Ännu en lovande svensk deckardebutant

Göran Sällqvist
Efter så många år
(Lindh & Co)

Det har – utan att jag planerat eller ens tänkt på det – blivit så att jag per automatik läser svenska deckardebutanter innan jag börjar läsa nya titlar av återkommande deckarförfattare, svenska som översätta.

Antagligen – jo, så måste det vara – för att tycker det är lite extra spännande att se hur nykomlingar förmår att tampas med genrens klichéer. Det finns ju en deckarform med ett antal klichéer som nytillkomna deckarförfattare måste förhålla sig till, både upprätthålla och bryta emot – för att resultatet ska kunna bli bra.

Göran S Efter-sa-manga-ar-700x1093Göran Sällqvist deckardebuterar med vad som väl får kallas kriminal- och polisromanen ”Efter så många år” – eller privatsnokar- och polisromanen.

Rickard Ander, så heter huvudpersonen, är nu affärsman i Stockholm men arbetade på 80-talet arbetade som narkotikapolis i Göteborg.

Den 25 maj 2018 hittas en man brutalt mördad, ihjälslagen och torterad i ett industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Polisen hittar ett simkort till en mobiltelefon i den dödes kläder – sista samtalet som ringdes gick till, just det, Rickard Ander.

Han blir en del av utredningen. Och han var redan en del av den, ända sen 1986-87. Rickard Ander dras in i utredningen – igen – och han blandar sig också själv in i den, för att reda ut vad som – egentligen – hände för 30 år sen.

Då och nu, nu och då, berättas parallellt. De dubbelberättas och blandas. Jag får erkänna att jag, också i allmänhet, har svårt för parallella skeenden i kriminalromaner. Extra svårt har jag när det parallellberättas i olika tidsplan.

Jag tycker att deckarförfattare oftast eller alltid har svårt att få till det så att inte de bägge berättelserna bryter av varann, bryter av spänningen och stämningen. Det ena och det andra i dubbelberättandet ska ju trigga varann, så att det blir dubbelt spännande. Men alltför få lyckas med det.

Inte heller debutanten Göran Sällqvist lyckas med detta svåra. (Men det är ju jag, det bör tilläggas innan jag fortsätter, säkert kan andra deckarläsare gilla att läsa parallellt.) Det blir obalans i berättandet, med ibland så pass så långa tillbakablickar att nuet riskerar att försvinna i återberättandet och måste tas igen – igen.

Så tyckte jag när jag läste. Och jag tycker det är synd, när Göran Sällqvist ju både kan skriva och berätta. Med sin deckardebut visar Sällqvist att han kan berätta en kriminalhistoria och det är ingen dålig historia heller.

Extra synd också för att han berättar så trovärdigt. Han får mig att tro såväl på sina personer som sin berättelse. Detta beror rimligen på att han vet vad han skriver om: Sällqvist har själv varit både affärsman och polis.

Nu är han också en läsvärd deckardebutant, även om hans debut – i mina deckarkritiska ögon – inte blev riktigt lyckad. ”Efter så många år” lovar däremot så mycket och mer att jag framöver kommer att hålla ögonen på Göran Sällqvist och givetvis läsa uppföljaren.

Bengt Eriksson

Därför blev han som han blev

Nationalteatern har haft 50-årskalas i Göteborg och jag såg att Kalle Lind bland många andra var där.

Både det ena och det andra firas med att Deckarlogg lägger ut en recension jag skrev för rätt många år sen nu. Det här var första boken jag läste av Kalle Lind och sen dess har jag följt honom.

En jäddra begåvad påg från Eslöv, är det väl han kommer ifrån?

***

Kalle Lind
Proggiga barnböcker –
därför blev vi som vi blev
(Roos & Tegnér)

Boktiteln fick mig att sucka. Ännu en uppgörelse med den vänsterindoktrinering som författaren utsattes för under sin barndom och det livstrauma som detta har orsakat!

Nej, Kalle Lind skiljer sig från de flesta som skrivit böcker om den svenska så kallade proggtiden, alltså 70-talet (samt åren strax före och efter). Han gjorde något ovanligt: tänkte först och skrev sen.

”Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund”, står det i förordet. Där gick Kalle på dagis 1976-82. Fröknarna ”luktade makrobiotisk hemodlad lök” och spelade gitarr, Nationalteaterns barnskiva ”Kåldomar & kalsipper” var soundtrack.

Ja, rolig är han också. Humorn biter till, både här och där, kärleksfullt eller dräpande, ironi och gapskratt.

”Proggiga barnböcker” håller mer än titeln lovar. Kalle Lind har valt personligt bland barn- och ungdomsböcker men också Kamratposten och Bamse, proggplattor och teveprogram. Och vägt dem på tidens våg: emot och för.

Den ironiska – läs: nyanserade – dubbelsynen framgår redan av kapitelrubrikerna: ”På sjuttitalet var revolutionen så här nära”, ”… var det hemskt i u-världen” och ”… var miljön hotad”. Hans listning av nödvändiga ingredienser i ”den socialrealistiska ungdomslitteraturen alias mellanölsboken” (med författaren Gun Jacobson som främsta representant) träffar mitt i prick.

Och sällan har jag läst något så bra och nyanserat om 70-talets proggmusik som skildringen av Nationalteaterns försök att göra Kalle och andra ungar till kommunister.

Lika inaktuellt som aktuellt är kapitlet ”På sjuttiotalet låg man med varann” (om barns tillkomst, födelse och fostran), särskilt ”Handbok i barnindoktrinering” och ”Mummel – en ny människa”, bägge av Frances Vestin. Hade så närgångna böcker i ord och bild kunnat ges ut idag? Borde sådana böcker ges ut också idag?

”De här böckerna och skivorna och teveprogrammen” gjorde Kalle Lind till ”skeptiker”. Kan en tid och politik få bättre betyg – att barn och barnbarn växer upp till tänkande och ifrågasättande människor? Jag tackar. Då har man ju kanske bidragit med något…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.

Många trådar i Göteborg

Anna Ihrén
Maskmakaren
(MiMa)

Också ”Nattvakten” – första titeln i ”Jubileumsserien” – svängde och krängde och var rätt spektakulär dessutom. Men där tyckte jag att Anna Ihrén lyckades knyta ihop trådarna och få till, som jag skrev, ”en ordagrann bladvändare”.

I uppföljaren, ”Maskmakaren”, är det som om intrigen huggits ut med stämjärn, limmats ihop och hålls på plats med en tving. Varken berättelse eller språk flödar.

Eller berättelserna. För nog är det för många trådar? Jag tycker det.

Anna Ighren signerad-maskmakaren-jubileumsserien-del-2Ung affärsman som mördas. Det sker olyckor och sabotage på Göteborgsoperan. Ett par barn rövas bort.

Allt detta ska Ihréns återkommande götebogspoliser Sandra och Dennis – samt den nervösa polischefen Camilla – försöka reda ut och lösa. Vilket inga poliser i hela världen skulle kunna göra med ett så klumpigt polisarbete!

Och den där resan till Indien mot slutet av berättelsen… Kan någon tycka att det svensk-indiska polissamarbetet är trovärdigt?

Många trådar blir det och flera rullas aldrig upp. Det är tråkigt, eftersom det finns något hos deckarförfattaren Anna Ihrén som jag uppskattar och får mig att vilja läsa hennes deckare, en blandning av privatdeckare och polisromaner.

En skrivlust, en vilja att berätta och än mer, en vilja att skildra Göteborg – mer socialt och mänskligt än direkt geografiskt – inför stadens kommande 400-årsjubileum.

Första titeln i serien, alltså ”Nattvakten”, var lovande. Andra titeln, ”Maskmakaren”, blev en besvikelse. Tyvärr. Nog kan Ihrén bättre än så här?

Jag hade bland annat velat ha ett större fokus på själva titeln: maskmakaren på Göteborgsoperan. Den miljön med teatermaskmakarens arbete inför uppsättningen av ”Fantomen på Operan” var det mest intressanta – ja, spännande – för mig i den här deckaren.

Eller hade kunna bli intressant och spännande – men den tråden hänger och dinglar i luften.

Bengt Eriksson

Både trevliga och morbida noveller

Helene Tursten
Äldre dam med onda avsikter
(Nona)

Helene Tursten skrev först en serie polisromaner med kriminalinspektören Irene Huss i Göteborg som huvudperson. Den serien tyckte jag mycket. Hon övergick sen till att skriva ännu en serie med kriminalinspektör Embla Nyström i olika delar av Västra Götalands västkust. Den serien har jag aldrig riktigt kommit n i = tycker jag sämre om.

”Äldre dam med onda avsikter” är en annan slags bok med en annan slags huvudperson.
En novellsamling med fem kortare kriminalnoveller och just en ”äldre dam” som huvudperson. Maud heter hon, snarare gammal än äldre, 90 år och nog plus också. Före detta lärare, bosatt i en stor lägenhet, som hon bor i nästan gratis, i finstadsdelen Vasastan i Göteborg.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterMaud kan verka förvirrad, just verka, när och om hon vill. Gråhårig med läsglasögon, använder ibland en rullator för syns skull, alltså andras syn. I själva verket tar hon sig fram bra i Göteborg med omnejd, vilket inkluderar hela världen. Maud reste tidigare jorden runt, numera reser hon mindre men fortfarande gärna.

Hon är handlingskraftig också. Det ska läsas som i titeln ”med onda avsikter”. Om något i hennes liv går åt fel håll eller om något inträffar som hon inte tycker om så ser hon till att handgripligen ändra på det. Det kan vara en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller en advokat i lägenheten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Då blir Maud ordagrant morbid. Dessa störiga människor råkar dö. Eller hon ser till att människorna dör. Kort sagt tar hon livet av dem på olika finurliga sätt. För hon misstänks inte för morden och åker aldrig dit.

Förrän i sista novellen, då en antikhandlare råkar avlida i Maud bostad och de nämnda poliserna Huss, nu kommissarie, och Nyblom kopplas in. (Sånt är finurligt, jag gillar det, när personerna stiger in i varandras böcker.) Och nej, jag tror inte alls att jag avslöjat för mycket nu, åtminstone hade jag själv blivit lockad att läsa om någon skrivit så här…

”Äldre dam med onda avsikter” är en samling noveller som på samma gång är feelgood och just morbida. Hur kan detta – alltså mys och mord – gå ihop? Vet inte. Men Helene Tursten lyckas. Maud ingen trevlig gammal dam men Tursten berättelser om henne är såväl underhållande, humoristiska och trevliga – som morbida.

Så gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Bengt Eriksson

Debutant som imponerade

I väntan på Kamilla Oresvärds nya deckare ”Älvdansen” lägger jag ut min recension av hennes debutdeckare ”Minnesbäraren” – efter den debuten kunde hon skriva ett så välförtjänt förlagsavtal med Bokfabriken, som även återutgav debuten.

Kamilla Oresvärd
Minnesbäraren
(Hoi)

Kamilla Oresvärds polisroman ”Minnesbäraren” håller imponerande hög klass. Redan vid debuten tål hon att jämföras med etablerade svenska deckarnamn.

Oresvärd-Minnesbäraren-pocket_loresInte så annorlunda utan Oresvärd använder det gängse sättet att skriva en polisroman. Fast hon gör det extra bra, med alla nödvändiga ingredienser på rätta ställen.

Hennes kommissarie – en kvinna förstås – heter Stina Seger. Miljön är Göteborg.

Det ena kriminalspåret börjar i Örgryte, där ett gammalt lik hittas nedgrävt. Det andra med att en man rymmer från en rättspsykiatrisk anstalt.

Spåren knyts ihop, historiskt och idag. Resultatet blir en krock mellan olika tiders människosyn.

Tyvärr är också slutet gängse. Alldeles för mycket action!

Berättelsen förlorar i trovärdighet. Men även detta har ju Oresvärd gemensamt med kända deckarförfattare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson