Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Jenny Berthelius (1923 – 2019) – den psykologiska svenska thrillerdrottningen

Plötsligt steg statistiken för hur många som gått in på Deckarlogg och sökt efter Jenny Berthelius. Varför just nu? undrade jag.

Kollade runt på nätet och såg att sen en tid finns de flesta och allt fler av Jenny Berthelius psykologiska thrillers på strömningstjänsterna, både som e- och ljudböcker.

Det är en smärre kulturgärning att de tillgängliggörs för nytillkomna läsare och lyssnare. Jenny Berthelius thrillers hör till det allra bästa bland svenska deckare och annan krimi.

Följande nekrolog skrevs när Jenny Berthelius avled för några år sen.

***

Så har även Jenny Berthelius dött. Hon avled i augusti 2019.

Jenny Berthelius föregick mina deckarkritiska skriverier så jag recenserade aldrig någon av hennes tidiga – och bästa – deckare, thrillers eller vad de ska kallas, oftast eller alltid med tillägget psykologiska.

Som debuten ”Mördarens ansikte” (1968), ”Den heta sommaren” (1969), ”Mannen med lien (1970) och ”Leksakspistolen (1971). Alla nämnda brukar räknas inte bara till hennes bästa utan också till de bästa deckare som skrivits i Sverige.

Hon tilldelades Expressens deckarpris Sherlock för ”Den heta sommaren” och 2004 skulle hon – högst välförtjänt – tilldelas Svenska Deckarakademins ”masterdiplom”.

Fast de uppräknade är blott några få av alla vuxen- och barnböcker hon skrev, oftast med kriminella inslag men inte alltid. Vid sidan om vuxendeckare skrev hon också en serie ungdomsdeckare om ”Hemliga Agentklubben” (där dottern Marie, om jag nu minns rätt, skrevs in).

Jenny Bertyheliuis på 70-talet bruntonad bw liten skarpad


Deckarförfattarinnan Jenny Berthelius någon gång på 70-talet.
Foto: Birgitta Olsson

Många böcker, nog de flesta, utspelade sig i Malmö och Skåne, till exempel uppåt Svensköp på Linderödsåsen.

I efterhand har jag nog läst nästan alla och bara att instämma: mycket bra och spännande psykologiska kriminalromaner. Flera av dem är återgivna som e-böcker också – gå in och kolla på typ biblioteket eller Storytel!

Jenny Berthelius var – och förblir – den svenska deckarens ”Grand Old Lady” och med böckernas smygande, vibrerande, allt mer kusliga spänning kunde hon också utnämnas till skräckens skånska – eller ja, svenska – mästarinna.

Jag minns hennes från tidigt 70-tal mer personligen än via hennes böcker. Vi råkade träffas  på diverse författarcentrumkurser och liknande – och när sen Schlager hade startat och skulle ge ut boken ”Elektriska drömmar” så ringde jag och bad henne att skriva ett bidrag om Elvis…

Ja, Elvis Presley. Eftersom Jenny var ett stort Elvis-fan.

Nu är det dock längesen som hon gav ut en deckare, i synnerhet en riktigt bra. Så var det förresten redan när jag på 90-talet gjorde den första versionen av boken ”Deckarhyllan”. Tyvärr finns hon inte med där. Från slutet av 80-talet ägnade hon sig mest åt att skriva lättläst samt att översätta deckare och annat.

Men efter lång väntan kom 2007 ändå en ny deckare av Jenny Berthelius, ”Näckrosen”, som jag recenserade i Kvällsposten. Där fanns lite av samma smygande spänning som i hennes tidiga deckare men annars höll ”Näckrosen” tyvärr inte samma höga – ja, klassiska – nivå.

Så läs hennes tidiga deckare, börja med debuten och fortsätt framåt! Läs! Läs! Glöm aldrig Jenny Berthelius! Minns henne som det hon var och är: en av Sveriges främsta deckarförfattare.

Bengt Eriksson

Deckarkatalogen 2021

Något av det bästa som Svenska Deckarakademin har gjort är att man övertog och fortsatte att sammanställa den årliga Deckarkatalogen efter att deckartidskriften Jury sorgligt nog hade upphört.

Deckarkatalogen innehåller helst alla men åtminstone de allra flesta av de deckare, thrillers med mera som publicerades i Sverige under det gånga året, både skrivna på och översatta till svenska, samt ett urval bland återutgivningarna. Att katalogen numera finns på nätet är ju dessutom en finess, nyupptäckta titlar kan kontinuerligt läggas till.

Deckarkatalogen för 2021, sammanställd av Anders Hammarqvist, Nils Scherman och Johan Wopenka, finns nu på Deckarakademins nätsida. Gå in och kolla vad du har missat, både i betydelsen aldrig ens upptäckt eller inte hunnit läsa. För alltid är det nåt…

Klicka HÄR så kommer du direkt till Deckarkatalogen 2021.

Bengt Eriksson

Några noteringar om den synnerligen svåra konsten att nominera till litteraturpris (i allmänhet) och till deckarpris (i synnerhet), för att inte tala om att prisa – vem, vad, vilka?

Men varför nominerar – ja, till och med prisar – juryn för Augustpriset aldrig några kriminalromaner? Innebär det att kriminalromaner i själva sin undergenre alltid är undermåliga jämfört med andra skönlitterära romaner (eller ”literary fiction” som de finbenämns på engelska)?

Hade verkligen inte Åsa Larssons ”Fädernas missgärningar” och/eller Christoffer Carlssons ”Brinn mig en sol” eller för den delen Ann-Helén Laestadius ”Stöld” varit värda att Augustprisnomineras i år?

Fast när jag tänkt och skrivit detta så upptäcker jag att jag far med osanning, åtminstone viss sådan. I kategorin skönlitteratur för vuxna nobbades så kallade deckare men i kategorin ”Årets svenska barn- och ungdomsbok” gick det inte bara an utan riktigt bra. Ja, bäst.

Johan Rundberg tog emot 2021 års Augustpris för den historiska barndeckaren ”Nattkorpen”,  första delen i en serie om barnhemsflickan Mika (eller deckarduon Månvind och Hoff) i 1800-talets Stockholm. De följande titlarna  ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” har redan kommit.

Högst välförtjänt, menar Deckarloggs red. (Rundberg har tidigare också tilldelats Crimetime Award för ”Årets barndeckare 2021”.) Fast detta hindrar inte att jag fortsatt undrar vart till exempel Larsson, Carlsson och Laestadius tog vägen… Deras kriminalromaner är alltså sämre än alla de romaner som nominerades till Augustpriset 2021?

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Nu helt över till kriminalgenren.

Deckarnomineringarna och priserna och utnämningarna blir allt fler. Crimetime delar ut sina deckarpriser och Svenska Deckarakademin sina, Gota Media låter framåt jul sina deckarecensenter lista favoritdeckare från i år och där emellan utser Kapprakt (alias Anders Kapp, som ibland medverkar även på Deckarlogg) sina årsfavoriter.

Gå in på Kapprakts nätsida och se hans deckarfavoriter! (Eventuellt väger också Deckarloggs nomineringar och ”pristagare” i alla fall något. För resultatet: håll koll på Deckarlogg mot mitten av december…)

Det är bra. Ju fler deckare som utses till ”Årets bästa” desto bättre. Eftersom ordet ”bäst” alltid är personligt och alltid kommer i plural. Den enas favorit är inte den andras och tvärtom. Så gärna ännu fler deckarpriser, allt fler och fler!

Hur kan man jämföra, förresten? Deckare är ju inte, som Deckarlogg envist försöker hävda, en genre utan en kriminallitterär familj och släkt. Går det att ens jämföra till exempel en mysdeckare med till exempel en noir och dessutom värdera dem inbördes? Det är ju högst tveksamt.

Jag har tidigare framfört åsikten att Deckarakademin borde dela ut fler årliga deckarpriser – till deckare som är prisvärda inom olika undergenrer. Som just mys och hårdkokt, polisroman och historiska kriminalroman, med flera.

Jag vidhåller nog detta – att det skulle vara bättre. Mer jag tänkt på:

Vad är en deckardebutant? Vilka kriterier gäller och bör gälla? Litterär debutant eller just deckardebutant? Som att ”Sly” av Sara Strömberg är året debutdeckare, enligt Deckarakademin. Men Strömberg är ju ingen debutant, inte en författardebutant. Hon har gett ut en rad barnböcker. Däremot är ”Sly” hennes första deckare. Så det är alltså deckardebutant – med betoning på deckar- – som gäller.

Fast då är ju också ”De rotlösa” av Frida Skybäck en debutdeckare och hon en deckardebutant. Trots att hon tidigare skrivit feelgood-romaner, för det kan ju/väl inte vara så att enbart barnböcker räknas bort. (Även om det är vanligt att en vuxendebutant kallas debutant i allmänhet, hur många barnböcker hen än har skrivit.)

Sista undringen: Var går gränsen för ett år? Vid årsskiftet eller? Nja, inte vad gäller deckarpriser. Crimetime Award kör med brutet deckarprisår (för att priserna ska kunna delas ut på bokmässan i Göteborg). Svenska Deckarakademin hävdar att deras priser gäller hela året, trots att årets nomineringar tillkännagavs för ett bra tag sen och priserna delades ut förra helgen.

Sena deckare blir lästa som manus eller pdf-er eller vad det är. Fast det förutsätter ju att böckerna är så pass klara och dessutom att förlagen skickar in manusen till Deckarakademin. Samtliga svenska deckardebutanter var inte utgivna när debutantnomineringarna tillkännagavs och inte heller John le Carrés postuma kriminalspionroman.

Hade Deckarakademins ledamöter läst dessa? Och ratat dem? Johan Theorin hade de i alla fall läst. Hans come back i Ölandssviten, ”Bevittring”, nominerades före utgivningen. Något lite gnager här, tycker Deckarloggs red. Bättre att invänta årets slut istället, nominera och prisa det gångna deckaråret i början av följande år?   

Sen skulle man ju också kunna diskutera var samtliga nämnda sätter gränsen för kriminallitteratur. Vad hamnar innanför? Och vad hamnar utanför? En gång i tiden, som går och går, var Svenska Deckarakademins definition av deckare/kriminallitteratur bredare, vidare och mer generös än min. Idag, däremot, har Deckarlogg en betydligt bredare syn på kriminalgenrerna än Deckarakademins insnävade.

Som det har gått och blivit. Ja, det var väl vad jag hade på hjärtat just nu. Följ Deckarloggs spännande deckarutnämningar och deckarprisanden i mitten av december…

Bengt Eriksson

Den Deckarakademinominerade polis- och väderromanen från Kanada (28 grader kallt och blåst)

Giles Blunt

Arktiska nätter

Övers: Sandra Gustafsson och Lars Rambe

(Hoi förlag)

Det tog fyra år mellan föregående titeln och den här, ”Arktiska nätter”, i serien om kriminalinspektörerna John Cardinal och Lisa Delorme i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada.

Det hade fått hans kanadensiska läsare att undra om Giles Blunt avslutat serien, det skulle inte komma fler titlar? Men det skulle det alltså – en sjätte och sista titel, som nu avslutar Cardinal- och Delorme-serien.

Det kanske tog extra research- och skrivtid tid att få ihop ”Arktiska nätter”? Den är nämligen extra sammansatt och klurig, på gott och en del ont också.

”Arktiska nätter” är en av de nominerade titlarna till Svenska Deckarakademins pris om 2021 års bästa översatta kriminalroman. Men Blunts kanadensiska  polisserie började översättas till svenska redan i början av 2000-talet. ”Fruset offer” (2002) eller ”En stilla storm” (2005) kunde – ja, borde – nog ha nominerats.

Kanske bägge. Fast bättre sent än aldrig – eller? – nu när  Hoi förlag tagit upp utgivningen, nyöversatt och återutgivit de tidigare titlarna och dessutom fortsatt att översätta och ge ut.

Algonquin Bay är en fiktiv stad som har starka likheter med North Bay, som också ligger i Ontario. Den här gången ligger Algonquin Bay närmare än tidigare till – norr om – både Ottawa och Toronto.

Inte i själva Arktis men en del av Arktis, geografiskt såväl som här kriminellt.

Det börjar med att en man hittas död på parkeringsplatsen vid Motel 17, en gift man som tog in på motellet med en annan kvinna än sin hustru, också hon gift. Det finns märken på hans hals efter att någon har stått där och stampat. Kvinnan är försvunnen.

Det blåser. Det är tjugoåtta grader kallt. Det bör nämnas. Det är Algonquin Bay och en roman av Giles Blunt, en väderdeckarförfattare. Vädret är ständigt närvarande i handlingen, på och mellan raderna.

Det fortsätter med att en kvinna hittas död på öde plats, ett övergivet hotell i skogen, fastkedjad och ihjälfrusen. Hon har kläder på sig som inte är hennes, något har bytt ut hennes kläder, klätt henne i nya, andra.

Parallellt med detta berättas en historia bakåt i tiden, något som hände där och då, på en forskningsstation i Arktis. Men hur hänger detta ihop med morden? Och hur hänger de olika morden ihop? En senator i Ottawa verkar hänga ihop med – ja, med allt?

Det dröjer, det dröjer rätt länge innan Blunt sammanfogar trådarna. Läsaren hinner inte bara fundera på hur det ska gå ihop utan också om författaren verkligen ska lyckas att få ihop det.

Blunt har mycket annat att berätta den här gången också. Till exempel om sexklubbar och swingers – eller sex, helt enkelt fast ju inte alls så enkelt. Som Lisa Delmores, som det verkar, verkligen inte  enkla förhållande till sex och att leva våldsamt. Vad är det med katoliker?

Han är ovanligt vulgär också, Blunt, den här gången. Som när Delorme pratar med den misstänkta sex- och swingerklubbägaren.  

Dessutom sexismen inom poliskåren. Varför har inte Delorme tilldelats utredningen av mordet på mannen vid motellet? Utredningen fick istället till den där hotshotkriminalaren som kommit till Algonquin Bay från Toronto. Kompetent – eller inte?

Och så kärleken, den uppblossade. Hur ska det gå, efter all denna tid, alla dessa år. Har John Cardinal plötsligt blivit förälskad i Lisa Delorme? Han vet inte. Han tror det, anar det. En kyss eller de var flera. De två poliskollegerna och vännerna, vad händer om en av dem blir kär i den andra? Eller bägge, om de blir kära i varandra?

”Arktiska nätter” avslutas med en cliffhanger som aldrig kommer att få något svar – på pappret till en bok alltså – eftersom det inte blir några fler titlar i den här serien. Så varje läsare får själva tänka ut svaret.

Deckarakademin har alltså för första gången och först nu nominerat Giles Blunt till sitt pris för bästa översatta deckare. Det är välförtjänt. Han är värd det. ”Arktiska nätter” är en bra, läsvärd polisroman, deckare och roman i allmänhet.

Men nog är det lite sent. Och ”Arktiska nätter” hans bästa polisroman och deckare, det allra bästa han skrivit? Nja.

Bengt Eriksson

2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare, enligt Deckarakademin

Så har Svenska Deckarakademin också nominerat kandidaterna till priset för 2021 års bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Det blev följande tre…

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson: Jobbiga tjejer (Lilla Piratförlaget)

Sanna Norlin: Den första stölden (Lind & Co)

Ulf Nilsson: Ett fall med ett brak (Bonnier Carlsen)

Ja, just tre. Jag tycker Deckarakademin kunde börja med att nominera lika många barn- och ungdomsdeckare varje år som de gör i kategorierna bästa svenska respektive översatta deckare, alltså deckare för vuxna.

Där nomineras ju fem författare/titlar. Så många bra barn- och ungdomsdeckare skrivs det också i Sverige. Dessutom innehåller även det här priset, egentligen, två kategorier: barndeckare respektive ungdomdeckare.  Minst två åldersgrupper och böcker som kan vara så att det måste vara svårt och ibland omöjligt att jämföra och välja.

Och vart tar förresten de översatta barn- och ungdomsdeckarna vägen. Också de borde väl uppmärksammas?

”Jobbiga tjejer” av Bjärbo, Lidbäck och Ohlsson är en tjejdeckare – det betyder feminism – och uppföljare till ”Jobbiga tjejer”. Tre skoltjejer – Jasmine, Tilde och Eleni – gör upp med jobbiga killar och branden i Frejaskolans idrottshall. Kan den ha varit anlagd? Ålder: 12-15 år.

”Den första stölden” av Norlin inleder en serie om de unga mästertjuvarna Dante och Vega. Intrigen spinner kring pasta med tryffel och en italiensk restaurang samt en riktigt misslyckad kupp. (Inom parentes: En aktuell serie men inopportun eller…?) Ålder: 9-12 år.

”Ett fall med ett brak” av den nu avlide författaren Ulf Nilsson är ännu en ny titel i serien för de minsta deckarläsarna – eller lyssnarna – om kommissarie Gordon och medhjälparen Paddy. Och, inte att glömma, med Gitte Spees fina färgillustrationer. Nilsson har – som alltid – ett budskap. Här handlar det om troll; dessa nyanlända och främmande… ja, människor. Ålder: 6-9 år.

Också årets bästa barn- och ungdomsdeckare och annan krimi? Ja eller nej eller nja. Själv har jag ett svagt öga och en stark känsla Mats Berggren, Eva Frantz, Camilla Lagerqvist, Kristina Ohlsson…

Bengt Eriksson  

Denna Akademi-lovordade finska deckardebut

Elina Backman

När kungen dör

Övers: Marjut Hökfelt

(Bokfabriken)

Svenska Deckarakademin anser att Elina Backmans finländska debutdeckare ”När kungen dör” är en av 2021 års bästa översatta deckare. Vad jag tycker? Att jag hade svårt att jag ta mig an den, jag kom inte in i berättelsen eller berättelserna.

Elina Backman berättar – som ju alla deckarförfattare ska idag – parallellt. Flera berättelser pågår samtidigt för att till sist bindas ihop. ”När kungen dör” innehåller till och med tre parallella berättelser.  

Två pågår i nutid. Den ena berättelsen handlar om nätjournalisten Saana i Helsingfors som fått sparken från jobbet och rest ”hem” till Gustav Adolfs, en kommun norrut som själv kallar sig kungadöme. Den andra inleds när en man, en riktigt obehaglig reklamman, hittas död ute vid fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Polisen Jan leder utredningen.

Den tredje berättelsen inträffade i dåtid, 1989, då en ung flicka hittades död i Gustav Adolfs.

Olycka? Självmord? Eller… Saana, som tänker att nu när hon blivit arbetslös ska hon kanske skriva en deckare eller varför inte göra en true crime-pod, börjar att leta uppgifter om vad som verkligen hände. Hon intervjuar folk som kanske minns (och sånt kan ju alltid vara farligt).

Saana och Jan är på flera sätt de bägge huvudpersonerna och bägge nämns mest vid förnamn. Den döde reklamaren har dessutom brännmärkts med… ja, vad ser det ut som? Ett mynt, en krona, en kung… Ännu en död man kommer att hittas, på ett liknande sätt, också brännmärkt, med samma märke. Och denna gång i… Gustav Adolfs.

Det märkliga inträffar att medan kriminalpoliserna i Helsingfors, under ledning av Jan, arbetar rätt okonstruktivt, enligt den här läsaren, så ligger samme läsare, som annars aldrig brukar vara bra på pussel, en bit före och anar hur allt kan hänga ihop. Det kan vara hämnd, säger Heidi (se nedan). Äh, ja. Bra eller inte bra i en deckare – att läsaren tar över polisutredningen?

Dessa tre berättelser kommer förstås att förenas, det begriper ju vilken läsare som helst. Men det tar sån tid. Jag är mer otålig än så. Det gäller att läsa låååångsamt för att inte tappa bort delarna – de olika berättelserna – eller tvärtom, för att inte de ska bli av med sin läsare. Som du förstått, jag hade svårt med det.

Dessutom hakar jag ibland upp mig på språket eller om det är översättningen. Konstiga ordföljder här och var, sånt får mig att fastna. Felaktigt, som jag tycker, avhuggna meningar också. Samt gödslandet med extra information. Det får inte berättandet att bli mer direkt. Som Jans sjuka mamma och hans pappa, att Jan glömmer bort att äta. Poliskollegan Heidis träning och kärleksliv.

När Saana äter en glass, men behöver ens läsaren få reda på att ena huvudpersonen äter en glass? Men när hon ändå äter en glass så äter hon inte blott en glass utan hon äter en glass som är av den mjuka sorten och har smaken choklad. Men kom igen. Saana äter en chokladmjukglass. Jaha. Kul att veta.

Mitt råd till eventuella läsare: Ta det lugnt. Läs långsamt. Håll ut. För slutligen binds alltihop, historien och nutiden, kriminaliteten och kärleken. Hade jag gjort det, lyckats hålla ut, om jag inte bestämt mig för att recensera? Inte helt säkert. Slutomdöme: En habil deckardebut, lovande på det där sättet att jag kommer att minnas namnet Elina Backman till nästa gång, när uppföljaren kommer.

Allt medan Svenska Deckarakademin menar att detta är en av 2021 års fem bästa översatta deckare bland några hundra eller så. Olika smak, får en säga.

Bengt Eriksson   

Prisad spänning i Ådalen

Deckarlogg gratulerar verkligen Tove Alsterdal som tilldelats det nordiska/skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln för 2021. Närmare bestämt prisas hon för ”Rotvälta”, första titeln i sin deckar/polisserie om och från Ådalen. Juryns motivering lyder:

I ”Rotvälta” har Alsterdal skrivit en klassisk återvändardeckare. Med fin känsla för den ångermanländska glesbygdsmiljön, småsamhällena och människorna där, skildrar hon hur bilden av en människa kan cementeras genom en enda handling. Tragiskt, engagerande och infernaliskt välgjort.

”Glasnyckeln” delas ut gemensamt av de fem nordiska deckarorganisaitonerna Det Danske Kriminalakademi, Finska Deckarsällskapet, Isländska Kriminalsällskapet, Rivertonklubben i Norge och Svenska Deckarakademin.

Så välförtjänt! ”Rotvälta” är en lika bra deckare och som en bra glesbygdsroman. Observera beskrivningen ”återvändardeckare”. Alsterdal är alltså en av dem – de många svenska deckarförfattare – som skrivit en ”återvändardeckare”. Men som jag väl kommenterade häromdagen: Är det bra så är det bra. Oavsett.

Tove Alsterdal är också en av Sveriges mest jämna författare av deckare och annan krimi. Få håller en så genomgående hög nivå som Alsterdal för att för att ibland höja sig ännu mer, över sin egen höga nivå. Som med ”Rotvälta”.

På Deckarlogg var det Samuel Karlsson som recenserade ”Rotvälta” av Tove Alsterdal när den kom. Så här skrev han:

***

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Tatiana de Rosnay

Colombes granne

Övers: Emma Leonard

(Sekwa)

Det finns ett litterärt gränsområde där kriminal- möter annan skönlitteratur och skönlitteratur blir krimi. Ett spänningsfält – om ordet ursäktas – där varken kritiker eller andra läsare kan avgöra om romanen är en deckare eller ens krimi eller vilken sorts skönlitteratur.

Kommer ”Colombes granne” att finnas bland de fem titlar som Svenska Deckarakademin nominerar till priset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman? Kanske, kanske inte. Men boken kommer väl i alla fall att finnas med i Deckarakademins lista över 2012 års utgivning av översatta kriminalromaner? Samma svar igen.

Själv då, tycker jag att det är en kriminalroman eller för att använda smeknamnet deckare? Det beror ju lite på hur man definierar kriminal- och deckargenren. Men visst, det tycker jag nog. Och en krimi är det väl i alla fall? Absolut!

Spännande läsning har många namn. Spänningsroman, psykologisk kriminalroman och thriller, möjligen med ordet existentiell före, är ytterligare några. Om jag ställer samma fråga om den här romanen kontra dessa subgenrer – eller grenar på det stora krimi(nal)trädet – så blir svaret: Ja, ja, ja!

Tatiana de Rosnay, författare till ”Colombes granne”, är född i Neuilly-sur-Seine och bor i 14:e arrondissementet i Paris. Det har nog viss betydelse. Inom fransk litteratur finns många exempel både på kriminalromaner som breddar sig till den mer allmänna skönlitteraturen och skönlitterära romaner som söker sig till krimin. (Ännu ett aktuellt exempel: ”Apokalyps Baby” av Virginie Despentes.)

”Colombes granne” har skrivits precis som en deckare, kriminalroman, krimi och så vidare. Tatiana de Rosnay måste vara deckarslukare. Hon använder litterära grepp och berättartekniker från alla nämnda undergenrer inom kriminallitteraturen och placerar dessutom ut ledtrådar som i en pusseldeckare.

Colombe är huvudperson, gift med Stéphane Barou och mor till två barn i skolåldern, hemmafru med deltidsarbete som spökförfattare åt kändisar. Colombe Barou drömmer – eller har slutat drömma – om att skriva en egen roman, få sitt eget namn på omslaget.

Familjen Barou flyttar till en drömlägenhet som Colombe lyckas lägga beslag på trots alla andra som också tittar på lägenheten. Maken reser ofta bort i arbetet och när Colombe sover ensam så väcks hon av ljud mitt i nätterna. Det vill säga oljud, först högljudd musik och sen andra konstiga ljud.

De kommer från våningen ovanpå. Men när hennes man är hemma, då är det tyst om nätterna. Inga höga ljud.

I lägenheten ovanpå bor en läkare. Är det han som för oljud? Utan att tänka på det – eller medvetet? Spänningen triggas upp, allt mer och mer, sida för  sida. Som i en, låt säga, psykologisk kriminell existentiell pusselthriller. Brottslighet och våld? En bra bit över 100 sidor in i romanen undrade jag fortfarande: Ska det ske ett mord? Vem kommer att mördas?

I allt detta har Tatiana de Rosnay också skrivit in en kvinnoroman. Eller möjligen tvärtom: kvinnoromanen är den övergripande litterära formen och spänningsmomenten endast ett sätt att föra berättelsen framåt.

Colombe Barou blir allt mer en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Är de nattliga oljuden verkliga eller kan det vara hennes tankar och nerver som för oljud inom henne? Hon vill nog men ska hon kunna – våga – välja mellan äktenskapets fångenskap och den möjliga friheten utanför? Mellan sitt eventuellt egna liv och livet på familjens villkor?

Förresten, det som sker i romanen kanske inte sker i Colombes verklighet utan är intrigen i hennes kommande roman? Det slutar illa. Men ändå bra. Bäggedera. Säkert kommer Colombes granne att hamna på min lista över 2012 års fem bästa översatta krimi.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i LO-Tidningen/Krimi 2012

”Colombes granne” finns både som pocket och e-bok på strömningstjänster.