Porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under

Thore Soneson

Sund

(BoD)

——–

Thore Soneson

Nilo

(Thore Soneson Media)

Thore Soneson förvånar mig med att vara romanförfattare. (För genomskinlighetens skull: Vi möttes och blev vänner i slutet av 70-talet på frilansbyrån Grupp Fem i Lund, skrev bägge till Musikens Makt, gjorde musikreportage i Västafrika (han som fotograf, jag som journalist) och slog sen ner de två första grundstenarna till rocktidningen Schlager.)

”Sund” och ”Nilo” är, har jag förstått, två äldre romanmanus som Thore plockat upp ur datorn och nu gett ut. Den senare han har själv benämnt ”spänningsroman” men också den förstnämnde skulle kunna beskrivas som en krimi, närmast en psykologisk (mans)thriller.

Bägge skrevs i det förändrade samhällsklimat som de skildrar: från 70- över 80- och in i 90-talet. Då vänster blev höger eller ingenting. Då politik ersattes av business och cynism. Kollektiv av individuell egoism.

Thore har fångat tiden så känsligt exakt; lite på avstånd, vara med men ändå inte. Eller balansgången att vilja men inte vilja vara med. Ungefär likadant som han skrev som journalist på Schlager: beskrivande, speglande.  

Det blir tidsporträtt som på ett fotografi eller en målning. Ett slags hinna mellan betraktaren och det skapade; det finns där, det fanns där. Se! Som om författaren Soneson själv tar ett steg tillbaka och tittar: Jag var med där. Eller: Var jag med där?

Jag får känslan, rätt eller fel, att den första romanen skulle kunna utspela sig i Lund medan den andra utgår från Stockholm. Bägge böckerna har titlar efter sina, mer eller mindre, huvudpersoner. Tom Sund är fotograf i den första romanen. Nilo, egentligen Nils-Åke Ahlsell, kommer att dö i den andra.

”Sund” är ett mansporträtt, mänskligt men inte helt sympatiskt. Också en skildring av fotografi som i konst kontra livet. Den eviga frågan: Vad är viktigast, konsten eller livet. En fullt trovärdig och skickligt utförd skildring. Nog träffade man Sund på 80-talet, om han så var fotograf eller journalist, författare, målande konstnär… I vissa fall kunde han vara kvinna.

Också samtliga i romanen ”Nilo” tror jag att jag träffat; inte personligen, just dessa, men deras alter egon. Dessa egon. Det här är istället en berättelse om livet som konst eller förkonstlat eller konst som business. Som icke-betydande med ekonomiskt värde. I centrum finns en målande konstnär och hans konstförsäljare, en nasare på ett mer glamoröst tidsplan. Romanen sprakar av miljö: musik, konst, journalistik och konstlat liv.

Ett porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under. Uppbyggt som en spänningsroman – kriminalitet, poliser, framför allt en journalist, en road novel genom  overkligheten – men inte riktigt utbyggt som en spänningsroman.  

Nu fastnar ”Milo” som just ett tidsporträtt och det räcker mer än väl. Bägge är snabba berättelser, då menar jag inte att berättandet går extra fort utan att romanerna är som snapshots ur verkligheten. Innehåller går i ett med Thore Sonesons sätt att skriva också. Resultatet gånger 2 är, ber om ursäkt, förvånansvärt välskrivet och bra.

Romanerna borde förstås ha getts ut när de skrevs. Skickade han in dem till något förlag, då? Nu i efterhand har han gett ut dem själv. Vilket tyvärr resulterat i smärre korrfel i den andra boken, några gånger stördes jag lite. Det är synd. Fast strunt nu i det, bägge romanerna är klart läsvärda med ”Sund” som min favorit.

Bengt Eriksson

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Deckarfamiljens kameleontiska släktträd

Helgen för en vecka sen arrangerades två deckardagar, med besök av Svenska Deckarakademin, på Kristianstads stadsbibliotek. Inför deckardagarna skrev jag ihop följande krönika.

***

Hela 253 svenska deckare gavs ut i fjol, enligt Svenska Deckarakademins förteckning. Antalet till svenska översatta deckare nådde upp till 132. Åtminstone, bör tilläggas. Inga barn- och ungdomsdeckare är med och det brukar dessutom dyka upp fler titlar som får läggas till efterhand. (Jag vet ett par till som ska vara med!)

En närläsning av förteckningarna ger flera intressanta resultat att fundera över. Till att börja med: vilken otrolig mängd! Så många svenska deckare som gavs ut under 2017. Kan det vara svenskt rekord? Hör av mig till Deckarakademin och får svaret: 2017 var rekord både för den svenska och den översatta utgivningen.

Grebe husdjuretOckså intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:

1) Modernista, 2) Lind & Co, 3) Bokfabriken, 4) Southside Stories och 5) Harper Crime. Först på femte plats kom alltså ett förlag som får räknas som större. Min bedömning omfattade både svenskt och översatt – men jag tog mindre hänsyn till antalet titlar och desto större till viljan att upptäcka nya författarskap och bedöma deckare efter litterär kvalitet, både som deckare (i synnerhet) och skönlitteratur (mer allmänt).

På min topplista finns även ett par bubblare: Polaris (danska Politikens svenska förlag) och lilla Absint Noir. Och dessutom en extra bubblare: egen- och så kallade hybridutgivningar. Många nya deckarförfattare i Sverige publicerar sig inte alls på något förlag utan bekostar utgivningen själva, antingen har de refuserats eller så vill de göra det själv.

Riel KådaMen ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).

En mer övergripande fråga gäller deckargenren och alla dess undergenrer. Deckarfamiljens släktträd växer sig större för varje år, nya grenar och kvistar tillkommer. Går det idag ens att använda benämningen deckare? Hur länge kan Svenska Deckarakademin heta D e c k a r akademin?

Krimi och krim säger man i Danmark respektive Norge. Bättre benämningar? Det tycker jag, för då inkluderas deckarträdets alla grenar och kvistar: mer traditionella deckare och mer nyskapande kriminalromaner, deckare som skriver sig ur genren och så kallade litterära romaner som skriver in sig.

Natt och dag 1793De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.

Mest lik en deckare är Camilla Grebes ”Husdjuret”: en polisroman men också psykologisk thriller, kvinno- och landsbygdsroman. Minst lik en deckare – så lite att Deckarakademin känt sig nödd att förklara sitt val – är ”Kåda”, där danskan Ane Riel skildrar en familj vid sidan om samhället i en roman vid sidan om kriminalgenren. ”1793” av debutanten Niklas Natt och Dag är en historisk roman och eventuellt en deckare.

Allt fler historiska deckare publiceras i Sverige. De mörka och hårda deckarna har blivit ännu mörkare och hårdare, både internationellt och här, samtidigt som det sköljt upp en svensk våg med cozy crime och feelgood-deckare. Fast ska en svensk deckartrend utses så är det nog att läsarna inte kan vara säkra på vad som döljs bakom omslagen: deckare/krimi blir allt mer genreöverskridande och kameleontiska.

Berglund död och dagisDeckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.

Jag brukar hävda att deckare/kriminallitteratur är en termometer i tidens och samhällets rumpa. Att det är fullt möjligt att skriva romaner och poesi som enbart utspelar sig i författarens huvud men omöjligt att skriva deckare utan förankring i samhället. Berglund menar att svenska deckare inte alls är särskilt samhällskritiska.

Fast det beror väl på: vilka deckare som skärskådas och hur samhällskritik definieras. Om man kräver tydliga politiska budskap á la Sjöwall/Wahlöö så finns det få sådana deckarförfattare idag. Menar man, som jag, att deckare som speglar samtiden, från människors liv till politikens konsekvenser, också blir samhällskritiska, ja, politiska – då finns det desto fler.

Deckarförfattare från vänster till – de ökar nu – höger fortsätter att ta tempen på Sverige, både idag och historiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2018