Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 5) Kristian Lundberg

Den här delen av min nya genomgång av kriminallitterärt i Skåne hänger nära ihop med förra delen, som handlade om Fredrik Ekelunds senaste deckare i samma miljö – alltså Malmö.  Har du inte läst den texten så läs gärna den först.  Klicka HÄR. 

***

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet (tänk på det som media förmedlar, det är med)? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får.

De-som-skall-doAlltså det Kristian Lundberg försökt göra i ”Malmösviten”, som efter tio år nu avslutas med den femte delen, ”De som skall dö” (Bladh by Bladh). Och detta trots att Lundberg sällan eller aldrig skildrar några människor.

Han beskriver Malmö som stad, hur staden varit och blivit.

En enda person får en utförlig beskrivning: den avdankade, nedgångne, åldrande kriminalkommissarien Nils Forsberg, chef för gruppen Extra Ordinära Utredningar. Men ändå, direkt när Lundberg nämner en gata eller en händelse, så syns människorna på gatan i Malmö, inför läsarens ögon.

Han målar = skriver med en lika bred och stor pensel i sin nya roman: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla och det stora, superrealism och abstrakt.

Det blir en Guernica-fresk över Malmö.

”De som skall dö” är väl inte ens en polisroman, för dem som vill läsa regelrätta polisromaner. Men härmed har Kristian Lundberg avslutat den skarpaste kriminal- och samhällsskildring som skrivits om Malmö idag.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Annonser

Mörkt, tufft och hårt (och lite skräpigt)

thompson_GriftersDet damp ner två översatta deckare av amerikanen Jim Thompson, ”Grifters” och ”Getaway” (bägge utgivna av Modernista). Och jag uppskattar verkligen, det har jag skrivit tidigare, att förlaget Modernista – med sina återutgivningar av äldre deckare – ser till att bevara deckartraditionen. Ja, hålla den vid liv.

Men ”Grifters” har jag väl recenserat tidigare? tänkte jag. Förra gången den kom på svenska. När var det?

thompson_getaway_omslag_inbJag sökte i datorn och upptäckte att någon recension hade jag nog inte skrivit, däremot en krönika om bland annat två deckare av just Thompson. Plus några liknande författare, senare efterföljare. Här är den krönikan, där jag nämner ett antal författare/titlar som förtjänar att sökas upp.

Vart tog förresten Simon Kernick vägen? Han skriver väl fortfarande? Varför översätts han inte till svenska längre?

***

Kernick Handeln med DödenSimon Kernicks debutdeckare, ”Handel med döden” (Bra Böcker; övers: Jan Risheden), börjar direkt, hårt och brutalt. Dennis Milne, kriminalinspektör i London, berättar ”en sann historia” om en pedofil och våldtäktsman, en våldtagen tioårig flicka och hennes far, som tar lagen i egna händer efter att våldtäktsmannen klarat sig undan straff. Pappan blir – däremot – anhållen och dömd för mordbrand och mordförsök på våldtäktsmannen.

Dennis Milne kommenterar sarkastiskt: ”Bättre att tio skyldiga män går fria än att en oskyldig blir inspärrad.” Polisen Milne har blivit så cynisk och avtrubbad att han också privat börjat se till att kriminella får sina välförtjänta straff.  Han straffar dem personligen och handgripligen: tar livet av dem.

Kan en sådan roman vara bra? Är det ens moraliskt att läsa den? För att inte tala om att skriva romanen!

Det är förstås omöjligt att läsa ”Handel med döden” som en stunds avkoppling och underhållning. Kernicks polisroman kräver läsarens aktiva och inte så lite obehagliga deltagande i en diskussion om brott och straff, om synen på rättssamhället. Vid läsningen uppstår – förhoppningsvis – en dubbel sensmoral: romanens kontra läsarens.

Simon Kernick skriver i genren neo noir. Snabbhistorik: Det började i USA på 1920-talet med pulp = skräplitteratur (science fiction, western och kioskdeckare) ur vilken den deckargenre som kallas hardboiled, alltså hårdkokt, växte fram.

I Frankrike användes benämningen noir om både film och litteratur med mörka, dystra stämningar. Ordet noir importerades sen till den anglosaxiska världen och används nu också i USA och England som benämning på hårdkokta deckare, filmer som romaner. Idag förekommer dessutom begreppen neo noir och neon noir (medan tuffa landsortsdeckare kallas country noir).

Raymond Chandler och Dashiell Hammett räknas i Sverige som den hårdkokta deckargenrens skapare och främsta företrädare. Men där är det stopp, knappast någon av alla övriga amerikanska deckarförfattare som var med om att utforma den hårdkokta genren har blivit kända i Sverige.

Och nästan lika illa är det med deras nutida efterföljare i den nya, hårdkokta vågen – eller trenden – som sköljt över USA och England från slutet av 70-talet och framåt. Alltför få nya, hårdkokta författare introduceras i Sverige och de som faktiskt fått böcker översatta (som George Pelecanos och Daniel Woodrell) har sällan uppskattats efter förtjänst, varken av Svenska Deckarakademien eller (deckar)kritikerkåren.

Varför? Det kan bero på att traditionen efter Sjöwall-Wahlöö står i vägen. Kritiker och andra svenska deckarläsare har fått för sig att samhälleliga – ja, socialrealistiska och politiska – romaner med eller utan ett poliskollektiv är den bästa – enda – kriminallitterära formen om det ska skrivas spännande och samtidigt verklighetsförankrade deckare.

mordaren-i-mig---modernista-pulpEfter en osannolikt lång graviditet verkar det ändå som om det också i Sverige uppstått ett intresse för noir, hårdkokt och pulp. Ett eller snarare två tecken på detta är att just två deckare av amerikanen Jim Thompson från 1952 respektive -63 nu – äntligen! – publicerats av var sitt förlag, ”Mördaren i mig” (Modernista Pulp; övers: Johanna Mo) och ”The Grifters”
(Kaliber; övers: Einar Heckscher).

En enda av de cirka 30 böcker som amerikanen Thompson skrev fanns tidigare på svenska, utgiven av kioskdeckarförlaget Komet. Det är väl problemet: Thompson har ansetts för ”skräpig”, hård och tuff – ja, rå. Det stämmer: han kan skriva riktigt obehagligt och räligt. Men han är också en av de främsta författarna i den del av den hårdkokta genren som drar mot pulp.

Grifters KaliberAv titeln ”Mördaren i mig” framgår att temat är snarlikt det som Simon Kernick skulle knyta an till 55 år senare. Det gäller inte bara den här romanen utan det mesta som Thompson skrev. Han skildrar människans mörkaste skrymslen och vrår, det monster som finns i människan. Ja, i varje människa, också dig och mig. Vissa kan hålla monstret inlåst i en bur – andra klarar inte av det.

”Mördaren i mig” skildrar, ordagrant, en psykopat.  Lou Ford är polis med titeln vicesheriff i en liten stad i Texas. Snällare finns inte, tror folk, men han har en mördare i sig.  Ford bär på en ful hemlighet som får honom (minns kriminalinspektör Milne!) att ta rättvisan, om det nu är rättvisan, i sina egna mördarhänder.

”The Grifters” handlar om en småskojare, Roy Dillon, och en ännu större skojare, hans mamma Lilly. Också här skildras kampen mellan det goda och den växande, allt mer accelererande ondskan, inte inom mänskligheten utan i varje människa.

jesus-son---modernista-pulpSamma förlag har också låtit översätta och ge ut varsin nutida efterföljare: ”Jesus´ son” (Modernista Pulp; övers: Niclas Nilsson) av Denis Johnson och ”Psychosomatic” (Kaliber; övers: Einar Heckscher) av Anthony Neil Smith, bägge amerikaner.

De är både mer och mindre skrämmande. Författarna har vidgat förebildens perspektiv och samhälle, flyttat historier och personer fram till nutiden, när allting blivit värre ändå. De enstaka dårfinkarna och helgalningarna finns i flerdubbla upplagor och befolkar hela samhället.

SpychosomnicJohnsons jag-berättare liknas vid Jesus son i låten ”Heroin” med Lou Reed. Hamnar Guds barnbarn i verkliga situationer och stöter på verkliga människor eller finns de enbart i hans narkotikahjärna? Smiths otroliga huvudperson, Lydia, är en kvinna utan armar och ben, så hämndlysten på sin exman att hon blivit galen. Och så otrolig att övriga personer, från småtrixare till mördare, ju verkar helt normala.

Samtidigt skriver Johnson och Smith i en färdig form, en tidigare skapad litterär stil. De bemästrar den hårdkokta stilen, skriver tufft men skönt. Fast där finns också en aning av pastisch. Medan Thompson skapade en stil, eller skrev utan att veta hur han skrev och resultatet blev det som nu kallas noir. Hinnan mellan litteratur och verklighet är tjockare hos Denis Johnson och Anthony Neil Smith än hos Jim Thompson, där hinnan är så tunn att den knappt märks.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2008

Kriminallitterärt i Skåne (1): Skanör-Falsterbo

Fortsätter det så här kan Skanör-Falsterbo snart konkurrera med Gotland om att vara Sveriges motsvarighet till Midsomer.

Tre nya deckare i denna kriminallitterära skånska miljö har jag läst i sommar. Nej, egentligen inte samma miljö utan tre parallella miljöer med samma namn.

Sånt är ju extra fascinerande! Hur förhåller sig fiktionen till verkligheten, gånger 3?

Cecilia LIndblad Det havet gomde”Det havet gömde” (Hoi förlag) heter Cecilia Lindblads andra roman med polisen Monica Blom, som återvänder till sin barndomsmiljö och polisstationen i Vellinge (dit hör också Skanör-Falsterbo).

Typisk polisroman med ett par försvunna (och nog mördade?) kvinnor, en i nutid och den andra för tjugo år sen, samt bekymmer i den kvinnliga polisens privatliv, för så ska det vara i svenska deckare.

Både polisarbetet och berättandet går långsamt. Miljöerna känns inte, låt säga, mot huden – som höstvinden över Kämpinge strand och Måkläppen.

Men ändå, inte dåligt.

Forts…

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Bragi KataRomanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)

Korta deckartips (2): Anna Jansson

Polisroman, kriminalgåta, samhällsskildring och det som numera kallas ”domestic noir”.Anna Jansson Det du inte vet Allt detta och mer härtill har Anna Jansson lyckats förena i ”Det du inte vet” (Norstedts).

Gotland som livs- och kriminell miljö betonas av kampen för och emot oljeborrning.

Polisen Maria Wern återkommer för artonde gången (exklusive ungdomsdeckarna) för att gräva i grannfamiljernas mörker.

Ett verkligt stycke Sverige i form av en deckare/polisroman och bland det bästa Jansson har skrivit.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)