Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

I neonljusets skugga

Råkade börja bläddra i en pocketantologi som Boströms förlag i Lund gav ut och jag kom med idén till och redaktörade.

Tjugo år sen, är det lång tid? Det var i alla fall häpnadsväckande att tjugo år senare läsa mitt förord på nytt.

Så annorlunda det var då, med deckarläsandet såväl som deckarutgivningen. Så mycket som hänt med deckarläsandet, deckarskrivandet, deckaröversättandet och deckarrecenserandet under de år som gått.

Läs och häpna så smått, du också. För det tror jag att du gör! Här är förordet jag skrev till boken ”I neonljusets skugga”…

***

En deckare om deckare.

Så skulle boken ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” kunna beskrivas. Här finns ett antal mysterier och här begås också några mord (eller dråp). Både för mysterielösandet och ”mördandet” svarar artikelförfattarna. Men låt mej ta det från början!

Jag kan inte gå förbi en pockethylla med utländska deckare (amerikanska och engelska, det är vad mina språkkunskaper klarar av) utan att stanna till, kolla nya titlar och plocka åt mej några böcker. Så har det varit i många år. Jag har upptäckt en rad nya författare som skriver vad man kan kalla nutidsdeckare, där miljöerna, människorna och kriminaliteten är oroande samtida.

I neonljusets skuggaEnsam har jag inte känt mej. Det brukar vara trångt vid pocketdeckarhyllorna. Ibland uppstår spännande samtal framför någon hylla. Men varför skrivs det så sällan om de här deckarna i Sverige? Varför uppmärksammas inte den nya generationen deckarförfattare från USA och England? Varför har så få av de romaner som t ex nämns i den här antologin översatts till svenska?

Kan jag verkligen vara den enda någorlunda skrivkunniga personen i Sverige som läser moderna deckare? Svar: Nej! Omöjligt! Jag satte mej ner och försökte komma på vilka av dina svenska favoritskribenter som någon gång faktiskt skrivit en deckaraktig text, försökte lista ut – av deras sätt att skriva och val av ämnen – vilka som borde vara deckarläsare.

Sen ringde jag. Nästan alla tackade ja – genast och med stor entusiasm. Javisst läste de deckare! Redan i telefonluren visste de vad de skulle skriva om, hade nästan artikeln klar i huvet! (Få av alla de mycket skriv- och deckarkunniga skribenterna som medverkar i antologin skriver om deckare på dagstidningarnas kultursidor, i kulturtidskrifter och de svenska deckartidskrifterna. Ett mysterium!)

Den allra största av de myter som avlivas i boken – vid sidan om myten att man skulle kunna ha minsta lilla koll på vad som händer inom modern kriminallitteratur genom att bara läsa utländska deckare som översatts till svenska – är myten om deckaren som underhållning. Någonting att fördriva tiden med på semestern och sedan glömma! Ingen enda av de skribenter som medverkar i den här boken skriver om deckare som underhållnings- och förströelselitteratur. Av den enkla anledningen att knappast någon författare som nämns i boken skriver deckare för att underhålla. Underhållningen är bara medlet – målet är att skildra nutiden, samhället och människorna.

Redan i den första texten bevisar Mats Olsson att Ed McBain hämtar sina berättelser från verkligheten – rätt ur New York Times. Medan Per Svensson som en malmöitisk Philip Marlowe löser mysteriet med den svenska kriminalromanen före och efter Olof Palme. Och Carmilla Floyd visar på behovet av privatdetektiver också i verklighetens Los Angeles.

Eva Johansson ger sej ut på den amerikanska landsbygden och upptäcker en ny genre i genren: country noir. Susanne Pagold tackar den nya franska kriminalromanen för att hon tagit sej fram som journalist i Paris. Dotun Adebayo åker BMW genom den svarta gangsterromanen, i verkligheten och fiktionen. Moa Matthis förklarar sina behov av kvinnodeckare som enkombination av ”primitiv blodtörst” och ”politisk uppmuntran”. Osv.

De flesta texterna handlar om den moderna kriminalhistorien. Men för att det ska kunna växa grenar på ett träd så måste trädet ha en stam och rötter. Några texter går också i deckarhistorien. Katarina Tornborgs bidrag handlar om Wilkie Collins – en manlig deckarfeminist från slutet av 1800-talet, så modern då att han fortfarande är modern nu.

Något bör väl dessutom sägas om det ovanliga publicerings- och distributionsättet som Boströms förlag och jag har valt för den här boken.

Vi hade kunnat göra ”precis som vanligt”: tryckt upp en normalupplaga, satt ett relativt högt f-pris och troligen sålt ganska få exemplar. Då hade boken nått alldeles för få av de intresserade deckarläsare som både förlaget och jag är övertygade om finns, om än slumrande, där ute i Sverige.

Vi valde ett annat och mer ovanligt publiceringssätt.

”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” har tryckts i en stor förstaupplaga (20.000 exemplar), finansieras med annonser och delas ut gratis (både under 1999 års bokmässa i Göteborg och i de flesta svenska bokhandlar).

”I neonljusets skugga” är alltså en gratisbok. Kalla den gärna propagandaskrift! Det är målet: att så många i Sverige som möjligt – läsare, kulturredaktörer, kritiker och bokförlag – ska få upp ögonen för den moderna kriminallitteraturen som samhällsskildrare (människor, miljöer och politik, hela samhället, utvecklingen och livet). Helt enkelt upptäcka att deckare är bra, högst läsvärd skönlitteratur. Kan boken också bidra till att locka fram fler – nya och yngre – svenska deckarförfattare så skulle det inte vara dumt…

Bokens titel har inspirerats av journalisten Woody Hauts benämning på dagens hårdkokta deckare från USA: neon noir.

Vollsjö den 11 augusti 1999
Bengt Eriksson

***

Om nu någon som inte har och/eller inte har läst antologin ”I neonljusets skugga” skulle vilja läsa den så finns det fortfarande några exemplar kvar i en låda på en av mina hyllor.

Inte gratis längre – de få exemplar jag har vill jag att de ska hamna hos riktigt intresserade deckarläsare – men det kostar ju en spottstyver att köpa boken. Se här nedanför och hör av dig om du är intresserad av en bok…

***

Fortfarande rätt mallig över att jag lyckades få så många intressanta och kunniga skribenter – typ Greider, Olsson, Svensson! – att medverka i följande antologi om kriminallitteratur och jag kan lova att deras texter håller fortfarande:

NeonljusÄr dagens deckare hårdkokta eller löskokta? Befolkas de av kvinnliga eller manliga kommissarier? Finns det svarta gangsterromaner? Och varför i hela friden lyssnar ystadpolisen Wallander på opera? Kort och gott: vilka trender finns inom kriminallitteraturen? Vad händer på deckarfronten i Sverige och runt om i världen? Med betoning på dagens deckare – men avstickare finns! – får vi en populärkulturell rundvandring, guidad av skribenter med helt olika och ibland lite överraskande infallsvinklar. I fjorton artiklar berättas det om såväl deckarens begynnelse som det nya gardet inom kriminalgenren.

Samtliga medverkande: Dotun Adebayo, Åke Edwardson, Bengt Eriksson, Carmilla Floyd, Göran Greider, Eva Johansson, Kristoffer Leandoer, Moa Matthis, Mats Olsson, Susanne Pagold, Jenny Rydqvist, Per Svensson, Katarina Tornborg och Mikael Widell.

Redaktör: Bengt Eriksson. ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien (Boströms 1999). Reapris: 20:- plus frakt. 

 

 

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 2)

HermansonMarie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Historisk krimi med blandningen realism, verklighet och vardag samt påhitt och fantasi. Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område som idag är Liseberg. Personer: Ellen Grönblad, 19 år, volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, en tio år äldre detektiv vid Göteborgspolisen. Det sker ett mord eller dråp och flera mordförsök. Fast huvud- eller centralpersonen är egentligen Albert Einstein, som ska komma hit för att hålla sitt Nobeltal. En charmerande roman, mycket underhållande och lagom spännande, typ en feelgood-deckare på allvar.

HjorthHjorth & Rosenfeldt
En högre rättvisa
(Norstedts)

Kriminalpsykologen Sebastian Bergman med dysfunktionella kolleger utreder en serie grymma våldtäkter i Uppsala. Spåren är få och irritationströskeln låg. Riksmord tvingas dessutom att ta order från Uppsalapolisen vilket bäddar för maktkamper och konflikter. Vilken hierarki är viktigast? Stämningen bidrar inte till en snabb upplösning av brotten. Men sanningen kommer fram och den är inte den förväntade. Riksmords fans har en högtidsstund framför sig.

Anna JanssonAnna Jansson
Kvinnan på bänken
(Norstedts)

Det är nästan som vanligt i Jansson-land. Visby ligger där det gör, denna medeltidspärla på rosornas ö. Maria Wern och hennes kolleger på Visby-polisen ser sommaren an och hoppas på det bästa. Om sommaren blir het kan vad som helst hända, det vet de av mångårig erfarenhet. Här är det prästgården i Lärbro och uråldriga riter som står i fokus i en berättelse om skuld och gamla synder, hämnd och vedergällning.

Johansson SmugglarenTony Johansson
Smugglaren
(Lind & Co)

Tony Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta? Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till en av årets bästa svenska deckare. Extra hettar det till när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Nästan ”helt” autentiskt kan tilläggas: författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Olle Lönnaeus tiggarens-handOlle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket. Lönnaeus skriver lika kortfattat som väl. Polisromanen ”Tiggarens hand” måste vara en av de bäst skrivna svenska noir-deckare som getts ut. Det är personerna. Trovärdiga varenda en: unga och vuxna flyktingar, gamla romska tiggare, svenska kåkfarare… Även poliserna Jonny Lilja och Eva Ström blir ett alltmer självklart inslag i fiktionens/verklighetens Malmö. Det är miljöerna: autentiska ner till varje namngiven gata och plats, från Rosengård till ”Malmös Grand Canyon”. Det är handlingen, som börjar med bensinbomber och därefter hittas den ena mördade tiggaren efter den andra.

Deckarloggs red.

Staden Göteborgs skillnader, motsättningar och förutsättningar

Anna Ihrén
Nattvakten
(MiMa)

Efter ”Morden på Smögen”-kvartetten har Anna Ihrén med ”Nattvakten” inlett en ny polisserie, som ska bli fem titlar lång och skildra den snart 400-årsjubilerande staden Göteborg.

Anna Ihren nattvarkenDit hon nu förflyttat sina poliser Sandra och Dennis.

Fast intrigen – konststöld, knarklangning och ett spektakulärt mord med en infrusen politiker – utspelar sig dessutom i Stockholm, Köpenhamn, Amsterdam och Nice.

Dagens Göteborg – stadsdelarnas stora skillnader och olika förutsättningar – bildar en fond till berättelsen. Tyvärr inte mer än så, både miljö- och personskildringen kunde definitivt ha fördjupats.

Men Ihrén har en annan styrka: spänning och action. Hon varvar händelser, miljöer och personer, ofta kort och snabbt, utan att tappa bort tråden.

Spänningen drivs upp och resultatet blir en ordagrann bladvändare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Göteborg – Spanien tur och retur

Tredje gången riktigt gillt? Nja, tyvärr inte. Bra men men…

Kamilla Oresvärd
Råttfångaren
(Bokfabriken)

Tredje titeln i serien om Stina (mest hon), David och Lovisa vid Göteborgspolisen är mer av en thriller än en polisroman.

Det börjar i Spanien, dit Stina rest på semester med väninnorna Amelie och Carolina.

Hemma i Göteborg igen försvinner Amelie. Och sen också Carolina.

Försvinnandena, ska det visa sig, hänger ihop med Carolinas ungdom i just Spanien.

Kamilla Oresvärd har blivit skicklig på att driva upp spänning och skapa action. När det börjar hända grejer – då går det undan.

Tyvärr verkar det också ha gått fort vid författandet.

”Råttfångaren” är en lätt- och snabbläst deckare. Men Oresvärds kriminalberättelse kunde ha blivit mycket mer.

Inte ens boktiteln, som syftar på alla husrenoveringar i Göteborg, tas om hand ordentligt.

Det retar mig – att många trådar blir hängande i luften, varken fördjupas eller ens förklaras. Så att vissa trådändar är svåra att få tag på…

Bengt Eriksson
Kortare variant i Gota Medias tidningar

Med svenska ögon på Indien och indiska på Göteborg

Zac O´Yeah
Den tropiske detektiven
(Verbal)

Zac O´Yeah skriver mer utflippat än någonsin. (Anti)hjälten Hari Majestic, nu gift och förälder med flera döttrar, har fått det ännu rörigare.

6AF36ADC-20DF-4715-A38B-135D923EDEFAAlla anställda, även han själv, sägs upp från Haris egen detektivbyrå i Bangalore och då han försörjer sig som bankautomatvakt stjäls uttagsautomaten inför hans ögon (den återfinns på en oväntad plats).

Hari spanar efter försvunna juveler och en avatar (gudabild) som stals från ett tempel. Och får spö, gång på gång. Ibland är berättelsen både hård och tuff. Genre: hårdkokt burlesk.

Till sist flyger Hari till Sverige, där den försvunna gudabilden ska ställas ut på Världskulturmuseet. Och nu, när Zac O´Yeah skildrar Göteborg med indiska ögon, blir det tokigt på allvar. Snacka om kulturkrock!

Jag ler och skrattar mig igenom varje sida, rad och formulering.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

#Metoo-deckare på Crimetime

De senaste åren har det blivit populärt att tycka att svenska deckare och krimi inte är samhällskritisk litteratur – ja, inte ens samhällsskildrande.

Fråga inte mig hur man kommit fram till det – i alla fall inte genom att läsa dagens kriminalliteratur.

Men struntsamma, faktiskt. De – vi – som läser svenska deckare av olika sorter kan var och hen av oss bedöma det själva.

Sehlstedt sweet-lolitaDet mest intressanta seminariet av dem jag bevistade på Crimetime Göteborg hade rubriken ”#Metoo i deckarvärlden”. Karin Linge Nordh ledde ett samtal med deckarförfattarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson utifrån deras aktuella deckare: ”Sweet Lolita” (Piratförlaget), ”Francesca” (Norstedts) respektive ”Aldrig mer” (också Norstedts).

Alla tre skriver om… Nej, de skriver inte – inte i första hand – om kvinnor. De skriver om män, både mellan och på raderna.

De skildrar män – och kvinnor – i dagens samhälle. Mäns syn på kvinnor. Mäns handlingar gentemot kvinnor.

Bengtsdotter FrancescaMän som hatar kvinnor? Vet inte om det kan beskrivas så ”enkelt” – det är nog betydligt mer komplicerat, i verkligheten som i de ”fiktioner” av Sehlstedt, Bengsdotter och Larsson som blir verkliga.

Kicki Sehlstedt är deckardebutant. Titeln ”Sweet Lolita” anger åldern: unga kvinnor, fortfarande flickor. Deras utsatthet, de hot som ordagrant hotar dem, i och utanför sociala medier, sociala medier i symbios med det vardagliga livet.

Med ”Francesca” följer Lina Bengsdotter upp deckardebuten genom att ännu en gång berätta om och genom sin återkommande huvudperson: den – obs! om du inte läst Bengtsdotters debut, skäms skäms – kvinnliga kriminalinspektören Charlie Lager. Än en gång återvänder Charlie till barndomens Gullspång, nu för att nysta i ett olöst fall med/om tonårsflickan Francesca som försvann från trakten för 30 år sen.

Larsson Aldrig merÄnnu en flerkvinnodeckare, här finns också en väninna till Charlie och så hon själv, hennes egen uppväxt och eget liv.

Också ”Aldrig mer” är en uppföljare till Sara Larssons debut. En genomhemsk historia om Andreea, ung rumänska, sexuellt utnyttjad och misshandlad. Inte blir det mindre hemskt av att berättelsen verkar komma / kunde ha kommit / ja, kommer rätt ur verkligheten.

Även ett par män: en återfallssexköparförbrytare och en man som arbetar på prostitutionsgruppen med att få sexköpare på andra tankar. Varandras motsatser, kan man tro.

Nej, jag tänker inte betygsätta böckerna eller ens bedöma dem. Låt mig säga så här: Vissa romaner kräver läsning – inte betyg. Nämnda tre deckare – mans- som kvinno- som samhällsromaner – kräver läsning av alla, män som kvinnor.

Viss hemsk läsning måste man nämligen ta sig igenom. Punkt.

Och ni som fått för er att svenska deckare varken är samhällskritiska eller ens samhällsskildrande, inte minst ni bör läsa Kicki Sehlstedts ”Sweet Lolita”, Lina Bengtsdotters ”Francesca” och Sara Larssons ”Aldrig mer”.

Och ni män som ju inte brukar läsa romaner av kvinnliga författare, er begriper jag mig inte på. Läs nu dom här deckarna, det är obligatoriskt. Skärpning!

Seminariet om ”#Metoo-deckare” på Crimetime Göteborg spelades förresten in av Utbildningsradion och finns tillgängligt på nätet. Se och hör – klicka på länken under bilden.

Bengt Eriksson

Metoo Crimetime

KLICKA HÄR för att se #metoo-diskussionen med deckarförfattarna Kick Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson på Crimetime Göteborg. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Vill du förresten ta del av mina intryck från Deckarbokmässan/Crimetime Göteborg så KLICKA HÄR.