir det mindre skräckfyllt verkligt heller när de som läser upp ljudutgåvan av romanen – romanen? – också heter Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Bengt Eriksson

Med det förflutna ständigt närvarande

Jane Harper
Överlevarna
Övers: Mattias Edvardsson
Inläsare: Niklas Engdahl
(Forum)

”Överlevarna” är den fjärde boken av den australiska författaren Jane Harper. Till skillnad från i hennes tidigare verk ”Hetta”, ”Falska vänner” och ”En förlorad man” utspelar sig inte ”Överlevarna” på Australiens fastland utan på Tasmanien, där havet är skoningslöst och tidvattnet dramatiskt, något som är en viktig ingrediens i boken.

I fokus står Kieran Elliot, en kille i trettioårsåldern som lämnade det lilla kustsamhället Evelyn Bay för ett liv i Melbourne efter en tragedi vid en kraftig storm där två män omkom, däribland Kierans storebror Finn.

Kieran själv – och många andra i Evelyn Bay – anklagar Kieran för det som hände den där dagen, men när hans pappas demens börjar bli allt allvarligare återvänder han hem tillsammans med sin sambo Mia och dottern Audrey. Kort därefter hittas en död ung kvinna på stranden, samma strand där en ung flicka försvann och aldrig återfanns samma dag som stormen rasade och tog de båda männens liv ute till havs.

Har man läst Jane Harpers tidigare verk – och det bör man ha gjort tycker jag, för hon är en riktigt bra spänningsförfattare! – tar det inte lång tid innan man känner igen sig i ”Överlevarna”.

Det förflutna är ständigt närvarande och kastar långa skuggor över nutiden, och självklart visar det sig att det vi tror inträffade den där ödesdigra dagen för tolv år sedan när så mångas liv rämnade vid århundradets storm kanske inte är vad som verkligen hände.

Det är välskrivet och medryckande, om än aldrig explosivt i skeendet. Harper skriver effektivt och hittar hela tiden nya krokar som får läsaren att vilja fortsätta läsa eller lyssna.

En rolig detalj är att det i ”Överlevarna” förekommer en författare som tidigare varit en återkommande sommargäst i Evelyn Bay men som nu tänkt bosätta sig där på riktigt. Författaren, som långtifrån framställs i enbart ljus dager, har en bakgrundshistoria som verkar påminna starkt om Harpers egen utifrån vad jag läst om henne, vilket jag tycker är skoj.

Om jag ska komma med någon kritik, så är det kanske att hon skriver utifrån en sorts formel.

Jag passade på att se filmatiseringen av hennes debutbok ”Hetta” i helgen (finns på Viaplay och biblioteksstreamingtjänsten Cineasterna under originalnamnet ”The Dry” och har Eric Bana i huvudrollen) och med de båda berättelserna i färskt minne gick det att se tydliga likheter i strukturen främst i bakgrundshistorierna.

Men hade jag inte färskat upp minnet av ”Hetta” genom att se filmen (som också var bra, men som nog hade mått bättre som tv-serie på fyra till sex avsnitt för att kunna ge bakgrundshistorien mer utrymme) hade jag nog inte ens reflekterat över det.

De svenska ljudboksversionerna av Jane Harpers böcker är samtliga inlästa av Niklas Engdahl. Jag brukar alltid gilla Engdahls inläsningar, och så även här. Som bonusinfo kan nämnas att ”Överlevarna” är översatt av författaren Mattias Edvardsson (hans första översättning!) och han gör det med den äran.

Så – ta er an ”Överlevarna”!

Daniel Åberg är författare, kulturskribent och härmed också gästrecensent på Deckarlogg. På senare år har han främst skrivit för ljudboksmarknaden med Storytel Original-serierna ”Virus” och ”Nära gränsen”. Han skriver också den lättlästa ungdomsbokserien ”Avbrottet”. Daniel Åberg är bosatt i Vittangi öster om Kiruna.

Kör Wijkman kör!

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Att en skönlitterär författare skriver i första person singular och presens behöver inte betyda att romanens jag är berättaren och att handlingen utspelar sig i skriv- och läsögonblicket. Författare kan vara lika allvetande i jag-form och det är ytterst sällan som ett romanspråk får en läsare, åtminstone mig, att känna att det är jaget som skriver och berättar.

Helena Dahlgrens roman ”Skarp” skiljer sig från ovanstående på ett häpnadsväckande sätt. Vem kan tvivla på att det verkligen är romanens huvudperson, litteraturveteranen Emma Wijkman, som skriver? Varje formulering och ord kommer djupt inifrån Emma eller Wijkman, hur läsaren nu vill tilltala henne.

Det är skickligt, mycket skickligt, oavsett att det kanske beror på att den verkliga Dahlgren hämtat ovanligt mycket ur sig själv för att skapa den fiktiva Wijkman – så att hennes romanperson strax blir levande och trovärdig, riktigt på riktigt.

Själva skriftspråket gör och är mycket av och för romanen ”Skarp”.

Titeln är efternamnet på den författare, Beata Skarp, som littvetaren Emma Wijkman skriver eller försöker skriva en avhandling om. Skarp är Wijkmans favoritförfattare. Hon är hennes trognaste läsare. Fast nu har det under en längre tid gått dåligt med avhandlingen. Ett stipendium för att vistas, bo och skriva, i det hus i Norrbotten, närmare bestämt i den lilla byn Svartforsen, där den avlidna författaren Beata Skarp levde, skrev och dog (i forsen!), skulle kanske få igång skrivandet igen?

”Skarp” börjar som en hyllning till litteraturen – till litteraturen som räddaren i livets nöd. Som kan få människan att vilja överleva – ja, leva. Som kan vara verkligare än verkligheten. Så verklig att fiktion och verklighet blir en och samma verklighet. Nästan som en essä eller en avhandling – som en litteraturvetenskaplig avhandling borde skrivas, så att verkligheten blir litteratur och litteraturen verklighet. Så det framgår, verkligen framgår hur litteratur och verklighet griper in i varann.

Helena Dahlgren presenterar även sin huvudperson – om det nu inte är Beata Skarp som är den egentliga huvudpersonen förstås – med samma omedelbara språk, typ spontant genomtänkt, eller snarare presenterar Emma Wijkman sig själv som kvinna och människa, en ensamstående mamma (med den unga dottern Saga) som endast kan få ro i litteraturen och sängen. Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.

En litterär ingrediens är också vad som väl blivit Helena Dahlgrens specialitet som författare, nämligen att inte dra någon gräns – för den finns ju inte – mellan litterära och populära romaner. Än det ena, än det andra. Bägge håller samma nivå, har samma värde och betydelse. Ofta ingår de i varann också, som i Beata Skarps romaner.

Helena Dahlgren. Foto: Marcus Stenberg

Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till Beata Skarps stipendiefond men ångrar sig omedelbart. Går det att skriva så spontant och så personligt i en stipendiansökan? Hon hålls lite på halster av Beata Skarps stipendiefond, som består av Beatas bror Aron och hans hustru Diana, men självklart, snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen och Beata Skarps stuga. Där Emma eller Wijkman också ska träffa deras dotter Disa. (Observera namnen när du läser, de går igen i litteraturen som i verkligheten.)

På plats i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från en litterär essä eller avhandling till en smygande thriller; gotisk thriller har jag sett att den kallats men vete den om romanen är så gotisk. Men smygande är den, den smått spökliga stämningen skapar en smygande spänning när Emma Wijkman undan för undan hittar allt mer information – hur många papperslappar skrev Beata och var finns de? – till sin avhandling om sin författare.

Som en pusselgåta, lite á la detektivroman också, allt medan Emma plockar fram gamla detektivromaner ur Beatas bibliotek och läser, igen. Mest svenska väl, gärna Maria Lang. (Det gäller såvitt jag förstått både Emma och Helena.) (Och apropå, Dickson heter han.) Ska det förresten bli en avhandling eller kanske att Emma istället ska skriva klart Beatas ofärdiga, sista, postuma roman? I slutet blir ”Skarp” dessutom en mer hårdför thriller. Riktigt så hade jag i alla fall jag inte tänkt att det skulle utveckla sig…

Går det alltför långsamt? Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad läsaren prioritera: det thrillriga eller det existentiella. Jag, jag gillar det här. Jag gillar språket, hur själva orden, meningarna, formuleringarna blir berättelsen, hur berättelsen hyllar litteraturen, hur fiktion och verklighet blandas så som fiktion och verklighet blandas. Hur allt blir ett och nödvändigt.

Vad än hon skriver, för yngre och vuxnare, hästböcker och så kallad romance eller vad det är, eller som här en smygande litterär thriller, är Helena Dahlgren en så speciell skönlitterär författare att hon blir sin egen. PS. Så typiskt också att det förekommer två hästar i ”Skarp”.

Bengt Eriksson

Längtan efter samhörighet och mening

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Joakim Zander har bytt miljö och genre.

Hans nya roman ”Ett ärligt liv” är en existentiell thriller och miljön mestadels Lund (samt lite Malmö och Stockholm).

Till studentstaden kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik.

Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra något bra, ”något som är liksom rätt”.

Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Och allting förändras.

Ingenting blir som det var – men kanske ändå som det var tänkt, till allra sist.

Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”.

Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet. Om en mening i – med – livet.

Också om att bli utnyttjad, både av de överklassynglingar som den unge juridikstudenten bor ihop med och de nya vännerna.  

En gangsterroman, egentligen.

Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

När alla ska vara ljudboksförfattare

När allt fler börjar lyssna på ljudböcker, istället för att läsa fysiska böcker, är det viktigt att diskutera de ersättningar som författare – och översättare? – får för strömmade böcker. Hur strömningstjänsternas ersättningsmodeller fungerar.

Risken finns att det går med ljudböcker som med strömmad musik, artister och kompositörer. Ersättningen blir så liten att de flesta upphovspersoner inte tjänar i princip någonting längre på sitt skrivande, spelande, komponerande utan måste resa ut på turné och uppträda för att få in pengar. Men är detta ens möjligt för de flesta författare?

Detta har också börjat diskuteras, senast i branschtidningen Svensk Bokhandel. I den diskussionen har det framgått att olika strömningstjänster för ljudböcker har olika ersättningsmodeller för författare/förlag. Inte minst ur konsumentsynpunkt vore det tacksamt om dessa skillnader redovisades offentligt.

Har ens Författarförbundet koll på de olika, skiftande ersättningarna? Vem förhandlar om ersättningen till författarna, gör Författarförbundet det?   

Något, också viktigt, som jag såg att nu äntligen börjat diskuteras, är själva skrivandet. Jag minns hur utställd jag blev av både författare och redaktörer när jag i början av ljudboksvågen hävdade att ljudböcker och fysiska böcker är två olika saker, att de skiljer sig åt, också stilistiskt, vad gäller själva författandet. Ljudböcker respektive fysiska böcker bör, ett ord som ligger nära måste, skrivas på olika sätt.

Debattören. Foto: Birgitta Olsson

Jag tog det jag har lång erfarenhet av som exempel: tidningstexter kontra radiomanus.

Idag förekommer sällan några manus i radion utan det babblas på fritt ur hjärtat men förr i tiden skrev radiopratarna – bland andra Pekka Langer och Kjell Alinge, för att nämna ett par av radiomanusets mästare – manuskript till det som de skulle säga i radion. När de läste upp vad de skrivit i förväg lät pratet helt spontant, som om de bara pratade, fast allt var nedskrivet och planerat.

Hur deras radiomanus såg ut vet jag inte men jag vet hur mina såg ut. Mina radiomanus hade varit omöjliga att publicera som tidningsartiklar, de var skrivna för att pratas och höras. Omvänt hade de tidningsartiklar, som jag skrev för att andra skulle läsa dem, varit omöjliga att använda som radiomanus, att läsa upp. De hade aldrig låtit spontana, som pratade i stunden.

Inte exakt likadant men på ett ungefär så är det med litterära manuskript för ljudböcker kontra fysiska böcker. Jovisst, det finns fysiska böcker som passar bra också som ljudböcker, liksom det finns ljudböcker som passar som pappersböcker. Men inte generellt, långt ifrån.

Nu såg jag att författare själva börjat diskutera detta och jag såg, till viss häpnad, att vissa författare ändrat sitt sätt att skriva efter vad som passar bättre för ljudböcker. Där ser man,  vill säga jag. Det var ju detta jag skälldes för när jag påstod att så skulle det gå. Fast måste detta då var något dåligt? Är ljudböcker sämre än pappersböcker?

Nej, absolut inte. Som med en roman för läsning och filmatiseringen av romanen, det ena är inte sämre än det andra. Men det handlar om olika, säg, genrer. Också ljudboken är – oftast – en annan genre än den fysiska boken. Det är där min oro börjar. Vad händer om – eller snarare när – ljudboken tar över allt mer, om/när det lyssnas mer på ljudböcker än köps fysiska böcker?

Kommer då bokförlagen att prioritera ljudboken? Kanske, kanske inte. Eller troligen, vågar jag påstå. Som så ofta eller alltid lär väl ekonomin styra. Och innebär detta då att förlagen även prioriterar författare som skriver manus till ljudböcker? Jo, den risken finns nog.  Böcker/romaner som passar både för lyssning och läsning går fortfarande an, men inte böcker/romaner som måste läsas (jo, det finns sådana).

En framtida bok ska fungera för ljudformatet. Ljudboksförfattare prioriteras före pappersboksförfattare. Och nålsögat för att få förlagskontrakt blir ännu mindre och smalare, om författaren inte anpassar sig till ljudbokstrenden. Det måste väl vara fler än jag som tycker att det skulle vara sorgligt för litteraturen.

Bengt Eriksson    

Musikfredag: En diktande, sjungande livspoet

Johan Heltne uppmärksammas just nu som författare. ”Sympati för djävulen” heter hans nya bok, som eventuellt kan beskrivas som en faktaessäroman.

Heltne är också sångpoet, en av mina favoriter bland de svenska sångpoeterna. Personlig, ja, egenartad.

Följande är en recension jag skrev om ett av hans album.

***

Johan Heltne
Ett ärr i hjärnan
(Egen utgivning)

Drabbande. Berörande. Otäckt men befriande.

Inte lätt att beskriva hur det varit/är att höra sångpoeten Johan Heltne, både tidigare och på hans nya album ”Ett ärr i hjärnan”. Titeln ska läsas ordagrant: för att stoppa hans epilepsianfall opererades Heltne med elektroder i hjärnan.

Men det misslyckades, epilepsin finns kvar.  

​Det finns annat att berätta också om hans uppväxt i frikyrkomiljö i Uppsala. Men jag hoppar det, lyssna istället! Hör när han rapporterar från sitt liv.

Vacker sång och musik. Ja, det är vackert. Och samtidigt desperat. Men aldrig uppgivet utan sångerna är ändå livsbejakande, fulla av livslust och livsluft.

​Heltne sjunger på samma gång tyst, viskande och melodiskt till stilla pumpande ljud snarare än komp om sin pappa och sig själv, det dagliga livet, eventuell kärlek, religion och tro i sånger med titlar som ”Krister Holmströms son”, ”Studenternas IP”, ”35 år, älska mig!”, ”Bad Moon Rising” och ”Trons värld”.

Så privat att det blir både personligt och allmänt, börjar skildra min egen balansgång mellan mörker och ljus, något att hålla i och en okontrollerbar hjälplöshet.   

​Johan Heltne är en unik svensk sångpoet: en diktande, sjungande livspoet.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 2017

Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

En recensent ska vara en kritiker

Det blev en väldans turbulens när det uppmärksammades att förlaget Ekström & Garay låtit författare betala för att få en recension. De flesta som diskuterade var förstås emot men några var faktiskt för. Oavsett, så har E&G nu skrotat och slängt idén eller snarare ”idén”.

Så jag hade tänkt jag skulle skriva en text med en rubrik i stil med ”Vad ska vi egentligen med recensioner till” men det finns så mycket att skriva och fundera på vad gäller detta ämne att jag inte kommer riktigt igång och blir klar.

Tills vidare blott några tankar om vad en recensent är kontra vad en bloggare är. Men det är väl ingen skillnad? Jodå, det är det. Det finns till att börja med formella skillnader.

Tänk att någon recenserar eller ”recenserar” så här:

Först skrivs baksidestexten av, sen följer en kort observera kort text där hen tycker till om boken – oftast något positivt – och så avslutas det med att tyckaren tackar förlaget för recensionsboken.

Är detta en recension? Nej. Är denna en recensent? Svar: Nej. Genom att publicera baksidestexten och tacka förlaget blir denna tyckande bloggare på nätet – för jag aldrig sett att det förekommit på papper, har du? – en del av bokens marknadsförning.

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Kan det vara bra skrivet, ändå? Javisst, ibland. Någon gång. Oftast är bloggtexten dock kort, oftast är den också positiv och oftast väldig ytlig. Ett slags hurrarop för boken, alls ingen recension.

Många, både läsare och till med författare, kallar ändå det ovannämnda för recension, även korta snabbtyckanden på kommersiella sidor, typ Storytel och AdLibris, kallas recensioner. Tar det igen: DET ÄR DE INTE!

Men vad är en recensent då? En recensent håller sig på behövligt avstånd från förlag och författare. Nej, visst, jag vet, det stämmer inte alltid. Vissa recensenter slirar på detta yrkesetiska krav. Men de flesta recensenter är fristående – de månar om att vara så fristående som bara är möjligt.

Vilket till exempel innebär att en recensent aldrig någonsin lovar ett förlag eller en författare att en bok ska recenseras. Vad som kan lovas är läsning men inte en recension – den skrivs om det under eller efter läsningen känns som den bör och ska skrivas. Då recenseras boken.

En recensent ska också vara en kritiker. Det kan men måste inte betyda kritisk, däremot betyder att en recension måste innehålla mer – och detta oavsett recensionens längd – än ett glatt utrop om hur bra boken är. Djupare än så SKA och MÅSTE det tänkas, tyckas och skrivas för att bli en recension.

Som jag inledde, det finns mycket mer att skriva om detta: om recensioner och recensenter, bloggare kontra recensenter, tyckanden, anmälningar och recensioner; yrkesetiskt och praktiskt. Men för den här gången ska jag sluta med ett par konstateranden:

En bloggare är ingen recensent. Oftast. Vissa bloggare kan vara och är det. En recensent kan inte skriva som en bloggare utan är och ska vara en kritiker. Lär återkomma i ämnet…   

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Bibliotekens digitala svårigheter

Så många gånger jag besökt mitt lokala bibliotek i Vollsjö efter att det fick meröppet. Jag sitter hemma och kollar på hemsidan för biblioteken i sydöstra Skåne, letar reda på vad jag vill låna och reserverar böckerna. Om en bok inte finns på något bibliokek i sydöstra Skåne gör jag istället ett så kallat fjärrlån.

Efter några dagar, en vecka kommer ett mejl om att böckerna anlänt till biblioteksfilialen. Då går jag dit, vilken dag eller – inte minst – kväll i veckan som helst, öppnar dörren med min tagg + kod, hämtar böckerna och registrerar dem i låneautomaten. Det är ju genialt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om detta är framtiden – det obemannade biblioteket. Vi låntagare sköter själva våra låneärenden och hämtar låneböcker i en lokal utan bibliotekarie? Men det var inte om detta som dagens krönika skulle handla…

”Digitaliseringen är på väg att stjälpa folkbiblioteken” löd rubriken på ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skrivet av Författarförbundets ordförande och två andra styrelseledamöter. De exemplifierade med Stockholms stadsbibliotek, där e-böcker omfattar 10 procent av utlåningen men 50 procent av inköpsbudgeten.  

Hur är det i Sjöbo (och, ska det visa sig, i andra kommuner i sydöstra Skåne)? ”Jag anade att du skulle ställa den frågan”, säger Kristin Svensson, kulturchef i Sjöbo. ”Så jag kontrollerade siffran, för att vara säker. Av vår budget går 10 procent till e- och ljudböcker.”

Från en tidigare text om Sjöbo bibliotek. Foto: Blenda Automatique

Nyckelord: av. Sjöbo bibliotek har inte tilldelats något extra anslag till sin extra utlåning av digitala böcker. ”Vi fick ta av den budget som fanns.” Det innebär att också här, även om procenten är lägre, har budgeten minskat vad gäller inköp av fysiska böcker.

Den låga budgeten får dessutom negativa konsekvenser för e- och ljudlåntagare i Sjöbo (och övriga Sydostskåne). Här finns ett månatligt tak för utlåning av e- och ljudböcker. ”Det var nödvändigt, av ekonomiska skäl. Biblioteken i Skåne Sydost satte ett gemensamt utlåningstak, där vi tog hänsyn till de bibliotek som har sämst ekonomi. Och jag kan väl säga”, tillägger Kristin Svensson, ”att Sjöbo är inte den kommun som satsar mest på kultur och bibliotek.”

Det är ett lågt tak, intygar denne krönikerande e-låntagare (som efter att ständigt ha slagit i taket tvingats övergå till en kommersiell strömningstjänst). Men varför ska det vara dyrare för bibliotek att låna ut digitala böcker än fysiska? Det behöver en förklaring.

Fysiska böcker köps in en gång och kan sen lånas ut hur många gånger som helst utan ytterligare betalning till förlagen. Författare får en smärre ersättning för bibliotekslån. Detta regleras i lag och staten betalar författarnas ersättning.  

För digitala böcker finns ingen lagreglering utan förlag/distributörer tar betalt för varje utlån av e- och ljudböcker. Varenda gång en digital bok lånas ut måste biblioteket köpa den, ännu en gång. Ju fler som lånar desto dyrare blir det. Därför tvingas biblioteken att ha digitala utlåningstak – annars skulle budgeten dräneras.

E-boksläsandet är fortfarande litet i Sverige – men intresset för ljudböcker ökar lavinartat. Därmed den akuta frågan: Hur ska detta lösas för både bibliotek och låntagare?

Författarförbundet skriver i sitt debattinlägg att regering, kommuner, bibliotek, förläggare och författare – alla parter – måste samarbeta om en lösning. Även Kristin Svensson menar att det bör tas ”ett nationellt grepp och införas något liknande som för fysiska böcker”. Men är det möjligt, ens som tanke?

Det kräver att riksdagen fattar beslut om en, som det heter, tvångslicens. Hur skulle förlag, som blir av med den digitala intäkten från biblioteken, och författare, som tjänar mer på digitala än fysiska lån, ställa sig till detta? Ska det införas mot deras vilja? 

Alternativen är lika osannolika. Biblioteken kan ju strunta i det digitala, överlåta e- och ljudböcker till de kommersiella strömningstjänsterna. Kulturchefen Svensson poängterar: ”Det digitala ska också finnas på biblioteket.” Och det är ju rimligt – att bibliotek ägnar sig åt litteratur och böcker, oavsett form och format.

Ett tredje alternativ är att till exempel Sjöbo kommun höjer budgeten så pengarna räcker till digitala utlån. Sjöbos politiker har dock gjort motsatsen. ”Vi fick ett sparbeting på 200 000 för något år sen”, säger kulturchefen. Men då är det väl dags att de återför dessa pengar till biblioteket?! ”Jag arbetar på det. Varje dag.”

Oavsett, visar det sig att något av dessa omöjliga alternativ ändå är möjligt – eller om det finns något annat alternativ – återstår ett problem. Obegränsad och gratis utlåning av digitala böcker skulle konkurrera med kommersiella företag och tjänster som Storytel och Bookbeat. De kanske blir olönsamma och lägger ner?

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.