Ännu en lovande svensk deckardebutant

Göran Sällqvist
Efter så många år
(Lindh & Co)

Det har – utan att jag planerat eller ens tänkt på det – blivit så att jag per automatik läser svenska deckardebutanter innan jag börjar läsa nya titlar av återkommande deckarförfattare, svenska som översätta.

Antagligen – jo, så måste det vara – för att tycker det är lite extra spännande att se hur nykomlingar förmår att tampas med genrens klichéer. Det finns ju en deckarform med ett antal klichéer som nytillkomna deckarförfattare måste förhålla sig till, både upprätthålla och bryta emot – för att resultatet ska kunna bli bra.

Göran S Efter-sa-manga-ar-700x1093Göran Sällqvist deckardebuterar med vad som väl får kallas kriminal- och polisromanen ”Efter så många år” – eller privatsnokar- och polisromanen.

Rickard Ander, så heter huvudpersonen, är nu affärsman i Stockholm men arbetade på 80-talet arbetade som narkotikapolis i Göteborg.

Den 25 maj 2018 hittas en man brutalt mördad, ihjälslagen och torterad i ett industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Polisen hittar ett simkort till en mobiltelefon i den dödes kläder – sista samtalet som ringdes gick till, just det, Rickard Ander.

Han blir en del av utredningen. Och han var redan en del av den, ända sen 1986-87. Rickard Ander dras in i utredningen – igen – och han blandar sig också själv in i den, för att reda ut vad som – egentligen – hände för 30 år sen.

Då och nu, nu och då, berättas parallellt. De dubbelberättas och blandas. Jag får erkänna att jag, också i allmänhet, har svårt för parallella skeenden i kriminalromaner. Extra svårt har jag när det parallellberättas i olika tidsplan.

Jag tycker att deckarförfattare oftast eller alltid har svårt att få till det så att inte de bägge berättelserna bryter av varann, bryter av spänningen och stämningen. Det ena och det andra i dubbelberättandet ska ju trigga varann, så att det blir dubbelt spännande. Men alltför få lyckas med det.

Inte heller debutanten Göran Sällqvist lyckas med detta svåra. (Men det är ju jag, det bör tilläggas innan jag fortsätter, säkert kan andra deckarläsare gilla att läsa parallellt.) Det blir obalans i berättandet, med ibland så pass så långa tillbakablickar att nuet riskerar att försvinna i återberättandet och måste tas igen – igen.

Så tyckte jag när jag läste. Och jag tycker det är synd, när Göran Sällqvist ju både kan skriva och berätta. Med sin deckardebut visar Sällqvist att han kan berätta en kriminalhistoria och det är ingen dålig historia heller.

Extra synd också för att han berättar så trovärdigt. Han får mig att tro såväl på sina personer som sin berättelse. Detta beror rimligen på att han vet vad han skriver om: Sällqvist har själv varit både affärsman och polis.

Nu är han också en läsvärd deckardebutant, även om hans debut – i mina deckarkritiska ögon – inte blev riktigt lyckad. ”Efter så många år” lovar däremot så mycket och mer att jag framöver kommer att hålla ögonen på Göran Sällqvist och givetvis läsa uppföljaren.

Bengt Eriksson

Korta deckartips (7): debutanten Anna Roos

De föddes som tvillingar.

roos_spel_omslag_inb_0Men den ene, Gustav, växte upp med pappa på Lidingö. Och den andra, Sol, bodde med mamma i Hökarängen.

Han gick på Handelshögskolan och hon rymde hemifrån till USA.

När ”Spel” (Modernista) börjar har Gustav tagit livet av sig. Om det var självmord?

Anna Roos, ännu en av årets mest spännande och bästa svenska deckardebutanter, skildrar krockande samhällsklasser och livet som att spela på casinot.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet 2017)

Det stora i det lilla, så hisnande spännande deckardebut

Lina Bengtsdotter
Annabelle
(Forum)

Lina Bengtsdotter debuterar som en redan färdig deckarförfattare.

Det är inte vanligt. För de flesta deckarförfattare blir debutdeckaren, oavsett om den är bättre eller sämre, mer av en startsträcka att skriva vidare ifrån.

”Annabelle” kunde ha varit Lina Bengtsdotters tredje, fjärde polisroman, snarare än den första. Så bra är debuten.

Men visst, hon har tidigare skrivit en rad noveller. Och det hjälpte väl till och blev den där startsträckan.

Ändå häpnar jag över att jag inte fastnar någonstans, inte på en rad, inte i en enda mening. Även de bästa debutdeckarna brukar jag berömma med förbehållet: trots att…

Kort och koncist skriver hon också. Hur många av dagens deckarförfattare sprintar in på 314 sidor?

Annabelle BengtsdotterOch lyckas ändå och samtidigt skriva personligt och med humor samt få plats med en riktigt bra kriminalhistoria. Eller låt säga spänningshistoria – och dessutom en egen spännings/kriminalhistoria.

Hon reste tillbaks till hembygden. Eller de, både författaren Lina Bengtsdotter och huvudpersonen, kriminalinspektören Charlie Lager.

En kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa, så knepig att hon blir trovärdig direkt. Som människa, alltså. Men som polis?

Skulle en Charlie Lager kunna bli kriminalpolis i Stockholm, också i verkligheten? Det funderar jag på när jag nu skriver. När jag läste hade jag inte en tanke på det. Så litterärt fungerar det – och hon.

En 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvinner efter en festnatt. Platsen är det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Dit åker Charlie tillbaka nu – med poliskollegan Anders.

Just tillbaka, för i Gullspång växte hon alltså upp. (Liksom författaren.)

En mycket bra småsamhällsskildring på det sättet att jag som läsare både är där och någon annanstans, i något annat litet samhälle, viket som helst i Sverige.

Samhället antyds precis lagom, så att jag får för mig att de som bor eller kommer från Gullspång måste känna igen sig. Samtidigt som jag tror att alla de som kommer från något annat annat litet samhälle också känner igen sig.

Ett motell med restaurang alias matsal, den lilla polisstationen (med, nu, Stockholms- kontra Gullspångspoliserna), mopederna vid kiosken, bruket där ”alla” jobbar, apoteket (öppet som det faller sig)…

Och så omgivningen, där människorna bor och lever, utanför centrum och centralorten, på själva landsbygden. Som i Lyckebo, där Charlie levde med sin mamma.

Samt det allra viktigaste: människorna, landsbygdens människor. Det är dem som deckardebuten ”Annabelle” handlar om och skildrar. Att växa och upp leva på denna landsbygd, som Gullspångs kommun, en av Sveriges fattigaste.

Det händer inte mycket. Jo, det händer mycket men det är inga stora händelser utan det händer mycket i detta lilla, vardagliga och mänskliga. Eller det är förstås stora händelser, omkullkastande händelser, i varje människas liv, i varje individs liv, det för varje dag pågående.

Lina Bengtsdotter presenterar oss verkligen för Gullspångs och landsbygdens människor: de vuxna och ungdomarna. Detta kunde nog, på en annan författarers tangentbord, ha blivit hur spänningslöst som helst. Men Bengtsdotter får mötena och de små händelser att bli… Ja, faktiskt hisnande spännande.

Hon väver ihop den deckarlitterära fiktionen med Charlie Lagers eget liv, höll jag på att skriva. Det känns så, som om polisen Charlie från Gullspång och numera Stockholm är en riktig person, vår personliga guide till livet i Gullspång.

Annabelles föräldrar och Charlies mamma; någonstans i berättelsen möts de. Psykisk ohälsa, en barndom att fly ifrån, den gamla vanliga otroheten, monotona jobbet, det ständigt upprepade livet, att aldrig komma där/härifrån…

17-åringen Annabelle heter som i Edgar Allan Poes dikt ”Annabell Lee” och i Gillian Welchs sång ”Annabelle”. Jag tycker om det också, att verkligheten möter fiktion på flera sätt, att fiktionerna möter varandra, att så att säga verkligheterna möts.

Har Lina Bengtsdotter med ”Annabelle” skrivit året bästa svenska debutdeckare? Inte omöjligt. Men ännu har jag inte läst samtliga svenska debutdeckare för i år (det finns rätt många just i år och flera är bra) så jag får återkomma.

Hon är också en av dem som Crimetime Gotland nominerat till priset som årets deckardebutant. Vinner hon? Inte alls omöjligt det heller, att Lina Bengtsdotter kommer att stå som segrare.

Ja, dessutom slutar inte kriminalberättelsen om ”Annabelle” som ni tror. Så vet ni det också.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Lovande deckardebut i fuktig mossmark

Intressant att det fortfarande varje år kan komma fram flera så spännande just spänningsdebutanter i Sverige, ofta om inte oftast kvinnor dessutom.

En – av flera andra – som det pratats mycket (och även skrivits en del) om det här året är Lina Bengtsdotter med deckardebuten/polisromanen ”Annabelle” (Forum).

AnnabelleTyvärr råkade jag ut för postala besvär vad gäller den så jag har ännu inte kunnat läsa ”Annabelle”, som förresten utspelar sig i Gullspång (av alla platser). Men jag ska återkomma. Och i väntan på den och det…

En annan av årets kvinnliga spänningsdebutanter heter Susanne Jansson och har debuterat med nånslags personlig spänningskräckövernaturlig thriller som väl förresten utspelar sig inte alltför långt ifrån den ovannämnda, på gränsen mellan Dalsland och Värmland.

”Offermossen”, som titeln lyder på Susanne Janssons debut, börjar och fortsätter mycket lovande – men… Ja, så här skrev jag i min recension:

Susanne Jansson
Offermossen
(W&W)

På försättsbladet citeras ett par rader från en dikt av Göran Dahlberg om ”spöken” och några från en av Ann Jäderlund om ”det som inte finns”. Som ett avstamp för den berättelse som ska följa och ett påpekande om den viktiga språkhanteringen.

Vissa av Susanne Janssons noga avvägda meningar kunde vara diktstrofer. En av personerna, den mest spökintresserade, har dessutom fått bli namne med poeten Dahlberg.

Det är ordagrant ur miljön, som Susanne Jansson författat debutromanen ”Offermossen.”
Genre: spänning med en aning av skräck och lite övernaturligt.

OffermossenMen så stilla och långsamt spänningskapande, inte minst stämningen av ödslighet, tystnad och de nästan glömda händelserna, både i verkligheten och myten, smyger på som tjock dimma över fuktig mossmark.

Miljön kallas Vänerland, detta gränsland mellan Dalsland och Värmland vid Vänerns nordvästra strand, av romanens andra huvudperson, Maya, som både är konst- och polisfotograf.

Den egentliga huvudpersonen heter Nathalie, biolog och forskare, bosatt i Göteborg. Hon är på väg uppåt Dalsland för att ta prov på växthusgaser i Mossmarken, där hon hyrt ett litet hus.

Nathalie passerar infarterna till Åmål och fortsätter mot Mossmarken och samhället Fengerskog. Här växte hon upp, i ”ett landskap med dimhöljda vidder, hukande tallar och sjunkande jordar… där solljuset inte tycktes nå ända ner, ett land som aldrig torkade upp”.

Härifrån flydde hon för 14 år sen. Vad som hände har hon glömt, försökt att inte tänka på, trängt bort i minnet.

Och så vädret: Nathalie märker att vinden avtagit, det är helt stilla. Nyss var det ju storm?

Hon blir förskräckt, det är som om hon minns det hon inte kan minnas. Nathalie måste hitta Johannes, som studerar på en av traktens konstskolor och hon väl (?) blivit ihop med. Nyss vinkade Johannes till henne, när han sprang iväg på joggingrundan runt mossen.

Offermossen syftar på ”Lingonflickan”, ett mosslik från 300 före vår tideräkning som i början av 2 000-talet hittades i mossmarken. Namnet kan också syfta på de människor som under senare år spårlöst försvunnit i trakten. ”Fler än vanligt”, som Göran Dahlberg, gammal granne till Nathalies familj, uttrycker det.

Så börjar nya lik att hittas i mossen: en hand sticker upp, pålen som förankrade kroppen, guldtior i fickorna.

Spänningen stegras och berättelsen blir allt mer spöklik, sida för sida. Men tyvärr, Susanne Jansson håller inte hela upploppet ut.

Mot slutet börjar språket att kärva, orden vägs inte lika noga. Berättelsen snubblar, spänningen avtar och deckargåtans upplösning är alltför snöplig. Det var synd på en så lovande debut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)

Nora, reporter i London

Härmed börjar också Katarina Tornborg att medverka på Deckarloggen!

***

”Av frisyr och klädsel att döma var de första bilderna tagna någon gång på 80-talet, med MC Hammer-byxor, hårgelé och Balltröjor …”

Det här är en viktig mening i danska journalisten Lone Thiels debutroman ”Flickorna på Englandsbåten” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Viktig därför att den anger tidpunkten då två flickor försvann från Englandsbåten och som romanens huvudperson, journalisten Nora Sand, inte kan släppa taget om.

Varför försvann de? Hur kan två personer bara upphöra att finnas? Inte lämna ett enda litet spår efter sig? Vad var det som egentligen hände, den där gången, då resan över som skulle varit ett stort äventyr – ett steg in i vuxenvärlden, en initiationsrit – slutade i mörker och ovisshet?

Men textraden är också viktig för att den ritual som stavas åka-till-England-med-båt-på-språk-eller-nöjesresa är någonting som oändligt många skandinaver har deltagit i från 60-talet och till dess flyget tog över. Somliga reste iväg och kom tillbaka för alltid förändrade i sin syn på framtiden, världen och sig själva, andra kom hem med smärtsamma minnen.

EnglandsbåtenTilburybåten (svenskar reste från Göteborg) var laddad med symbolik. För många unga var det första resan på egen hand i delad hytt med en okänd person på väg mot en främmande kust, ett främmande språk, en ny värld. Englandsbåten blir på så sätt en viktig referenspunkt både i romanen och hos i alla fall vissa läsare.

Det kunde varit jag. Det kunde varit du.

Nora Sand bor i London. Hon arbetar för på tidskriften Globalt med hela världen som arbetsplats och vad det verkar med en budget som vilken frilansare som helst hade kunnat begå brott för.

Efter en särdeles otäck intervju med en rwandisk massmördare, tittar hon och kollegan fotografen Pete, in i en antikaffär. Nora samlar på resväskor och här fanns en åtråvärd pjäs. Ett dygn senare snubblar hon över den nya väskan, låset går upp, och ut trillar en mängd amatörbilder på unga flickor…

Så är det igång. Noras journalistiska och mänskliga nyfikenhet är väckt, hon börjar gräva i ett över 20 år gammalt mysterium.

Det är en rappt berättad historia med många ingredienser. Engelska polisen, danska kriminella, ett märkligt vårdhem, en försvunnen ung man, ett danskt behandlingshem för vilsna tonåringar, en styvnackad advokat, en mördare som lekt katt och råtta med polisen i åratal men som nu sitter bakom lås och bom. Lägg till en rejäl dos kärlek med förhinder så har ni receptet på en riktigt mustig gryta.

Är det bra då? Historien är intressant, ondskan spektakulär, miljöerna vältecknade. (Lone Thiels är journalist och har varit stationerad i England i närmare tjugo år. Hon vet vad hon talar om).

Men Nora själv skaver. Hon är ung, vacker, vältränad (boxning), har ett journalistiskt drömjobb, är halsstarrig och envis, äter utvalda delikatesser och hinner sällan tvätta sina kläder. Dessutom är hon orädd, energisk och går på nitar i ett halsbrytande tempo.

Hon är en flickbokshjältinna, kavat, käck och rolig. ”Ut i Världen, Nora! ”Nora reporter”. Man bara väntar på ”Nora gifter sig”. Även om jag älskar flickböcker, hade jag i det här fallet önskat mig en djupare, mer komplex skildring av Noras personlighet i hennes möte med det bottenlöst onda, med skräcken och förtvivlan och de ärr det lämnar efter sig.

Som det nu är, flyter både den otäcka historien och Nora lite för lätt förbi. Å andra sidan. Kataina deckarblogg 1Det är en läsvärd historia som ger, som det brukar heta, mersmak.

Katarina Tornborg