Helgen för en vecka sen arrangerades två deckardagar, med besök av Svenska Deckarakademin, på Kristianstads stadsbibliotek. Inför deckardagarna skrev jag ihop följande krönika.
***
Hela 253 svenska deckare gavs ut i fjol, enligt Svenska Deckarakademins förteckning. Antalet till svenska översatta deckare nådde upp till 132. Åtminstone, bör tilläggas. Inga barn- och ungdomsdeckare är med och det brukar dessutom dyka upp fler titlar som får läggas till efterhand. (Jag vet ett par till som ska vara med!)
En närläsning av förteckningarna ger flera intressanta resultat att fundera över. Till att börja med: vilken otrolig mängd! Så många svenska deckare som gavs ut under 2017. Kan det vara svenskt rekord? Hör av mig till Deckarakademin och får svaret: 2017 var rekord både för den svenska och den översatta utgivningen.
Också intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:
1) Modernista, 2) Lind & Co, 3) Bokfabriken, 4) Southside Stories och 5) Harper Crime. Först på femte plats kom alltså ett förlag som får räknas som större. Min bedömning omfattade både svenskt och översatt – men jag tog mindre hänsyn till antalet titlar och desto större till viljan att upptäcka nya författarskap och bedöma deckare efter litterär kvalitet, både som deckare (i synnerhet) och skönlitteratur (mer allmänt).
På min topplista finns även ett par bubblare: Polaris (danska Politikens svenska förlag) och lilla Absint Noir. Och dessutom en extra bubblare: egen- och så kallade hybridutgivningar. Många nya deckarförfattare i Sverige publicerar sig inte alls på något förlag utan bekostar utgivningen själva, antingen har de refuserats eller så vill de göra det själv.
Men ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).
En mer övergripande fråga gäller deckargenren och alla dess undergenrer. Deckarfamiljens släktträd växer sig större för varje år, nya grenar och kvistar tillkommer. Går det idag ens att använda benämningen deckare? Hur länge kan Svenska Deckarakademin heta D e c k a r akademin?
Krimi och krim säger man i Danmark respektive Norge. Bättre benämningar? Det tycker jag, för då inkluderas deckarträdets alla grenar och kvistar: mer traditionella deckare och mer nyskapande kriminalromaner, deckare som skriver sig ur genren och så kallade litterära romaner som skriver in sig.
De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.
Mest lik en deckare är Camilla Grebes ”Husdjuret”: en polisroman men också psykologisk thriller, kvinno- och landsbygdsroman. Minst lik en deckare – så lite att Deckarakademin känt sig nödd att förklara sitt val – är ”Kåda”, där danskan Ane Riel skildrar en familj vid sidan om samhället i en roman vid sidan om kriminalgenren. ”1793” av debutanten Niklas Natt och Dag är en historisk roman och eventuellt en deckare.
Allt fler historiska deckare publiceras i Sverige. De mörka och hårda deckarna har blivit ännu mörkare och hårdare, både internationellt och här, samtidigt som det sköljt upp en svensk våg med cozy crime och feelgood-deckare. Fast ska en svensk deckartrend utses så är det nog att läsarna inte kan vara säkra på vad som döljs bakom omslagen: deckare/krimi blir allt mer genreöverskridande och kameleontiska.
Deckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.
Jag brukar hävda att deckare/kriminallitteratur är en termometer i tidens och samhällets rumpa. Att det är fullt möjligt att skriva romaner och poesi som enbart utspelar sig i författarens huvud men omöjligt att skriva deckare utan förankring i samhället. Berglund menar att svenska deckare inte alls är särskilt samhällskritiska.
Fast det beror väl på: vilka deckare som skärskådas och hur samhällskritik definieras. Om man kräver tydliga politiska budskap á la Sjöwall/Wahlöö så finns det få sådana deckarförfattare idag. Menar man, som jag, att deckare som speglar samtiden, från människors liv till politikens konsekvenser, också blir samhällskritiska, ja, politiska – då finns det desto fler.
Deckarförfattare från vänster till – de ökar nu – höger fortsätter att ta tempen på Sverige, både idag och historiskt.
Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2018
Deckarlogg 
Lämna en kommentar