Nu är kriget över

Deckarlogg har ett antal hyllmeter med norsk krim i bokhyllan, översatt till svenska men också i original på norska.

Det var något som Deckarlogg la sig vinn om – hålla koll på deckarutgivningen i övriga Norden. Både för att det skrivs en massa deckare i gränsländerna, inte minst Norge, och för att texter om norsk krim faktiskt kan ge tips till förlagen om lämpliga deckare att översätta.

På senare har Deckarlogg tyvärr inte hunnit med den nordiska bevakningen, lite har det blivit men inte mycket. Annat, typ jobb, kom i vägen. Fast så ibland råkar jag få syn på nåt som gör mig intresserad, trots tidsbristen.

Till exempel norrmannen Ernst Stenbergs recension av likaså norrmannen Roar Ræstads senaste spänningsroman och även de tre föregående i samma serie. Måste jag be om tillåtelse att få lägga ut också på Deckarlogg, tyckte jag. (Deckarloggs red. ska skaffa sig böckerna och läsa, så fort som bara den.)

***  

Roar Ræstad

Slagmark

(Vigmostad Bjørke)

«Slagmark» er Roar Ræstads fjerde og siste frittstående spenningsroman om politimannen Gabriel Navarseth i det okkuperte Trondheim under 2. verdenskrig.

I «Slagmark» befinner vi oss i krigens siste dager, og Navarseth og forloveden, tyske Anna Rohne, forlater Trondheim og legger ut på en ferd gjennom et sønderbombet Europa.

Navarseth har skilt seg fra sin kone, Inga, som sitter igjen i Trondheim med de to barna, Ivar og Solveig.

Fredsdagene er ikke bare enkle for Gabriel, som under krigen har spilt et farlig dobbeltspill. Det gjør heller ikke saken enklere at han har forlatt sin kone, og forlovet seg med en tysk kvinne, som i tillegg er gravid.

Samtidig følger vi etterforskningen av et drap på en av Navarseths barndomsvenner, Paul Garberg. Ræstad forteller godt, og vekslingen mellom de to historiene fungerer utmerket.

Drapsetterforskninger er godt skildret, og uhyggen slår ut fra sidene da Navarseth møter en slu og uberegnelig Rinnan:

Gabriel kjente stemmen. Selv i mørket var det ikke vanskelig å se at mannen i midten var to hoder kortere enn ham selv. Og han kunne se gjenskinnet av de intense øynene til Henry Oliver Rinnan. Den ene kompanjongen hans så ut som han nylig hadde sluppet ut av gorillaburet, mens den andre var normalbygd.

«God kveld, jeg måtte bare finne ut om dere fulgte etter meg eller ikke.» «Skjønner, ute sammen med fruen attpåtil. Beklager om jeg spolerte noe.» «Nei, kvelden var uansett over.»

«Er det frekt av meg å spørre i hvilken anledning?» «Slett ikke. Det er min fødselsdag.» Det ble stille noen sekunder, før Rinnan plystret.

«Intet mindre. Har noen av dere med en gave til førstebetjent Navarseth?» «Hadde vi bare visst det, så skulle vi selvsagt ha ordnet noe,» sa den normalbygde lakeien og flirte. «Hva faen betaler jeg dere for, karer?» sa Rinnan. «Eh?» «Jeg betaler dere for å vite.»

Roar Ræstad har utvilsomt gjort det igjen. «Slagmark» er en meget god krim og uansett Gabriel Navarseths videre skjebne, skal det fortsatt bli spennende å følge Roar Ræstads forfatterskap.

Med denne imponerende kvartetten har han sannsynligvis skrevet det største kriminallitterære verket om krigen i Norge, skapt gjennom en 10-årsperiode. Jeg er mektig imponert over det han har nedlagt av arbeid og den måten han har kombinert fakta og fiksjon på.

Gjennomgangsfiguren og politimannen Gabriel Navarseth har gjennom de tre første bøkene «Sovende hunder», «Elven» og «Ravnens time» levd et livsfarlig dobbeltliv, der han opererer mellom okkupantenes sikkerhetspoliti, de norske politistyrkene og ikke minst motstandsfolkene i byen.

Jeg anbefaler denne kvartetten med historisk krim med krigen som bakteppe på det sterkeste. Det er uten å overdrive noe av det aller beste jeg har lest av norsk spenningslitteratur.

Jeg anbefaler derfor Roar Ræstads bøker fra et okkupert Trondheim på det sterkeste.

Ernst Stenberg, gästrecensent på Deckarlogg, leser mest krim med hovedfokus på norske og skandinaviske forfattere, både de store og godt kjente, men også de mindre kjente, som utgir på mindre forlag, og derfor havner litt under radaren for mange krimelskere. Han har en forkjærlighet for sånne forfattere, som er tålmodige og aldri gir opp, men jobber hardt og ufortrødent videre for en dag og kanskje bli fanget opp av et av de store forlagene.

Brott, Skuld och snart Straff

Jag har recenserat den nyaste novellsamlingen av Ferdinand von Schirach, ”Straff” (Lindelöws förlag), till Gota Medias tidningar. Bör ligga ute nu i Borås Tidning, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera tidningar och framöver kommer recensionen här också.

Jag recenserade också hans bägge föregående novellsamlingar (eller om det är autentiska noteringar?) ”Brott” och ”Skuld”. Så här skrev jag då…

***

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach BrottFerdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen, numera Arbetet, 2011

Som minne av Leif Nelson (1936 – 2020)

Leif Nelson
Bortom Pluto
En bild- och sannsaga
(Heidruns Förlag)

Leif Nelson tar sig fram genom livet på en poetisk cykel. Eller om det är den poetiska cykeln som tar sig fram med honom. Fortfarande, kan tilläggas. Just så, ”Den poetiska cykeln”, heter Nelsons bok från 1994. Sen dess har han då och då återkommit till denna poetiska cykel, bland annat i en utställning på Malmö stadsbibliotek. Nu dokumenterar Nelson än en gång sitt poetiska cyklande i den nya boken ”Bortom Pluto”.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsagaCykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.

Kanske förresten att den poetiska cykeln, som ”vid första tillkomsten” vägde blott 36 gram (vilket ju kan tyckas ”är lite”), rör sig fritt, på egna hjul och vingar, utan någon cyklist? Och kommer tillbaks sen och ger poetiska cykeltursrapporter till Nelson, där han står vid sitt staffli, sitter vid ritbord och dator.

”Bortom Pluto” är en blandning av ungefär lika delar text och bild, som i sin tur är varierade till formerna och uttrycken. Här finns korta texter i form av prosa, poesi och kanhända fakta, science fiction, fantasy och politik, sex förstås, verklighet, påhitt och dröm. Allt sammanhållet av en stor portion humor – men observera Nelsons egen humor, än lättsinnig och än rätt grov. Bilderna varierar mellan teckningar, ristningar och målningar, gjorda med diverse tekniker (blyerts, tusch, krita, kol, torrnål, vattenfärg, olja…) och uttryck.

Leif Nelson har inte en stil – i singular – men desto mer personlighet. Visst känns snabbt nedtecknat i ord och bild, liksom i farten, i livets tempo, när cykeln passerat förbi på livsresan. Annat är noga skrivet och målat: lång-, funder- och eftertänksamt. Jag var ju hemma hos Nelson för att göra en intervju då han satt och jobbade med boken. Han formgav den själv, la in texter och bilder, och så skrev han dit något extra och mer, direkt i layoutprogrammet, när han kom på och fick lust med det, spontant i ögonblicket.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsaga 2Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.

En får hålla sig fast och hänga kvar så gott en kan. Vissa av de människor som Nelson porträtterat – som självporträtten förstås och Majken Johansson – kände jag igen. Däremot trodde jag att Elmer Diktonius var någon annan. Och se på sidan 97, känns den unga nakna kvinnan igen?

Kanske ska en läsare börja med att slå upp de sista sidorna i ”Bortom Pluto” och använda som läs- och resguide? Så att läsaren redan från början vet att texterna också är en, nåja, sammanhängande poetisk cykeltur och livsberättelse, utdrag ur Leif Nelsons självbiografi: från Kalevala genom Bibeln och Österlen, Mellanöstern och Jerusalem, EU, tsunamin 2004, mannens ung- och ålderdom, upp till Pluto och bortom, åter till Kalevala, och så vidare. Fast det är väl en smaksak. Jag gjorde inte det.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet