– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Deckarloggfredag: När det blev fest på Gärdet

För mig började det inte på Gärdesfesterna utan året innan, alltså 1969: på de stormöten som föregick musikfesterna. (Här bör förresten infogas, eftersom de flesta verkar ha glömt, att det var Ludvig Rasmusson som tog initiativ till vad som skulle bli Gärdesfesterna. Han var missnöjd, efter att ha varit iblandad i rockarrangemang på Gröna Lund. För mycket tingel-tangel och kommersialism. Därför hölls det första mötet hemma hos Ludvig, i hans lägenhet på Brännkyrkagatan.)

Stormöten, som var så vanliga på 60- och 70-talen, har i efterhand beskrivits som odemokratiska. De talföra tog ordet medan vi andra, mer tystlåtna inte fick en syl i vädret. Gärdesfestens stormöten var kanske annorlunda och mer öppna? Vet inte. Minns inte. Men jag kommer alltid att minnas att det var på stormötena inför den första Gärdesfesten som jag för allra första gången reste mig upp och pratade offentligt inför fler personer än en.

(Tror jag ska foga in ett annat minne också från ett av mötena. På detta stormöte stegade plötsligt medlemmar från en teatergrupp in och deklarerade, snarare än föreslog, att det måste = ska vara röda fanor på Gärdesfesten. Eller det kan ha varit något tidigare, när Hagaparken och Skeppsholmen var möjliga platser för musikfesten. Alltså fel möte och fel deltagare, snacka om att inte kunna läsa av sammanhanget. När förslaget inte gick hem utan övriga stormötesdeltagare harklade sig och sa emot, stilla och tyst men bestämt, då försvann teatergruppen igen.

Omslag till dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (Silence, 1971 och 2021).

Fast missförstå inte: nog tänkte de – vi – andra också politiskt men inte politiskt på det sättet. Gärdesfesterna skulle få och ha en politisk funktion men de skulle inte bli kampmöten.)

Detta skulle Gärdesfesterna handla om för mig: öppenhet, vilja att släppa fram och lyssna på andra, låta dem ta för sig som haft svårt att ta för sig. Det kan kallas demokrati. Vilket jag – som lyssnande – såg, hörde och begrep under den första Gärdesfesten. Då fanns jag i publiken – inte på scen – men jag uppfattade ju och uppmuntrades av hur publiken tog emot dem som stod på scenen, spelade och sjöng.

Nämligen med öppna öron, om man så vill med ett tredje öra. Alla togs emot med öppna hjärtan och välkomnades, oavsett om de var skickliga musiker, för visst fanns såna också på Gärdet (kom inte och säg att  Samla Mammas Manna och Fläsket brinner, som båda medverkar på den här skivan, innehöll dåliga musiker), eller taffliga nybörjare (som Love Explosion och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten).

Det senare lockade mig, att viljan uppskattades, att viljan och modet var viktigare än resultatet, eller att viljan var resultatet, ja, musiken. Som poeten Gunnar Harding på ett ungefär sa då han stod nedanför scenen och hörde Örat & Benet: ”Jag har ju alltid gillat musik som är lite tafflig, inte låter så bra.”

Kommer också att tänka på Johnny Cash, som jag såg i en TV-dokumentär om countrymusikens historia. En ung Cash kom till Sun Studios i Memphis för att spela in för första gången med Marshall Grant och Luther Perkins. Alla tre spelade gitarr men ingen var nåt vidare på instrumentet. Ändå skulle de skapa en egen och helt ny musik: inte country och inte blues utan nånstans emellan. Amatörgitarristen Perkins blev en legend för sina solon på fyra toner.

Deras vilja var så mycket större än kunnandet. Som Elvis Costello sa i TV-dokumentären: ”Det var punk.” Det var nyfödd musik, skulle jag säga. Ingen musik kan vara mer spännande att uppleva än den nyfödda och vad gäller rockhistorien så har den nya musiken ofta fötts av musiker som ville mer än de kunde. Det är minsta gemensamma nämnaren mellan t ex rock´n´roll i USA och skiffle i England (på 50-talet), den nya amerikanska folksången och brittiska popbandsvågen (början av 60-talet), punk och syntpop (på 70-talet), rap och hiphop (80-talet)…

Örat & Benet som duo vid tiden för andra Gärdesfesten.
Foto: Birgitta Olsson

Och där emellan Gärdet och den gren inom den progressiva svenska musikrörelsen som kom att kallas ”Spela själv”. Dit hörde gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Om det alls var en grupp eller mer en tanke, en idé och förhoppning om hur musik kunde skapas och motsättningar mellan amatörer och proffs skulle kunna överbryggas.

Jag hade turnerat mellan Kingside, Kingside och Kingside igen (tre ungdomsgårdar i Stockholm med samma namn) som ung folksångare till akustisk gitarr och munspel i en ställning kring halsen och sen spelat elbas i ett popband som lyckades komma upp ur cykelstallet. När 60-talspopbandens medlemmar blev skickligare musiker ställde jag undan elbasen och gitarren, för nån skicklig musiker skulle jag aldrig bli. När jag hösten 1968 hörde LP:n ”My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows” med engelska duon Tyrannosaurus Rex tog jag fram min akustiska gitarr, började spela och göra låtar igen.

Tack vare Marc Bolan, rockpoeten, gitarristen och sångaren i Tyrannosaurus Rex. Han, som inte heller var och skulle (hinna) bli en virtuos gitarrist, är den stora förebilden – själva grundstenen – till Örat & Benet. Det bör väl ha varit nångång hösten -70 som Eva Wilke ringde och sa att Silence tänkte ge ut dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Hon undrade vad den hette, den där låten med Örat & Benet som skulle vara med. En sekundsnabb tanke i mitt huvud och jag svarade: ”Gärdet 1970”.

Men så var det inte alls, låten handlar inte alls om Gärdesfesterna. ”Gärdet 1970” gjordes antingen sent 1968 eller under våren-sommaren -69. En treackordslåt i Marc Bolans rock´n´roll-varierade stil och texten (”När jag spelar gitarr låter det som jag hugger ved / När jag sjunger är det hesare än en kråkas krax”) är en hyllning till alla i rock- och pophistorien, från Sunstudion till Gärdet, som med mindre kunnande men desto större vilja skapat fantastisk musik.

Namnet Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten tillkom inte heller på en höft (eller med minsta lilla skämtlynne). Tredje örat syftar dels på brittiska Third Ear Band och dels på att det kan behövas ett tredje, extra öra för att uppskatta viss musik. Tredje benet kan väl syfta på det du tror, om du vill det, men mest handlar det om rytmerna, att det också krävs ett extra ben med extra fot för att kunna stampa takten till vissa rytmer.  

Örat & Benet var, i princip, jag. Sen tillkom de/t som, vid olika tillfällen, hände runt omkring. Jag spelade in några låtar med sound on sound-teknik och skickade till radion Spela själv-program Bandet går. Till andra Gärdesfesten, hösten 1970, där den här skivans musik är inspelad, råkade det bli så att vi var en trio med Birgitta Olsson, min blivande hustru, Ragnvald Hedemann, son till en kollega på Birgittas jobb, och så jag.

(På tredje Gärdesfesten, 1971, skulle Örat & Benet bestå av mig och musiker från Old Timey Stringband och senare, t ex i Hagahuset i Göteborg och på folkfesten i Malmö, blev Örat & Benet mer av en musikverkstad med sådär tjugo personer på scen, både proffs och amatörer, och sp långa låtar att de aldrig tog slut.)

Här på skivan sjunger jag, eller vad det är, och spelar gitarr. Ragnvald spelar också gitarr och Birgitta bör höras på bongos eller liknande. Eva Wilke påpekade vid den första utgivningen att ”ni är dom enda som fått med två låtar.” Jo, så är det. ”Vi” gick nämligen också under namnet 2 000 spenar. Där var det enbart Birgitta och jag som sjöng, nåja, här går verkligen vår sång åt olika håll, och spelade.

Gruppnamnet 2 000 spenar syftar på Mao Zedong-citatet ”Låt hundra blommor blomma”, den enda – alltför korta – period i Kinas kommunistiska historia som kan anses ha varit bra (då kulturen, vetenskapen och människors åsikter tilläts vara fria). Låten ”Jan Jan Dagobert Dagobert (Ferdinand Sven Petré)” hämtade – mer än – inspiration från en Nalle Puh-dikt av A.A. Milne och handlar väl om synen på barnuppfostran.

En sista notering, efter första Gärdesfesten fastslog jag i en artikel på Aftonbladets kultur att den progressiva svenska musikrörelsen föddes exakt klockan 15 den 12 juni 1970. Det var ju inte sant. Jo, det visste jag väl då när jag skrev det. Och det vet jag väl idag.

(Redan 1969 arrangerades en musik- och folkfest i Uppsala och grupper som Träd, Gräs & Stenar (innan dess Pärson Sound/International Harvester/Harvester) och Gunder Hägg (Sound of Music) hade startat flera år tidigare.) Men det är ju så här som historia skapas. Någon stursk fan påstår något, låter det gå i tryck. Andra läser och upprepar. Hur många har inte upprepat detta? Till sist blir det en ”sanning”.

Bengt Eriksson
Skriven till återutgivningen av dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (2021)

Ett finurligt inbrott och flera mord i Göteborg

Tony Fischier
I mästarnas skugga
(Lind & Co)

Tony Fischiers andra göteborgsdeckare ”I mästarnas skugga” har en rad parallella trådar: flera mord som väl (?) inte hör ihop och ett finurligt inbrott.

Privatspanaren Maxine Adlerkrantz utför ett uppdrag åt en alltför välbetalande kund och utanför polisen Niklas Ragnviks pappas hus smyger en mystisk person.  

Deckarläsaren förstår att trådarna kommer att tvinnas ihop av Göteborgs poliskår. Men det går långsamt och skaver lite när personernas privatliv också ska in.

Fast  åkej, så långt.

Efter 350 sidor introduceras en tvillingbror för att reda ut trassliga tids- och platsangivelser. Och jag häpnar, trodde sånt var förbjudet.

Sen följer en överdrivet parodisk actionscen och den mördare som till sist avslöjas kan ingen läsare ha gissat på. Typ, butlern gjorde det.

Synd på alla goda ansatser. Inte minst miljöskildringen: Göteborg skildras så nära att jag är där.

Tony Fischier kan skriva och har många fyndiga idéer. Men hanske för många? Han får inte riktigt ihop allt.

Ännu.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar 

Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

När proggen krockade med punken

En av många, många musikaliska bokrecensioner i nya numret av Hifi & Musik (12/21).

***

Karl G Jönsson

En spark rätt i skallen

När punken krockade med proggen –

Historien om Fiendens Musik och 1977-1981

(Helium Press)

Mats Zetterberg, Mats Bäcker och Karl G Jönsson, var på 70-talet medlemmar i frilansbyrån Grupp Fem i Lund. De två första skulle bli sångare respektive saxofonist i rockbandet Fiendens Musik och den sistnämnde bandets textförfattare.

Karl G Jönsson har nu skrivit boken ”En spark rätt i skallen” som är både en biografi över Fiendens Musik och en dokumentation av tiden och musiken, platserna (främst Lund) och stämningarna, 70-talets (musik)politiska klimat.

Detta framgår av undertiteln ”När punken krockade med proggen”.

Huvudtiteln syftar på en av låtarna som i sin tur syftar på en verklig händelse som Karl råkade ut för. Men boken börjar tidigare än så, innan han kom till Grupp Fem och Fiendens Musik bildades.

Han går igenom starten för bandet, varför Fiendens Musik valde detta namn, medlemsbyten och hur olika journalister tog emot bandets musik – mot och för. Sen breddar och fördjupar han genom att berätta om Grupp Femsom frilansgrupp och sydsvensk lokalredaktion för Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning.

Om den krock som uppstod mellan lokalredaktionen i Lund och huvudredaktionen i Göteborg.

Fiendens musik spelar vidare 2019. Fr v: Karl G Jönsson, Harry Schiffmann, Peter Kempinsky, Mats Bäcker, Ulf Karlberg, Ingvar ”Krupa” Nilsson och Mats Zetterberg. Foto: Mats Bäcker (självutlösare)

Det ger en bra bild av hur det faktiskt gick till, av de olika – motsatta – åsikter som fanns inom 70-talets musikrörelse. Också jag var ju med i Grupp Fem och MM:s lokalredaktion, jag har parallella upplevelser. Så för genomskinligheten bör jag väl nämna att jag själv förekommer här och var i boken, med namn och citat.

Det gläder mig att jag än idag kan stå för vad jag tydligen skrev och sa om Fiendens Musik.

Jo, jag tycker fortfarande att musiken kunde kallas bonnastomp – och det var beröm! tänk en folkmusiker som spelar enligt sin dialekt – och när Fiendens Musik spelade så – som mest och bäst – då var bandet riktigt, riktigt bra.

Karl G Jönsson är journalist i allmänhet, inte musikskribent. Kompletterat med en kvardröjande ilska från tiden fungerar hans journalistiska sätt att skriva alldeles utmärkt för ämnet.

”En spark rätt i skallen” är en lika välskriven som tillgänglig musik- och tidsbok.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik nr 12/21

Ännu en riktigt bra svensk ”deckardebutant”. Följ med till Göteborg…

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

Vilket praktexempel, alltså på vad jag tidigare har skrivit: varje års bästa deckare och annan krimi ska inte utses förrän mot slutet av året.  

Hade den här deckaren skickats in när Deckarakademin nominerade årets bästa deckardebuter? Och om den skickats in (i manus), hade ledamöterna hunnit läsa boken? Jag betvivlar det förstnämnda (men om Deckarakademin faktiskt hade läst och valt bort så…).

Inte bara jag som tyckt följande: ”Syndoffer” av Jeanette Bergenstav, utgiven i december 2021, är en av årets bästa ”debutdeckare”. Jo, säkrast att sätta beskrivningen inom citat, för liksom flera andra av årets ”deckardebutanter” – till exempel Sara Strömberg som skrivit ”Sly”, utsedd av Deckarakademin till årets debutdeckare – är Bergenstav inte en författardebutant eller faktiskt ens deckardebutant utan citattecken. Till exempel hon tidigare gett ut ett par barn/ungdomsdeckare.

Ska man då kallas debutant eller ens deckardebutant?   

”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. En deckare som är en roman. Med detta menar jag att Jeanette Bergenstav både kan skriva och berätta. Inte helt ovanligt men inte heller helt vanligt att slå upp förstasidan i en ny deckare, dessutom alltså skriven av åtminstone en vuxendeckardebutant, och verkligen njuta av språket. Hur författaren behandlar orden, skriver och formulerar meningar, komma- och punkterar.

Bergenstav skriver väl, mycket väl, direkt från första sidan. Men hon är ju också journalist så hon har tränat och tränat förstås på att skriva snabbt och väl, det brukar vara en bra grund för ett blivande, mer långsamt författande.  

Mycket väl känner hon också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig även om den inleds med en utflykt till Malmö och Möllevången, och hon verkar dessutom känna sin huvudperson lika väl, ja, personligen. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav, mer eller mindre. (Nej, det är nog inget jag blott anar och tror. Bergenstav har själv antytt att hon skapat sin huvudperson ur sig själv.)  

Amatördetektivroman. I den genren skulle ”Syndoffer” kunna placeras. Journalisten Jennifer, som efter minst sagt diverse egna problem (familjen, kroppen) har börjat arbeta som frilansjournalist igen och plötsligt råkar hamna i något som får henne att bli det hon tidigare varit: kriminalreporter  och därmed också amatördetektiv.

Men Jennifer skulle ju bara göra ett enkelt tankebefriat knäck om Torshammarskolans nyrenoverade gamla bildsal (nu ergonomisk och bullersanerad) åt den lokalaste lokaltidningen Torslandanytt.  Men var är bildläraren, som Jennifer … hmmm … minns från sin tid som elev på samma skola, hon skulle träffa honom. Och var är rektorn? Skolan är verkar alldeles tom, var låg nu bildsalen?

Jeanette Bergenstav. Foto: Sören Håkanlind

Hon hittar den och hamnar mitt i … vad som kunde ha blivit ett trippelmord. Men en  person har överlevt, en ung kille med invandrarbakgrund – ”en blatte från Biskopsgården”, beskrev han sig i första kapitlet – som har yrkesintroduktion på skolan. Ilskna, förbannade mord dessutom. Jennifer tar vidriga foton med mobilen.

Detta är själva deckaren men nära nog viktigast och bäst med ”Syndoffer” är det som händer bredvid själva deckaren. Nej, det blev felformulerat. Det övriga som händer i själva deckaren, bättre formulerat. Som miljöskildringarna (till exempel den gamla båten hon bor på numera med sin pappa och ett av sina barn, en son i skolåldern, eller hennes hund som oftast följer med henne) och olika händelser jämsides med det kriminaljournalistiska och amatördeckandet.

Något så lite som inköp av en pizza blir händelserikt och spännande, liksom en träff med vin på restaurang med en gammal skolkompis som hon plötsligt återser. För att inte tala om när Jennifer som förälder stiger in på sonens skola för att… (Detta måste vara autentiskt, här måste Jennifer vara Jeanette, väl?! Och jag känner igen mig själv också, varit typ där på ungarnas skola.)

Många deckarförfattare skriver ju så här, skildrar polisernas, andra detektivers och personers vardags- och privatliv. Men ofta – ja, alltför ofta – kan det kännas som något extra och tillagt, och som värst störa det kriminella huvudspåret. Så kändes det inte alls att läsa Jeanette Bergenstavs debutvuxendeckare.

”Syndoffer” är en roman med en detektivroman eller en detektivroman med en roman. Inuti varann. Eller kort och ”blott”:  en bra berättelse, bra skriven och bra berättad.

Bengt Eriksson   

Kamilla Oresvärd skriver vidare

För ett tag sen meddelade Kamilla Oresvärd att hon slutat sitt dagliga arbete och blivit författare på heltid. Nu meddelas det att hon lämnat det mindre förlaget Bokfabriken och istället ska skriva en ny deckarserie för det stora förlaget Norstedts.

Uppgifterna kan hänga ihop. Ja, lite förvånar det i alla fall mig att det tycks bli allt mer vanligt att svenska författare byter förlag nästan lite som fotbollsspelare. Köps eller lockas de över? Eller tröttnar författarna på sina förlag och söker grönare skogar?

Och det kan väl vara motsatt också – att förlag numera dumpar en författare vars böcker slutat sälja så mycket som förlaget önskar och förväntar sig?

Vet inte. Någon gång ska jag forska i det här. Men visst var det  tidigare mer så att förlag och författare betraktade varandra som gemensamt ett team, författarna var mer trogna sina förlag och förlagen värnade mer om sina författare?

Eller också är det jag som pratar väder utan att veta. Rätta och informera mig gärna, om du vet mer.

Kamilla Oresvärd, för att återgå till henne, är väl värd all framgång. Det gick snabbt för Oresvärd, blott sex år, att bli en av Sveriges främsta och nog också mest framgångsrika deckarförfattare.

Hon har sju titlar i två deckarserier bakom sig: den första med Stina Seger, kriminalkommissarie i Göteborg, och den andra med Mona Schiller, en före detta domare som flyttat hem till Vargön utanför Vänersborg.

Nu flyttar hon från förlaget Bokfabriken i Malmö till Norstedts / Storytel i Stockholm för att börja skriva på en ny, alltså sin tredje deckarserie.

Jag minns när jag första gången recenserade Kamilla Oresvärd. Det var redan vid debuten med ”Minnesbäraren”, hennes första Göteborgsdeckare och då hade hon ännu inte kontrakt med, som vissa brukar säga, ett riktigt förlag. ”Minnesbäraren” gav hon ut på hybdridförlaget Hoi.

Min recension var inte översvallande men mycket positiv. Jag skrev att hon redan kunde jämföras med etablerade och kända deckarförfattare. Och nej, jag menar inte att malla mig över att jag ”upptäckte” henne så tidigt. Däremot kan nog hennes framgång tas som ett bevis på att jag sköter mitt jobb.

Detta är en av recensentens och kritikerns viktigaste uppgift: vara nyfiken på det okända och nya, recensera debutförfattare redan vid just debuten och våga recensera dem efter förtjänst. Varken hylla för mycket eller skriva ner för mycket, läsa med öppna ögon och skriva exakt vad man tycker i recensionen.

Tyvärr upplever jag att många recensenter och kritiker inom alla ämnen och områden kan vara lite rädda för det: inte vilja = våga tycka själv och först innan någon och helst flera andra redan tyckt samma sak. Liksom godkänt tyckandet. En recensent måste våga göra bort sig men också vara så kunnig i sitt ämne att hen inte gör bort sig för många gånger och för mycket.

 Dessutom, vilket är en av mina käpphästar som recensent: de – vi – kan inte nöja oss med att läsa förlagsutgivna böcker utan måste sticka in näsan också bland de egen- och hybridutgivna. För just där kan framtidens författare finnas.

Kamilla Oresvärd önskas som sagt all framgång också i fortsättningen. Och om jag får ha en personlig önskan: återkom gärna till Göteborg i den nya deckareserie. Oresvärds skildringar av Göteborg gillar jag kom.

Letade reda på min recension av hennes debutdeckare ”Minnesbäraren”, så här skrev jag…

***

Kamilla Oresvärd

Minnesbäraren

(Hoi)

Kamilla Oresvärds polisroman ”Minnesbäraren” håller imponerande hög klass. Redan vid debuten tål hon att jämföras med etablerade svenska deckarnamn. 

Inte så annorlunda utan Oresvärd använder det gängse sättet att skriva en polisroman. Fast hon gör det extra bra, med alla nödvändiga ingredienser på rätta ställen.

”Minnesbäraren” som den såg ut vid utgivningen på hybridförlaget Hoi.

Hennes kommissarie – en kvinna förstås – heter Stina Seger.

​Miljön är Göteborg.

Det ena kriminalspåret börjar i Örgryte, där ett gammalt lik hittas nedgrävt. Det andra med att en man rymmer från en rättspsykiatrisk anstalt.

Spåren knyts ihop, historiskt och idag. Resultatet blir en krock mellan olika tiders människosyn.

​Tyvärr är också slutet gängse. Alldeles för mycket action! Berättelsen förlorar i trovärdighet.

Men även detta har ju Oresvärd gemensamt med kända deckarförfattare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Några noteringar om den synnerligen svåra konsten att nominera till litteraturpris (i allmänhet) och till deckarpris (i synnerhet), för att inte tala om att prisa – vem, vad, vilka?

Men varför nominerar – ja, till och med prisar – juryn för Augustpriset aldrig några kriminalromaner? Innebär det att kriminalromaner i själva sin undergenre alltid är undermåliga jämfört med andra skönlitterära romaner (eller ”literary fiction” som de finbenämns på engelska)?

Hade verkligen inte Åsa Larssons ”Fädernas missgärningar” och/eller Christoffer Carlssons ”Brinn mig en sol” eller för den delen Ann-Helén Laestadius ”Stöld” varit värda att Augustprisnomineras i år?

Fast när jag tänkt och skrivit detta så upptäcker jag att jag far med osanning, åtminstone viss sådan. I kategorin skönlitteratur för vuxna nobbades så kallade deckare men i kategorin ”Årets svenska barn- och ungdomsbok” gick det inte bara an utan riktigt bra. Ja, bäst.

Johan Rundberg tog emot 2021 års Augustpris för den historiska barndeckaren ”Nattkorpen”,  första delen i en serie om barnhemsflickan Mika (eller deckarduon Månvind och Hoff) i 1800-talets Stockholm. De följande titlarna  ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” har redan kommit.

Högst välförtjänt, menar Deckarloggs red. (Rundberg har tidigare också tilldelats Crimetime Award för ”Årets barndeckare 2021”.) Fast detta hindrar inte att jag fortsatt undrar vart till exempel Larsson, Carlsson och Laestadius tog vägen… Deras kriminalromaner är alltså sämre än alla de romaner som nominerades till Augustpriset 2021?

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Nu helt över till kriminalgenren.

Deckarnomineringarna och priserna och utnämningarna blir allt fler. Crimetime delar ut sina deckarpriser och Svenska Deckarakademin sina, Gota Media låter framåt jul sina deckarecensenter lista favoritdeckare från i år och där emellan utser Kapprakt (alias Anders Kapp, som ibland medverkar även på Deckarlogg) sina årsfavoriter.

Gå in på Kapprakts nätsida och se hans deckarfavoriter! (Eventuellt väger också Deckarloggs nomineringar och ”pristagare” i alla fall något. För resultatet: håll koll på Deckarlogg mot mitten av december…)

Det är bra. Ju fler deckare som utses till ”Årets bästa” desto bättre. Eftersom ordet ”bäst” alltid är personligt och alltid kommer i plural. Den enas favorit är inte den andras och tvärtom. Så gärna ännu fler deckarpriser, allt fler och fler!

Hur kan man jämföra, förresten? Deckare är ju inte, som Deckarlogg envist försöker hävda, en genre utan en kriminallitterär familj och släkt. Går det att ens jämföra till exempel en mysdeckare med till exempel en noir och dessutom värdera dem inbördes? Det är ju högst tveksamt.

Jag har tidigare framfört åsikten att Deckarakademin borde dela ut fler årliga deckarpriser – till deckare som är prisvärda inom olika undergenrer. Som just mys och hårdkokt, polisroman och historiska kriminalroman, med flera.

Jag vidhåller nog detta – att det skulle vara bättre. Mer jag tänkt på:

Vad är en deckardebutant? Vilka kriterier gäller och bör gälla? Litterär debutant eller just deckardebutant? Som att ”Sly” av Sara Strömberg är året debutdeckare, enligt Deckarakademin. Men Strömberg är ju ingen debutant, inte en författardebutant. Hon har gett ut en rad barnböcker. Däremot är ”Sly” hennes första deckare. Så det är alltså deckardebutant – med betoning på deckar- – som gäller.

Fast då är ju också ”De rotlösa” av Frida Skybäck en debutdeckare och hon en deckardebutant. Trots att hon tidigare skrivit feelgood-romaner, för det kan ju/väl inte vara så att enbart barnböcker räknas bort. (Även om det är vanligt att en vuxendebutant kallas debutant i allmänhet, hur många barnböcker hen än har skrivit.)

Sista undringen: Var går gränsen för ett år? Vid årsskiftet eller? Nja, inte vad gäller deckarpriser. Crimetime Award kör med brutet deckarprisår (för att priserna ska kunna delas ut på bokmässan i Göteborg). Svenska Deckarakademin hävdar att deras priser gäller hela året, trots att årets nomineringar tillkännagavs för ett bra tag sen och priserna delades ut förra helgen.

Sena deckare blir lästa som manus eller pdf-er eller vad det är. Fast det förutsätter ju att böckerna är så pass klara och dessutom att förlagen skickar in manusen till Deckarakademin. Samtliga svenska deckardebutanter var inte utgivna när debutantnomineringarna tillkännagavs och inte heller John le Carrés postuma kriminalspionroman.

Hade Deckarakademins ledamöter läst dessa? Och ratat dem? Johan Theorin hade de i alla fall läst. Hans come back i Ölandssviten, ”Bevittring”, nominerades före utgivningen. Något lite gnager här, tycker Deckarloggs red. Bättre att invänta årets slut istället, nominera och prisa det gångna deckaråret i början av följande år?   

Sen skulle man ju också kunna diskutera var samtliga nämnda sätter gränsen för kriminallitteratur. Vad hamnar innanför? Och vad hamnar utanför? En gång i tiden, som går och går, var Svenska Deckarakademins definition av deckare/kriminallitteratur bredare, vidare och mer generös än min. Idag, däremot, har Deckarlogg en betydligt bredare syn på kriminalgenrerna än Deckarakademins insnävade.

Som det har gått och blivit. Ja, det var väl vad jag hade på hjärtat just nu. Följ Deckarloggs spännande deckarutnämningar och deckarprisanden i mitten av december…

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Doris plumsar vidare

När Deckarloggs redaktör inte sköter om den här loggen (utan b-) om deckare och annan krimi så skriver han både recensioner om böcker och litteratur på annat och håll och dessutom någon bok då och då.

Nu senast har jag efter lång möda och fler år än jag trodde det skulle ta blivit klar med en bok om mina frilansminnen med titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå. Minnen från mitt liv som frilansjournalist”.

Med anledning av att boken med frilansminnen är på väg genom layout till tryck startade jag också en sida på Facebook med namnet ”Frilansminnen”. Där lägger jag ut lite förhandsinfo och annat om boken. Som häromdagen då jag la ut en bit av ett klipp från ungdomstidningen HEJ! – en intervju med svenska 60-talssångerskan Doris.

Rätt många verkade gilla det där klippet och minnas Doris så jag tänkte att så här på fredagen när Deckarlogg breddar sig till andra ämnen än deckare, till exempel musik, så kan väl Deckarlogga lägga ut hela min ”gamla” intervju med Doris.

Här kommer den – samt min recension av ett album med Doris som bonus.

***  

Doris HEJ

Julie Driscoll och Doris Svensson är inte speciellt lika. Ytligt sett.

Dom ser inte lika ut. Jools är kortklippt, närmast snaggad. Doris har långt rakt ljust hår. Jools klär sej gärna i udda kläder. Doris ser ut som vilken svensk flicka som helst.

Klipp ur ungdomstidningen HEJ!  Fotot togs av Bernard Larsson.

Men här kommer likheterna: Jools är Englands popsångerska nr 1. Och Doris är Sveriges.

Och båda är mer en del av en popgrupp än solosångerskor. Jools av Brian Auger Trinity och Doris av göteborgska Plums.

Men i ett avseende ligger Doris faktiskt en smula före.

Jools funderar på att lära sej spela gitarr, för att mer ingå i Trinity och bli den ”första” riktiga kvinnliga popmusikern i England. Doris är redan popmusiker. Hon spelar elbas i Plums.

21 år är hon, Doris. Hon har alltid sjungit, varit proffs sen hon slutade skolan. Med Plums har hon spelat och sjungit de senaste två åren.

Sitt riktiga geombrott fick hon med ”Mama Didn´t Lie”, som slog på Tio i Topp. Sen kom ”A Lover´s Concerto” och ”Locomotion”, som inte slog lika bra.

Därför är det dåligt med spelningar för Plums just nu. Men man tappar inte modet för det utan satsar istället på senaste skivan, ”One Fine Day”. För originalet stod amerikanska The Chiffons.

Och själv ska Doris också satsa svenskt. Hon letar efter bra texter, men en engelsk melodi ska det ändå vara. Dom svenska är för dåliga, tycker hon.

Och när hon hittat rätt låt så ska den spelas in utan Plums, istället ska hon backas av ett storband. Och hamna på Svensktoppen? Och sen lämna Plums för att bli solosångerska?

Kanske. Hon funderar lite på det, i alla fall.

(Publicerat i HEJ! 1968)

———————————————————————————– 

Doris
Did You Give The World Some Love Today Baby
(Odeon//EMI)

Doris omslag

På Folk å Rock i Malmö gick jag rätt på ett bord med två CD för 100:-. Köpte en mycket bra samling med Carter Family och den här CD-återutgivningen med Doris (densamma Svensson som var sångerska i 60-talsbandet Plums från Göteborg).

Jazzig soul eller soulig jazz, någon ballad och en gnutta country. Framför allt: snacka om blåögd soul och en svensk Dusty Springfield!

Vilken otrolig soulröst. De flesta låtarna är original av Berndt Egerbladh (musik) och Francis Cowan (text). Egerbladh spelar hammond också och Janne Carlsson sitter vid trummorna.

Men tiden var fel. Kring 1970 när LP-n kom ut passade varken musiken, skivbolaget (multinationella EMI) eller sångspråket (engelska). LP-n kan inte ha sålt något vidare och Doris försvann. Vart tog hon vägen?

”Did You Give The World Some Love Today Baby” är en klassiker med den bästa soulsångerska som Sverige haft. Ingen av dagens unga soulister kommer i närheten.

PS. Tjugofem år senare fattade engelsmännen bättre. Då spelades en av LP-låtarna, ”You Never Come Closer”, flitigt på Londons dansklubbar.

(Hifi & Musik 2002)

Bengt Eriksson

Dåtida nutidsbilder av Stockholm (nu pånyttutgivna)

Uppdatering tidig vår 2022:

Det finns en del att fundera på, diskutera och eventuellt kritisera vad gäller den nya ljudboksmarknaden med olika strömningstjänster och även utlån av e- och ljudböcker från bibliotek.

Men ljudböckerna har också fört med sig en hel del positivt. Som att äldre böcker återföds. De får ett nytt och längre liv.

Vissa ”gamla” romaner blir inlästa som ljudböcker och samtidigt brukar de då ges ut i e-läsningsformat. Och det är ju alldeles utmärkt!

Till exempel att Uno Palmströms sjöwallwahlööska polisserie i och om Stockholm nu börjat ges ut på nytt som ljud- och även e-böcker. Således, dags att upptäcka eller pånyttupptäcka de böcker som Deckarlogg presenterar här nedanför.

***

Uno Palmström (1947-2003)

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

Stockholmsskildringar,

samhällsdeckare

Dan Turèll, den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren m m, lyckades ibland komma på mycket träffande formuleringar. Som när han recenserade Uno Palmströms Maratonmannen (1984) med orden: ”God svensk husmanskost”.

Säkert var det en spydig släng åt den svenska präktigheten. Men om man betonar alla orden lika mycket blir betyget både en exakt beskrivning av romanen och bra. Palmströms deckare är mycket svenska och mycket bra.

Finns det någon arvtagare till Maj Sjöwall och Per Wahlöö så är det just Uno Palmström. Eller var, för när den andra utgåvan av ”Deckarhyllan” publiceras har det gått tolv år sen Palmströms senaste (sista?) deckare, Bara till graven (1990).

Han skriver, eller skrev, polisromaner med inslag av pussel (men här finns också en journalist/amatördetektiv). De är kollektivromaner: poliserna, journalisten och även andra personer presenteras så utförligt att de turas om att vara huvudpersoner. Det är samhällskritiska romaner, politiska – klart vänstervridna. Stockholmsskildringarna är snudd på trenterska: de syns, hörs, känns i näsan.

Vad som står i Deckarlogghyllan av Uno Palmström. Foto: Blenda Automatique

När jag ”repeterade” Palmströms romaner inför den första upplagan av ”Deckarhyllan” så märkte jag att de hade daterats. När de skrevs var de nutidsskildringar; nu är de dåtidsskildringar. Men de betyder också att de blivit tidsdokument: ögonblicksbilder av en tid som gått.

De ger aha-upplevelser, för den som var med, men romanerna ger också perspektiv på den framtida nutiden, alltså på dagens samhälle. Ofta handlar det om enskildheter, någon sida här, ett par rader där. Några få meningar, som fångar en miljö eller karaktäriserar en person. En händelse, som inte behöver ha något med själva kriminalgåtan att göra, utan blir en fristående novell i romanen.

Som journalisten Olle Lycks och polisen Evy Ivarssons första möte, Där kanonen blommar (1982):

Lyck, ordentligt bakis, kommer upp ur tunnelbanan vid Sergels torg. Han hör en smäll. Folk slänger sej på marken. Måste vara ett kärnvapenanfall, tror Lyck. Också han kastar sej på marken. Det är Hiroshima-dagen. Fredsorganisationerna har sin årliga demonstration med anledning av de första atombomberna som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945.

­– Slog du dig? frågar en kvinna. Lyck, med viss erfarenhet av poliser, känner igen den granskande blicken. Han börjar citera en dikt av Ferlin från Busen Fabians poesialbum: ”… vill polisen vara snäll / och hjälpa mig att leta / mig tillrätta i kväll?”

I Hundarna yla för lik (1989) finns en annan stämningsfull – här lika med hemsk – novell ur vardagen:

Ett par mammor har gått till lekplatsen nedanför Högalidskyrkan på Söder i Stockholm med sina barn, Joakim och Sofia, bägge tre år. Högalidsparken är ett ”träsk av mänskligt förfall”: där finns fyllon dagtid och våldtäktsmän nattetid – ibland tvärtom. Mammorna hamnar i en livlig diskussion om värdet av en falsk kakelugn. Plötsligt har ungarna försvunnit…

Också personerna minns jag:

Olle Lyck, som sagt, journalist på Dagens Nyheter, erfaren och duktig men alkoholist, periodare. I Mördare! Mördare! (1980) finns en otäckt närgående skildring, ännu en novell i romanen, om en alkoholists helvete.

Sven Thorén, kommissarie vid våldsroteln, med flugfiske som sitt stora intresse och besvär i äktenskapet. Makarna Sven och Anita Thorén vill men kan inte få barn.

De bägge kriminalinspektörerna, Leonard Bergström och Evy Ivarsson. Den senare introduceras i Där kanonen blommar och blir alltså tillsammans med journalisten Lyck.

Uno Palmström är en underskattad svensk deckarförfattare. Kan det vara bara jag som fortfarande, tolv år senare, väntar på en ny Palmström? Har han verkligen skrivit sin sista deckare? Å andra sidan: eftersom han till skillnad mot de flesta serieromanförfattare låtit personerna bli äldre för varje år och bok blir det besvärligt att skriva ännu en deckare om samma personer. De är (mer än) pensionsfärdiga. Exempelvis blir ”gammelkommissarie Thorén”, som Palmström kallar honom, sjuttiotre nästa år.

Tillsammans med Hans Erik Engqvist har Uno Palmström också skrivit några av de mest realistiska svenska ungdomsdeckarna. Där är miljön västkusten och Göteborg.

Bengt Eriksson

Ur boken Deckarhyllan 2

———————————————-

Titlar:

Kuppen. 1976.

System 84. 1978.

Mördare! Mördare! 1980.

Där kanonen blommar. 1982.

Slutstation Stockholm. 1983.

Maratonmannen. 1984.

…om någon är född eller död. 1986.

Hundarna yla för lik. 1989.

Bara till graven. 1990.

***

Ungdomsdeckare:

Fjärde linjen. 1987.

Fjärde linjen och den försvunna flickan. 1988.

Fjärde linjen och lyktgubbarna. 1989.