Kamilla Oresvärd skriver vidare

För ett tag sen meddelade Kamilla Oresvärd att hon slutat sitt dagliga arbete och blivit författare på heltid. Nu meddelas det att hon lämnat det mindre förlaget Bokfabriken och istället ska skriva en ny deckarserie för det stora förlaget Norstedts.

Uppgifterna kan hänga ihop. Ja, lite förvånar det i alla fall mig att det tycks bli allt mer vanligt att svenska författare byter förlag nästan lite som fotbollsspelare. Köps eller lockas de över? Eller tröttnar författarna på sina förlag och söker grönare skogar?

Och det kan väl vara motsatt också – att förlag numera dumpar en författare vars böcker slutat sälja så mycket som förlaget önskar och förväntar sig?

Vet inte. Någon gång ska jag forska i det här. Men visst var det  tidigare mer så att förlag och författare betraktade varandra som gemensamt ett team, författarna var mer trogna sina förlag och förlagen värnade mer om sina författare?

Eller också är det jag som pratar väder utan att veta. Rätta och informera mig gärna, om du vet mer.

Kamilla Oresvärd, för att återgå till henne, är väl värd all framgång. Det gick snabbt för Oresvärd, blott sex år, att bli en av Sveriges främsta och nog också mest framgångsrika deckarförfattare.

Hon har sju titlar i två deckarserier bakom sig: den första med Stina Seger, kriminalkommissarie i Göteborg, och den andra med Mona Schiller, en före detta domare som flyttat hem till Vargön utanför Vänersborg.

Nu flyttar hon från förlaget Bokfabriken i Malmö till Norstedts / Storytel i Stockholm för att börja skriva på en ny, alltså sin tredje deckarserie.

Jag minns när jag första gången recenserade Kamilla Oresvärd. Det var redan vid debuten med ”Minnesbäraren”, hennes första Göteborgsdeckare och då hade hon ännu inte kontrakt med, som vissa brukar säga, ett riktigt förlag. ”Minnesbäraren” gav hon ut på hybdridförlaget Hoi.

Min recension var inte översvallande men mycket positiv. Jag skrev att hon redan kunde jämföras med etablerade och kända deckarförfattare. Och nej, jag menar inte att malla mig över att jag ”upptäckte” henne så tidigt. Däremot kan nog hennes framgång tas som ett bevis på att jag sköter mitt jobb.

Detta är en av recensentens och kritikerns viktigaste uppgift: vara nyfiken på det okända och nya, recensera debutförfattare redan vid just debuten och våga recensera dem efter förtjänst. Varken hylla för mycket eller skriva ner för mycket, läsa med öppna ögon och skriva exakt vad man tycker i recensionen.

Tyvärr upplever jag att många recensenter och kritiker inom alla ämnen och områden kan vara lite rädda för det: inte vilja = våga tycka själv och först innan någon och helst flera andra redan tyckt samma sak. Liksom godkänt tyckandet. En recensent måste våga göra bort sig men också vara så kunnig i sitt ämne att hen inte gör bort sig för många gånger och för mycket.

 Dessutom, vilket är en av mina käpphästar som recensent: de – vi – kan inte nöja oss med att läsa förlagsutgivna böcker utan måste sticka in näsan också bland de egen- och hybridutgivna. För just där kan framtidens författare finnas.

Kamilla Oresvärd önskas som sagt all framgång också i fortsättningen. Och om jag får ha en personlig önskan: återkom gärna till Göteborg i den nya deckareserie. Oresvärds skildringar av Göteborg gillar jag kom.

Letade reda på min recension av hennes debutdeckare ”Minnesbäraren”, så här skrev jag…

***

Kamilla Oresvärd

Minnesbäraren

(Hoi)

Kamilla Oresvärds polisroman ”Minnesbäraren” håller imponerande hög klass. Redan vid debuten tål hon att jämföras med etablerade svenska deckarnamn. 

Inte så annorlunda utan Oresvärd använder det gängse sättet att skriva en polisroman. Fast hon gör det extra bra, med alla nödvändiga ingredienser på rätta ställen.

”Minnesbäraren” som den såg ut vid utgivningen på hybridförlaget Hoi.

Hennes kommissarie – en kvinna förstås – heter Stina Seger.

​Miljön är Göteborg.

Det ena kriminalspåret börjar i Örgryte, där ett gammalt lik hittas nedgrävt. Det andra med att en man rymmer från en rättspsykiatrisk anstalt.

Spåren knyts ihop, historiskt och idag. Resultatet blir en krock mellan olika tiders människosyn.

​Tyvärr är också slutet gängse. Alldeles för mycket action! Berättelsen förlorar i trovärdighet.

Men även detta har ju Oresvärd gemensamt med kända deckarförfattare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Moisto och Kuru, två av Sveriges bästa nya deckarförfattare

Frida Moisto

Napalm

(Bokfabriken)


Anna Kuru

Norrskensnatten

(Modernista)

Den ena, Frida Moisto, snappades upp av Bokfabriken och den andra, Anna Kuru, av Modernista. Innan dess var de egenutgivare (minns när jag upptäckte Moisto i en liten monter en trappa upp på Bokmässan i Göteborg). Det är bra men det också synd att egenutgivare ska behöva upptäckas av något förlag för att få spridning på sina böcker.

Både Frida Moisto och Anna Kuru har Deckarlogg recenserat tidigare, innan deras böcker kom på förlag. Jag önskar fler deckarrecensenter ville, orkade och vågade det, alltså läsa och recensera okända egenutgivare (gäller även hybridutgivna deckare).

Som jag skrev om Moistos debutdeckare, enligt omslagsfliken på den nya: ”… trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund orsak och verkan.” Som jag, mer kortfattat och direkt, enligt omslagets baksida till Kurus deckare, skrev om den: ”En stark, gripande deckare.”

Det finns ingen anledning att ändra mig. Frida Moisto och Anna Kuru har snabbt stigit in bland de mest läsvärda nya svenska deckarförfattarna. ”En Lisa Engström-deckare”, står det på omslaget till Moistos. ”Kiruna-trilogin”, anges på omslaget till Kurus.

Lisa Engström heter alltså huvudpersonen i Frida Moistos deckarserie i Jönköping (och omnejd) som miljö. Hon är kriminalkommissarie med trasig bakgrund. Hon är ”Som nitroclycerin”, den första titeln i serien.  Även titeln på den andra boken, ”Drakar lyfter motvind”, syftar på henne. Liksom. titeln på den nya, tredje boken, ”Napalm”.

Stark och svag. Galen och rättskaffens. Ett fortsatt starkt kvinnoporträtt. För övrigt pendlar Moistos kriminalberättelser mellan realism och väl inte så realistiskt och trovärdigt, nånslags kriminell fantasy. Fast berättelserna förankras och grundläggs ändå så starkt i verkligheten att det blir som realism.

”Napalm” börjar utan Lisa Engström, försvunnen utan att poliskollegerna vet var hon tagit vägen. Lisa är tillbaks i både sina barndomstrakter och sin bakgrund, för nu måste hon ta itu med och reda ut den. Då krävs det att hon blir som tidigare varit, som ”Napalm”.

Berättelsen inleds i sjukhusmiljö – på hemmayrkesplan, kan man säga, eftersom Moisto är sjuksköterska när hon inte deckarförfattar. En bomb hittas på sjukhuset Ryhov i Jönköping.

Stort polispådrag, blåljusen omringar sjukhuset.

Anna Kurus deckarserie utspelar sig, som framgår av serietiteln, ”Kiruna-trilogin”, högst upp i norr, i Kiruna med omnejd. Den nya och andra delen, ”Norrskensnatt”, har jag alltså redan recenserat i egenutgivet skick. Jag recenserade ungefär så här:

Kuru skriver med ett särskilt driv och en speciell nerv. Det är som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns.

Samma med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där. Och bägge, huvudperson som miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt några beskrivningar alls.

Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva. Drivet och nerven skapar en spänning, som liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför. Livspusselbit läggs till livspusselbit.

Det handlar mycket om drömmar, om människors drömmar, de omöjliga och de möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet. Även hos Anna Kuru, som hos Frida Moisto, för bilmekanikern Allis Lövhed som polisen Lisa Engström, är det bakgrunden, det förflutna, som flåsar i bakgrunden, som ikapp huvudperson och berättelse.

Ingen polis som huvudperson hos Kuru? Inte ens en praktiserande privatdetektiv? Eller advokat eller psykolog eller…? Nä, just en bilmekaniker. Inte vem som helst i Kiruna men ändå liksom vem som helst som huvudperson. Ovanligt och lite fyndigt.

Kuru skriver korta kapitel, som rappar på spänningen. Och ändå är slutresultatet psykologiskt, snarare än action. Det är bra det här. Läs Anna Kuru och läsa Frida Moisto, två av de bästa nya svenska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson v

Sammanfattning av 2019 års utgivning av deckare och annan krimi, svensk och översatt

Några avslutande ord om 2019 års deckar- och annan krimiutgivning, sen får det bli dags för år 2020…

Bör kanske betorna att detta är Deckarloggredaktionens syn på deckare och annan krimi, slutsatserna behöver ju inte vara generella. Men lite att fundera på kan det nog vara ändå, eller?

Till exempel att de kvinnliga deckarförfattarna dominerar. Jag gick igenom Deckarloggs årsbästalistor för översatta och svenska deckare/krimi samt listan med årets svenska debutanter och kvinnorna dominerar stort.

Redan på årsbästalistan för översatta deckare/krimi finns fler kvinnliga än manliga författare och när sen också de svenska listorna tillkommer – då blir dominansen total. Böcker av nästan dubbelt så många kvinnor som män har – sammanlagt – kommit med på listorna.

Bengt långsmal

Foto: Birgitta Olsson

Vad säger detta om deckarutgivningen utomlands? Vad säger det om deckarutgivningen i Sverige? Allt fler kvinnor skriver deckare och allt fler kvinnor skriver allt bättre deckare. Är det så? Stämmer det också med din uppfattning?

Det andra som är värt att notera är vilka svenska förlag som gett ut de bästa romaner/titlarna, översatta till som på svenska. Dominerar något förlag? Nej, faktiskt inte. Så de stora förlagen, så att säga, slår inte de små med att ge ut bra deckare/krimi?

Nej, inte nu längre. Intressant och lite förvånande, tycker Deckarlogg. Att det åtminstone på Deckarloggs årsbästalistor finns stora förlag, mellanstora och små, till och med hybrid- och egna förlag. Pekar också detta in i framtiden – att bra deckare/krimi kan hittas var som helst? På alla sorters förlag. Det ställer i så fall vissa krav på bokhandlar, marknadsföring och distribution.

Här följer alla förlag – njut! – som placerat sig på Deckarloggs årsbästalistor, i noteringsordning: Norstedts, Modernista, Forum, Bazar, Southside Stories, Piratförlaget, Albert Bonniers, Bonnier Panache, Ersatz, Polaris, Lind & Co, Visto, Bokfabriken, XIV Förlag, BoD, None, LB Förlag, W&W och Ordfront. (Hoppas jag inte missat något förlag.)

Genrer, alltså undergenrer? Vad gäller detta vill jag nog inte ens ge mig in och försöka dra nån slutsats. Annat än att bra deckare kan skrivas i varje undergenre och att det – just nu – skrivs och ges ut bra deckare i de flesta undergenrer.

Till sist en förhoppning inför 2020 års utgivning av deckare och krimi – en förhoppning om bokomslagen. Men sluta nu att göra identiska deckaromslag! Jag blir tokig om jag får se ännu en ung Shutterstockkvinna som på tusen deckaromslag står med ryggen mot mig och betraktar något vad det nu är långt framför sig.

Tusen deckar/krimiromaner med ”samma” omslag – som om alla dessa deckare har samma handling. När utgivningen är betydligt mer varierad och personlig än så. Hur kan det vara en bra idé för att locka läsare?

Bengt Eriksson

 

Deckarfamiljens kameleontiska släktträd

Helgen för en vecka sen arrangerades två deckardagar, med besök av Svenska Deckarakademin, på Kristianstads stadsbibliotek. Inför deckardagarna skrev jag ihop följande krönika.

***

Hela 253 svenska deckare gavs ut i fjol, enligt Svenska Deckarakademins förteckning. Antalet till svenska översatta deckare nådde upp till 132. Åtminstone, bör tilläggas. Inga barn- och ungdomsdeckare är med och det brukar dessutom dyka upp fler titlar som får läggas till efterhand. (Jag vet ett par till som ska vara med!)

En närläsning av förteckningarna ger flera intressanta resultat att fundera över. Till att börja med: vilken otrolig mängd! Så många svenska deckare som gavs ut under 2017. Kan det vara svenskt rekord? Hör av mig till Deckarakademin och får svaret: 2017 var rekord både för den svenska och den översatta utgivningen.

Grebe husdjuretOckså intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:

1) Modernista, 2) Lind & Co, 3) Bokfabriken, 4) Southside Stories och 5) Harper Crime. Först på femte plats kom alltså ett förlag som får räknas som större. Min bedömning omfattade både svenskt och översatt – men jag tog mindre hänsyn till antalet titlar och desto större till viljan att upptäcka nya författarskap och bedöma deckare efter litterär kvalitet, både som deckare (i synnerhet) och skönlitteratur (mer allmänt).

På min topplista finns även ett par bubblare: Polaris (danska Politikens svenska förlag) och lilla Absint Noir. Och dessutom en extra bubblare: egen- och så kallade hybridutgivningar. Många nya deckarförfattare i Sverige publicerar sig inte alls på något förlag utan bekostar utgivningen själva, antingen har de refuserats eller så vill de göra det själv.

Riel KådaMen ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).

En mer övergripande fråga gäller deckargenren och alla dess undergenrer. Deckarfamiljens släktträd växer sig större för varje år, nya grenar och kvistar tillkommer. Går det idag ens att använda benämningen deckare? Hur länge kan Svenska Deckarakademin heta D e c k a r akademin?

Krimi och krim säger man i Danmark respektive Norge. Bättre benämningar? Det tycker jag, för då inkluderas deckarträdets alla grenar och kvistar: mer traditionella deckare och mer nyskapande kriminalromaner, deckare som skriver sig ur genren och så kallade litterära romaner som skriver in sig.

Natt och dag 1793De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.

Mest lik en deckare är Camilla Grebes ”Husdjuret”: en polisroman men också psykologisk thriller, kvinno- och landsbygdsroman. Minst lik en deckare – så lite att Deckarakademin känt sig nödd att förklara sitt val – är ”Kåda”, där danskan Ane Riel skildrar en familj vid sidan om samhället i en roman vid sidan om kriminalgenren. ”1793” av debutanten Niklas Natt och Dag är en historisk roman och eventuellt en deckare.

Allt fler historiska deckare publiceras i Sverige. De mörka och hårda deckarna har blivit ännu mörkare och hårdare, både internationellt och här, samtidigt som det sköljt upp en svensk våg med cozy crime och feelgood-deckare. Fast ska en svensk deckartrend utses så är det nog att läsarna inte kan vara säkra på vad som döljs bakom omslagen: deckare/krimi blir allt mer genreöverskridande och kameleontiska.

Berglund död och dagisDeckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.

Jag brukar hävda att deckare/kriminallitteratur är en termometer i tidens och samhällets rumpa. Att det är fullt möjligt att skriva romaner och poesi som enbart utspelar sig i författarens huvud men omöjligt att skriva deckare utan förankring i samhället. Berglund menar att svenska deckare inte alls är särskilt samhällskritiska.

Fast det beror väl på: vilka deckare som skärskådas och hur samhällskritik definieras. Om man kräver tydliga politiska budskap á la Sjöwall/Wahlöö så finns det få sådana deckarförfattare idag. Menar man, som jag, att deckare som speglar samtiden, från människors liv till politikens konsekvenser, också blir samhällskritiska, ja, politiska – då finns det desto fler.

Deckarförfattare från vänster till – de ökar nu – höger fortsätter att ta tempen på Sverige, både idag och historiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2018

2017 års svenska deckarförlag

Vet ju inte hur det är med er men med mig är det som så att jag tittar lite extra på deckare och krimi från vissa förlag.

Själva förlagsnamnet blir en mer eller mindre stark kvalitetsstämpel när det kommer en bok av en deckarförfattare jag inte läst förut eller ens känner till.

Så jag satte ihop en ”topplista” över 2018 års svenska deckar- och krimiförlag…

1) Modernista. I topp även i år med sin stora, breda utgivning av främst översättningar men nu också en del svenskt, mest nya deckare men även återutgivningar av både äldre och lite nyare deckare/författare som blivit klassiker.

2) Lind & Co. Tvåa ännu ett år, också en bred – och dessutom som det verkar fortfarande växande – utgivning av såväl svenska som översatta deckare.

3) Bokfabriken. De bägge ovannämnda får se upp, Bokfabriken utökar sin utgivning för varje år med både svenskt och utländskt – och har dessutom en mer strikt kvalitetskontroll än de redan nämnda.

4) Southside Stories. Ingen stor utgivning men välvald – framför allt av översatta deckare – med resultatet att Svenska Deckarakademin i fjol nominerade en och i år hela två av förlagets titlar till respektive års bästa översatta deckare.

5) Harper Collins/Crime. Svenska/nordiska avdelningen av Harper Collins har hattat lite med sin deckarutgivning, än kommer nya titlar i storformat och än i pocket och dessutom har kvalitén varit rätt ojämn bland både svenska och översatta titlar, ibland sådär men också riktigt bra ibland. Och förlaget tar sig, jag tror man är på gång nu…

Bubblare: Polaris (danska Politikens förlag i Sverige: startade intressant och spännande 2017) och Absint Noir (inledde under 2017 en utgivning av äldre franska deckare, ska bli mycket intressant att se vad som kan komma framöver, finns ju hur många oöversatta deckare/författare som helst från Frankrike!

Extra bubblare: Egenutgivet. Detta ”förlag” – som inkluderar både egenutgivna deckare och hybridutgivningar – kommer så starkt att den nyfikne deckarläsaren, såväl som deckarrecensenter/bloggare, bör hålla koll på deckare som publiceras så att säga utanför förlagsbranschen.

PS. Denna ”topplista” har en tendens. Vilken?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson