Sammanfattning av 2019 års utgivning av deckare och annan krimi, svensk och översatt

Några avslutande ord om 2019 års deckar- och annan krimiutgivning, sen får det bli dags för år 2020…

Bör kanske betorna att detta är Deckarloggredaktionens syn på deckare och annan krimi, slutsatserna behöver ju inte vara generella. Men lite att fundera på kan det nog vara ändå, eller?

Till exempel att de kvinnliga deckarförfattarna dominerar. Jag gick igenom Deckarloggs årsbästalistor för översatta och svenska deckare/krimi samt listan med årets svenska debutanter och kvinnorna dominerar stort.

Redan på årsbästalistan för översatta deckare/krimi finns fler kvinnliga än manliga författare och när sen också de svenska listorna tillkommer – då blir dominansen total. Böcker av nästan dubbelt så många kvinnor som män har – sammanlagt – kommit med på listorna.

Bengt långsmal

Foto: Birgitta Olsson

Vad säger detta om deckarutgivningen utomlands? Vad säger det om deckarutgivningen i Sverige? Allt fler kvinnor skriver deckare och allt fler kvinnor skriver allt bättre deckare. Är det så? Stämmer det också med din uppfattning?

Det andra som är värt att notera är vilka svenska förlag som gett ut de bästa romaner/titlarna, översatta till som på svenska. Dominerar något förlag? Nej, faktiskt inte. Så de stora förlagen, så att säga, slår inte de små med att ge ut bra deckare/krimi?

Nej, inte nu längre. Intressant och lite förvånande, tycker Deckarlogg. Att det åtminstone på Deckarloggs årsbästalistor finns stora förlag, mellanstora och små, till och med hybrid- och egna förlag. Pekar också detta in i framtiden – att bra deckare/krimi kan hittas var som helst? På alla sorters förlag. Det ställer i så fall vissa krav på bokhandlar, marknadsföring och distribution.

Här följer alla förlag – njut! – som placerat sig på Deckarloggs årsbästalistor, i noteringsordning: Norstedts, Modernista, Forum, Bazar, Southside Stories, Piratförlaget, Albert Bonniers, Bonnier Panache, Ersatz, Polaris, Lind & Co, Visto, Bokfabriken, XIV Förlag, BoD, None, LB Förlag, W&W och Ordfront. (Hoppas jag inte missat något förlag.)

Genrer, alltså undergenrer? Vad gäller detta vill jag nog inte ens ge mig in och försöka dra nån slutsats. Annat än att bra deckare kan skrivas i varje undergenre och att det – just nu – skrivs och ges ut bra deckare i de flesta undergenrer.

Till sist en förhoppning inför 2020 års utgivning av deckare och krimi – en förhoppning om bokomslagen. Men sluta nu att göra identiska deckaromslag! Jag blir tokig om jag får se ännu en ung Shutterstockkvinna som på tusen deckaromslag står med ryggen mot mig och betraktar något vad det nu är långt framför sig.

Tusen deckar/krimiromaner med ”samma” omslag – som om alla dessa deckare har samma handling. När utgivningen är betydligt mer varierad och personlig än så. Hur kan det vara en bra idé för att locka läsare?

Bengt Eriksson

 

Deckarfamiljens kameleontiska släktträd

Helgen för en vecka sen arrangerades två deckardagar, med besök av Svenska Deckarakademin, på Kristianstads stadsbibliotek. Inför deckardagarna skrev jag ihop följande krönika.

***

Hela 253 svenska deckare gavs ut i fjol, enligt Svenska Deckarakademins förteckning. Antalet till svenska översatta deckare nådde upp till 132. Åtminstone, bör tilläggas. Inga barn- och ungdomsdeckare är med och det brukar dessutom dyka upp fler titlar som får läggas till efterhand. (Jag vet ett par till som ska vara med!)

En närläsning av förteckningarna ger flera intressanta resultat att fundera över. Till att börja med: vilken otrolig mängd! Så många svenska deckare som gavs ut under 2017. Kan det vara svenskt rekord? Hör av mig till Deckarakademin och får svaret: 2017 var rekord både för den svenska och den översatta utgivningen.

Grebe husdjuretOckså intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:

1) Modernista, 2) Lind & Co, 3) Bokfabriken, 4) Southside Stories och 5) Harper Crime. Först på femte plats kom alltså ett förlag som får räknas som större. Min bedömning omfattade både svenskt och översatt – men jag tog mindre hänsyn till antalet titlar och desto större till viljan att upptäcka nya författarskap och bedöma deckare efter litterär kvalitet, både som deckare (i synnerhet) och skönlitteratur (mer allmänt).

På min topplista finns även ett par bubblare: Polaris (danska Politikens svenska förlag) och lilla Absint Noir. Och dessutom en extra bubblare: egen- och så kallade hybridutgivningar. Många nya deckarförfattare i Sverige publicerar sig inte alls på något förlag utan bekostar utgivningen själva, antingen har de refuserats eller så vill de göra det själv.

Riel KådaMen ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).

En mer övergripande fråga gäller deckargenren och alla dess undergenrer. Deckarfamiljens släktträd växer sig större för varje år, nya grenar och kvistar tillkommer. Går det idag ens att använda benämningen deckare? Hur länge kan Svenska Deckarakademin heta D e c k a r akademin?

Krimi och krim säger man i Danmark respektive Norge. Bättre benämningar? Det tycker jag, för då inkluderas deckarträdets alla grenar och kvistar: mer traditionella deckare och mer nyskapande kriminalromaner, deckare som skriver sig ur genren och så kallade litterära romaner som skriver in sig.

Natt och dag 1793De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.

Mest lik en deckare är Camilla Grebes ”Husdjuret”: en polisroman men också psykologisk thriller, kvinno- och landsbygdsroman. Minst lik en deckare – så lite att Deckarakademin känt sig nödd att förklara sitt val – är ”Kåda”, där danskan Ane Riel skildrar en familj vid sidan om samhället i en roman vid sidan om kriminalgenren. ”1793” av debutanten Niklas Natt och Dag är en historisk roman och eventuellt en deckare.

Allt fler historiska deckare publiceras i Sverige. De mörka och hårda deckarna har blivit ännu mörkare och hårdare, både internationellt och här, samtidigt som det sköljt upp en svensk våg med cozy crime och feelgood-deckare. Fast ska en svensk deckartrend utses så är det nog att läsarna inte kan vara säkra på vad som döljs bakom omslagen: deckare/krimi blir allt mer genreöverskridande och kameleontiska.

Berglund död och dagisDeckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.

Jag brukar hävda att deckare/kriminallitteratur är en termometer i tidens och samhällets rumpa. Att det är fullt möjligt att skriva romaner och poesi som enbart utspelar sig i författarens huvud men omöjligt att skriva deckare utan förankring i samhället. Berglund menar att svenska deckare inte alls är särskilt samhällskritiska.

Fast det beror väl på: vilka deckare som skärskådas och hur samhällskritik definieras. Om man kräver tydliga politiska budskap á la Sjöwall/Wahlöö så finns det få sådana deckarförfattare idag. Menar man, som jag, att deckare som speglar samtiden, från människors liv till politikens konsekvenser, också blir samhällskritiska, ja, politiska – då finns det desto fler.

Deckarförfattare från vänster till – de ökar nu – höger fortsätter att ta tempen på Sverige, både idag och historiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2018

2017 års svenska deckarförlag

Vet ju inte hur det är med er men med mig är det som så att jag tittar lite extra på deckare och krimi från vissa förlag.

Själva förlagsnamnet blir en mer eller mindre stark kvalitetsstämpel när det kommer en bok av en deckarförfattare jag inte läst förut eller ens känner till.

Så jag satte ihop en ”topplista” över 2018 års svenska deckar- och krimiförlag…

1) Modernista. I topp även i år med sin stora, breda utgivning av främst översättningar men nu också en del svenskt, mest nya deckare men även återutgivningar av både äldre och lite nyare deckare/författare som blivit klassiker.

2) Lind & Co. Tvåa ännu ett år, också en bred – och dessutom som det verkar fortfarande växande – utgivning av såväl svenska som översatta deckare.

3) Bokfabriken. De bägge ovannämnda får se upp, Bokfabriken utökar sin utgivning för varje år med både svenskt och utländskt – och har dessutom en mer strikt kvalitetskontroll än de redan nämnda.

4) Southside Stories. Ingen stor utgivning men välvald – framför allt av översatta deckare – med resultatet att Svenska Deckarakademin i fjol nominerade en och i år hela två av förlagets titlar till respektive års bästa översatta deckare.

5) Harper Collins/Crime. Svenska/nordiska avdelningen av Harper Collins har hattat lite med sin deckarutgivning, än kommer nya titlar i storformat och än i pocket och dessutom har kvalitén varit rätt ojämn bland både svenska och översatta titlar, ibland sådär men också riktigt bra ibland. Och förlaget tar sig, jag tror man är på gång nu…

Bubblare: Polaris (danska Politikens förlag i Sverige: startade intressant och spännande 2017) och Absint Noir (inledde under 2017 en utgivning av äldre franska deckare, ska bli mycket intressant att se vad som kan komma framöver, finns ju hur många oöversatta deckare/författare som helst från Frankrike!

Extra bubblare: Egenutgivet. Detta ”förlag” – som inkluderar både egenutgivna deckare och hybridutgivningar – kommer så starkt att den nyfikne deckarläsaren, såväl som deckarrecensenter/bloggare, bör hålla koll på deckare som publiceras så att säga utanför förlagsbranschen.

PS. Denna ”topplista” har en tendens. Vilken?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

2016 års kriminalformgivare: Lars Sundh

När jag utnämnde Sara R. Acedo och Lars Sundh till 2015 års omslagsmakare i krimigenrerna skrev jag så här om den senare:

”Jag är också förtjust i Lars Sundhs dova och nedtonade, svart- och brungråa omslag till Modernistas deckare: Patricia Highsmith, ”Främlingar på ett tåg”, Sharon Bolton, ”Små svarta lögner”, Belinda Bauer, ”Det slutna ögat”, Louise Penny, ”Ett förbud mot mord”…

Redan böckernas framsidor placerar böckerna i kriminalgenren.”

Nu tänker jag ge ännu ett av Deckarloggs imaginära krimipris till Lars Sundh. Fast 2016 öppnade jag och studerade – noga – hans bokformgivning innanför omslagen.

Ordet är: Minion.

Andra formgivare brukar ropa ve och fasa när jag nämner denna stilsort / detta teckensnitt. De ropar att de aldrig minsann skulle använda stilsorten Minion.

Men det gör Sundh. Han tycker det är en snygg stil. Och det gör jag också – och mer än så.

Jag skulle dessutom kunna prisa honom för titelbladen i de böcker han formger: bokstäver i olika grader, alltså storlekar, och vissa bokstäver liksom lutar, dansar och svänger till det.

Vissa rader är kursiva också, det vill säga hela rader lutar lite. Typ anarki över det. Gjort med mycket humor. Och ändå och trots så går stilen, graderna, formen ihop. Och blir en enhet.

Istället för bildtext: Jag försökte scanna och illustrera med några sidor ur Modernista-böcker. Gick ju så där. Syntes inte alls hur bra det är. Därför: Nästa gång du får syn på en bok som getts ut förlaget Modernista, helst en krimi, så slå upp boken och kolla själv!

D e t kallas finkänsla.

Men nu var det brödtexten, själva inlagan i boken, det skulle handla om. Det vi läser som bok, som en roman. Det vi måste kunna läsa, så kan det uttryckas.

Det finns hur många varianter som helst på hur en bok kan sättas. Tyvärr finns det också många formgivare, kanske främst amatörer men även proffs, som sätter böcker fel.

Ja, kort sagt: fel.

För liten stil, för lite luft mellan raderna, för långa rader, för små marginaler osv. Eller tvärtom: för stor stil, för mycket mellanrum, för korta rader, för stora marginaler…

Eller så väljs en stilsort som blir alldeles för grå i tryck. Det är nog det värsta, för mig.

Många får nämligen svårare att läsa med åldern – just den ålder som de flesta kriminal- och andra romanläsare nått upp till. Ändå finns det alltså bokformgivare som struntar i eller kanske inte ens tänker på läsarna; om de – vi – jag – kan läsa vad som står i boken.

Lars Sundh sätter perfekta brödtexter. Inte bara att Minion ser snygg ut – det är också rätt svärta, rätt grad på bokstäverna och rätt mellanrum.

Kan det göras bättre? Årets, imaginära, kriminalformgivningspris går till Lars Sundh på Deckarlogg 2bokförlaget Modernista.

Bengt Eriksson