Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

En lek med deckarens historia – men på allvar

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Mikael Fuchs, som 2019 debuterade så suveränt med ”Mord på öppen gata”, fortsätter i årets uppföljare ”Mannen i vattnet” att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett Stockholm som både är historiskt och framtida.

Den sistnämnda – miljön – är genialt påkommen. Ja, påhittad.

Fuchs utgår från de planer som politiker hade på att modernisera Stockholm – som att låta Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg, kalla fortsättningen Nya Sveavägen och låta den kantas av ett antal skyskrapor.

Nej, inte bara utgår.

Fuchs låter sina deckare utspelas i detta så att säga historiskt moderna Stockholm. Alltså, han skriver historiska deckare som blir fantasy och vilken dröm det måste vara för en författare. Trots att böckerna utspelar sig i en historisk miljö så kan Fuchs hitta på lite som han vill.

Han kan skriva historiskt riktigt, när han vill det. Historiskt hippepå, om det behövs. (Som den nya blaffan till hus, Nybropalatset, i den igenlagda Nybroviken.)

Året är 1949. En man hittas flytande – troligen död men konstaplarna Lundberg och Book har inte lyckats utröna det ännu – i bassängen i ett poolhus till en villa innanför en mur i ett område på Djurgården där rika människor fått tillåtelse att bygga vilka hus de ville. (Och de ville det.)

(Nämner alla namnen för att de är återkommande från första delen av serien och säkert lär återkomma i framtida delar.)

Trots att det är polisromaner – fast även en privatdetektiv förekommer i nya ”Mannen i vattnet” – så är både jargong och stämning noir. Men inte dagens ännu mer hårda, tuffa och ibland rätt råa form av noir utan originalet.

Michael Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. 1943 kom Chandlers ”The Lady In The Lake” och 1949 ”The Little Sister”. Också Fuchs kunde ha skrivit ”Mannen i sjön” under 40-talet men nu har han istället skrivit både uppföljaren och debutnoiren som i samma tid som Chandler.

Tonkänslan är exakt. Håkansson och Magnusson är – särskilt den förste – en aning av privatsnokar fast de är poliser.

Även en privatdetektiv på riktigt förekommer alltså, samt den rike industrimannen som äger villan där liket (så var det sagt) hittades i bassängen, hans sekreterare, en kvinnlig ägare av ett konstgalleri, en manlig och en kvinnlig skådespelare…

De kunde vara personer i en deckare av Raymond Chandler. Men de är placerade i Stockholm med betoning på i Stockholm. Mikael Fuchs med en känsla av Chandler men har skriver som Fuchs.

Och även med en känsla, nu tänker jag på personerna, av såväl Stieg Trenter som Vic Suneson. Även med dem skriver Fuchs liksom samtida.

Debuten ”Mord på öppen gata” avslutades som nånslags kombination av Raymond Chandler och Mickey Spillane. Hur slutar ”Mannen i vattnet”?

Det, du. Det går att läsa en Michael Fuchs-deckare på en kväll och natt, eftersom man inte kan sluta läsa. Han skriver effektivt också, kort och koncist. Exakt, på alla sätt.

Pastisch? På sätt och vis så är väl ”Mord på öppen gata” och ”Mannen i vattnet” pastischer, en lek med deckargenren och dess historia. Fast med ”Mannen i vattnet” blir det tydligt att det är mer än så, att Mikael Fuchs – dessutom – skriver deckare på allvar.

Bengt Eriksson

 

Sämre men bättre i 30-talets Berlin

Volker Kutscher
Den stumma döden
Babylon Berlin (del 2)
(Ersatz; övers: Ola Wallin)

Jag har återigen stiftat bekantskap med kriminalkommissarie Gereon Rath i 30-talets Berlin. Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Den var fullspäckat med karaktärer och sidospår och ibland hade jag lite svårt att hänga med i handlingen.

Men den var ändå en större läsupplevelse än del 2. I den ”Stumma döden” är storyn mycket stramare och det är inga problem att hänga med i handlingen. Boken är fristående med det är såklart en fördel om du först tagit del av ”Babylon Berlin”. Då har du redan koll på flera av karaktärerna.

Den här gången har författaren gjort en djupdykning i filmens värld. Stumfilmen får ge vika för den nya ljudfilmen men det är inte alla som uppskattar förändringen.

Skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Flera kvinnliga skådespelare hittas mördare och snart hotar masshysterin i Berlin.

Den unge kriminalkommissarien lyckas hela tiden sätta sig själv i skiten och han får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Jag gillar skildringarna av Berlin. De känns trovärdiga och jag upplever att jag får följa med till 30-talets Tyskland och brytningstiden mellan Weimar-republiken och Hitlerväldet. Jag älskar den här typen av skönlitterära skildringar som även bidrar till att jag får lära mig något nytt om ett historiskt skeende eller en plats som jag inte varit på.

Den här boken är inte lika myllrande och komplex som ”Babylon Berlin” men just det ger större utrymme åt karaktärerna att växa. Och därför tycker jag att den både är sämre och bättre än första delen. Men helt klart en mycket bra deckare i en intressant historisk miljö.

Samuel Karlsson är bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö samt återkommande recensent på Deckarlogg. Andra delen av Mörkö-serien kom i år och han är nu i färd med slutföra fjärde delen för utgivning 2020. Samuel Karlsson lyssnar på fler deckare än han läser och har därför startat facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”.  Gå in där för fler tips om ljudböcker, såväl deckare som en del annat.

Från Malmö till Israel och tillbaks

Claes & Eva Fürstenberg
Blodhundar
(Historiska Media)

Makarna Claes och Eva Fürstenberg är ännu en deckardebutant – eller två i en – som debuterar högt över nybörjarnivån.

Med många års erfarenhet av journalistik kan de inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket, i betydelsen lite och lagom men exakt, som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga.

Den äldre journalisten Gun Berlin, dagens dagstidningsmiljö och stadsdelen Gamla väster i Malmö – allt känns igen direkt. Och detta trots att deckarduon Fürstenberg knappt gör en enda beskrivning. (Jo, det finns en klar likhet med Georges Simenon.)

Efter att ha omvandlats till den nya sortens journalist (skriva och plåta och filma och prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

”Blodhundar” balanserar mellan en vardagsnära deckare och en internationell thriller; nutida och historiskt, svenskt, judiskt och palestinskt. Händelsernas grund finns i Israel, där huvudpersonen GB tillbringade sina ungdomsår på först en kibbutz och sedan i Tel Aviv.

Utländska säkerhetsagenter kontra en försvunnen och skadad hund. En hel del action men ändå inte mer än att vardagskänslan finns kvar.

Det har blivit en spännande historia och vilken svår balansgång, som Claes och Eva Fürstenberg kort sagt bemästrar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

Sommardeckare under päronträdet (9): Historiskt, musikaliskt och språkligt sväng i New York

Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)

(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)

Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).

Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.

Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.

Platsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.

Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.

Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.

Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.

Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.

Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.

Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)

Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.

Som rätt ur verkligheten?

Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).

Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).

Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.

Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.

Bengt Eriksson

 

Andrea Camilleri (född 1925 på Sicilien, död 2019 i Rom)

Andrea Camilleri
Land: Italien, närmare bestämt Sicilien
Genre: sicilianska polis- och mansromaner

Huvudpersonen är miljön: den italienska ön Sicilien i allmänhet och den fiktiva staden Vigàta i synnerhet. (Om staden Vigàta funnits på kartan hade den kunnat hittas på Siciliens sydvästkust, någonstans mellan de verkliga städerna Sciacca och Agrigento.)

Guiden till denna miljö – idag och historiskt, geografiskt, kulturellt, politiskt, samhälleligt, kriminellt, språkligt, mänskligt och, inte minst, gastronomiskt – heter Salvo Montalbano, kommissarie i den nämnda staden Vigàta.

Så kan Andrea Camilleris deckare – polisromaner – beskrivas. Författaren Camilleri verkar ha utsett sej själv till chef för något som kan kallas sydvästra Siciliens informationsinstitut med syfte att förmedla kunskap om denna del av Italien och Sicilien.

Maffian! utropar du. Ja, det enda som vi i Sverige känner till om Sicilien är väl att där håller den italienska maffian till. Naturligtvis handlar Camilleris deckare om maffian…

Ja och nej.

Andrea Camilleri. Foto: Marco_Tambara

I den svenska utgåvan av ”Vattnets form” (2000), som inleder Montalbano-serien, har journalisten Tomas Lappalainen skrivit ett förord. Lappalainen, som även publicerat boken ”Maffia” (1993), redogör för ett samtal mellan traktens maffiaboss och en ung Camilleri.

Samtalet, som Camilleri långt senare skulle återanvända i ”Utflykten till Tindari” – en av de få titlarna i serien där maffian är en del av huvudintrigen – avslutades med följande ord från bossen: ”Skjuta folk, det är bara sånt man tar till när man misslyckats med att vara mafioso.”

Att Camilleri inte fokuserar på maffian ger faktiskt en bättre bild av maffians makt och verksamhet, menar Lappalainen. Maffian är ständigt närvarande, i böckerna liksom i det sicilianska samhället. Maffian finns där och verkar men syns och märks knappt.

Som i ”Vattnets kraft”. Intrigen spinner kring en byggmästare och politiker som hittas död – med byxorna neddragna – i en bil på la mànnara: en strandäng där Viàgatas prostituerade håller till och en man i hans ställning inte borde befinna sej. I förbigående noterar Camilleri att könshandeln organiseras av den lokala maffian.

Det sicilianska samhället är varken lättbeskrivet eller lättförståeligt. Men jag undrar om inte beskrivningen av maffians ständiga men osynliga närvaro också ska läsas i överförd betydelse?

Sammanhållningen mellan familj, släkt och vänner är viktigast av allt, själva fundamentet. Privatliv vävs ihop med politik, affärsverksamhet och kriminalitet. Samhället definieras inte av politikernas lagar utan av människornas liv. Vilket är historiskt betingat: under 2.700 år, skriver Lappalainen, invaderades Sicilien av greker, fenicier, romare, araber, spanjorer, normander…

Det sicilianska samhället har ”vattnets form” – det formas efter människorna.

Även om öns invånare förenas i misstro mot staten och hat mot polisen, dess väktare, så är Sicilien också ett klassamhälle. I originalböckerna får Camilleri detta att framgå på ett lika enkelt som genialt sätt: de fattiga pratar sicilianska och de mäktiga italienska (för att generalisera något). Även på svenska anas klasstillhörigheten – ett gott betyg till översättaren Barbro Andersson.

Kommissarie Salvo Montalbano har liknats vid kommissarie Maigret. Nja, snarare påminner han om spanjoren Manuel Vázquez Montalbáns buttre och egocentriske privatdetektiv Pepe Carvahlo, verksam rätt över vattnet i Barcelona. Att Montalbano, t ex i ”Terrakottahunden”, gärna läser deckare av sin spanske namne Montalbàn är ingen tillfällighet.

Kommissarie Montalbano bor ensam i ett hus vid stranden. På natten badar han naken och samtalar med kuken om Livia, sin särbo på fastlandet i Genua. Egentligen är han rätt nöjd med att hon bor på avstånd och kommer på besök ibland. Men det beror inte på att han roar sej brevid. Montalbano är något så sällsynt som en trogen – sexuellt alltså – deckarhjälte.

Han stora passion – större än Livia – är mat. Det har hänt att han efter en avslutad måltid gått ut i restaurangköket och – tacksam, ja, rörd – skakat hand med kocken.

Somliga rätter är nog specialiteter för sydvästra Sicilien. Åtminstone tror jag inte att de serveras på italienska restauranger i Sverige: mostazzoli (fruktkakor), sardiner i citronsås, täppsniglar, pasta i bläckfiskbläck, cucuzzeddra (vit pumpa), nyfångad kokt rödbarb, pasta med äggplantor och saltost…

Böcker:
Vattnets form (La forma dell’acqua)
Smörgåstjuven (Il ladro di merendine)
Terrakottahunden (Il cane di terracotta)
Violinens stämma (La voce del violino)
Montalbanos nyår (Gli arancini di Montalbano)
Telefonkoncessionen (La concessione del telefono)
Utflykten till Tindari (La gita a Tindari)
Krukmakarens åker (Il campo del vasaio)

Samtliga översatta av Barbro Andersson

Bengt Eriksson
Något uppdaterat, annars ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag

Svensk deckardebut i Rippermordens London

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Och han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson

Vad var Sudetenland? Vad hände där?

Tove Alsterdal
Blindtunnel
(Lind & Co)

Tove Alsterdal har alltid, från debuten med “Kvinnorna på stranden” (2009) och framåt, hört till de deckarförfattare som skriver mer, i betydelsen mer än en deckare. Men alltid också utan att slarva med deckargenren, utan att skriva bort den.

Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: just mer – mer än de flesta får plats med i en deckarroman.

Hon skiljer sig dessutom från många, kanske de flesta, andra deckarförfattare genom att inte skriva seriedeckare. I hennes romaner finns inga återkommande personer eller miljöer. En ny Alsterdal-deckare kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst.

I sin förra deckare, ”Vänd dig inte om” (2016), lyckades hon förena Sverige och Rumänien, de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus las ner och de fattiga romer som kommer hit från Rumänien för att tigga ihop till sin överlevnad.

Hennes allra bästa deckare och samhällsroman hittills, om jag får säga. Fast så bör jag kanske inte skriva när jag nu ska recensera hennes nya deckare, ”Blindtunnel” (2019).

Ännu en annan deckarmiljö – ja, ännu en annan deckare och roman. Lågmäld och stilla, som ett slags långsam arkeologisk utgrävning av historien.

Det medelålders paret Sonja och Daniel har sålt radhuset i Älvsjö och lämnat Sverige. Ja, lämnat allt för att börja om. De hittade något på nätet som kanske varit en vingård, någonstans i Böhmen, på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, bilavstånd till både Prag och Berlin.

Det så kallade Centraleuropa: där bor de nu, i detta gamla hus, detta smutsiga gamla hus, så mycket att göra i ordning, som en gång var en vingård.

I källaren finns ett igenmurat utrymme, en underjordisk tunnel med ett bergrum. De hittar gamla vinflaskor på en hylla. Det står ”Julia” på en flaska de provar – nja eller nä! – och ”Müller-Thurgau” samt årtalet 1937. Senare hittar Sonja också något annat i källaren.

”Böhmens Schweiz”, så kallas området. Sudetenland är ett annat namn. Det går en katt genom husets trädgård, som om trädgården är kattens. En äldre man som minns huset, trädgården och vingården från en annan tid kommer på besök. Sonja bekantar sig med byn och dess invånare, medan Daniel renoverar huset. Hon träffar en engelsk kvinna, om hon är engelska, och turist, om hon verkligen är turist, på byns värdshus.

Och så sker ett mord (vem som blir mördad må andra recensenter ha avslöjat men det gör inte jag) och utifrån detta mord grävs det historiska Sudetenland upp, vilket är en värre berättelse ändå. En än värre kriminalhistoria. Ett verkligt historiskt pussel där Sonja får rollen som arkeologisk privatdetektiv i Europas historia.

Nazityskland kom till Böhmen och försvann igen. Och med dem och detta försvann både traktens judar och tyskar. Så deprimerande, likadant där som här som alltid och överallt, för att förkorta jävligheterna, människors evigt återkommande främlingssyn, synen på andra människor. Det hat som kan lockas fram ur människors innersta.

Tove Alsterdal förmedlar och blottlägger ett stycke av Europas historia jag är rätt övertygad om att de flesta i Sverige inte hade en aning om. Det är en ganska kort roman och deckare, blott 268 sidor, men ändå lite kantig och oframkomlig, tyckte jag medan jag läste. Men efteråt, efter att ha läst klart, har jag kommit på mig med att tänka på bokens innehåll, flera gånger, styrkan i den historiska skildringen finns kvar i mig och växer.

Det lite omständliga sättet att berätta passar bra ihop med innehållet också, med Sonjas utredande och undersökande. Som om Sonja själv – och inte Tove – skrivit berättelsen. Som om den är lika sann som den känsla av verklighet som berättelsen förmedlar.

Jag tror också det är medvetet som ”Blindtunnel” blivit en så pass kort roman. Undrar om inte Tove Alsterdal strukit mycket av det hon skrev, sparat det historiskt och kriminellt nödvändiga – medan en annan roman med ett mer personligt fördjupat innehåll får bubbla och puttra under.

För den finns där, den också, den romanen och berättelsen, fast outskriven: romanen om Sonjas och Daniels förhållande, hur de egentligen har det, tillsammans i livet. Ibland visar sig något men det mesta visar sig aldrig, det anade jag blott när jag läste.

Bengt Eriksson

Sommardeckare 5) Once upon a time in England

Året är eller ska vara 1920. Miljöerna är fattig- och rikedomens London och England.

En autentisk historisk krimi, trodde jag. Florence Nightingale Shore, just den sjuksköterskan, var och är ju en autentisk person. På riktigt, nästan.

Men redan i inledningen till Jessica Fellowes ”Mitfordmorden – Mysteriet på Asthall” (Polaris, övers: Joakim Sundström) förekommer ett så gravt ”faktafel” att det måste vara meningen.

Författaren vill direkt säga att visst skriver hon historiskt men inte autentiskt utan hon har hittat på.

Den fattiga huvudpersonen, Louisa Cannon, råkar få anställning som barnsköterska hos den rika familjen Mitford – också autentisk men väl ändå och likaså hittepå? – och en mordintrig börjar sååå långsamt att nystas upp, sååå långsamt byggs stämningen och sååå långsamt spänningen upp.

Det tar sin tid men till sist är ”Mitfordmorden” helt klart en läsvärd första titel i vad som lär bli en närapå hur lång serie som helst med ”otaliga mysterier”…

För familjen Mitford har oräkneliga döttrar – hittills har de blivit sex stycken – och var och en ska få sin roman av Fellowes.

Bengt Eriksson