Göran Sällqvist
Efter så många år
(Lindh & Co)
Det har – utan att jag planerat eller ens tänkt på det – blivit så att jag per automatik läser svenska deckardebutanter innan jag börjar läsa nya titlar av återkommande deckarförfattare, svenska som översätta.
Antagligen – jo, så måste det vara – för att tycker det är lite extra spännande att se hur nykomlingar förmår att tampas med genrens klichéer. Det finns ju en deckarform med ett antal klichéer som nytillkomna deckarförfattare måste förhålla sig till, både upprätthålla och bryta emot – för att resultatet ska kunna bli bra.
Göran Sällqvist deckardebuterar med vad som väl får kallas kriminal- och polisromanen ”Efter så många år” – eller privatsnokar- och polisromanen.
Rickard Ander, så heter huvudpersonen, är nu affärsman i Stockholm men arbetade på 80-talet arbetade som narkotikapolis i Göteborg.
Den 25 maj 2018 hittas en man brutalt mördad, ihjälslagen och torterad i ett industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Polisen hittar ett simkort till en mobiltelefon i den dödes kläder – sista samtalet som ringdes gick till, just det, Rickard Ander.
Han blir en del av utredningen. Och han var redan en del av den, ända sen 1986-87. Rickard Ander dras in i utredningen – igen – och han blandar sig också själv in i den, för att reda ut vad som – egentligen – hände för 30 år sen.
Då och nu, nu och då, berättas parallellt. De dubbelberättas och blandas. Jag får erkänna att jag, också i allmänhet, har svårt för parallella skeenden i kriminalromaner. Extra svårt har jag när det parallellberättas i olika tidsplan.
Jag tycker att deckarförfattare oftast eller alltid har svårt att få till det så att inte de bägge berättelserna bryter av varann, bryter av spänningen och stämningen. Det ena och det andra i dubbelberättandet ska ju trigga varann, så att det blir dubbelt spännande. Men alltför få lyckas med det.
Inte heller debutanten Göran Sällqvist lyckas med detta svåra. (Men det är ju jag, det bör tilläggas innan jag fortsätter, säkert kan andra deckarläsare gilla att läsa parallellt.) Det blir obalans i berättandet, med ibland så pass så långa tillbakablickar att nuet riskerar att försvinna i återberättandet och måste tas igen – igen.
Så tyckte jag när jag läste. Och jag tycker det är synd, när Göran Sällqvist ju både kan skriva och berätta. Med sin deckardebut visar Sällqvist att han kan berätta en kriminalhistoria och det är ingen dålig historia heller.
Extra synd också för att han berättar så trovärdigt. Han får mig att tro såväl på sina personer som sin berättelse. Detta beror rimligen på att han vet vad han skriver om: Sällqvist har själv varit både affärsman och polis.
Nu är han också en läsvärd deckardebutant, även om hans debut – i mina deckarkritiska ögon – inte blev riktigt lyckad. ”Efter så många år” lovar däremot så mycket och mer att jag framöver kommer att hålla ögonen på Göran Sällqvist och givetvis läsa uppföljaren.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera