Kör Wijkman kör!

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Att en skönlitterär författare skriver i första person singular och presens behöver inte betyda att romanens jag är berättaren och att handlingen utspelar sig i skriv- och läsögonblicket. Författare kan vara lika allvetande i jag-form och det är ytterst sällan som ett romanspråk får en läsare, åtminstone mig, att känna att det är jaget som skriver och berättar.

Helena Dahlgrens roman ”Skarp” skiljer sig från ovanstående på ett häpnadsväckande sätt. Vem kan tvivla på att det verkligen är romanens huvudperson, litteraturveteranen Emma Wijkman, som skriver? Varje formulering och ord kommer djupt inifrån Emma eller Wijkman, hur läsaren nu vill tilltala henne.

Det är skickligt, mycket skickligt, oavsett att det kanske beror på att den verkliga Dahlgren hämtat ovanligt mycket ur sig själv för att skapa den fiktiva Wijkman – så att hennes romanperson strax blir levande och trovärdig, riktigt på riktigt.

Själva skriftspråket gör och är mycket av och för romanen ”Skarp”.

Titeln är efternamnet på den författare, Beata Skarp, som littvetaren Emma Wijkman skriver eller försöker skriva en avhandling om. Skarp är Wijkmans favoritförfattare. Hon är hennes trognaste läsare. Fast nu har det under en längre tid gått dåligt med avhandlingen. Ett stipendium för att vistas, bo och skriva, i det hus i Norrbotten, närmare bestämt i den lilla byn Svartforsen, där den avlidna författaren Beata Skarp levde, skrev och dog (i forsen!), skulle kanske få igång skrivandet igen?

”Skarp” börjar som en hyllning till litteraturen – till litteraturen som räddaren i livets nöd. Som kan få människan att vilja överleva – ja, leva. Som kan vara verkligare än verkligheten. Så verklig att fiktion och verklighet blir en och samma verklighet. Nästan som en essä eller en avhandling – som en litteraturvetenskaplig avhandling borde skrivas, så att verkligheten blir litteratur och litteraturen verklighet. Så det framgår, verkligen framgår hur litteratur och verklighet griper in i varann.

Helena Dahlgren presenterar även sin huvudperson – om det nu inte är Beata Skarp som är den egentliga huvudpersonen förstås – med samma omedelbara språk, typ spontant genomtänkt, eller snarare presenterar Emma Wijkman sig själv som kvinna och människa, en ensamstående mamma (med den unga dottern Saga) som endast kan få ro i litteraturen och sängen. Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.

En litterär ingrediens är också vad som väl blivit Helena Dahlgrens specialitet som författare, nämligen att inte dra någon gräns – för den finns ju inte – mellan litterära och populära romaner. Än det ena, än det andra. Bägge håller samma nivå, har samma värde och betydelse. Ofta ingår de i varann också, som i Beata Skarps romaner.

Helena Dahlgren. Foto: Marcus Stenberg

Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till Beata Skarps stipendiefond men ångrar sig omedelbart. Går det att skriva så spontant och så personligt i en stipendiansökan? Hon hålls lite på halster av Beata Skarps stipendiefond, som består av Beatas bror Aron och hans hustru Diana, men självklart, snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen och Beata Skarps stuga. Där Emma eller Wijkman också ska träffa deras dotter Disa. (Observera namnen när du läser, de går igen i litteraturen som i verkligheten.)

På plats i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från en litterär essä eller avhandling till en smygande thriller; gotisk thriller har jag sett att den kallats men vete den om romanen är så gotisk. Men smygande är den, den smått spökliga stämningen skapar en smygande spänning när Emma Wijkman undan för undan hittar allt mer information – hur många papperslappar skrev Beata och var finns de? – till sin avhandling om sin författare.

Som en pusselgåta, lite á la detektivroman också, allt medan Emma plockar fram gamla detektivromaner ur Beatas bibliotek och läser, igen. Mest svenska väl, gärna Maria Lang. (Det gäller såvitt jag förstått både Emma och Helena.) (Och apropå, Dickson heter han.) Ska det förresten bli en avhandling eller kanske att Emma istället ska skriva klart Beatas ofärdiga, sista, postuma roman? I slutet blir ”Skarp” dessutom en mer hårdför thriller. Riktigt så hade jag i alla fall jag inte tänkt att det skulle utveckla sig…

Går det alltför långsamt? Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad läsaren prioritera: det thrillriga eller det existentiella. Jag, jag gillar det här. Jag gillar språket, hur själva orden, meningarna, formuleringarna blir berättelsen, hur berättelsen hyllar litteraturen, hur fiktion och verklighet blandas så som fiktion och verklighet blandas. Hur allt blir ett och nödvändigt.

Vad än hon skriver, för yngre och vuxnare, hästböcker och så kallad romance eller vad det är, eller som här en smygande litterär thriller, är Helena Dahlgren en så speciell skönlitterär författare att hon blir sin egen. PS. Så typiskt också att det förekommer två hästar i ”Skarp”.

Bengt Eriksson

Stark svensk deckardebut, nog årets starkaste

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

Det är i trakten av Enköping. En tolvårig flicka försvinner på vägen hem från hästarna i stallet. Hennes cykel hittas ensam vid vägen. Men flickan, Lena, förblir borta. En av de utredande poliserna vid Enköpingspolisen heter Erik Eriksson.

Ovanstående låter ju som vilken deckare och polisroman som helst. Men det är inte Markus Grönholms debutroman.  ”Lelo” är inte vilken polisroman och deckare som helst.

Polisen Erik är hela tiden i centrum – som en annan Erik Winter, höll jag på att skriva. Men nej, inte som en Winter. Som sig själv, en annan människa och polis. Helt annan. Men ändå tänker jag så. Det är förhållandet mellan utredningen, människorna och den utredande polisen jag tänker på.

Erik Eriksson är också en, tja, vanlig kriminalpolis. Inte chef. Med bakgrund i närbelägna Uppsala, dit Erik och utredningen återvänder. Med bakgrund i sig själv. Det är kanske det som får mig att tänka på Winter – att också Eriksson utreder genom sig själv?

Han är butter. Knappast någon muntergök. Snart ska Erik få besked om att han har hjärncancer. Så du ser, ”Lelo” är också, som jag brukar kalla genren, en mansroman vid sidan om eller mitt i deckaren och polisromanen.

En ensamvarg, som tas bort från utredningen men ändå fortsätter att utreda. Känns också igen väl, från hundratals polis- och mansromaner. Ändå är ”Lelo” sin egen polisroman, speciell.

Det beror på Markus Grönholms berättande, sättet att skriva. Poetiskt är fel ord, eventuellt kriminalpoetiskt. Hur han låter folk prata talspråk, hur dialoger studsar, hur korta stycken också studsar mot varann.  Hur han placerar aparta meningar liksom mellan de berättande meningarna.

Bakåtblickande, funderande, kommenterande.

Grönholm skriver i presens också. Svårt att skriva i presens men när någon gör det bra, då fungerar det också verkligt bra. Och det där verkligt ska läsas ordagrant. I ”Lelo” fungerar presens verklig bra.

”Lelo” är en dagligt, timligt livslångsam poetisk berättelse om det otäcka som livet kan vara. Som livet är i romanen. Eriks och övriga inblandade romanpersoners liv. Det känns självupplevt. Fast det behöver det ju inte vara, men det känns så,

Markus Grönholm. Foto: Severus Tenenbaum

Erik Eriksson blir i alla fall allt mer inblandad personligen. Privat och som barn, redan. Jag tycker att Markus Grönholms ”Lelo” är en stark deckardebut, en av årets starkaste faktiskt. Inte bästa men starkaste.

Det beror just på hans språk, på sättet att berätta. Ibland blir det lite för mycket, lite väl ansträngt.  Men jag köper det, det är åkej, att han vill så mycket att han inte riktigt kan styra och kontrollera allt han vill med språket och berättandet.

Vilket, återigen, får mig att tänka på… Jo, Åke Edwardson. Precis så här var det ju när Edwardson debuterade för länge sen – får kolla upp det, så länge sen som 1995 var det han deckardebuterade  med ”Till allt som varit dött”. Också han tog i för mycket. Ja, han tog i ännu mer.

Sen lärde sig Åke Edwardson undan för undan att styra sig själv, att behålla sin egenart men ransonera uttryck och ord. Grönholm skriver inte likadant men också hans vilja är så stor, liksom överstor. Hur det gick för Åke Edwardson vet vi. Hur det ska gå för Markus Grönholm kan man än så länge blott ana.

Jag hoppas och tror. Jo, jag tror det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli  ännu bättre än den lovande och redan starka debuten.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (11): En självmördares självbiografiska halv- eller trekvartsdeckare

Jonas Hassen Khemiri? Paul Auster? Det var Victor Malm som på Expressens kultursida jämförde Håkan Nesser med de nämnda. Jag kontrar med Stig Claesson, för i och med sin nya roman ”Halvmördaren” (Albert Bonniers) har Nesser blivit allt mer snarlik Claesson.

Halvmördaren själv, som är den som för ordet och berättar i romanen, börjat minnas och skriva sin livshistoria, hade – nästan – kunnat vara jag-personen i någon Stig Claesson-berättelse. Som det anges i Nesser-romanens undertitel: ”Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv”.

Så heter han alltså, halvmördaren. Han heter Adalbert Hanzon, efter att i skolåldern ha bytt namn från Bert Hansson. Varför får du själv slå upp förstasidan och läsa. Fast Nesser är mer av skrönikeberättare – via Hansson – mer skrivglad än vad Claesson var, som författade på varje dags blodiga allvar.

Om denne ”halvmördare”, vilket han suttit inne för, har Håkan Nesser skrivit en halv- eller eventuellt trekvartsdeckare. Kan Nesser ens längre skriva en kriminalroman?

Undrar det, också hans förra ”deckare”, alltså ”De vänsterhäntas förening”, där han fick liv i Van Veeteren igen och sammanförde honom med Gunnar Barbarotti, två deckare och ”deckare” i en och ett så att säga, var ju knappast en – vad det nu är – regelrätt kriminal- och polisroman utan  mer av en skröna; åkej en deckarskröna.

Håkan Nesser HalvmördarenHan gillar för mycket att berätta för att kunna få berättelsen kriminalintrigtät. Samtidigt som han aldrig riktigt, riktigt vekar kunna skriva sig ur deckargenren. Resultat blir därför, just, halv- och trekvartsdeckare.

Som ”Halvmördaren”, skriven i presens, som just nu. Jag upplever den så, att Hanzon/Nesser skriver i samma stund och tempo som jag läser (över axeln eller nåt). Som om Hanzon eller Nesser inte vet vad som ska skrivas förrän det skrivs. Har väl ett hum om vad som ska vara med och vartåt berättelsen ska gå men inget synopsis och eller nån skiss eller ens några rader om innehållet.

Utan det blir Nesser skriver; han skriver som det blir. (Som om det annars inte vore nå´ kul att skriva.) Skrivlockande för honom och läslockande för mig. Fast – ja, det får läsaren ta och godta – det blir några ”onödiga” verbala svängar i språket ibland, förflugna formuleringar som författaren gillade i stunden och fick stå kvar.

Stig Claessons jag-personer brukade väl vara mer eller mindre Claesson själv. Nessers ”självmördare” är väl inte Nesser, snarare vad han – genom att skriva, fortsätta att författa – vill undvika att bli. Anonym, ingen, som Bert Hanssons farsa sa till sonen: ”Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen”.

Hans farsa tog förresten livet av sig och därefter växte Bert upp hos faster Gunhild. När läsaren får möta honom är han åldrig, småfet och dito alkoholiserad, bor i ett som vanligt hos Nesser påhittat samhälle, en stad någonstans i Sverige, och umgås med i stort sett ingen utom en granne, Henry Ullman, i samma nämnda tillstånd på samma gata, Spillkråkevägen, bara det, de röker Chesterfield och dricker grogg på single malt och Trocadero (jaaaamen), samt en fotspecialist han besöker en gång i månaden och så har han också en, har också fått för han visste inte att han hade en, kvinnlig halvkusin. Ingvor Stridh heter hon.

Nämner alla vid namn för oavsett vad farsan sa så spelar alla roll.

Det kan gå fyra dagar utan att Adalbert pratar med någon så det var väl allt, misantropiskt så att säga, innan han råkade få syn på en kvinna som satt och väntade på en av de röda receptstolar på apoteket, Kronans Droghandel för att vara nog. Kan det, verkligen, kunde det, vara hon – hon! – den enda kvinna han älskat, kunde det vara Andrea Altman, på detta ynka apotek, fyrtiofem år senare (det står fyrtiotre i omslagstexten), kände han igen henne, var det hon? Kunde det vara…

A A med en tatuering, ett datum, 14/6, på den vänstra vackra tutten. Den enda han älskat, ja, det skrev jag, men det kan upprepas. Detta triggar Adalbert, givetvis. Han måste ta reda på om det var hon, verkligen var hon, så han anlitar först Ingvor (för att hålla koll i duschen och dambastun på Bollgrenska badet, eftersom Andrea, förr åtminstone, tyckte så mycket att bada) och sen också, fast mer motvilligt, Henry, för han går ju ner till torget och köpcentrat varje dag.

Vad som mer händer får du själv läsa, i denna roman och berättelse om det som kallas liv mellan födsel och död. Ett slags bejakning av det så kallade livet. När man tror det är slut kanske det ändå inte är slut. Mordet? Halvmordet? Det finns med det också, som en del av livet, Adalbert Hanzons liv, tillsammans med kärleken, den enda, den som försvann.

Tar nog ett halvsteg tillbaka från det jag skrev inledningsvis, också Håkan Nesser har författat på och med vardagens blodiga allvar, även om han gillar, verkligen gillar, att få det att bli eller så det verkar att vara en skröna.

En verklig skröna. Den slutar lyckligt, faktiskt. Ja, kanske gör den det, för Adalbert Hanzon, det kan sluta lyckligt… Och jag gillar romanen ”Halvmördaren”, jag gillar lika mycket att läsa den som Nesser nog gillade att skriva och berätta.

Bengt Eriksson