Privatperson = författare = verk?

Om någon, säg en kritiker och recensent, aldrig brukar läsa deckare men så plötsligt kastar sig litteraturkritikern över en till och med nästan tusen sidor lång kriminalroman för att hitta en speciell passage i boken och se om det inte går att nagla – eller för den delen frikänna – författaren för respektive från en åsikt som uttryckts utanför romanen, som person, ja, visserligen en offentlig åsikt men ändå en privatpersons åsikt, utanför litteraturen…

Så gjorde, först, Jens Liljestrand (i Expressen). Han friade. Så har nu också Maria Ramnehill gjort (i Arbetet). Hon fällde. Av det skönlitterära verket framgick nämligen, enligt henne, att personen – observera personen – har transfobi.

Därefter twittrade Ramnehill: ”Jag läste den här så att ni slipper”. Det fick mig att fråga henne: Har du läst hennes samtliga deckare, från den första och framåt? Skrivit om dom också?

Inget svar.

Harry Potter-författaren J.K. Rowling skriver, det vet nog de flesta som följer Deckarlogg, en serie deckare under pseudonymen Robert Galbraith om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare/assistent Robin Ellacott med kontor vid Denmark Street i London.

Hittills fem titlar: ”The Cuckoo’s Calling” (2013), ”The Silkworm” (2014), ”Career of Evil” (2015), ”Lethal White”(2018) och nyss utkomna ”Troubled Blood” (2020). De engelska titlarna nämns för att Rowlings/Gabraiths deckarserie slutat översättas till svenska och med tanke på den nya, femte romanens längd lär nog inget svenskt förlag återuppta utgivningen.   

Det är den nya romanen, ”Troubled Blood”, som blivit ett vapen mot J.K. Rowling. Här ska det nämligen förekomma en man och mördare i kvinnokläder. Hur han, hon, hen beskrivs i romanen tas som bevis på Rowlings transfobiska åsikter.

 Verk = person. Person = verk. Själv tar jag mig för pannan.

Jag har också åsikter om vad J.K. Rowling – utanför sin litteratur – uttryckt om transpersoner. Många frågor att ställa och eventuellt skarp kritik att rikta mot henne, som person, efter att frågorna ställts.  

Gör då det! Kritisera Rowlings åsikter. Diskutera med henne. Be henne förklara vad hon menar och tycker. Nyckelord: som person.

Men att kasta sig över en skönlitterär roman, av ingen annan anledning än att fria eller fälla författaren som privatperson…

Ska detta vara nivån för dagens kulturdebatt och litteraturkritik i Sverige? Döma personen efter verket? Uppmana till icke-läsning av en roman? Istället för att varje läsare verkligen ska läsa och själv tycka, si eller så, mot eller för, om boken.

För sorgligt. Och inte första gången på senare år som svensk litteratur- och kulturdebatt gått igång och skenat på denna låga nivå. Verkar tyvärr vara det normala idag.

Maria Ramnehill (i Arbetet) sätter likhetstecken mellan person- författare-berättarröst. Hon insinuerar dessutom, för att sänka nivån än mer, att J.K. Rowling tagit sin deckarpseudonym Robert Galbraith efter ”en man som försökte bota homosexuella”.

Amen googla då… Fast vad den där Rowling sa år 2013, långt innan trasfobdiskussionen satte igång, det är kanske inget att lita på eller ens ta del av. Så tillägger Ramnehill att hon inte heller är nåt vidare på att skriva.

Trött man blir. För skriva kan J.K. Rowling. Det visade hon också i sina fyra första deckare, som jag har läst. Men har Ramnehill gjort det…

Cormoran Strike-serien av Rowling/Galbraith är både bra och intressant, dessutom innehåller deckarna nära miljöskildringar av ett London som snart kan vara historia. Seriens femte titel, ”Trouble Blood”, har jag ännu inte börjat läsa.

Inte orkat börjat läsa, längden… Men jag ska snart göra det.

Bengt Eriksson

Fler texter jag skrivit om Cormoran Strike/J.K.Rowling/Robert Galbraith:

Christie möter Chandler

Detektivbyrån på Denmark Street

PS. Framåt kvällen svarade Maria Ramnehill på min fråga (om tidigare läsning av Robert Galbraith): ”faktiskt inte”.

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

1) Stenröset med Erik den helige

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

3) Lots hustru 2

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

4) StamtavlanStamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

5) Bibelsten

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Vem skriver deckaren?

Jag läste…

Nej, jag ska inte nämna vare sig författarens namn eller bokens titel, för det är inte poängen. Jag har läst flera – allt fler – svenska deckare på senare tid då jag tänkt samma sak, ställt samma fråga till mig själv.

Vem skrev den här deckaren: författaren eller redaktören? Det är poängen, den frågan och det eventuella svaret.

En följdfråga blir då om det publiceras för många svenska deckare? Om alltför många deckardebutanter får chansen på förlagen? Alldeles för fort och tidigt.

Jag själv litenJag brukar inte tycka det utan jag tycker tvärtom att det är bra att så många som möjligt får chans att möta en publik. Det är i mötet med läsarna som författaren får reda på om hen är och ska vara författare.

Dessutom, om inget förlag ger ut en roman, till exempel en kriminalroman, så kommer den ju ut ändå. Så är det idag att nästan garanterat egenutges boken av författaren.

Tillbaks till inledningen, är det författaren eller förlagsredaktören som skriver deckaren? Frågan föranleds alltså av att jag läst alltför många nya svenska deckare, företrädesvis av debutanter men inte enbart, där berättelsen, intrigen, plotten ger intryck av legobygge.

Som om förlaget fått in ett ofärdigt men lovande manus och eftersom i alla fall vissa förlag säljer fler exemplar av deckare än annan skönlitteratur, vad som än sägs så säljer feelgood sämre, vill förlaget ge ut också det här manuset – efter bearbetning.

Nu riktar sig inte min kritik mot något speciellt förlag, jag har läst deckare från minst en handfull förlag och muttrat precis detsamma, men när tidskriften Skriva i sitt nya nummer ställde följande fråga till förläggare/redaktörer – ”Hur mycket brukar ni stryka i manus?” – var det Kristoffer Lind (förläggare på Lind & Co) som gav det rakaste svaret:

– Vi kör sällan över förlag även om vi ibland kan villkora utgivning. (Nyckelord: sällan och ibland.)

Redaktörer är bra när de är bra. Redigering kan vara nödvändig när den görs bra. (Kan väl tillägga också att jag själv har haft redaktörer av alla sorter inför utgivningar av mina böcker på diverse förlag.)

Men alla ingrepp är inte bra, en del ingrepp borde inte ha gjorts. När redigeringen märks, det betyder att ingripandet märks, då har redigeringen varit dålig. Det kan vara plötsliga formuleringar som inte verkar vara författarens egna och det kan – i dessa deckarfall – vara uppbyggnaden av en roman/deckare där sidorna placerats i en ordning efter varann som klossar typ lego utan modell att bygga efter.

En bra story, en författare som kan formulera sig – men en ofärdig författare, en ofärdig roman. Som ”räddats” av redaktören genom att romanen i efterhand delats in i kapitel och parallellhandlingar, med resultatet att berättelsen hankar och snubblar fram, än hit och än dit, istället för rusa framåt i rytm och tempo.

(Alltså jag vet vad jag pratar om, för jag har gjort det själv. Inte med romaner men med långa journalistiska featuretexter och essäer som jag varit redaktör för och försökt just rädda genom att flytta om i texten, klippa och klistra. Kan bli bra, kan bli dåligt.)

Jag blir galen i skallen när jag försöker läsa vissa deckare. Så har det varit för många gånger på senare tid. Redan en gång är för mycket – likadant med två, fyra, åtta romaner. Då är det påfrestande.

Kanske bara nåt Deckarlogg fått för sig? Eller har du haft samma känsla? Det ska betonas också att de svenska förlagen ger ut många riktigt bra deckardebutanter, det vet du som följer Deckarlogg. Här sattes ju ihop en speciallista över fjolårets bästa svenska debutanter!

Klicka HÄR och kolla, om du inte redan sett Deckarloggs svenska krimidebutantbästalista för år 2019…

Bengt Eriksson

Den så spännande spänningen i det outskrivna

Patrick Modiano
Ur den djupaste glömska
Övers: Anna Säflund-Orstadius
(Grate)

Patrick Modiano skriver ett slags thrillers där inget händer och är spännande utan att vara spännande. Eller rättare sagt, hans romaner är alltid spännande men de är spännande utan att där finns några spännande händelser.

I romanen ”Ur den djupaste glömska” utgörs – ja, utförs – spänningen av det som inte händer; det outskrivna, i mellanrummen – luften – balanserandet – mellan det som Modiano faktiskt skriver och det han utelämnar, inte skriver.

Han kan nämna blott ett gatunamn eller två, oftast i Paris men den här gången också i London, och i huvudpersonens förflyttning mellan dessa bägge adresser, som alltså inte skildras, uppstår både färgen noir och en så spännande spänning.

Modiano ur-den-djupaste-glomska_haftadExistentiell noir – det är Patrick Modianos egen genre.

Han skriver kortfattat och lite, han skriver inte mer än han skriver. Alltid undrat hur han väljer, vad han stryker, vad han skriver, vad han stryker igen, än mer, det är poetens finkänsliga arbete.

Det finns alltid eller oftast en aning av kriminalitet också i hans romaner, som om någon har begått eller är i färd med att begå ett brott. Romanen ”Ur den djupaste glömska” innehåller faktiskt ett reellt brott, inte stort, endast ett litet, men ett brott: en stöld av en väska med egentligen alldeles för lite pengar.

Romanen börjar i Paris, fortsätter i London och avslutas återigen i Paris, ett antal år senare. Här finns fler personer men huvudpersonerna är huvudpersoner och tre: Jag samt paret Jacqueline och Van Bever. Två män, en kvinna; ett triangeldrama men inte som ni tror, inte riktigt i alla fall.

Jaget, som väl ska bli författare men tills vidare försörjer sig på att sälja böcker till antikvariat, bor på ett hotell i Paris. Jacqueline och Van Bever, den senare försörjer sig och dom genom att spela på casinon, dit åker han – eller dom – för att spela någon gång i veckan. De bor på ett annat hotell i Paris.

Ja, det är väl vad som händer. Dessa tre träffas på krogar och barer, pratar och dricker, äter kanske nåt också. Och ordet triangeldrama betyder nog det ni tror men säker kan ingen vara, det hör till det outskrivna. Inget sker, nej, egentligen sker ingenting – jo, här finns en längtan, främst hos Jacqueline, att flytta till Mallorca – innan den där stölden jag nämnde, efter den reser Jacqueline och jaget från Van Bever till London.

Där stämningen förbyts. Detta är så magiskt att jag måste använda detta överanvända ord. En stämning i Paris, en annan i London. Givetvis, för så är det ju, varje stad har sin stämning, och Paris och London har verkligen var sin stämning och atmosfär, den ena så olik den andra.

Men det magiska, det märkliga, är att Modiano inte med ett ord skildrar stämningarna, han beskriver dem inte, inte med ord, för det behöver han inte, inte han. Stämningarna och atmosfärerna finns – just det – i det outskrivna, i mellanrummet, i själva luften som personerna andas, stämningen bara är. Det är genialt, det är mästerligt. Det är obegripligt hur han lyckas.

Spänningen finns med här också, i London, kanske kan den beskrivas som ovisshetens spänning. Något – men vad? – som ska ske, som inte ens anas utan det liksom bara känns att något måste det vara, som ska ske.

I den korta romanen – 163 sidor med texten satt i större stilgrad – kommer i slutet vad som är nästan en deckarupplösning utan att romanen är det minsta av deckare, däremot lite av thriller och mycket av noir.

Då har det manliga jaget börjat bli författare och kommit tillbaks till Paris – han bor på hotell igen – medan Jacqueline har försvunnit. Men nu är – ja, jag höll på skriva – bägge i Paris men det gör jag inte, det får ni läsa. Van Bever, vart blev han av? Ingen aning? Livet, vart tog det vägen? Vem vet det? Dit det ville, sällan dit man själv tänkte att man skulle.

Handlar ”Ur den djupaste glömska” om slumpen i människors liv? Handlar romanen om att våga och fega, vilja och försöka men så tar slumpen över? Ödet, är det ödet? Vad är livet? Ditt och mitt. Hur kan en så kort liten fåordig roman innehålla så mycket, föda så många tankar. Vad betyder egentligen romanens titel?

Bengt Eriksson

Vilket praktverk, till innehåll som utseende!

Det händer att deckarkritikern läser och recenserar en bok från någon annan genre som vilken litteraturkritiker som helst. För att han = jag blir så förtjust i en bok att jag inte kan låta bli.

Som nu med ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” (Atlantis) av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Den förra är litteraturvetare och kulturkritiker, den senare bokformgivare. Tillsammans har de blivit en oslagbar kombo, att boken nominerades  till årets Augustpris var så att säga en självklarhet.

Strindbergs lilla rödsBoken handlar om Strindberg och hans böcker men också om andra böcker och hur dess formgetts genom tiderna. Om typer, stilsorter och grader. Om förhållandet mellan författare och redaktör. Om det mesta som Borg/Ulmaja med utgångspunkt från Strindberg fick lust att ta upp, verkar det som.

Alltså bok för alla författare, både egenutgivare och andra? Ja. En bok för förläggare, små som större? Ja. En bok för varenda redaktör, lektör och formgivare i detta land? Jajajamensann! En bok för varje bokläsare? Nja, kanske inte varenda en men varje bokläsare som är något lite intresserad också av böcker under och bakom intrig och plott.

Eller förresten, en bok för alla! Eftersom ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” också är så vacker, vad som brukar kallas ett praktverk. Vilket praktexempel på ett praktverk! Det går att slå upp snart sagt vilken sida som helst i boken och bara njuta, som av ett konstverk, typ en tavla på ett museum.

Boken byter stilar och grader och layout. Och alla dessa illustrationer på böcker från ut- och insidan (mest det senare) som varieras på sida efter sida efter sida. Och den stora vita marginalen också – jag älskar när böcker sätt på det sättet – som möjliggör en liten extratext eller någon liten illustration i kanten av brödtexten.

Strindbergsuppslag.jpg

Bara ett säger ett suveränt uppslag i boken!

För författare är kanske boken extra intressant – som en lärobok i hur man bör uppföra sig för att ens böcker ska tryckas och ges ut på bästa sätt, det vill säga som författaren vill. Läs och lär av den lika intresserade (både av sin egen text och av ”typen” den satts med och av för den delen) som uppkäftige Strindberg.

Hans brev till redaktörer och tryckare är en inspirerande fröjd att ta del av – och efterfölja. Men frågan är ju: Hur många av dagens vekryggar till författare vågar det? Fast det måste ni, om inte författare enbart ska reduceras till legoarbetare. Strindberg och jag är överens.

Om inte boken ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” – lika magnifik till innehållet som utseendet – också vinner Augustpriset för fackböcker 2019 (trots diverse ålar och bin) blir jag ilsk.

PS. ”Lilla röda”… Alltså lilla! Boken väger ett ton och är på 1000 sidor. Cirka.

Bengt Eriksson  

 

Allt mer stöd till kulturbevakning!

Följande handlar inte om ”deckare och annan krimi”. Men det handlar om författande och författare, kulturjournalister och kulturbevakning. Och det är viktigt det, också.

Eftersom jag skriver krönikor i Ystads Allehanda så handlar den här krönikan mest om det ovannämnda i sydöstra Skåne. Men samma saker gäller för övriga Sverige.

Läs och tyck!

***

 Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt.  Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett  demokratiskt samhälle.

Varför är det viktigt med kulturbevakning? För att kulturjournalistik (recensioner, krönikor, djupintervjuer med mera) håller igång hjärnorna. Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.

Den här krönikan handlar om något som blivit allt mer viktigt, nämligen politiskt beslutade och allmänt finansierade – ja, skattefinansierade – stödformer för medier och journalistik, inte minst kulturjournalistik. Närmare bestämt tre nya stödformer: den första är statlig, den andra regional och den tredje kommunal (fast också den finansieras av staten).

Bengt långsmal

Fotot på krönikören tog Birgitta Olsson.

Ystads Allehanda har, som ni kanske lagt märke till, tilldelats 500 000:- för att säkra sin lokala journalistik i Simrishamns kommun. Den halva miljonen kommer från staten och delas efter ansökan ut av Myndigheten för press, radio och tv.

Mindre känt, även bland berörda journalister och kritiker, är att Västra Götalandsregionen inlett ett försök med regionalt ”stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik”. Inte heller har det blivit så omtalat att politikerna i Strängnäs beslutat anställa en kommunförfattare.

Allt detta är bra och viktigt, ja, nödvändigt i en tid då stora som små tidningar fått sämre ekonomi och tvingats skära ner på sina redaktioner och det blir allt svårare för frilansjournalister, kritiker och författare att försörja sig. Men stödet till lokal journalistik i, citat från regeringens anvisningar, ”Allmänna nyhetsmedier” borde (= måste) förbättras och breddas. De föredömliga lokala exemplen från Västra Götaland och Strängnäs förtjänar att tas efter i övriga Sverige.

Till exempel av politiker i Region Skåne och Sydöstskånes kommuner.

Vilka är ”allmänna nyhetsmedier”? Vad är en ”nyhet”? Att döma av de cirka 35 medier som i första omgången beviljats detta nya lokala mediestöd ska pengarna främst gå till etablerad landsortspress för att bedriva traditionell nyhetsbevakning. I Skåne har även Kristianstadsbladet fått en halv miljon till sin bevakning av Bromölla.

Gott så men kan – och ska – det vara allt? Det blir ett utvidgat överlevnadstöd för dagspress mer än ekonomiskt stöd till bevakning av lokalsamhället. Kunde inte kulturhändelser – liksom kommunpolitiska beslut, stölder och bärsäsongens slut – betraktas som nyheter?

Det borde vara möjligt för Skånska Dagbladet och Sydsvenskan att söka stöd till att utöka den kritiska kulturbevakningen av exempelvis sydöstra Skåne och för YA:s kulturredaktion att ägna mer utrymme åt att recensera Österlens rika utbud av konst, vilket dagens budgetar inte räcker till.

Dessutom bör en liten lokal tidskrift som På Österlen kunna få stöd till att starta en nätsida för att – mellan  pappersutgåvorna – ha en nyhetsbevakning av kultur och nöje. Enskilda journalister och kritiker kunde få stöd för att driva sajter och bloggar om lokal kultur. En halv miljon, som alltså YA fick i stöd, skulle räcka till tre-fyra halvtidsarbetande frilansar. Resultat: fantastisk bevakning av kulturlivet i sydöstra Skåne!

Västra Götalandsregionens essästipendier kan vara på max 50 000:- och delas ut – efter gemensam ansökan – till en kulturtidskrift och en skribent. Enbart tidskrifter med redaktion inom regionen och – redan – har statligt  kulturtidskriftsstöd kan komma i fråga. Det första är logiskt men det andra måste väl vara en onödig (och något odemokratisk, de som har ska ha mer) inskränkning? Bedöm kvalité och nytta istället!

I försämrade kulturbudgetars tid tycker jag dessutom att stipendiet skulle kunna sökas av en skribent och en kultursida inom regionen för att skriva och publicera en serie essäistiska texter på kultursidan. Liksom av etablerade kulturjournalister med egna sajter/bloggar. Västra Götalandsregionen har tagit initiativ till ett intressant, framåtblickande stipendium som Region Skåne, som sagt, borde ta till sig och vidareutveckla.

Den deltidsanställda kommunförfattaren i Strängnäs ska främst hålla skrivkurser. Fast även detta skulle kunna utvecklas och förbättras av till exempel någon kommun i sydöstra Skåne eller varför inte tillsammans av samtliga kommuner i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté)

Både kulturjournalister och författare skulle kunna  anställas för att hålla skrivkurser med såväl yngre som äldre, informera om medier (det behövs verkligen) och böcker i skolorna, kulturutbilda politikerna, starta litteraturbevakning och recensionsverksamhet på bibliotekens nätsidor, arrangera litteratur- och kulturträffar inom kommunerna, förse kommunala konstutställningar med utförliga presentationer av konstnärer och konst.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2019

PS. Efter att ovanstående krönika hade publicerats kom följande komplettering:

”… det var jag som anställde o initierade kommunförfattarprojektet i Strängnäs… Inte politikerna.”

Undertecknat: Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun & författare.

Ännu en gästrecension: Mysdeckarpärla

Rachel Rhys
Dödligt arv
Övers: Malin Bylund Westfelt
(Etta)

Jag tycker om böcker som briljerar i sin genre.

”Dödligt arv” är en brittisk så kallad ”mysdeckare” av bästa adelsmärke. Rachel Rhys är en värdig arvtagare till Agatha Christie.

Boken är så där underbar som man vill att den ska vara utan att bli larvig. I grunden är det en klassisk askungesaga.

RhysEn alldaglig brittisk kvinna får plötsligt ärva en del i ett hus på franska Rivieran av en man som hon aldrig träffat. Arvtagerskan får ett minst sagt kyligt mottagande av mannens familj när hon anländer till huset.

Författaren beskriver kläder, frisyrer, hus och miljöer ingående men utan att det blir tjatigt. Här finns inga psykopatiska mördare eller grafiskt blodiga scener men det är spännande ändå.

Man vill veta hur det ska gå och historien är välkryddad med gamla nazister, konsttjuvar, filmstjärnor, författare och lömska gentlemen.

Arvtagerskan genomgår en klassisk karaktärsutveckling utan att det känns krystat. Historien bjuder på relationsdramatik kryddad med en liten kriminalhistoria. Alla trådar vävs ihop snyggt i slutet.

Författaren har skapat en riktig liten pärla i genren mysdeckare. Betyg (vilket egentligen inte delas ut på Deckarlogg, red:s anmärkning) 4 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” .  Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var ännu en gästrecension på Deckarlogg.

Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Binet SpråketUr verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson

I-stället-för-sommardeckare 4) Mästerdetektiven, kriminologen och professorn

Mellan deckare och krimi har jag i sommar också läst ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv / Berättelsen om mitt yrkesliv” (Bonniers).

Alltså den nya, andra självbiografin av och om bland annat mästerdetektiven, kriminologen och deckarförfattaren – populärt kallad ”professorn” – Leif GW Persson.

GW Persson VingmutterJa, och inte minst människan.

Till skillnad från vissa recensenter så stör jag mig inte på att GW ännu en gång tuggar om vissa händelser från förra biografin i nya varianter.

Och hans kriminologiska yrkesliv bryr jag mig mindre om. Det jag uppskattar mest är den öppenhjärtiga syn som GW har på sig själv som författare och människa.

Ärligt är ordet. Han betraktar sig med öppna ögon och beskriver sig som han tycker att han är; på ont och gott.

Han har ju faktisk rätt bra koll på sig själv. Och numera, som det verkar, kontroll över sig själv också.

Intressant att ta del av, om man brukar läsa GW Perssons polisromaner och/eller se professorn/kriminologen på TV.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson