Den svenska polisromanen enligt Sjöwall Wahlöö

Ständigt dessa Sjöwall Wahlöö! Men varför? Exakt vad kan det vara som tycks ha gett evigt liv åt Sjöwall Wahlöös dåtidstypiska romaner om kommissarie Martin Beck med poliskollegorna Lennart Kollberg, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Benny Skacke m fl i Stockholm, övriga Sverige och ibland världen?

Maj Sjöwall fick i höstas ta emot det spanska Pepe Carvahlo-priset för sitt och maken Per Wahlöös bidrag till kriminalgenren. På Bokens dag i Stockholm blev hon intervjuad om ”romanerna som revolutionerade den svenska deckargenren” (som det stod i annonsen). Också på bokmässan i Göteborg hölls ett seminarium med Maj Sjöwall och de nutida efterföljarna Anders Roslund & Börge Hellström.

Nya Beck-filmer verkar ju dessutom spelas in i all evighet (även om filmerna har allt mindre att göra med Sjöwall Wahlöös romaner och deras kommissarie Beck).

roman_om_ett_brott3

Samtliga tio titlar i Sjöwall Wahlöös polisromanserie.

Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie med det övergripande namnet ”Roman om ett brott” (1965-75). Deckarförfattare från Sverige och Norge skrev varsitt nytt förord.

När jag hade börjat läsa om hela serien i tur och ordning och var inne i den åttonde boken, ”Det slutna rummet”, där Martin Beck möter Rhea Nielsen, och sen läste vidare i nian och tian, ”Polismördaren” respektive ”Terroristerna”, där Martin och Rhea blivit särbopar… då utbrast jag: Vilken underbar kärlekshistoria! Så fint berättat, varsamt och ömt.

Här kan det finnas ett – av flera – svar på frågan om varför Sjöwall Wahlöös romaner fortfarande är aktuella. De är innehållsrika. De går att läsa på olika sätt. Och när man läser dem på nytt så läser man, i alla fall jag, ordagrant på nytt.

På 1960- och 70-talen läste jag dem som polis- och samhällsromaner. Det gör jag också vid omläsningen men idag framträder allt fler detaljer, både i samhällsskildringen och – främst – i skildringarna av olika personer, deras vardags- och privatliv.

Aldrig att jag för cirka 40 år sen, då var jag ju en ungdom, fastnade för kärlekshistorien mellan Martin Beck och Rhea Nielsen. Bägge har barn från tidigare äktenskap. De är inte lastgamla men inte heller så unga längre. Det handlar om så kallad mogen kärlek, passion och erotik.

Jag tycker det är vackert. Men det tycker inte Magnus Eriksson, som skrivit en understreckare om Sjöwall Wahlöö i Svenska Dagbladet (publicerad den 3/12 2012).

Magnus Eriksson (inte släkt) beskriver Rhea Nielsen som en ”genial parodi” på 70-talets ”åsiktsmaskiner” och begriper inte hur Martin Beck kan älska ”fanskapet”. Han citerar några rader som sammanfattar Martins känslor för Rhea: ”Men hon var sin egen och inte hans, kanske var detta det allra bästa med henne.” ME tillägger: ”Jag lovar, citatet är korrekt.”

En kvinna som är en människa i egen rätt – och inte ett bihang till sin man – skulle alltså inte vara älskansvärd? Det är inte kärlek. Så olika man kan tycka. Jag tycker Rhea verkar vara en trevlig tjej. (Hon har dessutom en verklig förebild, som finns och lever i Malmö.)

Magnus Eriksson kritiserar också mycket annat i böckerna: t ex den politiska analysen (”undermålig”), samhällssynen (”konspiratorisk och infantil”), skildringen av polisarbetet, kvinnobeskrivningar och – inte minst – rasismen (i ”Polismördaren” finns, enligt honom, ”ett saftig exempel på rasistisk stereotypisering”).

Sammanfattningsvis: ”usla romaner” och ”stendöd litteratur”.

Magnus Erikssons läsning och kritik av Sjöwall Wahlöö är nyanslös. Mer än så vill jag inte polemisera utan gå in själv och läs på Svenska Dagbladets nätsida, särskilt de många kommentarerna till understreckaren – för och emot – är intressanta.

Inte alla men många kommentatorer grupperar sig politiskt. De som instämmer i kritiken ställer sig på den högra/nyliberala sidan i dagens svenska samhällsdebatt; de som protesterar står till vänster. Det är av politiska skäl som de tycker eller inte tycker om Sjöwall Wahlöö.

”Det som slår en såhär i backspegeln är att även folk som inte stod särskilt mycket till vänster tyckte att det var en skitbra bok”, skriver Håkan Nesser i förordet till nyutgåvan av ”Det slutna rummet”. Om det stämmer (jag har själv samma minne av hur Sjöwall Wahlöös böcker togs emot) så kan dagens Sverige att döma av kommentarerna i Svenskan vara på väg att bli – eller vi kanske redan hunnit dit? – ett ännu mer polariserat samhälle än på de vänsterpolitiska 60- och 70-talen.

”Såhär i backspegeln” börjar kritiken av = mot Sjöwall Wahlöö att politiseras. De tio titlarna i ”Roman om ett brott”-serien betraktades som skön-, kriminal- och samhällsromaner vid första publiceringen men i dagens politiska klimat har de blivit vänsterpolitiska pamfletter, agitation och propaganda.

snuten-i-skymningslandet-svenska-polisberattelser-i-roman-och-film-1965-2010Ett sådant exempel är Michael Tappers doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (utgiven 2011 på Nordic Academic Press).

Michael Tappers avhandling ”Snuten i skymningslandet” från 2011).

På 850 faktaspäckade och intresseväckande sidor går Tapper igenom Sjöwall Wahlöö och deras efterföljare, både romaner och filmatiseringar: Leif G W Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Roslund & Hellström, Stieg Larsson…. Medan Olov Svedelids polis Roland Hassel får utgöra den politiska motpolen.

Genom hela avhandlingen klingar en politisk grundton. Eller som Malin Krutmeijer uttryckte det i sin recension: ”Det bor en politisk skribent i Michael Tapper, och han vill ut – om så i en filmvetenskaplig avhandling” (Sydsvenskan 29/10 2011).

Tapper skriver att Sjöwall Wahlöö var ”aktiva, medvetna ideologiproducenter” med böckerna som ”en del av sin politiska aktivism”. De var, poängterar han, medlemmar i först det ena och sen andra kommunistiska partiet, SKP och VPK.

De efterföljare till Sjöwall Wahlöö som behandlas måste till stor del ha valts mer av politiska än litterära skäl (Guillou och Larsson har ju inte skrivit polisromaner). Om Tapper hade tagit med K Arne Blom som mellanpol till Sjöwall Wahlöö, å den vänstra sidan, och Svedelid, å den högra, kunde avhandlingen åtminstone delvis ha blivit en annan: då hade Sjöwall Wahlöös kriminallitterära påverkan – att de lanserade polisromanen som den självklara genren för deckarförfattare i Sverige – fått större utrymme.

Blom, som jag ska återkomma till eftersom han var den som både först och tydligast följde efter Sjöwall Wahlöö, nämns över huvud taget inte som deckarförfattare i Michael Tappers avhandling.

Exakt vilken tes Tapper vill leda i bevis blev jag aldrig riktigt klok på. Så jag ringde honom och hävdade, lite provocerande: Du menar alltså att marxist-leninisterna Sjöwall Wahlöös överdrivna – ja, extrema – bild av Sverige hade så stark påverkan på läsarna att 1) svenska deckarförfattare än idag skildrar Sverige på detta överdrivna sätt och att 2) den svenska 70-talsvänsterns extremism drev socialdemokratin åt höger och orsakade dagens högervridning i samhället?

Slutsats: Det är Sjöwall Wahlöös och 70-talsvänsterns skuld att vi fått fått en nyliberal alliansregering.

Tapper protesterade. Det var att ta i och övertolka. Visst kan jag ha fel och kanske överdriver också jag (läser extremt?) men någonting i avhandlingen bör det ju ändå ha varit som fick tanken att uppstå hos mig.

Jag håller t ex inte med när Tapper påstår sånt som att mordet på Sveriges statsminister (i ”Terroristerna”) skulle vara ett ”politiskt lustmord” och att skildringen inte kunde ha gjorts efter Palmemordet. Däremot instämmer jag i vad Anne Holt skriver i förordet till nyutgivningen:

”Trettio år efter att den här boken kom ut strävar författare, filmskapare och för den delen också forskare över hela världen efter att hitta svaret på vår tids stora fråga: Vad skapar terrorism? Eller rättare sagt: Vad skapar en terrorist? Ett bra svar gavs i en liten kriminalroman redan 1975.”

Förorden till nyutgivningen av ”Roman om ett brott”-serien kunde ha skrivits bättre, varit längre och mer ingående. Men de olika förorden visar ändå att Sjöwall Wahlöö kunde – och kan – läsas på flera sätt och av många anledningar.

”Levande, stilistiskt hårt hållen, skickligt upplagd i sin utveckling av berättelsen”, skriver Henning Mankell (i förordet till ”Roseanna”).

”De var”, menar Roslund & Hellström: ”Kriminalgåta. Samhällskritik. Tidsbetraktare.” (”Mannen som gick upp i rök”)

”Martin Beck får mig att tänka på Predikaren i Bibeln”, upplyser Åsa Larsson. ”Jag lät hans namn gömma sig i namnet på min huvudperson, Rebecka Martinsson.” (”Den skrattande polisen”)

Leif GW Persson: ”Stillsamt berättad, med humor, distans och i ett tempo som hör vardagen till. Den vardag som tillhör de poliser som utreder ett grovt brott.” (”Brandbilen som försvann”)

Arne Dahl försöker formulera vad som slog an hos honom, som 15-åring: ”Att finna en form för sin vrede, kanske…” (”Polis, polis, potatismos!”)

Liza Marklund: ”Paret Sjöwall Wahlöö… sammanförde hög litterär kvalitet med dramaturgiskt skickliga intriger – och ett socialt engagemang som fick sidorna att glöda.” (”Polismördaren”)

Men – det är min fråga – vad anser K Arne Blom? Han har inte heller fått skriva något av förorden. Det förvånar mig lite, liksom det förvånade mig att han inte finns med i Michael Tappers avhandling.

– Det förvånade mig också, säger K Arne Blom i telefon. Men Tapper har nog inte läst mig. Det är ju längesen som jag skrev kriminalromaner.

Kan det bero på det – att Blom är, i så fall orättvist, bortglömd? Alltför få minns honom idag.

blom-1971-borde-sorja_1303K Arne Blom började skriva krimi så tidigt att han var samtida med Sjöwall Wahlöö. Redan 1971 debuterade Blom med Någon borde sörja, som inledde en serie polisromaner om Lund. Han var alltså den första – och enligt mig är han också den främsta – efterföljaren till Sjöwall Wahlöö. Han gick i deras fotspår – fast med egna skor.

1971 började K Arne Blom – med ”Någon borde sörja” – att skriva vidare i Sjöwall Wahlöös form men inte med deras syfte. 

Också du använde polisromanen för att skildra det svenska samhället, till att börja med studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. Du tog till dig formen och syftet men inte Sjöwall Wahlöös vänsterpolitiska åsikter. Du var väl mer liberal, kanske folkpartist?

– Nej, svarar han, jag var närmast en gråsosse.

Sjöwall Wahlöös inflytande på både samtiden och vad som skulle följa sammanfattas för mig i K Arne Bloms kriminallitterära produktion. Hur många läsare höll med Sjöwall Wahlöö i varje ord och åsikt? Hur många läste böckerna som politiska pamfletter på 60- och 70-talen? Hur många påverkades att byta politisk åsikt? Hur många läste Sjöwall Wahlöö och blev marxist-leninister?

Sjöwall Wahlöös viktigaste inflytande var litterärt, vill jag hävda. De visade att underhållningsgenren kriminallitteratur – deckare – kunde användas för att skildra samhället och kritisera samhällsutvecklingen. Kanske att krimi t o m är den främsta genren för samhällsskildrande och samhällskritisk litteratur? Dessutom fastslog Sjöwall Wahlöö att undergenren polisroman var den mest realistiska och därmed mest lämpliga för deckarförfattare som ville skildra samhället.

Finns det något land där det procentuellt i förhållande till andra sorters krimi författats så många polisromaner – som i Sverige? Har något annat land så många författare som skriver krimi med det tydliga syftet – ibland mer och ibland mindre politiskt – att skildra och kritisera tendenser i samhället?

Sjöwall Wahlöö förändrade kriminalförfattandet och grundlade den moderna svenska kriminallitteraturen. Men hur står sig deras egna böcker? Har romanerna reducerats till tidsdokument – eller kan de än idag läsas som levande litteratur?

Ja, jag tycker det. Vad jag kan störa mig på är att Sjöwall Wahlöö inte nöjde sig med att låta personerna uttrycka politiska åsikter utan i var och varannan mening predikar politik som allsmäktiga författare. Fast så gör ju många författare, både inom och utom kriminalgenren.

Person-, miljö- och även samhällsskildringarna är fortfarande aktuella, nog går det att dra paralleller mellan böckerna och dagens samhälle. Nyligen såg jag att regissören Tomas Alfredson eventuellt planerar att filma den mest politiskt nedsablade titeln i ”Roman om ett brott”-serien, alltså ”Terroristerna”. Jag tror det kan bli en bra – och högst aktuell – långfilm.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet Kultur 2013

Litterär skvader: skröna, agentaction och whiskyhistorik

Per Erik Tell / Börje Berglund
Whisky Blues – Hela historien om fat 1692
(Ultima Esperanza Books)

”Whisky Blues 2”, så får man väl kalla den nya romanen eftersom den har en föregångare med samma titel, måste vara det bästa som Per Erik Tell har skrivit – än en gång tillsammans med Börje Berglund. Eller bästa och bästa, snarare det mest lovande han skrivit. Vilket ju kan tyckas vara märkligt uttryckt, när Tell gett ut en lång rad böcker. Förklaringen kommer i slutet av recensionen…

Också den föregående romanen, som inleder och finns med i den här nya utgåvan, recenserade jag i YA och beskrev som en (för Tell alltså) ”mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria” (vilket kan ha varit Berglunds förtjänst). En galen berättelse var det ändå, något annat vore väl omöjligt (när Tell författar), och fortsättningen är nästan lika galen.

whisky-blues-hela-historien-om-fat-1692Frågan är, till att börja med, om man måste läsa ”Whisky Blues 1” innan man tar itu med uppföljaren? Svaret blir kanske men inte nödvändigtvis. Fast varför ska man inte göra det, läsa eller läsa om för att få bakgrund till personerna, miljöerna och berättelsen, när den gamla ettan nu har återutgivits ihop med nya tvåan.

Utdrag ur recensionen av (gamla) ”Whisky Blues” med undertiteln ”Hämnden”: En fyndig historia, både skämtsam och allvarlig, bland whiskyproducenter i Skottland. Välberättat och stämningsfullt med extra plus för den högländska skotska whiskymiljön som doftar starkt och gott från sidorna.

Och, som jag skrev ovan, en galen berättelse om en rent otroligt misslyckad auktion av en tunna – eller ett fat – urvintage whisky från 1692 (?!) och dess följder. Härmed nog om del 1 (men det kan tilläggas – utan att avslöja för mycket – att tunnan kommer på villovägar med sitt innehåll av både whisky och något annat).

Del 2 av ”Whisky Blues” med undertiteln ”Återkomsten” utspelar sig två-tre år senare, således 2010 (dock med tillbakablickar så långt bak som just 1692 och även 1746-88 och till tiden för den förra romanen). Whiskytunnan, som borde ha varit försvunnen, återfinns – av alla platser – i Mogadishu, Somalia.

Därefter återkommer personerna: Sir Eric Montgomery, väl ägare av whiskytunnan och skyldig till det mesta; Lord Edward Humbleton eller om han nu ska tituleras Lady Edith; Fiona Flanahan, konsult i whiskybranschen; systrarna Angie Connors, ett slags frilansande agent (á la hårdkokt privatsnok) och Jennifer Wright, sekreterare och inte så oklipsk som hon verkar.  Dessutom tillkommer de unga halvbröderna Tom och Duncan, musiker i The Whisky Blues Band, samt en före detta hästjockey och numera pubägare. Med flera.

Resultatet blir en så kallad skvader: skröna, agentaction, polisroman och whisky- samt i viss mån vinhistorik, på omslaget sammanfattat som kriminalroman. Miljöerna växlar mellan Skottland och England, Italien, Kenya, Somalia och Argentina.  Och vilken plats som berättelsen än hamnar på ger författarna (främst ansvarig för detta är väl globetrottern Tell) korta, snabba och exakta men likaväl stämningsfulla nedslag i miljöerna. Levande och bra gjort.

Men inte heller den här gången blir det riktigt spännande. Ibland är det på väg – men, nej. Tell och Berglund är för berättarglada, det finns hela tiden så mycket mer och annat och vid sidan om som de vill berätta. Så även ”Whisky Blues – Återkomsten” har mest blivit en rövarhistoria och skröna. Fast, det bör betonas, en högst underhållande skröna.

I sista kapitlet planteras dessutom en cliffhanger som låter ana en eventuell tredje del av whiskysviten (med mindre av whisky och mer musik). Det där ordet lovande då, vad menade jag med det? Jo, att Per Erik Tell tidigare skrivit ett par lika stämningsfulla (till miljöskildringarna) men spretiga (berättelserna) skånska deckare. Jag har flera gånger riktat följande uppmaning till Tell men när han nu börjat tajta ihop berättandet så vädjar jag: Skriv ännu en skånsk deckare och gör det på största allvar!

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2019

Sommardeckare under päronträdet (11): En självmördares självbiografiska halv- eller trekvartsdeckare

Jonas Hassen Khemiri? Paul Auster? Det var Victor Malm som på Expressens kultursida jämförde Håkan Nesser med de nämnda. Jag kontrar med Stig Claesson, för i och med sin nya roman ”Halvmördaren” (Albert Bonniers) har Nesser blivit allt mer snarlik Claesson.

Halvmördaren själv, som är den som för ordet och berättar i romanen, börjat minnas och skriva sin livshistoria, hade – nästan – kunnat vara jag-personen i någon Stig Claesson-berättelse. Som det anges i Nesser-romanens undertitel: ”Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv”.

Så heter han alltså, halvmördaren. Han heter Adalbert Hanzon, efter att i skolåldern ha bytt namn från Bert Hansson. Varför får du själv slå upp förstasidan och läsa. Fast Nesser är mer av skrönikeberättare – via Hansson – mer skrivglad än vad Claesson var, som författade på varje dags blodiga allvar.

Om denne ”halvmördare”, vilket han suttit inne för, har Håkan Nesser skrivit en halv- eller eventuellt trekvartsdeckare. Kan Nesser ens längre skriva en kriminalroman?

Undrar det, också hans förra ”deckare”, alltså ”De vänsterhäntas förening”, där han fick liv i Van Veeteren igen och sammanförde honom med Gunnar Barbarotti, två deckare och ”deckare” i en och ett så att säga, var ju knappast en – vad det nu är – regelrätt kriminal- och polisroman utan  mer av en skröna; åkej en deckarskröna.

Håkan Nesser HalvmördarenHan gillar för mycket att berätta för att kunna få berättelsen kriminalintrigtät. Samtidigt som han aldrig riktigt, riktigt vekar kunna skriva sig ur deckargenren. Resultat blir därför, just, halv- och trekvartsdeckare.

Som ”Halvmördaren”, skriven i presens, som just nu. Jag upplever den så, att Hanzon/Nesser skriver i samma stund och tempo som jag läser (över axeln eller nåt). Som om Hanzon eller Nesser inte vet vad som ska skrivas förrän det skrivs. Har väl ett hum om vad som ska vara med och vartåt berättelsen ska gå men inget synopsis och eller nån skiss eller ens några rader om innehållet.

Utan det blir Nesser skriver; han skriver som det blir. (Som om det annars inte vore nå´ kul att skriva.) Skrivlockande för honom och läslockande för mig. Fast – ja, det får läsaren ta och godta – det blir några ”onödiga” verbala svängar i språket ibland, förflugna formuleringar som författaren gillade i stunden och fick stå kvar.

Stig Claessons jag-personer brukade väl vara mer eller mindre Claesson själv. Nessers ”självmördare” är väl inte Nesser, snarare vad han – genom att skriva, fortsätta att författa – vill undvika att bli. Anonym, ingen, som Bert Hanssons farsa sa till sonen: ”Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen”.

Hans farsa tog förresten livet av sig och därefter växte Bert upp hos faster Gunhild. När läsaren får möta honom är han åldrig, småfet och dito alkoholiserad, bor i ett som vanligt hos Nesser påhittat samhälle, en stad någonstans i Sverige, och umgås med i stort sett ingen utom en granne, Henry Ullman, i samma nämnda tillstånd på samma gata, Spillkråkevägen, bara det, de röker Chesterfield och dricker grogg på single malt och Trocadero (jaaaamen), samt en fotspecialist han besöker en gång i månaden och så har han också en, har också fått för han visste inte att han hade en, kvinnlig halvkusin. Ingvor Stridh heter hon.

Nämner alla vid namn för oavsett vad farsan sa så spelar alla roll.

Det kan gå fyra dagar utan att Adalbert pratar med någon så det var väl allt, misantropiskt så att säga, innan han råkade få syn på en kvinna som satt och väntade på en av de röda receptstolar på apoteket, Kronans Droghandel för att vara nog. Kan det, verkligen, kunde det, vara hon – hon! – den enda kvinna han älskat, kunde det vara Andrea Altman, på detta ynka apotek, fyrtiofem år senare (det står fyrtiotre i omslagstexten), kände han igen henne, var det hon? Kunde det vara…

A A med en tatuering, ett datum, 14/6, på den vänstra vackra tutten. Den enda han älskat, ja, det skrev jag, men det kan upprepas. Detta triggar Adalbert, givetvis. Han måste ta reda på om det var hon, verkligen var hon, så han anlitar först Ingvor (för att hålla koll i duschen och dambastun på Bollgrenska badet, eftersom Andrea, förr åtminstone, tyckte så mycket att bada) och sen också, fast mer motvilligt, Henry, för han går ju ner till torget och köpcentrat varje dag.

Vad som mer händer får du själv läsa, i denna roman och berättelse om det som kallas liv mellan födsel och död. Ett slags bejakning av det så kallade livet. När man tror det är slut kanske det ändå inte är slut. Mordet? Halvmordet? Det finns med det också, som en del av livet, Adalbert Hanzons liv, tillsammans med kärleken, den enda, den som försvann.

Tar nog ett halvsteg tillbaka från det jag skrev inledningsvis, också Håkan Nesser har författat på och med vardagens blodiga allvar, även om han gillar, verkligen gillar, att få det att bli eller så det verkar att vara en skröna.

En verklig skröna. Den slutar lyckligt, faktiskt. Ja, kanske gör den det, för Adalbert Hanzon, det kan sluta lyckligt… Och jag gillar romanen ”Halvmördaren”, jag gillar lika mycket att läsa den som Nesser nog gillade att skriva och berätta.

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (1): Björn Hellberg som deckardebutant

Björn Hellbergs nya det vill säga årets men egentligen hans debutdeckare ”Gråt i mörker” (Lind & Co) från 1981, nu återutgiven, är ju betydligt bättre än vad jag kom ihåg. (Nog var det den här som jag i egenskap av (skräp)kulturredaktör på Schlager gav till Susanne Ljung för recension? Vill minnas att hon skrev ner den.)

Men alla dessa år senare tycker jag att den är bra, hade den varit ny för i år så hade jag recenserat och utnämnt den till en av årets bästa debutdeckare.

Också Hellbergs första i polisserien om Staden och kommissarie Sten Wall, rätt gammal redan då och något lite väl men inte så mycket äldre skulle han bli.

Björn Hellberg debut”Gråt i mörker” skildrar en knivmördare, någon – en man nog men inte säkert – som hoppar på kvinnor i offentliga rum och knivmördar dem. Väl och tajt berättat, så tajt att kan det vara så att Hellberg gjort en viss revidering av språket? Nej, tänker inte se efter, spelar roll, nu läser jag nyutgåvan.

Bra berättat; realistiskt, verklighetsnära. Lika mycket en samhälls- som en polisroman. Och det som skulle bli Hellbergs kännetecken, hans signum, finns redan här, genast från början.

Nämligen medkänslan, hans sociala patos. Här är det ju grova brott också, minst sagt. Men Björn Hellberg ser till sociala sammanhang, hur en människas uppväxt har varit, hur hen blivit behandlad av andra människor, hur detta påverkat människans liv.

Hur det kan föda brott av värsta sort. Vilka som har ansvaret: Kan det vara samhället = vi alla?

Bengt Eriksson 

Döden i Venedig

1998 bestämde jag med Eva Johansson, då redaktör för tidskriften Allt om Böcker, att jag skulle göra en intervju med deckarförfattaren Donna Leon, amerikanska men bosatt i Venedig.

Senare samma år skulle den första titeln i Leons deckarserie med Venedig som kriminell miljö komma på svenska. Själv hade jag då läst hennes deckare (i original på engelska) under några år.

Så jag ringde upp Donna Leon i Venedig.  I samband med den svenska utgivningen kom hon sen också till Bokmässan i Göteborg.

2018 skulle jag återse henne på Bokmässan. Under alla dessa år, vilket inte är helt vanligt nu för tiden, har hennes deckare om kommissarie Guido Brunetti fortsatt att översättas och ges ut i Sverige. Och Dona Leon är densamma…

Samma kombination av uppriktighet, humor och bitskhet, för att inte säga bitchhet.

Så jag tog fram min intervju från 1998 i AoB. Här är den! Flera frågor som jag ställde då ställdes faktiskt nu också till Donna Leon på årets Bokmässa.

***

Den 2 september 1998 kommer Donna Leons debutdeckare, ”Death at La Fenice”, på svenska med titeln ”Ond bråd död i Venedig” (Forum).

Det blir en högtidsdag – men det var också på tiden. Genast när jag läste debuten, som på engelska publicerades 1992,placerade jag Donna Leon i hjärtat som en av mina nya
favoritförfattare i deckargenren. Sen dess har hon skrivit en deckarroman per år (alltså sammanlagt sju stycken) och efter varje ny bok har jag, bland annat här i Allt om Böcker, drivit i det närmaste en kampanj för att något svenskt förlag ska översätta böckerna till svenska.

I skrivögonblicket vet jag inte hur omslaget till den svenska utgåvan av Donna Leons debutdeckare ska se ut. Förhoppningsvis blir det lika lockande som de engelska omslagen: vatten, broar, palats och gondoler samt, på debutromanen, det ännu inte nedbrunna operahuset La Fenice.

Ingen tvekan om att Leons kriminella miljö är Venedig.

Donna Leon Regine Mosimann Diogenes Verlag AG Zürich

Donna Leon, fotograferad av Regine Mosimann / Diogenes Verlag AG Zürich

Den stämning och miljö, som omslagen låter ana, blir ännu mer påtaglig inuti romanerna: intensiv och nära, så levande att läsaren känner lukten från kanalerna och ser högvattnet – acqua alta – stiga över romansidorna. Inte minst kan Donna Leons deckare läsas som guideböcker till staden Venedig (bortom turisternas ”Bermudatriangel”: Rialtobron, Markusplatsen och Accademiabron). Men de är mycket mer än så…

När Donna Leon svarar i telefonen hemma i Venedig hör jag knappt vad hon säger. Någon kvinna sjunger så högljutt i bakgrunden att sången närapå överröstar Leon. Det är en aria ur någon opera, men vem är sångerskan? Kan det vara Cecilia Bartoli, som kommissarie Brunettis hustru Paola verkar ha som sin favorit? För det kan väl ändå inte vara Flavia Petrelli – den regerande italienska operadivan från La Scala – som i ”Ond bråd död i Venedig” / ”Death at La Fenice” gör ett gästspel på Teatro La Fenice?

– Neeej, skrattar Donna Leon, det är faktiskt en CD med Anne Sofie von Otter. Jag tycker nog bättre om henne än om Bartoli. Fast det beror mest på att jag är förtjust i
barockmusik och att Otter sjunger mer barock än Bartoli.

Även om intervjun med Donna Leon inte ska handla om operasång utan om deckarlitteratur föll det sej helt naturligt att vi genast började prata opera. Leons romaner inleds med olika operacitat, ofta någonting ur Mozarts ”Don Juan”. Det var också på La Fenice – det sen dess eldhärjade operahuset i Venedig – som hennes deckarförfattande började,både i fiktionen och verkligheten.

Kort biografi:

Donna Leon föddes i New York och är, för att citera böckernas försättsblad, ”professor i engelsk litteratur på ett universitet nära Venedig”. Som ung studerande inledde hon 1965 ett kärleksförhållande med Italien. Hon återvände många gånger och efter att ha rest runt i världen (Schweiz, Iran, Kina, Saudi-Arabien) som lärare i engelska bosatte hon sej på 80-talet i Italien och började undervisa på det universitet som finns på den amerikanska militärbasen utanför Venedig.

Så hände det sej att operafantasten Donna Leon efter en föreställning på La Fenice hälsade på en vän i omklädningsrummet. De började skvallra om en välkänd tysk dirigent, som här inte ska namnges. Mer och mer retade de upp sej på honom. Till sist utbrast en av dem: ”Vi mördar honom!” Fast det gjorde de förstås inte – i verkligheten,
vill säga. Däremot gick Donna Leon hem och skrev sin första deckarroman, som inleds med att en världsberömd tysk dirigent, Maestro Helmut Wellauer, förgiftas under en föreställning av ”La Traviata” på La Fenice.

Romanerna hör alltså hemma i deckargenren, men en Donna Leon-deckare är flera olika böcker i en. För att börja med genren – varför skriver du just deckare?

– Jag har studerat litteraturhistoria. Jag har läst alla de stora författarna, världslitteraturens klassiker och mästerverk. Och något sådant kan inte jag åstadkomma. Det vet jag.

Donna Leon Deckarmässan 2018Donna Leon intervjuas på Bokmässan i Göteborg 2018 av Lotta Olsson. Foto: Blenda Automatique

– Men jag hade också läst många deckare – från Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald till Ruth Rendell, P D James och Reginald Hill. Och en deckare skulle jag kunna skriva. Det visste jag också.

– Den första deckaren skrev jag bara för att det var roligt att skriva, för att underhålla mej själv. Men så tipsade en vän mej om att man i Japan hade utlyst en tävling om bästa deckarmanus. Jag skickade in ”Death at La Fenice” och vann. Då fortsatte jag att skriva deckare.

Varför valde du undergenren polisromaner?

– Det var lika självklart.

– Jag hade alltså läst massor med deckare – också polisromaner – och visste att jag måste ha en huvudperson som kan ställa frågor. Och jag förstod att huvudpersonen måste vara polis. Och troligen är polisen en man och den mannen har troligen studerat juridik. Han är troligen 45 år, ungefär, och då är han troligen gift och har troligen ett
par barn.

Donna Leon Ond bråd död– Jag skapade inte min huvudperson, säger Donna Leon. Jag bara tittade nerför en calle i Venedig och där kom han gående: Commissario Guido Brunetti.

Donna Leons första deckare på svenska, ”Ond bråd död i Venedig” (1998).

Men det är ju inte helt vanligt att en deckarhjälte är lyckligt gift och tvåbarnsfar.

– Nej, de flesta deckarhjältar är ”losers”, mer eller mindre alkoholiserade ensamvargar. Men jag var inte intresserad av att skriva om någon neurotisk man som joggar och lyssnar på rockmusik.

– Och det finns faktiskt familjefäder i deckarlitteraturen, även om de är få. Kommissarie Reginald Wexford i Ruth Rendells polisromaner är gift med Dora och har ett par vuxna döttrar som flyttat hemifrån.

Dessutom är Donna Leons deckare, som sagt, utmärkta guideböcker till Venedig och Venetien, den trakt i norra Italien som staden tillhör. Hur exakt skriver du? Kan man åka till Venedig med en trave Donna Leon-deckare och vandra i Guido Brunettis fotspår?

Till exempel ta en traghetto från San Marcuola över Grand Canal, handla puntarelle på Rialtos grönssaksmarknad, beställa en bit salt prosciutto och ett glas Chardonnay på Do Mori eller göra ett besök på ön San Michele där bland andra Brunettis pappa och Igor Stravinskij begravdes?

– Javisst! Allting stämmer! Varenda gata finns! Möjligen har jag ändrat namnet på någon restaurang, men det är allt. Jag finns också. Jag står i telefonkatalogen för Venedig. Många av mina läsare, som rest till Venedig på semester, har upptäckt det. De har slagit upp min adress i katalogen och kommit och ringt på dörren.

Donna Leon En fråga om troFinns också huset (ett ombyggt palazzo), där kommissarie Brunetti bor med sin familj – hustrun Paola, som liksom deckarförfattarinnan Leon undervisar i engelsk litteratur på universitetet, sonen Raffaele och dottern Chiara – i en lägenhet 94 trappsteg upp utan hiss?

Donna Leons senaste svenska utgivning, ”En fråga om tro” (2018).

– Ja, ja! Det ligger nära huset där jag bor. För 15 år sen hade en vän till mej en underbar lägenhet i just det huset. Jag har bevarat lägenheten i minnet genom att ge familjen Brunetti en lägenhet i samma hus.

Och acqua alta – högvattnet – är det lika otäckt i verkligheten som i böckerna? Det är väl i ”The Death of Faith” som du, i förbigående, berättar om ett amerikanskt par som fick hela sin nyrenoverade lägenhet bortsköljd av acqua alta.

– Oja! Och för varje höst verkar det bli värre. När sirenerna tjuter klockan 3 på natten måste man skynda sej att plocka undan allt som finns på bottenvåningen. Annars blir det blött och förstört. Många gånger har jag fått vada genom smutsigt illaluktande kanalvatten för att komma hem.

Dina deckare kan också användas som italienska glosböcker. Tack vare dej har jag lärt mej många italienska ord och uttryck: caffe coretto, vaporetto, embarcadero, campo, gelato, permesso, pronto, come stai?, stammi bene, Gest Bambino, puttana Eva…

– Mest är det väl maträtter? Men jag hoppas det inte är för många italienska ord. Jag skulle inte vilja bli som en av de där utlandsamerikanerna som glömt bort engelskan. Vad var det nu Mamma hette på engelska?

– När jag studerade här på 60-talet fanns det nästan inga italienare som kunde tala engelska. Så jag var tvungen att ära mej italienska. Idag drömmer och lever jag på italienska, inte på engelska.

Dina romaner är också ett slags fackböcker om Venedig och hela Italien. Som en undersökande journalist beskriver och analyserar du det italienska samhället, bit för bit. Det genomgående temat för samtliga romaner – oavsett vilket brott som skildras – kan sammanfattas med ett ord: korruption. Italiensk brottslighet beskrivs som en obrytbar kedja med politikerna, rättsväsendet, bankerna, affärslivet, massmedia, kyrkan och – inte minst – maffian som länkar.

– Idag vill ingen läsa deckare där mordet sker i biblioteket. Ingen bryr sej längre om Agatha Christie. Dagens deckarläsare är intresserade av sociala problem, ekologi och politik. Att skriva deckare som inte knyter ihop kriminaliteten med samhället och politiken är omöjligt. I synnerhet när man skriver deckare som utspelar sej i Italien…

– Det jag skriver är ju sant! Åtminstone tror alla italienare att precis så här fungerar det italienska samhället. Alla är korrupta. Allting styrs av maffian. Det fanns en tid då italienarna trodde att bara det gamla försvinner, bara vi får en civiliserad regering, så kommer allting att bli bättre. Men idag har italienarna tappat
tron, de har gett upp. De tror inte längre att det kan bli bättre. Italien kan inte förändras.

– Jag har en vän, en tysk journalist, som bor i Italien. Hon har specialiserat sej på att bevaka maffian. Också hon tror att maffian styr Italien. Och vem, säger Donna Leon, skulle veta det, om inte hon?

Sist – men främst, inte minst i en manlig läsares ögon – skriver du, en kvinnlig författare, deckare som skulle kunna karaktäriseras som mansromaner. Poliskommissarien och huvudpersonen, Guido Brunetti, är ett ovanligt mansporträtt. Du porträtterar hela Brunetti – som polis, man, make och ansvarskännande, orolig far.

Brunetti engagerar sej i barnens skolarbete, äter med ett leende – han tar till och med påfyllning – när dottern Chiara för första gången lagat middag till familjen (”A Noble Radiance”) och blir utom sej av förtvivlan – en kombination av oro, sorg och skuld – när han får syn på ett par kanyler i sonen Raffis rum (”Acqua Alta”). Scenen (i samma bok) där pappa Guido brutalt, kan man tycka, men kärleksfullt hjälper dottern att ”punktera” blodsutgjutelsen i en klämd, svullen tå måste vara ett de av de bästa och mest ömsinta porträtt av en man jag någonsin läst.

Guido Brunetti är en – i ordets riktiga betydelse – snäll man.

– Han är en god människa, säger Donna Leon.

– Som många italienare är han desillusionerad. Han tror inte att hans arbete har nån större betydelse. Även om Brunetti löser ett mordfall, får fast mördaren, så minskar varken brottsligheten eller korruptionen. Italien är och förblir Italien. Ändå gör han så gott han kan. I alla omöjliga och svåra situationer försöker han göra sitt bästa.

– Han är också en mycket vanlig man. Både i och utanför Italien finns det många Brunetti. Jag tror att de flesta män är som han. De älskar sin hustru och sina barn.

– De goda männen finns i verkligheten. Varför förekommer de så sällan i deckarlitteraturen eller i skönlitteraturen äverhuvudtaget? De engelska poliserna Wexford (hos Ruth Rendell) och Pascoe (hos Reginald Hill) är också hyggliga karlar. Men finns det så många fler?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om Böcker 1998)

 

Donna Leons böcker om kommissarie Guido Brunetti i Venedig (svenska utgivningar t o m 2018):

Ond bråd död i Venedig (1998)
Död i främmande land (1999)
Klädd för döden (2000)
Högvatten (2001)
Natt i Venedig (2002)
Mord i natten (2003)
En ädel död (2004)
Dödlig dos (2005)
Mäktiga vänner (2006)
Djupt vatten (2007)
Dödligt arv (2008)
Rättvisans mörker (2009)
Falska bevis (2010)
Om stenar kunde tala (2011)
En dunkel död (2012)
Saknad till döds (2013)
Inte ens i döden (2014)
Dödlig bekantskap (2015)
En fråga om tro (2018)

Alla utgivna av Forum

Var går gränsen för det mest hemska?

Caroline Engvall
Judasvaggan
(Southside Stories)

Hur hemskt kan en deckarförfattare skriva innan jag slutar läsa?

Caroline Engvall skriver på – eller över – gränsen. Andra som också gjort det är de likaså svenska deckarförfattarna Lisa Burwald och Lourdes Daza-Gillman. För att inte nämna Tony Parsons med specialitet att inleda sina brittiska polisromaner med ett kapitel där det alltid lika hemska brottet skildras så ingående som möjligt.

Eller, jag omformulerar. Hur hemskt och nära kan verkligheten beskrivas i en kriminalroman utan att läsaren börjar må så illa att hen lägger ifrån sig boken – istället för att läsa vidare?

Om jag inte bestämt mig för att recensera Caroline Engvalls andra polisdeckare och thriller om Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisen i Stockholm, och Lovisa Ling, journalist på Dagbladet i samma stad, hade jag då verkligen läst boken till sista sidan?

judasvagganVad en judasvagga är vill jag inte ens beskriva. Det är så jävla vidrigt att jag måste googla för att se om något sådant faktiskt existerar. Jag hittar begreppet ”judasstol”, så nog fan finns det. (Ursäkta svordomarna men jag kan inte undvika dem.)

Engvall har alltså ersatt ”stol” med ”vagga”. Vilket syftar och passar in på att hon skildrar den allra vidrigaste sorts pedofili som går att föreställa sig: ner till små små små barn.

Jag minns, det var inte så längesen, som jag diskuterade barn – mördade barn – med svenska deckarförfattare. Var det möjligt att låta mörda barn i en deckare? Flera jag pratade med svarade: Nej. Där gick gränsen – alltså innan barnamord.

Med ”Judasvaggan” passerar Engvall alla gränser.

Barnprostitution i Thailand, trafficking, hemliga nätverk där pedofiler tänder på barn, våld och sadism, till och med mord på – egna – små små små barn.

Caroline Engvall kan både skriva och berätta, inte heller betvivlar jag att Engvall håller sig nära verkligheten. Att det hon skildrar skulle kunna förekomma i den värld vi kallar värld, den civilisation vi kallar civilisation – alltså ja, Sverige. Och att hon skriver med största engagemang. Vill nå ut, skildra helvetet.

Men jag pallar inte detta. Hur verkligt det faktiskt än är. Och hur många gör det? Hur ska man i så fall läsa? Stänga av sitt hjärta, sin hjärna, hela sig?

”Judasvaggan” är en kort deckare på ett par hundra sidor. För att fungera – för mig – för dig? – hade den behövt vara betydligt längre. Romanens övriga ingredienser – den uppblommande kärleken mellan Ulrika och Lovisa, krisen i Ulrikas äktenskap, arbetet på Dagbladet, arbetet på Citypolisen, fattiga människors liv i Thailand, traffickingtransporterna – borde ha byggts ut mycket mer.

Inte minst skildringen av personerna hade behövt fördjupas. Varför blir människor som de blir? Engvall ställer knappt ens frågorna, än mindre ger några svar. Och här skulle det verkligen behövas skarpa svar, för att förklara hur främst de manliga personerna/människorna i berättelsen kunnat bli så här.

Hurfan de kunnat bli så här! Men – det mesta bara sker och är.

Resultat: en hoppig och fragmentarisk, ja, plottrig, polisroman och thriller där vidrigheterna aldrig lindas in utan stoppas ner i halsen på läsaren. Som sagt, jag begriper varför. Vad Engvall vill säga. Vad hon vill göra.

Men fungerar det att skriva en deckare om något så viktigt – något så jävla viktigt – men skriva den så här? Jag är tveksam. Det handlar inte om att – utan om hur. Om jag inte skulle recensera, som sagt, hade jag då slutat läsa långt tidigare. Jag befarar det.

Fast jag uppmanar dig ändå att försöka, vilja att våga. Och om du gör det, återkom gärna och rapportera…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Mordförsök på Einstein i Göteborg!

Marie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Marie Hermanson brukar skriva romaner över gränserna mellan realism, fantasy och krimi. Golvet gungar och verkligheten svindlar när man läser, gång på gång i en och samma roman. Så har det i alla fall varit för mig.

Och egentligen blandar hon väl dessa ingredienser – det realisiska, det fantastiska och det kriminella – också i sin nya roman ”Den stora utställningen”. Ändå är det en annan sorts roman med låt säga mer av realism, verklighet och vardag.

En historisk kriminalroman, så skulle romanen också kunna placeras. För här finns en kvinna och en man som blir både ett deckarpar och – mot slutet av berättelsen – dessutom just ett par.

HermansonHon heter Ellen Grönblad och är nitton år, vill så gärna bli journalist och har precis fått sitt första journalistjobb. Det vill säga att Ellen ska vara oavlönad volontär, dock med – och det är viktigt – presskort, på Jubileumsutställningens tidning.

Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg i Göteborg.

Ellen vill också, lika mycket, bli Den Nya Kvinnan: hon som det skrivs om i tidningarna, är konstnär, skådespelare eller journalist, och som dansar natten lång för att ändå stiga upp i tidiga ottan för att arbeta.

Han heter Nils Gunnarsson och är tio år äldre, en ung detektivkonstapel vid Göteborgspolisen och huvudperson i den del av berättelsen som blir en polisroman. Det sker ett mord eller dråp i hastigt, hetsigt mod och flera mordförsök.

Fast den egentliga huvud- eller centralpersonen heter Albert Einstein. Äntligen har Einstein tilldelats Nobelpriset och han ska nu komma till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal.

Einstein skildras halvautentiskt eller varför inte fiktivautentiskt. Liksom Paul Weyland, även han – en karismatisk fifflare och skojare, som driver sin antisemitiska kampanj mot Einstein – kommer till Göteborg. Det kan tilläggas – men inte mer än så – att det finns ett dödshot mot Einstein.

I berättelsen förekommer dessutom en annan autentisk person i en extra biroll. Nämligen Kurt Haijby, som vid den här tiden hette Johansson fast han kallar sig Hamilton, och redan då hade inlett sin brottsliga karriär.

Hermanson foto Emelie AsplundJo, också åsnan Bella är autentisk. Henne kunde barnen rida på under Jubileumsutställningen i Göteborg.

Och just detta ord – autentisk – blir nyckelordet för romanen. Det känns som om man läser något nära nog dokumentärt, en autentisk berättelse om – och med – människor i Göteborg, i den nya, framtida staden Göteborg, som nu börjat byggas och ta form.

Foto: Emelie Asplund

Jag känner att jag är där, med Ellen och Nils och Albert, alltså Einstein, den unge åsneskötaren Otto och för den delen Weyland; på redaktionen, i utställningens huvudrestaurang och på danssalongen Rotundan, på Barnens Paradis, utställningens område för barn där åsneskötaren Otto och Bella arbetar, vid strejken i Göteborgs hamn och på polisstationen vid Spannmålsgatan, i faster Idas stora lägenhet på Vasagatan i vilken Ellen är inkvarterad, med Vendela som bor i en lägenhet under fasterns och blir Ellens väninna, på Avenyn med Götaplatsen, det nybyggda Konstmuseet och fontänen, och i Frillesås där Einstein av en anledning stiger av tåget till Göteborg…

Ja, jag är där. Jag är tillsammans med människorna, lär känna dem, allt mer, undan för undan. Lär känna staden, den nyfödda staden med de blandade känslorna av framtidshopp och en viss osäkerhet.

Det är en charmerande roman, mycket underhållande och lite lagom spännande. För här finns också en deckartråd, just liten men smart. ”Den stora utställningen” är en mjukkokt deckare – ja, den bästa feelgooddeckare jag läst på jag minns inte hur länge. En feelgooddeckare på allvar.

Om Marie Hermanson varit en sån författare, i betydelsen en deckarförfattare, men nu är hon inte det, fast o m hon varit det och tänkt sig att skriva en deckarserie, typ en titel om året, så lovar jag att den mjukkokta deckarserien med Ellen och Nils i Göteborg mellan världskrigen skulle ha blivit en JÄTTESUCCÉ.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson