För ett tag sen meddelade Kamilla Oresvärd att hon slutat sitt dagliga arbete och blivit författare på heltid. Nu meddelas det att hon lämnat det mindre förlaget Bokfabriken och istället ska skriva en ny deckarserie för det stora förlaget Norstedts.
Uppgifterna kan hänga ihop. Ja, lite förvånar det i alla fall mig att det tycks bli allt mer vanligt att svenska författare byter förlag nästan lite som fotbollsspelare. Köps eller lockas de över? Eller tröttnar författarna på sina förlag och söker grönare skogar?
Och det kan väl vara motsatt också – att förlag numera dumpar en författare vars böcker slutat sälja så mycket som förlaget önskar och förväntar sig?
Vet inte. Någon gång ska jag forska i det här. Men visst var det tidigare mer så att förlag och författare betraktade varandra som gemensamt ett team, författarna var mer trogna sina förlag och förlagen värnade mer om sina författare?
Eller också är det jag som pratar väder utan att veta. Rätta och informera mig gärna, om du vet mer.
Kamilla Oresvärd, för att återgå till henne, är väl värd all framgång. Det gick snabbt för Oresvärd, blott sex år, att bli en av Sveriges främsta och nog också mest framgångsrika deckarförfattare.
Hon har sju titlar i två deckarserier bakom sig: den första med Stina Seger, kriminalkommissarie i Göteborg, och den andra med Mona Schiller, en före detta domare som flyttat hem till Vargön utanför Vänersborg.
Nu flyttar hon från förlaget Bokfabriken i Malmö till Norstedts / Storytel i Stockholm för att börja skriva på en ny, alltså sin tredje deckarserie.
Jag minns när jag första gången recenserade Kamilla Oresvärd. Det var redan vid debuten med ”Minnesbäraren”, hennes första Göteborgsdeckare och då hade hon ännu inte kontrakt med, som vissa brukar säga, ett riktigt förlag. ”Minnesbäraren” gav hon ut på hybdridförlaget Hoi.
Min recension var inte översvallande men mycket positiv. Jag skrev att hon redan kunde jämföras med etablerade och kända deckarförfattare. Och nej, jag menar inte att malla mig över att jag ”upptäckte” henne så tidigt. Däremot kan nog hennes framgång tas som ett bevis på att jag sköter mitt jobb.
Detta är en av recensentens och kritikerns viktigaste uppgift: vara nyfiken på det okända och nya, recensera debutförfattare redan vid just debuten och våga recensera dem efter förtjänst. Varken hylla för mycket eller skriva ner för mycket, läsa med öppna ögon och skriva exakt vad man tycker i recensionen.
Tyvärr upplever jag att många recensenter och kritiker inom alla ämnen och områden kan vara lite rädda för det: inte vilja = våga tycka själv och först innan någon och helst flera andra redan tyckt samma sak. Liksom godkänt tyckandet. En recensent måste våga göra bort sig men också vara så kunnig i sitt ämne att hen inte gör bort sig för många gånger och för mycket.
Dessutom, vilket är en av mina käpphästar som recensent: de – vi – kan inte nöja oss med att läsa förlagsutgivna böcker utan måste sticka in näsan också bland de egen- och hybridutgivna. För just där kan framtidens författare finnas.
Kamilla Oresvärd önskas som sagt all framgång också i fortsättningen. Och om jag får ha en personlig önskan: återkom gärna till Göteborg i den nya deckareserie. Oresvärds skildringar av Göteborg gillar jag kom.
Letade reda på min recension av hennes debutdeckare ”Minnesbäraren”, så här skrev jag…
***
Kamilla Oresvärd
Minnesbäraren
(Hoi)
Kamilla Oresvärds polisroman ”Minnesbäraren” håller imponerande hög klass. Redan vid debuten tål hon att jämföras med etablerade svenska deckarnamn.
Inte så annorlunda utan Oresvärd använder det gängse sättet att skriva en polisroman. Fast hon gör det extra bra, med alla nödvändiga ingredienser på rätta ställen.
”Minnesbäraren” som den såg ut vid utgivningen på hybridförlaget Hoi.
Hennes kommissarie – en kvinna förstås – heter Stina Seger.
Miljön är Göteborg.
Det ena kriminalspåret börjar i Örgryte, där ett gammalt lik hittas nedgrävt. Det andra med att en man rymmer från en rättspsykiatrisk anstalt.
Spåren knyts ihop, historiskt och idag. Resultatet blir en krock mellan olika tiders människosyn.
Tyvärr är också slutet gängse. Alldeles för mycket action! Berättelsen förlorar i trovärdighet.
Men även detta har ju Oresvärd gemensamt med kända deckarförfattare.
Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2015
Deckarlogg 
Kommentera