En konsumentdeckare eller Recensenten som inte riktigt kunde bestämma sig

Jan Bertoft

Hoppets sista ljus

(Hoi förlag)

Det finns, kan man väl säga, olika slags deckare. Vad sägs till exempel om den traditionella polisdeckaren, Norrlandsdeckaren, feelgood-deckaren, knep och knåp-deckaren, noir-deckaren, pensionärsdeckaren, pusseldeckaren, det slutna rummet-deckaren, spänningsdeckaren och säkert  fler typer och varianter ändå. Skånedeckaren, kanske. Och nu har jag läst en konsumentdeckare, så skulle jag vilja kalla den.

Det är den tredje titeln i en serie med den rappa kommissarien fröken Vanja Ek i huvudrollen och skriven av Jan Bertoft. Den heter ”Hoppets sista ljus”. De två övriga i serien är ”Minnets slutna rum” (skriven tillsammans med Håkan Tängnander) och ”Lögnens höga pris”. De är alla, med ett särskilt plus för ”Minnets slutna rum”, vill jag ha sagt, läsvärda.

Läsvärda, men utan att för den sakens skull hamna på deckarligans tio i topp-lista, om nu en sådan finns. Och inte heller har väl DN:s särskilda deckarfantom Lotta Olsson kommenterat någon av dem efter vad jag kommer ihåg. Men det vore väl i och för sig att begära för mycket av denna kvinna med tanke på allt både svenskskrivet och översatt som hon får under ögonen.

När jag läste ”Minnets slutna rum” hade jag hyfsade förhoppningar om att de fortsatta böckerna skulle vara kul och intressanta att läsa, inte minst med tanke på hur författarna konstruerade just den bokens idé om ett mord i ett till synes slutet rum. Och även del två var som jag ser det bra.

Dessvärre tycker jag nog att ”Hoppets sista ljus” jämförelsevis tappat i stringens och styrka. Jag föreställer mig att det inte kan vara lätt att en i serie böcker med samma huvudperson beskriva vad som hänt denne i tidigare böcker, men samtidigt kan det ju vara nödvändigt för att förstå hur hon reagerar, agerar och utvecklats som person.

Och här menar jag att Bertoft inte lyckas riktigt bra. För mycket blir i den delen osagt eller halvsagt eller oklart.

Och sen är det nu för min smak lite för mycket kärleksproblem, döende anhöriga, oväntade arv, hemliga lådor med viktiga handlingar, döda poeters akvarellpenslar, uppdykande gamla och nya släktingar med till synes ömma och välmenande hjärtan och de vanliga jobbrelaterade störningarna.

För att nu inte tala om vindkraftverk. Men det är vad jag tycker. Du, min bäste läsare av detta, kan säkert tycka annorlunda.

Men om man som läsare klarar av sådan utfyllnad, och varför skulle man inte göra det då nästan allt detta eller liknande dyker upp i var och varannan deckare och då också i sådana som är skrivna av mer välkända författare, så får man faktiskt läsa en hyfsat bra deckare. En konsumentdeckare.

För så här är det. Mitt i den mörkaste natten ser ett ungt par som är lite olovandes ute för att göra sådant som unga par inte så sällan vill göra, hur en båt med släckta lanternor kommer körandes i Stockholms skärgård och ränner rakt in i en brygga. Båten körs av en död man. Sämre kan ju en deckare börja.

Och inte heller fortsättningen är så dum. Det visar sig nämligen att den döde, som har ett grandiost hus en halvannan sjömil bort på en helt annan ö, är en välkänd fifflare och skummis som genom åren lurat folk på allehanda sätt och på senare år genom att kränga verkningslösa medel mot diverse sjukdomar och mentala och fysiska tillstånd av olika slag. Rik har han blivit också.

Så börjar då polisens arbete. Och man går noggrant till väga, förstås.

Polisen stöter då på olika sorts svårigheter, förstås. Kärleken blommar inte för fröken kommissarien riktigt på sätt som vore önskvärt, förstås. Svartsjukans mörka alfer biter i olika hjärtan, förstås. Den dödes kollegor är av samma skrot och korn som den döde och gör vad man kan för att försvåra polisens arbete, förstås. Polisiära och andra juridiska höjdare blir involverade på ett störande sätt, förstås. Misstänkta anhålls för att senare släppas, förstås.

Men det idoga polisarbetet – ja, vad händer med det? Inget annat än att det fortsätter och så småningom leder till triumf. Brottet klaras upp. Mördaren tas fast. Vanja Ek blir relativt nöjd och glad.

Så här långt är också en kräsen läsare som jag nöjd och glad. Särskilt vill jag ha sagt att Bertoft skriver bokens dialoger på ett mycket bra sätt – det är minsann inte särdeles vanligt. Men så är det det där med utfyllnaden – döende släktingar, hemliga lådor, läkande susande skogar, vindkraftverk etcetera För mig blir det lite för mycket av den varan.

För mig, men kanske inte för dig. Köp gärna ”Hoppets sista ljus”. Eller låna den på ett bibliotek, om sådana finns där du bor. Jag ger den tre stars av fem i betyg. Men helt plötsligt, alldeles i slutet, verkar det som om Bertoft får lite litterära ambitioner. Så här slutar nämligen boken:

Djupt inne i henne grydde en vag känsla. På något sätt var det som om livet började. Hennes sargade, prövade liv.

En omstart.

Ett hål i hjärtat efter en älskad, klok, viktig gammal kvinna. Men också med nya öppningar.

Gård. Skog.

Vindkraft.

Akvarell.

Sara. Mamma.

Alice.

Dan.

Vad kunde gå fel?

Det mesta svarar jag, en gammal cyniker. Men svaret kommer väl i nästa bok, hoppas jag. Och den ska jag läsa. (Fast lite synd är det att en av den dödes lite halvskumma affärsbekanta som heter Leif Kallin får ett annat namn i bokens inledande persongalleri. Det borde korrekturläsaren sett. Men nu är jag kanske i gnälligaste laget?)

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Ännu en lovande svensk deckardebutant

Göran Sällqvist
Efter så många år
(Lindh & Co)

Det har – utan att jag planerat eller ens tänkt på det – blivit så att jag per automatik läser svenska deckardebutanter innan jag börjar läsa nya titlar av återkommande deckarförfattare, svenska som översätta.

Antagligen – jo, så måste det vara – för att tycker det är lite extra spännande att se hur nykomlingar förmår att tampas med genrens klichéer. Det finns ju en deckarform med ett antal klichéer som nytillkomna deckarförfattare måste förhålla sig till, både upprätthålla och bryta emot – för att resultatet ska kunna bli bra.

Göran S Efter-sa-manga-ar-700x1093Göran Sällqvist deckardebuterar med vad som väl får kallas kriminal- och polisromanen ”Efter så många år” – eller privatsnokar- och polisromanen.

Rickard Ander, så heter huvudpersonen, är nu affärsman i Stockholm men arbetade på 80-talet arbetade som narkotikapolis i Göteborg.

Den 25 maj 2018 hittas en man brutalt mördad, ihjälslagen och torterad i ett industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Polisen hittar ett simkort till en mobiltelefon i den dödes kläder – sista samtalet som ringdes gick till, just det, Rickard Ander.

Han blir en del av utredningen. Och han var redan en del av den, ända sen 1986-87. Rickard Ander dras in i utredningen – igen – och han blandar sig också själv in i den, för att reda ut vad som – egentligen – hände för 30 år sen.

Då och nu, nu och då, berättas parallellt. De dubbelberättas och blandas. Jag får erkänna att jag, också i allmänhet, har svårt för parallella skeenden i kriminalromaner. Extra svårt har jag när det parallellberättas i olika tidsplan.

Jag tycker att deckarförfattare oftast eller alltid har svårt att få till det så att inte de bägge berättelserna bryter av varann, bryter av spänningen och stämningen. Det ena och det andra i dubbelberättandet ska ju trigga varann, så att det blir dubbelt spännande. Men alltför få lyckas med det.

Inte heller debutanten Göran Sällqvist lyckas med detta svåra. (Men det är ju jag, det bör tilläggas innan jag fortsätter, säkert kan andra deckarläsare gilla att läsa parallellt.) Det blir obalans i berättandet, med ibland så pass så långa tillbakablickar att nuet riskerar att försvinna i återberättandet och måste tas igen – igen.

Så tyckte jag när jag läste. Och jag tycker det är synd, när Göran Sällqvist ju både kan skriva och berätta. Med sin deckardebut visar Sällqvist att han kan berätta en kriminalhistoria och det är ingen dålig historia heller.

Extra synd också för att han berättar så trovärdigt. Han får mig att tro såväl på sina personer som sin berättelse. Detta beror rimligen på att han vet vad han skriver om: Sällqvist har själv varit både affärsman och polis.

Nu är han också en läsvärd deckardebutant, även om hans debut – i mina deckarkritiska ögon – inte blev riktigt lyckad. ”Efter så många år” lovar däremot så mycket och mer att jag framöver kommer att hålla ögonen på Göran Sällqvist och givetvis läsa uppföljaren.

Bengt Eriksson