Afrikanskamerikansk deckare eller annan krimi i Harlem

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

När genrer och litterära uttryck breddas och fördjupas kan något extra bra, nytt och annorlunda inträffa. Till exempel i och med kriminalgenren.

Det kan vara en deckarförfattare som hämtar influenser från någon annan skönlitteratur. Eller en skönlitterär författare som använder sig av tekniker från kriminalgenren. Det litterära resultatet blir mer, bredare och djupare.

En annan krimi snarare än deckare. Och bättre. Eller: och bättre?

Nej, inte alltid. Inte säkert att det blir bättre. Om deckarförfattaren glömmer bort sin genre och hänförs av det skönlitterära kan resultatet bli pretentiöst och arty. Inte bra. Om den skönlitteräre författaren inte respekterar och tar kriminalgenren på allvar kan det bli varken det ena eller det andra. Inte heller bra.

Men när den skönlitterära romanen integreras med kriminalromanen eller kriminalromanen med den skönlitterära romanen blir det – ibland – riktigt bra. Ofta verkar resultatet av denna litterära integration fungera som bäst när författaren också skriver med ett socialt och samhälleligt, kanske  politiskt syfte.

Nog om detta, som föranleddes av Colson Whiteheads nya roman ”Harlem Shuffle”.  Som är en deckare? Kanske. Eller en annan krimi? Definitivt. ”Harlem Shuffle” är en kriminell roman, vilket man också kunde säga om de bägge romaner av Whitehead som tidigare finns på svenska, ”Den underjordiska järnvägen” och ”Nickelpojkarna”. (Han har före dessa skrivit ytterligare fem romaner, som är oöversatta.)

Men den här gången har det blivit mer så, mer av deckare och integrerad kriminalroman. Genren, för det finns en genre eller litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren.

Några – av faktiskt ganska många (googla på ”afro american crime novels” så får du se) – föregångare i denna svarta amerikanska deckartradition är bland andra Chester Himes med sina burleskt verkliga polisromaner från Harlem, Ishmael Reed med sina än mer burleska antideckar-deckare och Walter Mosley med bland annat de hårdkokta deckarna om den svarta privatsnoken Easy Rawlins.

Men, som jag skrev, det finns många fler svarta deckarförfattare från USA, tyvärr nästan genomgående oöversatta till svenska.

”Harlem Shuffle” utspelar sig som titeln anger också i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan, börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Fast samhällsförändringar – ja, omvälvningarna – ligger blott under själva berättelsen som fokuserar på hans business och butik, Carney’s Furniture, grundad med pengar efter pappan, kan man säga.  

Mike Carney, pappan, var en rufflare och småtjuv som sköts ihjäl av polisen vid ett inbrott. Man kan väl också säga att pappan försökte överleva så gott han kunde liksom sonen försöker. För frågan är: Hur förblir man – i betydelsen en svart man – laglydig i en kriminell värld där redan att vara svart är kriminellt. Eller förbestämt att bli. Som att Carney’s Furniture har en avdelning för begagnade möbler (av obskyr härkomst) eller när Rays kusin Freddie försöker få honom  att ta hand om stulna juveler.

Colson Whitehead. Foto: Michael Lionstar

Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir kriminallitteratur.

Ray Carneys hustru arbetar på en resebyrå för svarta resenärer, arrangerar resor till sydstaterna. Inte det lättaste, resorna måste anpassas efter segregationen. Resrutten måste gå där USA:s svarta befolkning tillåts att resa eller ens vara. Eller ens finnas till. Existera. Och detta är alltså typ 1964, det är fan inte längesen.  

Ånyo: Vad är kriminellt? Vad är stöld? Att stjäla människors liv borde väl vara stöld och kriminellt…

”Harlem Shuffle” består av tre delar. Vissa recensenter har liknat delarna vid ett inferno. De menar att Whitehead låter Ray Carney som en afroamerikansk nedstiga i underjorden. Visst, men jag tycker det räcker att beskriva det som skildringen av en längtan efter livet – ett annat liv, bortom narkotikans, kriminalitetens och polisbrutalitetens Harlem, en plats där tunnelbanan inte tjuter  dag som natt, tänk en stor lägenhet på mytiska Riverside Drive.

Rat Carney både längtar och provar sig, på olika sätt. Som att, just så, han tar sig igenom olika ”infernon”. Att bli som en vit affärsman och kapitalist fast svart – ska det vara alternative? Eller fortsätta som mer eller mindre sin pappa, fast ett liksom svart steg upp, som möbelhandlare och småhälare i Harlem. Att bli som en vit – är det livet? Vad krävs för att svarta amerikaner ska få ett liv?

Colson Whitehead skriver och berättar på gränsen mellan fiktion och verklighet, med tydliga tidsmarkörer ur verkligheten. Hans huvudpersoner har verkligen kunnat finnas. Hans huvudperson har kanske funnit. Detta Harlem har ju funnits. Dessa människor, Harlems svarta människor kontra det vita USA, den svarta amerikanska historien genom den vita.

”Harlem Shuffle” kan beskrivas som en små- och större gangsterroman också: en skildring av den svarta befolkningens liv, där varje människor är eller blir eller tvingas bli nånslags gangster. Det är/var själva livsförutsättningen. Jag blir alltid så jävla arg när jag läser sånt här. Ursäkta. En mycket bra roman, en detektivroman. Om inte en deckare så en annan krimi och en av årets bästa översatta.

Bengt Eriksson  

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Deckarloggbäst januari 2021

John Ajvide Lindqvist 

Vänligheten

(Ordfront)

Inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle. Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje. Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort. ”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.” Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet. Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexiko mot el Norte (USA). Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla. Språket är intensivt, flödande ordrikt och målande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Övers: Marianne Mattsson

Uppl: Jonas Malmsjö

(W&W)

Nu har norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst kommit med andra boken om Oslo-polisen Alexander Blix, skriven med Thomas Enger. På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn. I ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat. Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett ouppklarat fall med ett försvunnet barn. I närheten befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans, Johan anar inget men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen. Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” skulle jag och du visa oss vara om något liknande faktiskt hände oss?

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Ännu en feelgoodeckarserie, Celanders tredje, om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna, i det ”sömniga” lilla samhället Klockarvik. Men samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors. Jag gillar att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (likt Barbarotti hos Nesser), det ger vardagstrovärdighet åt prästens kristna tro. En filur till präst, dessutom. Bra på att predika men också, tja, mjukpilsk.

Bengt Eriksson

När vänligheten hårdnar och vittrar bort

John Ajvide Lindqvist  

Vänligheten

(Ordfront)

”De goda avsikternas tyranni” heter ett kapitel i John Ajvide Lindqvists drygt sjuhundrasidiga roman ”Vänligheten”. En ganska exakt sammanfattning: Hur ska vänlighet kunna bevaras i en allt ovänligare värld?  

Här finns inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda för att berätta det han ville. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle.                                                     

Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje (med enstaka utflykter till Rimbo och Stockholm). Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort.

”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren. ”Som att det… hårdnar”, säger Anna. ”Något ruttet i Norrtälje”, menar Johan. ”Åt helvete med hela skiten”, utbrister Maria. Eller om det var Jesus (som också medverkar i romanen)? Den vardagliga vänlighetens bortvittring, ja, dess förruttning, ovänligheten, tar sin utgångspunkt i en container som år 2018 dumpas i hamnen. Vad rymmer containern? 

Det börjar med en dubbel prolog år 2002. Siw, då en 13-årig flicka, lyckas förhindra att en barnvagn blir påkörd och en baby dödad, genom att hon i förväg hörde och förstod vad som skulle hända. Medan tonårspojken Max, som klättrat upp på en silo i hamnen och nu står högst upp med nämnde Johan och blivande kompisen Marko, får ett av sina anfall. Max ser vad som ska hända.

De har återkommande ”visioner”, ser och hör in i framtiden (och även bakåt i historien). Så ”Vänligheten” är ändå en fantasyroman? Något lite men nej, mer av realism. Max och Siw kan vara du och jag. Vi är ju också synska, vi vet vad som händer i samhället och världen, men lyckas vi stoppa det, försöker vi ens?

Läsaren får följa dessa sex huvudpersoner – Max, Johan, Marko, Maria, Siw och Anna – från ungdomar till halvvuxna. Olika bakgrund och samhällsklass, svenskar och invandrade; parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. Men de blir vänner (och kärestor, eller tyvärr inte) med vad det innebär.

Många fler personer förekommer, skrivs in i och ut ur handlingen, men stannar mellan raderna och under texten. Som Siws lilla dotter Alva, en sjunde huvudperson. Alvas lillgamla repliker är mästerligt avhörda och nedtecknade. Genom Johan visas på ett lurigt sätt, som i förbifarten, att omedvetna formuleringar kan växa till medvetna handlingar, så uppstår rasism och fascism.                                                 

”Vänligheten” är en verklig thriller, en otäck fröjd att läsa. John Ajvide Lindqvist skriver i sin egenart. Han griper in med författarrösten och låter dessutom ”Vinden” blåsa genom Norrtälje och kommentera staden. Ja, han använder så många stilar och bryter mot så många regler som inte godtas av de privata lektörer som nya författare skickar sina manus till idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Så mycket spänning under ytan

Olivier Norek

Ytspänning

Övers: Cecilia Franklin

[sekwa]

”Ytspänning”? Men likadant hette väl den deckare eventuellt ”deckare” med vilken Aino Trosell för längesen nu tilldelades Polonipriset? Dubbeltitlar, alltså återanvändande av tidigare romantitlar, börjar bli allt vanligare. Kan det vara bra?

Men detta om detta, nu ska jag ägna mig åt deckaren, polisromanen, kvinnoromanen, landsbygdsromanen och romanen ”Ytspänning” av fransmannen Olivier Norek. Denna ”Ytspänning” börjar som en typisk fransk noir-deckare: överdrivet, våldsamt, blodigt.

Noémie Chastain, överkommisarie på Parispolisen, leder ett tillslag mot en narkotikalangare som står beredd på knä i lägenheten med ett jaktgevär och skjuter henne i ansiktet.  ”Hon rörde vid ansiktet. Uppslitet. Klibbig vätska.”

Ska hon överleva? Ska hennes ansikte gå att rädd? I prologen skjutsas Noémie Chastain i snabbaste fart till sjukhuset. Mot rött ljus. Rätt igenom och mot Paristrafiken. ”Blod överallt. Alldeles för mycket blod. Och ansiktet. Herregud, så det såg ut. Uppslitet…”

Det är bra skildrat. Olivier Norek skriver precis så hemskt som det måste vara. Men om du har svårt för den här hårdkokta våldsamma blodiga franska noiren – håll ut. Snart ska ”Ytspänning” byta skepnad och bli en annan roman…

No, som hon kallar sig efter att en bit av Noémie försvunnit, överlever. Men hon är vanställd eller ”vanställd”. Vad är skönhet? Vem är vacker? I sin egen känsla och i betraktarens ögon och känslor. Författaren Norek skriver förresten Noémie även när hon för sig själv blivit No. Går väl att tolka det också.

Kommissarie Noémie Chastain skulle väl ha blivit väl omhändertagen efter att det hemska hänt? Av poliskåren, menar jag. Och av sin pojkvän, även han polis. Men han vill inte träffa henne, han håller sig undan, klarar inte av att se hennes yta, förmår inte att se hennes inre. Det enda han ser är det vanställda ansiktet, halva ansiktet är ett ärr som han och alla stirrar på – eller tittar bort ifrån.

Hennes övriga poliskolleger vet inte heller åt vilket håll de ska glo. Parispolisen vill inte ha henne tillbaka, inte i någon tjänst – istället deporteras No eller Noémie ut på landsbygden, till den lilla byn Avalone söderöver från Paris. Uppdrag: lägg ner dess (onödiga) polisstation.

Så blir det förstås inte utan tvärtom. Noémie kommer att (be)visa hur nödvändigt det är att små orter på landsbygden har sina poliser. Hon ska istället permanenta Avalone polisstation. Eller, för att vara noga, polisstationen i Decazeville (närmsta större stad; nåja, större och större, mindre än Sjöbo kommun) eller i Aveyron (departementet där byn och stad är belägna).  

Strax förändras stämningen. Från att ha varit hårdkokt storstadsnoir förflyttas ”Ytspänning” till landsbygden och blir en landsbygds- och polisroman i procedurskolan, både lite á la Georges Simenon och vad gäller den häpnadsväckande skildringen av fransk landsbygd lite á la Fred Vargas också. Mitt emellan kommissarierna Maigret och Adamsberg, där kan kommissarie Noémie Chastain placeras.

Hon hinner knappt stiga av tåget innan ett barnskelett – vilket bör betyda historisk tid, ett antal år sen döden inträffade – flyter upp i en tunna ur den konstgjorda sjön vid byn Avalone. Och Noémie får tillsammans med de lokala poliserna, som till att börja med tittar lika mycket på eller bort från henne som de före detta kollegerna i Paris, får gå ingång direkt med att leda utredningen av ett cold case.

Bra miljö- och personskildringar men framför allt en mycket fin kvinnoskildring. No / Noémie må ha blivit av med halva ansiktet  men hon är en hel kvinna och människa. Stark och svag. Dumdristig, klok och smart. Självupptagen fast med facettögon på omgivningen. Och så vidare.

 ”Ytspänning” blir dessutom en mansroman. Dykaren från Sjöpolisen i Paris, som ska hjälpa landsortspolisen att hitta ännu ett eller två ytterligare barnskelett, ser Noémies inre skönhet. Eventuellt ser han också hennes fortfarande yttre skönhet. Två män, så olika. Med fyra så olika ögon, så många olika känslor.   

Ja, jag kan fortsätta. Tråden är polisromanen – med många kringelikrokar i intrigen och dessutom en oväntad upplösning. Men under denna yta, denna ”Ytspänning”, finns så mycket mer, många fler dimensioner, många fler berättelser. Sååå mycket innehåll. Olivier Norek har skrivit en fantastisk deckare, polisroman, kvinnoroman, landsbygdsroman, ja, mansroman och roman.

Bengt Eriksson

Den svenska polisromanen enligt Sjöwall Wahlöö

Ständigt dessa Sjöwall Wahlöö! Men varför? Exakt vad kan det vara som tycks ha gett evigt liv åt Sjöwall Wahlöös dåtidstypiska romaner om kommissarie Martin Beck med poliskollegorna Lennart Kollberg, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Benny Skacke m fl i Stockholm, övriga Sverige och ibland världen?

Maj Sjöwall fick i höstas ta emot det spanska Pepe Carvahlo-priset för sitt och maken Per Wahlöös bidrag till kriminalgenren. På Bokens dag i Stockholm blev hon intervjuad om ”romanerna som revolutionerade den svenska deckargenren” (som det stod i annonsen). Också på bokmässan i Göteborg hölls ett seminarium med Maj Sjöwall och de nutida efterföljarna Anders Roslund & Börge Hellström.

Nya Beck-filmer verkar ju dessutom spelas in i all evighet (även om filmerna har allt mindre att göra med Sjöwall Wahlöös romaner och deras kommissarie Beck).

roman_om_ett_brott3

Samtliga tio titlar i Sjöwall Wahlöös polisromanserie.

Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie med det övergripande namnet ”Roman om ett brott” (1965-75). Deckarförfattare från Sverige och Norge skrev varsitt nytt förord.

När jag hade börjat läsa om hela serien i tur och ordning och var inne i den åttonde boken, ”Det slutna rummet”, där Martin Beck möter Rhea Nielsen, och sen läste vidare i nian och tian, ”Polismördaren” respektive ”Terroristerna”, där Martin och Rhea blivit särbopar… då utbrast jag: Vilken underbar kärlekshistoria! Så fint berättat, varsamt och ömt.

Här kan det finnas ett – av flera – svar på frågan om varför Sjöwall Wahlöös romaner fortfarande är aktuella. De är innehållsrika. De går att läsa på olika sätt. Och när man läser dem på nytt så läser man, i alla fall jag, ordagrant på nytt.

På 1960- och 70-talen läste jag dem som polis- och samhällsromaner. Det gör jag också vid omläsningen men idag framträder allt fler detaljer, både i samhällsskildringen och – främst – i skildringarna av olika personer, deras vardags- och privatliv.

Aldrig att jag för cirka 40 år sen, då var jag ju en ungdom, fastnade för kärlekshistorien mellan Martin Beck och Rhea Nielsen. Bägge har barn från tidigare äktenskap. De är inte lastgamla men inte heller så unga längre. Det handlar om så kallad mogen kärlek, passion och erotik.

Jag tycker det är vackert. Men det tycker inte Magnus Eriksson, som skrivit en understreckare om Sjöwall Wahlöö i Svenska Dagbladet (publicerad den 3/12 2012).

Magnus Eriksson (inte släkt) beskriver Rhea Nielsen som en ”genial parodi” på 70-talets ”åsiktsmaskiner” och begriper inte hur Martin Beck kan älska ”fanskapet”. Han citerar några rader som sammanfattar Martins känslor för Rhea: ”Men hon var sin egen och inte hans, kanske var detta det allra bästa med henne.” ME tillägger: ”Jag lovar, citatet är korrekt.”

En kvinna som är en människa i egen rätt – och inte ett bihang till sin man – skulle alltså inte vara älskansvärd? Det är inte kärlek. Så olika man kan tycka. Jag tycker Rhea verkar vara en trevlig tjej. (Hon har dessutom en verklig förebild, som finns och lever i Malmö.)

Magnus Eriksson kritiserar också mycket annat i böckerna: t ex den politiska analysen (”undermålig”), samhällssynen (”konspiratorisk och infantil”), skildringen av polisarbetet, kvinnobeskrivningar och – inte minst – rasismen (i ”Polismördaren” finns, enligt honom, ”ett saftig exempel på rasistisk stereotypisering”).

Sammanfattningsvis: ”usla romaner” och ”stendöd litteratur”.

Magnus Erikssons läsning och kritik av Sjöwall Wahlöö är nyanslös. Mer än så vill jag inte polemisera utan gå in själv och läs på Svenska Dagbladets nätsida, särskilt de många kommentarerna till understreckaren – för och emot – är intressanta.

Inte alla men många kommentatorer grupperar sig politiskt. De som instämmer i kritiken ställer sig på den högra/nyliberala sidan i dagens svenska samhällsdebatt; de som protesterar står till vänster. Det är av politiska skäl som de tycker eller inte tycker om Sjöwall Wahlöö.

”Det som slår en såhär i backspegeln är att även folk som inte stod särskilt mycket till vänster tyckte att det var en skitbra bok”, skriver Håkan Nesser i förordet till nyutgåvan av ”Det slutna rummet”. Om det stämmer (jag har själv samma minne av hur Sjöwall Wahlöös böcker togs emot) så kan dagens Sverige att döma av kommentarerna i Svenskan vara på väg att bli – eller vi kanske redan hunnit dit? – ett ännu mer polariserat samhälle än på de vänsterpolitiska 60- och 70-talen.

”Såhär i backspegeln” börjar kritiken av = mot Sjöwall Wahlöö att politiseras. De tio titlarna i ”Roman om ett brott”-serien betraktades som skön-, kriminal- och samhällsromaner vid första publiceringen men i dagens politiska klimat har de blivit vänsterpolitiska pamfletter, agitation och propaganda.

snuten-i-skymningslandet-svenska-polisberattelser-i-roman-och-film-1965-2010Ett sådant exempel är Michael Tappers doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (utgiven 2011 på Nordic Academic Press).

Michael Tappers avhandling ”Snuten i skymningslandet” från 2011).

På 850 faktaspäckade och intresseväckande sidor går Tapper igenom Sjöwall Wahlöö och deras efterföljare, både romaner och filmatiseringar: Leif G W Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Roslund & Hellström, Stieg Larsson…. Medan Olov Svedelids polis Roland Hassel får utgöra den politiska motpolen.

Genom hela avhandlingen klingar en politisk grundton. Eller som Malin Krutmeijer uttryckte det i sin recension: ”Det bor en politisk skribent i Michael Tapper, och han vill ut – om så i en filmvetenskaplig avhandling” (Sydsvenskan 29/10 2011).

Tapper skriver att Sjöwall Wahlöö var ”aktiva, medvetna ideologiproducenter” med böckerna som ”en del av sin politiska aktivism”. De var, poängterar han, medlemmar i först det ena och sen andra kommunistiska partiet, SKP och VPK.

De efterföljare till Sjöwall Wahlöö som behandlas måste till stor del ha valts mer av politiska än litterära skäl (Guillou och Larsson har ju inte skrivit polisromaner). Om Tapper hade tagit med K Arne Blom som mellanpol till Sjöwall Wahlöö, å den vänstra sidan, och Svedelid, å den högra, kunde avhandlingen åtminstone delvis ha blivit en annan: då hade Sjöwall Wahlöös kriminallitterära påverkan – att de lanserade polisromanen som den självklara genren för deckarförfattare i Sverige – fått större utrymme.

Blom, som jag ska återkomma till eftersom han var den som både först och tydligast följde efter Sjöwall Wahlöö, nämns över huvud taget inte som deckarförfattare i Michael Tappers avhandling.

Exakt vilken tes Tapper vill leda i bevis blev jag aldrig riktigt klok på. Så jag ringde honom och hävdade, lite provocerande: Du menar alltså att marxist-leninisterna Sjöwall Wahlöös överdrivna – ja, extrema – bild av Sverige hade så stark påverkan på läsarna att 1) svenska deckarförfattare än idag skildrar Sverige på detta överdrivna sätt och att 2) den svenska 70-talsvänsterns extremism drev socialdemokratin åt höger och orsakade dagens högervridning i samhället?

Slutsats: Det är Sjöwall Wahlöös och 70-talsvänsterns skuld att vi fått fått en nyliberal alliansregering.

Tapper protesterade. Det var att ta i och övertolka. Visst kan jag ha fel och kanske överdriver också jag (läser extremt?) men någonting i avhandlingen bör det ju ändå ha varit som fick tanken att uppstå hos mig.

Jag håller t ex inte med när Tapper påstår sånt som att mordet på Sveriges statsminister (i ”Terroristerna”) skulle vara ett ”politiskt lustmord” och att skildringen inte kunde ha gjorts efter Palmemordet. Däremot instämmer jag i vad Anne Holt skriver i förordet till nyutgivningen:

”Trettio år efter att den här boken kom ut strävar författare, filmskapare och för den delen också forskare över hela världen efter att hitta svaret på vår tids stora fråga: Vad skapar terrorism? Eller rättare sagt: Vad skapar en terrorist? Ett bra svar gavs i en liten kriminalroman redan 1975.”

Förorden till nyutgivningen av ”Roman om ett brott”-serien kunde ha skrivits bättre, varit längre och mer ingående. Men de olika förorden visar ändå att Sjöwall Wahlöö kunde – och kan – läsas på flera sätt och av många anledningar.

”Levande, stilistiskt hårt hållen, skickligt upplagd i sin utveckling av berättelsen”, skriver Henning Mankell (i förordet till ”Roseanna”).

”De var”, menar Roslund & Hellström: ”Kriminalgåta. Samhällskritik. Tidsbetraktare.” (”Mannen som gick upp i rök”)

”Martin Beck får mig att tänka på Predikaren i Bibeln”, upplyser Åsa Larsson. ”Jag lät hans namn gömma sig i namnet på min huvudperson, Rebecka Martinsson.” (”Den skrattande polisen”)

Leif GW Persson: ”Stillsamt berättad, med humor, distans och i ett tempo som hör vardagen till. Den vardag som tillhör de poliser som utreder ett grovt brott.” (”Brandbilen som försvann”)

Arne Dahl försöker formulera vad som slog an hos honom, som 15-åring: ”Att finna en form för sin vrede, kanske…” (”Polis, polis, potatismos!”)

Liza Marklund: ”Paret Sjöwall Wahlöö… sammanförde hög litterär kvalitet med dramaturgiskt skickliga intriger – och ett socialt engagemang som fick sidorna att glöda.” (”Polismördaren”)

Men – det är min fråga – vad anser K Arne Blom? Han har inte heller fått skriva något av förorden. Det förvånar mig lite, liksom det förvånade mig att han inte finns med i Michael Tappers avhandling.

– Det förvånade mig också, säger K Arne Blom i telefon. Men Tapper har nog inte läst mig. Det är ju längesen som jag skrev kriminalromaner.

Kan det bero på det – att Blom är, i så fall orättvist, bortglömd? Alltför få minns honom idag.

blom-1971-borde-sorja_1303K Arne Blom började skriva krimi så tidigt att han var samtida med Sjöwall Wahlöö. Redan 1971 debuterade Blom med Någon borde sörja, som inledde en serie polisromaner om Lund. Han var alltså den första – och enligt mig är han också den främsta – efterföljaren till Sjöwall Wahlöö. Han gick i deras fotspår – fast med egna skor.

1971 började K Arne Blom – med ”Någon borde sörja” – att skriva vidare i Sjöwall Wahlöös form men inte med deras syfte. 

Också du använde polisromanen för att skildra det svenska samhället, till att börja med studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. Du tog till dig formen och syftet men inte Sjöwall Wahlöös vänsterpolitiska åsikter. Du var väl mer liberal, kanske folkpartist?

– Nej, svarar han, jag var närmast en gråsosse.

Sjöwall Wahlöös inflytande på både samtiden och vad som skulle följa sammanfattas för mig i K Arne Bloms kriminallitterära produktion. Hur många läsare höll med Sjöwall Wahlöö i varje ord och åsikt? Hur många läste böckerna som politiska pamfletter på 60- och 70-talen? Hur många påverkades att byta politisk åsikt? Hur många läste Sjöwall Wahlöö och blev marxist-leninister?

Sjöwall Wahlöös viktigaste inflytande var litterärt, vill jag hävda. De visade att underhållningsgenren kriminallitteratur – deckare – kunde användas för att skildra samhället och kritisera samhällsutvecklingen. Kanske att krimi t o m är den främsta genren för samhällsskildrande och samhällskritisk litteratur? Dessutom fastslog Sjöwall Wahlöö att undergenren polisroman var den mest realistiska och därmed mest lämpliga för deckarförfattare som ville skildra samhället.

Finns det något land där det procentuellt i förhållande till andra sorters krimi författats så många polisromaner – som i Sverige? Har något annat land så många författare som skriver krimi med det tydliga syftet – ibland mer och ibland mindre politiskt – att skildra och kritisera tendenser i samhället?

Sjöwall Wahlöö förändrade kriminalförfattandet och grundlade den moderna svenska kriminallitteraturen. Men hur står sig deras egna böcker? Har romanerna reducerats till tidsdokument – eller kan de än idag läsas som levande litteratur?

Ja, jag tycker det. Vad jag kan störa mig på är att Sjöwall Wahlöö inte nöjde sig med att låta personerna uttrycka politiska åsikter utan i var och varannan mening predikar politik som allsmäktiga författare. Fast så gör ju många författare, både inom och utom kriminalgenren.

Person-, miljö- och även samhällsskildringarna är fortfarande aktuella, nog går det att dra paralleller mellan böckerna och dagens samhälle. Nyligen såg jag att regissören Tomas Alfredson eventuellt planerar att filma den mest politiskt nedsablade titeln i ”Roman om ett brott”-serien, alltså ”Terroristerna”. Jag tror det kan bli en bra – och högst aktuell – långfilm.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet Kultur 2013

Litterär skvader: skröna, agentaction och whiskyhistorik

Per Erik Tell / Börje Berglund
Whisky Blues – Hela historien om fat 1692
(Ultima Esperanza Books)

”Whisky Blues 2”, så får man väl kalla den nya romanen eftersom den har en föregångare med samma titel, måste vara det bästa som Per Erik Tell har skrivit – än en gång tillsammans med Börje Berglund. Eller bästa och bästa, snarare det mest lovande han skrivit. Vilket ju kan tyckas vara märkligt uttryckt, när Tell gett ut en lång rad böcker. Förklaringen kommer i slutet av recensionen…

Också den föregående romanen, som inleder och finns med i den här nya utgåvan, recenserade jag i YA och beskrev som en (för Tell alltså) ”mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria” (vilket kan ha varit Berglunds förtjänst). En galen berättelse var det ändå, något annat vore väl omöjligt (när Tell författar), och fortsättningen är nästan lika galen.

whisky-blues-hela-historien-om-fat-1692Frågan är, till att börja med, om man måste läsa ”Whisky Blues 1” innan man tar itu med uppföljaren? Svaret blir kanske men inte nödvändigtvis. Fast varför ska man inte göra det, läsa eller läsa om för att få bakgrund till personerna, miljöerna och berättelsen, när den gamla ettan nu har återutgivits ihop med nya tvåan.

Utdrag ur recensionen av (gamla) ”Whisky Blues” med undertiteln ”Hämnden”: En fyndig historia, både skämtsam och allvarlig, bland whiskyproducenter i Skottland. Välberättat och stämningsfullt med extra plus för den högländska skotska whiskymiljön som doftar starkt och gott från sidorna.

Och, som jag skrev ovan, en galen berättelse om en rent otroligt misslyckad auktion av en tunna – eller ett fat – urvintage whisky från 1692 (?!) och dess följder. Härmed nog om del 1 (men det kan tilläggas – utan att avslöja för mycket – att tunnan kommer på villovägar med sitt innehåll av både whisky och något annat).

Del 2 av ”Whisky Blues” med undertiteln ”Återkomsten” utspelar sig två-tre år senare, således 2010 (dock med tillbakablickar så långt bak som just 1692 och även 1746-88 och till tiden för den förra romanen). Whiskytunnan, som borde ha varit försvunnen, återfinns – av alla platser – i Mogadishu, Somalia.

Därefter återkommer personerna: Sir Eric Montgomery, väl ägare av whiskytunnan och skyldig till det mesta; Lord Edward Humbleton eller om han nu ska tituleras Lady Edith; Fiona Flanahan, konsult i whiskybranschen; systrarna Angie Connors, ett slags frilansande agent (á la hårdkokt privatsnok) och Jennifer Wright, sekreterare och inte så oklipsk som hon verkar.  Dessutom tillkommer de unga halvbröderna Tom och Duncan, musiker i The Whisky Blues Band, samt en före detta hästjockey och numera pubägare. Med flera.

Resultatet blir en så kallad skvader: skröna, agentaction, polisroman och whisky- samt i viss mån vinhistorik, på omslaget sammanfattat som kriminalroman. Miljöerna växlar mellan Skottland och England, Italien, Kenya, Somalia och Argentina.  Och vilken plats som berättelsen än hamnar på ger författarna (främst ansvarig för detta är väl globetrottern Tell) korta, snabba och exakta men likaväl stämningsfulla nedslag i miljöerna. Levande och bra gjort.

Men inte heller den här gången blir det riktigt spännande. Ibland är det på väg – men, nej. Tell och Berglund är för berättarglada, det finns hela tiden så mycket mer och annat och vid sidan om som de vill berätta. Så även ”Whisky Blues – Återkomsten” har mest blivit en rövarhistoria och skröna. Fast, det bör betonas, en högst underhållande skröna.

I sista kapitlet planteras dessutom en cliffhanger som låter ana en eventuell tredje del av whiskysviten (med mindre av whisky och mer musik). Det där ordet lovande då, vad menade jag med det? Jo, att Per Erik Tell tidigare skrivit ett par lika stämningsfulla (till miljöskildringarna) men spretiga (berättelserna) skånska deckare. Jag har flera gånger riktat följande uppmaning till Tell men när han nu börjat tajta ihop berättandet så vädjar jag: Skriv ännu en skånsk deckare och gör det på största allvar!

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2019

Sommardeckare under päronträdet (11): En självmördares självbiografiska halv- eller trekvartsdeckare

Jonas Hassen Khemiri? Paul Auster? Det var Victor Malm som på Expressens kultursida jämförde Håkan Nesser med de nämnda. Jag kontrar med Stig Claesson, för i och med sin nya roman ”Halvmördaren” (Albert Bonniers) har Nesser blivit allt mer snarlik Claesson.

Halvmördaren själv, som är den som för ordet och berättar i romanen, börjat minnas och skriva sin livshistoria, hade – nästan – kunnat vara jag-personen i någon Stig Claesson-berättelse. Som det anges i Nesser-romanens undertitel: ”Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv”.

Så heter han alltså, halvmördaren. Han heter Adalbert Hanzon, efter att i skolåldern ha bytt namn från Bert Hansson. Varför får du själv slå upp förstasidan och läsa. Fast Nesser är mer av skrönikeberättare – via Hansson – mer skrivglad än vad Claesson var, som författade på varje dags blodiga allvar.

Om denne ”halvmördare”, vilket han suttit inne för, har Håkan Nesser skrivit en halv- eller eventuellt trekvartsdeckare. Kan Nesser ens längre skriva en kriminalroman?

Undrar det, också hans förra ”deckare”, alltså ”De vänsterhäntas förening”, där han fick liv i Van Veeteren igen och sammanförde honom med Gunnar Barbarotti, två deckare och ”deckare” i en och ett så att säga, var ju knappast en – vad det nu är – regelrätt kriminal- och polisroman utan  mer av en skröna; åkej en deckarskröna.

Håkan Nesser HalvmördarenHan gillar för mycket att berätta för att kunna få berättelsen kriminalintrigtät. Samtidigt som han aldrig riktigt, riktigt vekar kunna skriva sig ur deckargenren. Resultat blir därför, just, halv- och trekvartsdeckare.

Som ”Halvmördaren”, skriven i presens, som just nu. Jag upplever den så, att Hanzon/Nesser skriver i samma stund och tempo som jag läser (över axeln eller nåt). Som om Hanzon eller Nesser inte vet vad som ska skrivas förrän det skrivs. Har väl ett hum om vad som ska vara med och vartåt berättelsen ska gå men inget synopsis och eller nån skiss eller ens några rader om innehållet.

Utan det blir Nesser skriver; han skriver som det blir. (Som om det annars inte vore nå´ kul att skriva.) Skrivlockande för honom och läslockande för mig. Fast – ja, det får läsaren ta och godta – det blir några ”onödiga” verbala svängar i språket ibland, förflugna formuleringar som författaren gillade i stunden och fick stå kvar.

Stig Claessons jag-personer brukade väl vara mer eller mindre Claesson själv. Nessers ”självmördare” är väl inte Nesser, snarare vad han – genom att skriva, fortsätta att författa – vill undvika att bli. Anonym, ingen, som Bert Hanssons farsa sa till sonen: ”Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen”.

Hans farsa tog förresten livet av sig och därefter växte Bert upp hos faster Gunhild. När läsaren får möta honom är han åldrig, småfet och dito alkoholiserad, bor i ett som vanligt hos Nesser påhittat samhälle, en stad någonstans i Sverige, och umgås med i stort sett ingen utom en granne, Henry Ullman, i samma nämnda tillstånd på samma gata, Spillkråkevägen, bara det, de röker Chesterfield och dricker grogg på single malt och Trocadero (jaaaamen), samt en fotspecialist han besöker en gång i månaden och så har han också en, har också fått för han visste inte att han hade en, kvinnlig halvkusin. Ingvor Stridh heter hon.

Nämner alla vid namn för oavsett vad farsan sa så spelar alla roll.

Det kan gå fyra dagar utan att Adalbert pratar med någon så det var väl allt, misantropiskt så att säga, innan han råkade få syn på en kvinna som satt och väntade på en av de röda receptstolar på apoteket, Kronans Droghandel för att vara nog. Kan det, verkligen, kunde det, vara hon – hon! – den enda kvinna han älskat, kunde det vara Andrea Altman, på detta ynka apotek, fyrtiofem år senare (det står fyrtiotre i omslagstexten), kände han igen henne, var det hon? Kunde det vara…

A A med en tatuering, ett datum, 14/6, på den vänstra vackra tutten. Den enda han älskat, ja, det skrev jag, men det kan upprepas. Detta triggar Adalbert, givetvis. Han måste ta reda på om det var hon, verkligen var hon, så han anlitar först Ingvor (för att hålla koll i duschen och dambastun på Bollgrenska badet, eftersom Andrea, förr åtminstone, tyckte så mycket att bada) och sen också, fast mer motvilligt, Henry, för han går ju ner till torget och köpcentrat varje dag.

Vad som mer händer får du själv läsa, i denna roman och berättelse om det som kallas liv mellan födsel och död. Ett slags bejakning av det så kallade livet. När man tror det är slut kanske det ändå inte är slut. Mordet? Halvmordet? Det finns med det också, som en del av livet, Adalbert Hanzons liv, tillsammans med kärleken, den enda, den som försvann.

Tar nog ett halvsteg tillbaka från det jag skrev inledningsvis, också Håkan Nesser har författat på och med vardagens blodiga allvar, även om han gillar, verkligen gillar, att få det att bli eller så det verkar att vara en skröna.

En verklig skröna. Den slutar lyckligt, faktiskt. Ja, kanske gör den det, för Adalbert Hanzon, det kan sluta lyckligt… Och jag gillar romanen ”Halvmördaren”, jag gillar lika mycket att läsa den som Nesser nog gillade att skriva och berätta.

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (1): Björn Hellberg som deckardebutant

Björn Hellbergs nya det vill säga årets men egentligen hans debutdeckare ”Gråt i mörker” (Lind & Co) från 1981, nu återutgiven, är ju betydligt bättre än vad jag kom ihåg. (Nog var det den här som jag i egenskap av (skräp)kulturredaktör på Schlager gav till Susanne Ljung för recension? Vill minnas att hon skrev ner den.)

Men alla dessa år senare tycker jag att den är bra, hade den varit ny för i år så hade jag recenserat och utnämnt den till en av årets bästa debutdeckare.

Också Hellbergs första i polisserien om Staden och kommissarie Sten Wall, rätt gammal redan då och något lite väl men inte så mycket äldre skulle han bli.

Björn Hellberg debut”Gråt i mörker” skildrar en knivmördare, någon – en man nog men inte säkert – som hoppar på kvinnor i offentliga rum och knivmördar dem. Väl och tajt berättat, så tajt att kan det vara så att Hellberg gjort en viss revidering av språket? Nej, tänker inte se efter, spelar roll, nu läser jag nyutgåvan.

Bra berättat; realistiskt, verklighetsnära. Lika mycket en samhälls- som en polisroman. Och det som skulle bli Hellbergs kännetecken, hans signum, finns redan här, genast från början.

Nämligen medkänslan, hans sociala patos. Här är det ju grova brott också, minst sagt. Men Björn Hellberg ser till sociala sammanhang, hur en människas uppväxt har varit, hur hen blivit behandlad av andra människor, hur detta påverkat människans liv.

Hur det kan föda brott av värsta sort. Vilka som har ansvaret: Kan det vara samhället = vi alla?

Bengt Eriksson