Ulf Lindström
Varbergskriminalen:
Det nionde livet
(Southside Stories)
Personligt. Ja, eget. Ja, udda. Ulf Lindström har skrivit en deckare och polisroman av den sort jag ibland brukar kalla ”gourmetdeckare”.
Ingenting för deckarläsare som vill ha en rak berättelse och full action. Mycket för oss som vill att deckare ska vara mer, både ”deckare” och skönlitterär roman, poetisk i nära släktskap med både poesi och existentialism.
Inget att snabb- och sträckläsa men desto mer att läsa långsamt och finsmaka, liksom smutta på.
”Det nionde livet”, som jag av extratiteln ”Varbergspolisen” antar är starten på en serie polisromaner, utspelar sig i Varberg eller rättare sagt en plats som författaren valt att kalla Varberg.
Fast polisroman och polisroman… Ja, men njä eller både och. ”Det nionde livet” blir än mer en roman med, om, kring och genom en kvinna, Marie Benedetti, som när berättelsen inleds är före detta kriminalkommissarie för så drabbades hon av ALS.
Förkortningen, som betyder amyotrofisk lateral skleros, är ett sjukdomsförlopp som får hela kroppen att förtvina, ordagrant, kroppsdel för del för del. Benedetti kommer att dö, en tidsfråga nu. I dödens väntrum arbetar hon kvar på polisen – men som dokumentalist.
Samtidigt som hon har kvar polisen i sig. Hon är kommissarie fast hon inte längre är det. Samtidigt som hon har kvar sig i sig, den tidigare Marie Benedetti i den nuvarande, den yngre i den äldre, den friska i den sjuka, den gifta för den delen i den ensamma,
Komplicerat? Ja, för henne och ibland också för läsaren.
Benedetti är romanens jag-berättare. Hon beskriver både sig själv, annat och andra genom sig själv. Jag ska citera något, slår upp en sida på måfå, det blev sidan 196, där hon bland annat säger/tänker följande om sig själv:
”Jag är nostalgisk. Jag stryker pekfingret längs bildernas yta, jag stryker min egen yta. Jag känner inte min beröring på huden men jag känner huden i fingertopparna. Hur länge?”
Detta kunde, ju faktiskt, också vara en beskrivning av mig då läste ”Det nionde livet” av Ulf Lindström.
Ulf Lindström. Författarfoto: Tanja Berko
Det löper tre trådar genom romanen. Den ena är den ovan beskrivna med och om Marie Benedetti, nu och förr. Den andra, eller kanske eller kanske inte den första, är Varbergspolisens mordutredning: en ung pojke hittas död i en container i ett av Varbergs rikare områden. Den tredje tråden är polishuset i Varberg, poliserna arbete och motsättningarna mellan dem.
Trådarna löper parallellt. De trasslar in sig i varann, då och då, men de löper parallellt. Ska även Marcus de Wolfe, kommissarie vid Varbergspolisen samt Benedettis studiekamrat och älskare, förr och ibland fortfarande, anses vara en egen tråd? Kanske. Kanske inte, det också.
Marcus de Wolfe, otrevlig polis och människa om jag får säga, fast inte alltid, går in i och ut ur de olika trådarna han också; in i och ut ur Benedettis liv. Samtidigt som han nog kan vara sin egen huvudtråd…
Har jag nu lyckats reda ut Lindströms polisroman så att den blev begriplig? Vad det är för sorts polisroman, vad den ens handlar om? Nej, knappast. Men jag gör så gott jag förmår. Och jag har läst romanen på det sätt jag tror man måste läsa den, som jag skrev: lite i taget, smutta på formuleringar och enstaka ord, absolut inte i ett enda sträck!
Gourmetdeckare, skrev jag också. Antal sidor: 474. Min rekommendation: smutta på dem, långsamt, gör det!
Polishuset läcker. Någon polis läcker. Om att rasister, en våldsbejakande grupp, kan ligga bakom mordet. Eller: någon ”polis” läcker. En före detta, nu dokumentalist vid Varbergspolisen. Benedetti beskylls för att vara läckan. Hon måste vara läckan. Är hon läckan?
”Det nionde livet” har en, åtminstone för mig, oväntad upplösning också.
En speciell polisroman. En gourmetdeckare. Att det finns såna här svenska deckarförfattare! Att det finns svenska bokförlag som ger ut såna här deckare! Så mycket tråkigare det hade varit, annars. Både författaren Ulf Lindström och förlaget Southside Stories borde tilldelas ett slags specialpris för, säg, mod och vilja inom deckargenren.
Bengt Eriksson
Också intressant att se vilka förlag som dominerar eller snarare inte dominerar utgivningen: nämligen de största förlagen. Själv satte jag i slutet av förra året ihop en topplista över Sveriges just nu viktigaste deckarförlag – med följande resultat:
Men ”hemmagjorda” deckare måste väl vara sämre? Svar: Nja. Det kan man = jag inte säkert avgöra. Vem klarar av att läsa och jämföra plus 253 titlar? Av de egenutgivna svenska deckare jag läste i fjol höll en dryg handfull minst lika hög klass som de förlagsutgivna (och tvärtom, för den delen).
De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2017 års bästa deckare – i kategorierna svenskt, översatt och svensk debut – visar hur bred deckar- eller krimigenren har blivit.
Deckarakademin utsåg också Karl Berglunds avhandling ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” till 2017 års fackbok. Det var givet, Berglund är en av de främsta deckarkännarna. Men det finns en uppgift i avhandlingen som tål att funderas på och faktiskt ifrågasättas.
Bengt Eriksson