Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är hakan-nesser-foto-caroline-andersson.jpg

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson

Ständigt denne Arnaldur

Arnaldur Indriðasons nya deckare, väl en polisroman den också, ”Mörkret vet”, recenserades HÄR på Deckarlogg. Och Arnaldurs förra, också en polisroman, ”Mord i Reykjavík” (bägge utgivna av Norstedts och översatta av Ingela Jansson), skrev jag om HÄR.

Men jag tror det krävs en fotnot som nog kan få de bägge romanerna, särskilt den nya, att bli än mer läslockande och intressant/a.

Arnaldur författar nämligen romaner som hänger, ja, hör ihop. Det är som om varenda roman ingår i en livslång, för honom, och flera livslängder långa, för romanpersonerna, serie om Island i allmänhet och Reykjavík i synnerhet.

Varje ny roman är blott en del i vad som förtjänar att kallas Arnaldurs livsverk.

Arnaldur Indriðason signerar under sitt besök på Bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

”Mord i Reykjavík” avslutade delserien om Reykjavík under andra världskriget. Medan ”Mörkret vet” inleder en ny delserie längre fram i tiden, en bit in på 2000-talet, efter finanskrisen på Island men före turistboomen.

Huvudpersonen i den nya delseriens första titel heter Konrað och är en före detta, nu pensionerad polis i Reykjavík. Dock, Konrað introduceras inte i den här romanen utan han introducerades redan i den avslutande titeln i den förra delserien om andra världskrigets Island.

Arnaldur får på detta sätt en tid att övergå i en annan, en (del)serie i hans långa serie att övergå i en annan (del)serie. Polisen Konrað tar med sig ”Mord i Reykjavík” till den före detta polisen Konrað i ”Mörkret vet”.

Arnaldur låter oss följa en människa, hans land och stad. Eller låt säga, Arnaldurs människor, land och stad.

Det är ett mycket imponerande projekt som den isländske deckarförfattaren och landsskildraren Arnaldur Indriðason startade för längesen och så envetet håller igång. För det lär väl komma ännu fler titlar i hans isländska romanserie eller svit?

Vad jag egentligen ville säga med denna fotnot var och är att jag uppmanar dig att läsa ”Mord i Reykjavík”, om du inte gjort det, innan du börjar läsa ”Mörkret vet”. Den nya (del)serien börjar i den förra (del)serien. Polisen Konraðs berättelse börjar redan innan romanen eller väl de kommande romanerna om honom egentligen börjar.

”Mörkret vet” blir ännu bättre om man först har läst ”Mord i Reykjavík”. Missade du att göra det, så läs i efterhand och kolla hur smart Arnaldur fogar ihop delarna i sin långa kriminalserie.

Bengt Eriksson

Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Wodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2002

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.

Tillagt 2010.

 

Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

Så har det blivit musikfredag på Deckarlogg igen.

Apropå en diskussion i den nystartade Facebook-gruppen ”Progg- och musikrörelsen” om Nationalteatern (var det Dageby eller Melander som skrev de bästa låtarna?) letade jag reda på en text jag skrev för ett antal år sen där jag pratade med Anders Melander (mest) och Ulf Dageby (lite som komplement).

Intervjuerna gjordes till boken som följde med en CD-box från skivbolaget/märket MNW (Music Network Corps alt. Musiknätet Waxholm). Här skingras några av de ibland felknäppta knapparna vad gäller Nationalteaterns start.

Och så får man väl också en liten bild av MNW på 70-talet…

***

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974).

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

Bengt Eriksson
Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Ingenting kommer att bli som förut

Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.

Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.

Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?

En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?

Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.

Bengt långsmal

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.

Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.

Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.

Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).

Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?

Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?

Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.

Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?

Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?

Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.

Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.

Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.

Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020

Ännu en lovande svensk deckardebutant

Göran Sällqvist
Efter så många år
(Lindh & Co)

Det har – utan att jag planerat eller ens tänkt på det – blivit så att jag per automatik läser svenska deckardebutanter innan jag börjar läsa nya titlar av återkommande deckarförfattare, svenska som översätta.

Antagligen – jo, så måste det vara – för att tycker det är lite extra spännande att se hur nykomlingar förmår att tampas med genrens klichéer. Det finns ju en deckarform med ett antal klichéer som nytillkomna deckarförfattare måste förhålla sig till, både upprätthålla och bryta emot – för att resultatet ska kunna bli bra.

Göran S Efter-sa-manga-ar-700x1093Göran Sällqvist deckardebuterar med vad som väl får kallas kriminal- och polisromanen ”Efter så många år” – eller privatsnokar- och polisromanen.

Rickard Ander, så heter huvudpersonen, är nu affärsman i Stockholm men arbetade på 80-talet arbetade som narkotikapolis i Göteborg.

Den 25 maj 2018 hittas en man brutalt mördad, ihjälslagen och torterad i ett industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Polisen hittar ett simkort till en mobiltelefon i den dödes kläder – sista samtalet som ringdes gick till, just det, Rickard Ander.

Han blir en del av utredningen. Och han var redan en del av den, ända sen 1986-87. Rickard Ander dras in i utredningen – igen – och han blandar sig också själv in i den, för att reda ut vad som – egentligen – hände för 30 år sen.

Då och nu, nu och då, berättas parallellt. De dubbelberättas och blandas. Jag får erkänna att jag, också i allmänhet, har svårt för parallella skeenden i kriminalromaner. Extra svårt har jag när det parallellberättas i olika tidsplan.

Jag tycker att deckarförfattare oftast eller alltid har svårt att få till det så att inte de bägge berättelserna bryter av varann, bryter av spänningen och stämningen. Det ena och det andra i dubbelberättandet ska ju trigga varann, så att det blir dubbelt spännande. Men alltför få lyckas med det.

Inte heller debutanten Göran Sällqvist lyckas med detta svåra. (Men det är ju jag, det bör tilläggas innan jag fortsätter, säkert kan andra deckarläsare gilla att läsa parallellt.) Det blir obalans i berättandet, med ibland så pass så långa tillbakablickar att nuet riskerar att försvinna i återberättandet och måste tas igen – igen.

Så tyckte jag när jag läste. Och jag tycker det är synd, när Göran Sällqvist ju både kan skriva och berätta. Med sin deckardebut visar Sällqvist att han kan berätta en kriminalhistoria och det är ingen dålig historia heller.

Extra synd också för att han berättar så trovärdigt. Han får mig att tro såväl på sina personer som sin berättelse. Detta beror rimligen på att han vet vad han skriver om: Sällqvist har själv varit både affärsman och polis.

Nu är han också en läsvärd deckardebutant, även om hans debut – i mina deckarkritiska ögon – inte blev riktigt lyckad. ”Efter så många år” lovar däremot så mycket och mer att jag framöver kommer att hålla ögonen på Göran Sällqvist och givetvis läsa uppföljaren.

Bengt Eriksson

Därför blev han som han blev

Nationalteatern har haft 50-årskalas i Göteborg och jag såg att Kalle Lind bland många andra var där.

Både det ena och det andra firas med att Deckarlogg lägger ut en recension jag skrev för rätt många år sen nu. Det här var första boken jag läste av Kalle Lind och sen dess har jag följt honom.

En jäddra begåvad påg från Eslöv, är det väl han kommer ifrån?

***

Kalle Lind
Proggiga barnböcker –
därför blev vi som vi blev
(Roos & Tegnér)

Boktiteln fick mig att sucka. Ännu en uppgörelse med den vänsterindoktrinering som författaren utsattes för under sin barndom och det livstrauma som detta har orsakat!

Nej, Kalle Lind skiljer sig från de flesta som skrivit böcker om den svenska så kallade proggtiden, alltså 70-talet (samt åren strax före och efter). Han gjorde något ovanligt: tänkte först och skrev sen.

”Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund”, står det i förordet. Där gick Kalle på dagis 1976-82. Fröknarna ”luktade makrobiotisk hemodlad lök” och spelade gitarr, Nationalteaterns barnskiva ”Kåldomar & kalsipper” var soundtrack.

Ja, rolig är han också. Humorn biter till, både här och där, kärleksfullt eller dräpande, ironi och gapskratt.

”Proggiga barnböcker” håller mer än titeln lovar. Kalle Lind har valt personligt bland barn- och ungdomsböcker men också Kamratposten och Bamse, proggplattor och teveprogram. Och vägt dem på tidens våg: emot och för.

Den ironiska – läs: nyanserade – dubbelsynen framgår redan av kapitelrubrikerna: ”På sjuttitalet var revolutionen så här nära”, ”… var det hemskt i u-världen” och ”… var miljön hotad”. Hans listning av nödvändiga ingredienser i ”den socialrealistiska ungdomslitteraturen alias mellanölsboken” (med författaren Gun Jacobson som främsta representant) träffar mitt i prick.

Och sällan har jag läst något så bra och nyanserat om 70-talets proggmusik som skildringen av Nationalteaterns försök att göra Kalle och andra ungar till kommunister.

Lika inaktuellt som aktuellt är kapitlet ”På sjuttiotalet låg man med varann” (om barns tillkomst, födelse och fostran), särskilt ”Handbok i barnindoktrinering” och ”Mummel – en ny människa”, bägge av Frances Vestin. Hade så närgångna böcker i ord och bild kunnat ges ut idag? Borde sådana böcker ges ut också idag?

”De här böckerna och skivorna och teveprogrammen” gjorde Kalle Lind till ”skeptiker”. Kan en tid och politik få bättre betyg – att barn och barnbarn växer upp till tänkande och ifrågasättande människor? Jag tackar. Då har man ju kanske bidragit med något…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.