Och vinnarna blev…

Som alltid har några Crimetime Award-vinnare utsett på årets Bokmässa/Crimetime i Göteborg. Med följande resultat:

Crimetime Award årets deckardebut

2022 års pris tilldelas Victor Pavic Lundberg för ”Den som överlever” (Albert Bonniers förlag).

Juryns motivering:

”För en intelligent intrig med en perfekt kontrast mellan storslagna skeenden och finstämda personteckningar. Om moral och val och hur slumpen formar våra liv. Att skildra de traumatiska effekterna av två fasansfulla katastrofer på ett psykologiskt trovärdigt sätt kräver sin författare. Här tror vi på allt, och engagerar oss i journalisterna Loa Bergmans och Danijela Mirkovics sökande efter sanningen i ett samtida men ändå parallellt Stockholm. Det sympatiska, men komplexa, radarparet vill vi absolut möta igen. En ny deckarstjärna har tänts på den svenska, och internationella, spänningshimlen.”

Crimetime Award årets barndeckare

2022 års pris tilldelas Anders Sparring och Per Gustavsson för serien om Familjen Knyckertz med senaste boken ”Damen med fjäderboan” (Natur & Kultur).

Juryns motivering:

”Fyndigt, välskrivet och med alldeles underbara illustrationer. Vi njuter av historier där vi både får fnissa och nicka eftertänksamt. Man kan inte annat än att älska den motvilliga bedragaren som verkligen försöker göra allt rätt – trots sin tjuvaktiga familj. Inte märkligt att böckerna är omtyckta av både barn och kritiker, och har nått långt utanför Sveriges gränser. Senaste tiden har vi också kunnat följa Ture och hans familj i en populär julkalender på tv. Det här är ett universum som ständigt expanderar och där vi gärna befinner oss – kriminellt bra!”

Crimetime Award-vinnare: Anders Sparring, Per Gustavsson, Åsa Larsson och Sofie Sarenbrandt
Foto: Niklas Maupoix

Dessutom har Bookbeats pris till årets svenska deckarförfattare (ett datadrivet pris, baserat på ”hur populära, genomlyssnade och omtyckta de tre senaste böckerna från landets bästa deckarförfattare varit under det senaste året”) delats ut – för tredje gången – till Sofie Sarenbrant.

Till Crimetime Awards hederspristagare har redan tidigare Åsa Larsson utsetts.

Utdrag ur motiveringen:

”Med älskvärda, men mänskliga, karaktärer, ett ömsint porträtterande av den norrländska miljön och framför allt ett magiskt språk har hon trollbundit både kritiker och läsare sedan debuten 2003. Det var då hon satte Kiruna på deckarkartan och med sin unika stil kom att inspirera mängder av efterföljande svenska deckarförfattare. Hon visade att man kan skriva litterär spänning och ändå nå kommersiell framgång. Totalt har hon sålt 3,6 miljoner böcker bara i Sverige och hennes böcker har filmatiserats flera gånger. Redan från början regnade priserna över henne, debuten utsågs till årets deckardebut och redan året efter prisades uppföljaren som årets kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Och så har det fortsatt, både i Sverige och internationellt, för den här författaren är såld till ett 30-tal länder och räknas som en av de främsta representanterna för det skandinaviska deckarundret.”

Nedkortat pressmeddelande

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Dan Turèll (1946-92), ett slags nekrolog

Nyligen var Deckarloggs red. i Köpenhamn för första gången på länge. Och jag tänkte på Dan Turèll, jag kommer alltid att tänka på Dan Turèll när jag är i Köpenhamn.

Jag gick genom Vesterbro – ett annat Vesterbro, åtminstone delvis, än på Turèlls tid. Också ett bättre? Kanhända det, på ett sätt men inte på ett annat.

Efter Köpenhamnsbesöket tog jag fram en av de texter – många, många – jag skrev om Dan Turèll. Jag kan ha varit hans största svenska fan. Jag träffade honom många gånger också. Han vägrade prata danska med mig, påstod att han inte förstod svenska. Så han pratade engelska.

Medan jag fortsatte att prata svenska. Det gick bra. Nog tusan förstod han! Jag minns honom också från en gång på Bokmässan i Göteborg där den råa amerikanska deckarförfattare Mickey Spillane deltog. Dan och jag konspirerade om Spillane. Vi hade samma åsikt om honom.

Jag minns också när jag skrev en längre text, så kallad essä, om Dan Turèll i en av de böcker om deckare och annan krimi som BTJ förlag gav ut. Vissa danskar som brukade skriva om Turèll i Danmark alltså blev sketasnea för att en svensk nu tog och skrev om Dan Turèll och hävdade att Turèll var bra! Fan deras uppgift ju, skulle ingen på här sidan Öresund lägga sig i.

Siffran i följande text om antalet böcker som Dan Turèll skrev är i underkant. Siffran växer hela tiden, år för år. För han skrev hela tiden, år för år. Dan Turèll gav ut så många böcker det inte går att hålla kom på dem. Glöm honom aldrig!

***

Min Dan Turèll-dag i København börjar med ett parti tärning på värdshuset Frederik VI i hörnet av Alhambravej och Frederiksberg Allé. Här intervjuade jag Dan Turèll, här knöt personalen hans slipsar, här avslutade Dan och dottern Lotus sina promenader, med öl och bitter till far och cola till dottern.

Som ungkarl bodde både Dan Turèll och hans alter ego – Den namnlöse journalisten i detektivromanerna – på Istedgade, ovanpå Stjernecafén. Men, för att använda det riktiga namnet, Comet Bar finns inte längre utan har ersatts av en indisk restaurang. Så istället fortsätter min Turèll-dag med ytterligare några öl hos Ronnies på Gasværksvej.

Jørgen Ram Pedersen med Dan Turèll bakom sig på Turèllsamlingen i Vangede filialbibliotek, en kort tågresa från centrala Köpenhamn. Dit kan man åka och kolla in ”alla” böcker som Turèll skrev med mera. Foto: Media I Morron I Dag

Det är som att stiga in i någon av Turèlls deckare, dikter eller krönikor i dagstidningen Politiken. Här finns de allesammans. Ronnie står själv bakom disken och vid borden syns Don Dobbeltliv, Swing, Stof-Svend, Gamle Henry, Tågernes Kaj, Frankie & Mette, Lomme-Harry och så vidare.

De har förstås andra namn, men de känns igen. Dessa skröpliga människor, på gränsen mellan proletariat och trasproletariat, som befolkar Dan Turèlls böcker, befolkar också stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn.

Jag reser mej för att gå. Också mannen vid bordet intill reser sej. Kostym, hatt, slips. Han är misstänkt lik Dan Turèll. Det är Den namnlöse. Osynlig går han brevid mej genom byen. Hans fötter känner vägen ”precis som en häst kan komma ihåg en väg”. Själv måste jag slå upp en av deckarna, ”Mord ved Runddelen” / ”Mord på måndag”, för att hitta vägen: Strøget, Købmagergade, Nørreport, Nørrebrogade…

I romanen fortsätter Den namnlöse till Nørrebros Runddel (där han hittar ett kvinnolik), men jag svänger till vänster in på Kapelvej, vid Assistens kyrkogårdens mur. Här är Dan Turèll (1946-93) begravd, liksom H.C. Andersen, Søren Kirkegaard, Michael Strunge, Ben Webster med flera.

I Kapellet pågår en utställning om författaren Dan Turèll. Lokalen är perfekt, för det är inte en utställning – det är en vaka, en minnesstund. Hans ande är så närvarande att den andas. Flera besökare har tårar i ögonen.

Den ensamma, röda IBM-skrivmaskinen med ett sista manusblad, den lika tomma frisörsstolen, slipsarna, alla bokomslagen (sammanlagt gav han ut 87 böcker; dikt- och novellsamlingar, journalistik, romaner)…

Högtalarnas jazzmusik ackompanjerar skärmarnas berättelse om Dan Turèll: från 60- till 90-tal, från pojke till man, från hippie till familjefar, från poet till deckarförfattare. Det räcker att läsa namnen på Turèlls ”idoler” inom musiken och litteraturen för att förstå vilken ovanlig människa och författare han var: T.S. Eliot nämns samtidigt med Allen Ginsberg och Raymond Chandler, Charlie Parker med Grateful Dead och Gustav Winckler.

Turèll-dagen avslutas med att jag tar en Codan-bil (Turèlls favorittaxi) till Café Dan Turèll på Stora Regnegade. Också här hänger bokomslagen på väggen, men tog Turèll någonsin en bitter på ”Café mej själv”, som han sa, när han inte använde benämningen ”Café min bare røv”?

Men jag sitter här, bläddrar och läser i Peder Bundgaards vänporträtt av Dan Turèll, ”Superdan” (Borgen). Ögonen stannar på ett foto av Dan och hans far, elektrikern Helmuth Turèll. Ur minnet kan jag citera en av de dikter som Dan skrev till sin far: ”… somme tider tror jeg bare jeg har arvet din drøm, Far / din 1920 Nørrebro drøm att blive digter…”

Begreppet arbetarförfattare är fyrkantigt som en tegelsten (helst ska författaren också ha murat några). Men det var Dan Turèll: en arbetarförfattare. Han visste vad som gjorde människan mänsklig: skröpligheten. Detta var hans genomgående tema, i litteraturen och livet.

Fyra deckare och en bok om varulvar (?) har översatts till svenska. Det är allt. (Räkna själv: 87-5 = ?) Vad ska vi med en tåg- och bilbro till, när intresset för en kulturbro är så litet att den kanske mest egensinnige författaren och – definitivt – den främsta Köpenhamnsskildraren i dansk nutidslitteratur inte kan läsas på svenska?

Att rikta uppmaningen till de stora förlagen i Stockholm är väl meningslöst, men här är en uppmaning till Bakhåll, Ellerström, LeanderMalmsten och övriga sydsvenska bokförlag: låt genast översätta och sammanställa en samlingsvolym som presenterar Dan Turèll – poeten, författaren, journalisten, alltsammans – för bokläsarna i Sverige!

Bengt Eriksson
Publicerat i dagstidningen Arbetet nångång mot slutet av dess levnad

Fem Dan Turèll-favoriter:

Vangede Billeder (Gyldendal, 1975)Självbiografisk berättelse om uppväxten i Vangede.
Storby-Trilogien (Borgen, 1993) Samlingsvolym med storstadsdiktsamlingarna Drive-in Digte, 3-D Digte och och Storby-Blues från 1977.
Mord i Mørket (Borgen, 1981) Första ”krimin”, finns också på svenska med titeln Mord i mörker (Bonniers, övers: Anders Hammarqvist).
Pas på pengene (Mega, 1993) CD tillsammans med Halfdan E. Nielsen.
Dan Turèll i byen for sidste gang (Borgen, 1994) Sista samlingen med Köpenhamnskrönikor från Politiken.

Snabbt och rappt tillbaks i Göteborg

Kamilla Oresvärd
Cirkusprinsessan
(Norstedts)

Något speciellt att ha läst en författare från början. Följt författaren från start och genom ett antal böcker, sett hur författaren stretat på för att skriva allt bättre och bättre. Kanske halkat till i någon tråd eller med formulering ibland men tagit sig vidare. Lärt sig av det hala och fortsatt att skriva. Än bättre. För att förhoppningsvis undan för undan infria det ena löftet efter det andra.

Som Kamilla Oresvärd.

Hon debuterade 2015 med ”Minnesbäraren” på hybridförlaget Hoi. Av alla möjliga och omöjliga hybridutgivningar skaffade jag rent intuitivt hennes debutdeckare, läste och recenserade. Jag blev förtjust. Inte genomgående, inte rätt igenom, det var en debut, men det var en lovande debut.

En polisroman med Göteborg som miljö. Oresvärd snappades snabbt upp av det lite större förlaget Bokfabriken där hon gav ut de två följande titlarna i sin Göteborgs- eller Seger-serie (efter Stina Seger, kriminalkommissarie).

Jag gillade den serien, inte minst Oresvärds skildringar av platser och gator i Göteborg. Men sen började hon om på nytt och startade hon en ny serie med ”Brudslöjan” som första titeln. Miljö: Vargön, en ort i Vänersborgs kommun i Västergötland. Alltså landsbygdsdeckare.

Logiskt, eftersom Oresvärd bor i Göteborg men kommer från Vänersborg. Och inga dåliga deckare de heller, Vargönserien, tvärtom. Hon skrev vidare enligt ovan, bättre och bättre för att ibland snubbla till. (Vem gör inte det.) Fast jag fastnade aldrig för hennes skildringar av och från Vargön (kolla en karta, Vargön finns), som miljö alltså, så som jag hade fastnat för  Göteborgsskildringarna.

Kamilla Oresvärd bytte sen förlag igen, till ett stort den här gången, Norstedt. Där skulle hon inleda ännu en ny serie och jag minns att när jag fick reda på det så skickade jag ut en önskan, på Instagram tror jag, om att hon i den nya, tredje serien skulle återkomma till Göteborg. Hon svarade ungefär: ”Du får se…”

Första titeln i Kamilla Oresvärds nya deckarserie heter ”Cirkusprinsessan” och utspelar sig i, just det, Göteborg med omnejd. Tack! I Göteborg finns kriminalinspektör Björn Carlsson, där – det vill säga på Hinseberg – sitter också den så kallade ”Cirkusprinsessan”, Greta Leikler, huvudperson i  den nya serien, dömd för mord.

Direkt jag läste baksidestexten tänkte jag: Huvudpersonen är alltså en mördare? En kvinnlig mördare som sitter i fängelse. Livstid eller? Hur ska hon kunna vara huvudperson, ska hon sitta kvar i fängelset under hela serien? Låt mig bara säga att jag fick en aning…

Cirkusprinsessan, som fått sitt smeknamn för att hon jobbat på cirkus, är en tuff kvinna. Redan tidigare men i fängelset tvingas hon bli allt tuffare. Hon måste sätt sig i respekt gentemot andra kvinnliga interner och efter en av dessa gånger då hon återigen satt sig i respekt blir det knalltransport till Skåne.

Under biltransporten lyckas Greta Cirkusprinsessan Leikler att rymma. Kriminalinspektör Carlsson, som en gång satte dit Greta, jagar henne på nytt… Nog med avslöjanden, inte mer än så. Jo, jag bör ändå tillägga att här finns ännu en annorlunda, högst speciell kvinna: Victoria Adriani, chef för VASA (Victoria Adriani Security Agency).

En typisk man (polisen); två otypiska kvinnor. Eller? Kanske, kanske inte är ”Cirkusprinsessan” en roman om könsroller? Också en roman om könsroller… Observera dessutom att Björn Carlsson är kriminalinspektör, inte kommissarie, även detta kan vara en ledtråd till handlingen.

Men vad ”Cirkusprinsessan” framför allt har blivit är en jäkla bra, snabbt och rappt berättad deckarhistoria. Kamilla Oresvärd skriver bättre än i någon av sina tidigare deckare, just snabbare och rappare. Betydligt mer tempo. Samtidigt som hon hinner med att teckna personporträtten och inte minst att skildra Göteborg.

Det märks och känns direkt, på romanen första sidor. Så tack igen för att du och jag är tillbaks i Göteborg, det här är en riktigt bra skildring av miljöer i Göteborg. Så bra att jag är där på gatorna när jag läser. Jag sitter bredvid Victoria när hon drar längs och kring Vasagatan i sin elbil på väg till kontoret.

Något att tillägga? Jo, charm. Kanske ett märkligt ord när det handlar om deckare och annan krimi men Kamilla Oresvärd skriver dessutom, det är rätt ord, charmigt. Jag tror också att hon inför den nya serien lagt extra tid och möda på att tänka ut intrigen inte bara i seriens inledande titel utan också hur händelserna i den första ska leda över till de kommande titlarna.

Bengt Eriksson  

Det är faktiskt – ordet är läbbigt

Mikael Strömberg
Pestkung
Uppl: Fredrik Strage, Mikael Strömberg, Jack Werner
(LB förlag)

Mikael Strömbergs romaner – eller berättelser, han har också skrivit noveller – passerar ofta eller alltid över sina egna gränser.

Strömberg brukar skriva och ta i tills genren brister, den genre som oftast är skräck men brorsa med krimi. Den genre som förstås är fiktiv men släkt med verkligheten och särskilt de föreställningar som läsarna – vi – kan ha om både verklighet och overklighet.

Så skriver han också, när han skriver som bäst, det betyder värst = mest hemskt: så att det overkliga blir verkligt.

Med ”Pestkung” passeras om inte alla så de flesta gränser. Det här en dokumentärroman, en fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi. Eller? Kan läsaren vara alldeles säker på det – att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och faktiskt hände?

Pappersutgåvan av ”Pestkung” (LB förlag).

”Pestkung” är en roman med och om en författare, den kunde vara en lite mer skönlitterär och gestaltad reportageroman, den kunde också vara en privatsnokardeckare; så är den uppbyggd – som ett reportage on the road eller en krimi där privatdetektiven snokar här och där, pratar med si och så för att eventuellt få tag på en tråd.

”Pestkung” är också en författarroman, ett slags skönlitterär självbiografi, om författaren Fredrik Strömberg, hans idétorka och skrivkramp. Svårigheten att komma igång, hitta ett ämne, förmå sig att skriva, orka orka; när viljan är större än kraften eller vad det är som häller grus i författarens maskineri. Knacka knacka knacka på tangenterna.

Strömberg är själv med i romanen ”Pestkung”. Som huvudperson, jaget. Eller huvudpersonen kanske ändå är ”Pestkung”. Vem det nu är? Vad det nu är? Också journalisterna Jack Werner (med bland mycket annat Creepypodden), Robban Becirovic (med och på hårdrocktidningen Close-Up Magazine) och Fredrik Strage (DN och sin egen podd med mera).

Alla är med i den verklighet som skrivs fiktiv och den fiktion som skrivs verklig. Det börjar med ordet: ”Pestkung”. Jack Werner säger ordet, det är på Bokmässan i Göteborg, han intervjuas om sin bok ”Creepypasta” och de märkliga spökhistorier från internet (spök-?) som återberättas i den, om dessa märkliga, fascinerande, skrämmande, skräckinjagande karaktärer som nämns i boken (hoppas detta stämmer,  Deckarlogg har tyvärr inte läst den boken).

Och Strömberg hör ordet, rycker till, fastnar för ordet, namnet på en av dessa creepy karaktärer (overkliga? overkligt verkliga?) – det besynnerliga ordet, det fascinerande namnet, det svårbegripliga begreppet ”Pestkung”.

Eller tvärtom: ordet sätter sig i Strömberg? Gnager sig och blir kvar. Vad står det för? Vad syftar det på? Vem? Vad? Hur?    

Nästa som nämner ”Pestkung” är Robban Becirovic (vid avskedsfesten för pappersmagasinet  Close-Up). Också där är Mikael Strömberg med och rycker till: ”Pestkung,” igen. Men… är det namnet på ett rockband? Men va…

Ljudboken. Uppläsare: Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Ordet/namnet dyker sen också upp på en svåråtkomlig och sketadyr t-tröja: ”Pestkung”, ”Pestkung”, ”Pestkung”… Strömberg blir som besatt, så där besatt som en författare måste bli och vara, mer eller mindre, för att ta itu med och ta sig igenom ett nytt romanprojekt. Tillbaks alltså till romanen som en författarroman, de påhitt i en författares hjärna som till sist till slut efter all denna möda ska leda till en läsvärd, omtyckt roman.

Kanske. Nu börjar Strömbergs faktaletande på allvar. Han jagar efter en ung kvinnlig hårdrockskribent som är svår att lokalisera, men till sist får han kontakt. Det har inte gått så bra för henne. Hon är kort sagt förstörd. Men vad hände med henne? Han lyckas lokalisera försäljaren av denna enda ”Pestkung”-tröja. Varifrån kom tröjan? Vem köpte den? Vad vad?

Han beger sig ut på en road novel genom halva Sverige, till dem som drabbats av ”Pestkung” och till – ja, kanske till – självaste ”Pestkung” själv. Med sig har Strömberg journalist Fredrik Strage, även Jack Werner finns där. Verkligheten som blir overklig. Det autentiska som blir fantastiskt. Det hemska som blir ännu hemskare.

Vad har hänt med ”Pestkung”? Vad hände med dem som träffade ”Pestkung”? Vem är hen? Vad är hen? Eller vad? Finns hen? Eller vad. I så fall: i verkligheten eller i fantasin, blott i den skräcklitterära romanen?    

Det är faktiskt – ordet är läbbigt. För att… ja, allt är läbbigt. ”Pestkung” själv, sökandet efter ”Pestkung”, hur de förändrats, förstörts, deformerats (nej, jag ska inte avslöja mer) som träffade ”Pestkung”. Det är skitläbbigt. Extra läbbigt för att Strömberg skildrar det som så vanligt, så dokumentärt, för att han själv, som författaren Mikael Strömberg är med och skriver, för att Werner och Strage hjälper till, nyfikna de också på ”Pestkung”.

Ja, hur ska det går med dem – med Strömberg, Strage och Werner?

Bara drygt 200 sidor koncentrerad verklig skräck, det är vad romanen – romanen? – ”Pestkung” är. Inte blir det mindre skräckfyllt verkligt heller när de som läser upp ljudutgåvan av romanen – romanen? – också heter Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Bengt Eriksson

Deckarloggs musikextra: apropå Håkan

Ja, apropå Håkan Hellströms sjutton konserter på Ullevi och tjattret om Greta Thunbergs medverkan (kommentar: Lyssnar inte folk på musiken dom hör?) letade jag reda på den här gamla recensionen och lägger ut…

***

Håkan Hellström
För sent för Edelweiss
(Virgin/Emi)

Varför blir man så glad när man hör Håkan Hellström? Så upprymd! Ja, upplyft!

För att det verkar som om han själv haft så kul, förstås.  Vid inspelningen av nya albumet lär han ha slitit ut en handfull tekniker. Det förstår jag. Vilken studiotekniker vill att det ska låta så här Spela själv-spontant, som om alla bara gått in och lirat lite på skoj?

Ös och larm! Och vilka ojämna nivåer på sång och instrument.

Hellström sjunger om sin nygamla hemstad Göteborg och lånar som vanligt från halva rock- och pophistorien. Till exempel har ”Zigenarliv Dreaming” blivit en parafras på ”Bängen trålar” av/med Nationalteatern.

Förresten anknyter hela albumet till en proggig tradition från Göteborg. Nej, inte den fyrkantigt rockiga och stenhårt politiska utan den anarkistiska traditionen, där uttrycksviljan besegrade kunnandet, efter Love Explosion, Smutsiga Hundarna och faktiskt just Nationalteatern.  (Tillägg 2022: Och idag Franska trion…)

Hellström hävdar att han aldrig tänkt en politisk tanke. En definitionsfråga. Sångperspektivet är genomgående underifrån. Han minns att ”det tog hårt” på en kompis med två barn att få sparken från Pååls bagerier och påminner sig själv om att ”parkbänken e aldrig långt borta”. 

Sista spåret, ”Inte skyldig nån nåt”, är en hyllning till rocken som uppror: rock´n´roll, 60-talspop, progg och punk. ”Bebapelula” sjunger Håkan Hellström (och ”citerar” Gene Vincent).

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2008

– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Deckarloggfredag: När det blev fest på Gärdet

För mig började det inte på Gärdesfesterna utan året innan, alltså 1969: på de stormöten som föregick musikfesterna. (Här bör förresten infogas, eftersom de flesta verkar ha glömt, att det var Ludvig Rasmusson som tog initiativ till vad som skulle bli Gärdesfesterna. Han var missnöjd, efter att ha varit iblandad i rockarrangemang på Gröna Lund. För mycket tingel-tangel och kommersialism. Därför hölls det första mötet hemma hos Ludvig, i hans lägenhet på Brännkyrkagatan.)

Stormöten, som var så vanliga på 60- och 70-talen, har i efterhand beskrivits som odemokratiska. De talföra tog ordet medan vi andra, mer tystlåtna inte fick en syl i vädret. Gärdesfestens stormöten var kanske annorlunda och mer öppna? Vet inte. Minns inte. Men jag kommer alltid att minnas att det var på stormötena inför den första Gärdesfesten som jag för allra första gången reste mig upp och pratade offentligt inför fler personer än en.

(Tror jag ska foga in ett annat minne också från ett av mötena. På detta stormöte stegade plötsligt medlemmar från en teatergrupp in och deklarerade, snarare än föreslog, att det måste = ska vara röda fanor på Gärdesfesten. Eller det kan ha varit något tidigare, när Hagaparken och Skeppsholmen var möjliga platser för musikfesten. Alltså fel möte och fel deltagare, snacka om att inte kunna läsa av sammanhanget. När förslaget inte gick hem utan övriga stormötesdeltagare harklade sig och sa emot, stilla och tyst men bestämt, då försvann teatergruppen igen.

Omslag till dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (Silence, 1971 och 2021).

Fast missförstå inte: nog tänkte de – vi – andra också politiskt men inte politiskt på det sättet. Gärdesfesterna skulle få och ha en politisk funktion men de skulle inte bli kampmöten.)

Detta skulle Gärdesfesterna handla om för mig: öppenhet, vilja att släppa fram och lyssna på andra, låta dem ta för sig som haft svårt att ta för sig. Det kan kallas demokrati. Vilket jag – som lyssnande – såg, hörde och begrep under den första Gärdesfesten. Då fanns jag i publiken – inte på scen – men jag uppfattade ju och uppmuntrades av hur publiken tog emot dem som stod på scenen, spelade och sjöng.

Nämligen med öppna öron, om man så vill med ett tredje öra. Alla togs emot med öppna hjärtan och välkomnades, oavsett om de var skickliga musiker, för visst fanns såna också på Gärdet (kom inte och säg att  Samla Mammas Manna och Fläsket brinner, som båda medverkar på den här skivan, innehöll dåliga musiker), eller taffliga nybörjare (som Love Explosion och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten).

Det senare lockade mig, att viljan uppskattades, att viljan och modet var viktigare än resultatet, eller att viljan var resultatet, ja, musiken. Som poeten Gunnar Harding på ett ungefär sa då han stod nedanför scenen och hörde Örat & Benet: ”Jag har ju alltid gillat musik som är lite tafflig, inte låter så bra.”

Kommer också att tänka på Johnny Cash, som jag såg i en TV-dokumentär om countrymusikens historia. En ung Cash kom till Sun Studios i Memphis för att spela in för första gången med Marshall Grant och Luther Perkins. Alla tre spelade gitarr men ingen var nåt vidare på instrumentet. Ändå skulle de skapa en egen och helt ny musik: inte country och inte blues utan nånstans emellan. Amatörgitarristen Perkins blev en legend för sina solon på fyra toner.

Deras vilja var så mycket större än kunnandet. Som Elvis Costello sa i TV-dokumentären: ”Det var punk.” Det var nyfödd musik, skulle jag säga. Ingen musik kan vara mer spännande att uppleva än den nyfödda och vad gäller rockhistorien så har den nya musiken ofta fötts av musiker som ville mer än de kunde. Det är minsta gemensamma nämnaren mellan t ex rock´n´roll i USA och skiffle i England (på 50-talet), den nya amerikanska folksången och brittiska popbandsvågen (början av 60-talet), punk och syntpop (på 70-talet), rap och hiphop (80-talet)…

Örat & Benet som duo vid tiden för andra Gärdesfesten.
Foto: Birgitta Olsson

Och där emellan Gärdet och den gren inom den progressiva svenska musikrörelsen som kom att kallas ”Spela själv”. Dit hörde gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Om det alls var en grupp eller mer en tanke, en idé och förhoppning om hur musik kunde skapas och motsättningar mellan amatörer och proffs skulle kunna överbryggas.

Jag hade turnerat mellan Kingside, Kingside och Kingside igen (tre ungdomsgårdar i Stockholm med samma namn) som ung folksångare till akustisk gitarr och munspel i en ställning kring halsen och sen spelat elbas i ett popband som lyckades komma upp ur cykelstallet. När 60-talspopbandens medlemmar blev skickligare musiker ställde jag undan elbasen och gitarren, för nån skicklig musiker skulle jag aldrig bli. När jag hösten 1968 hörde LP:n ”My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows” med engelska duon Tyrannosaurus Rex tog jag fram min akustiska gitarr, började spela och göra låtar igen.

Tack vare Marc Bolan, rockpoeten, gitarristen och sångaren i Tyrannosaurus Rex. Han, som inte heller var och skulle (hinna) bli en virtuos gitarrist, är den stora förebilden – själva grundstenen – till Örat & Benet. Det bör väl ha varit nångång hösten -70 som Eva Wilke ringde och sa att Silence tänkte ge ut dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Hon undrade vad den hette, den där låten med Örat & Benet som skulle vara med. En sekundsnabb tanke i mitt huvud och jag svarade: ”Gärdet 1970”.

Men så var det inte alls, låten handlar inte alls om Gärdesfesterna. ”Gärdet 1970” gjordes antingen sent 1968 eller under våren-sommaren -69. En treackordslåt i Marc Bolans rock´n´roll-varierade stil och texten (”När jag spelar gitarr låter det som jag hugger ved / När jag sjunger är det hesare än en kråkas krax”) är en hyllning till alla i rock- och pophistorien, från Sunstudion till Gärdet, som med mindre kunnande men desto större vilja skapat fantastisk musik.

Namnet Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten tillkom inte heller på en höft (eller med minsta lilla skämtlynne). Tredje örat syftar dels på brittiska Third Ear Band och dels på att det kan behövas ett tredje, extra öra för att uppskatta viss musik. Tredje benet kan väl syfta på det du tror, om du vill det, men mest handlar det om rytmerna, att det också krävs ett extra ben med extra fot för att kunna stampa takten till vissa rytmer.  

Örat & Benet var, i princip, jag. Sen tillkom de/t som, vid olika tillfällen, hände runt omkring. Jag spelade in några låtar med sound on sound-teknik och skickade till radion Spela själv-program Bandet går. Till andra Gärdesfesten, hösten 1970, där den här skivans musik är inspelad, råkade det bli så att vi var en trio med Birgitta Olsson, min blivande hustru, Ragnvald Hedemann, son till en kollega på Birgittas jobb, och så jag.

(På tredje Gärdesfesten, 1971, skulle Örat & Benet bestå av mig och musiker från Old Timey Stringband och senare, t ex i Hagahuset i Göteborg och på folkfesten i Malmö, blev Örat & Benet mer av en musikverkstad med sådär tjugo personer på scen, både proffs och amatörer, och sp långa låtar att de aldrig tog slut.)

Här på skivan sjunger jag, eller vad det är, och spelar gitarr. Ragnvald spelar också gitarr och Birgitta bör höras på bongos eller liknande. Eva Wilke påpekade vid den första utgivningen att ”ni är dom enda som fått med två låtar.” Jo, så är det. ”Vi” gick nämligen också under namnet 2 000 spenar. Där var det enbart Birgitta och jag som sjöng, nåja, här går verkligen vår sång åt olika håll, och spelade.

Gruppnamnet 2 000 spenar syftar på Mao Zedong-citatet ”Låt hundra blommor blomma”, den enda – alltför korta – period i Kinas kommunistiska historia som kan anses ha varit bra (då kulturen, vetenskapen och människors åsikter tilläts vara fria). Låten ”Jan Jan Dagobert Dagobert (Ferdinand Sven Petré)” hämtade – mer än – inspiration från en Nalle Puh-dikt av A.A. Milne och handlar väl om synen på barnuppfostran.

En sista notering, efter första Gärdesfesten fastslog jag i en artikel på Aftonbladets kultur att den progressiva svenska musikrörelsen föddes exakt klockan 15 den 12 juni 1970. Det var ju inte sant. Jo, det visste jag väl då när jag skrev det. Och det vet jag väl idag.

(Redan 1969 arrangerades en musik- och folkfest i Uppsala och grupper som Träd, Gräs & Stenar (innan dess Pärson Sound/International Harvester/Harvester) och Gunder Hägg (Sound of Music) hade startat flera år tidigare.) Men det är ju så här som historia skapas. Någon stursk fan påstår något, låter det gå i tryck. Andra läser och upprepar. Hur många har inte upprepat detta? Till sist blir det en ”sanning”.

Bengt Eriksson
Skriven till återutgivningen av dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (2021)

Ett finurligt inbrott och flera mord i Göteborg

Tony Fischier
I mästarnas skugga
(Lind & Co)

Tony Fischiers andra göteborgsdeckare ”I mästarnas skugga” har en rad parallella trådar: flera mord som väl (?) inte hör ihop och ett finurligt inbrott.

Privatspanaren Maxine Adlerkrantz utför ett uppdrag åt en alltför välbetalande kund och utanför polisen Niklas Ragnviks pappas hus smyger en mystisk person.  

Deckarläsaren förstår att trådarna kommer att tvinnas ihop av Göteborgs poliskår. Men det går långsamt och skaver lite när personernas privatliv också ska in.

Fast  åkej, så långt.

Efter 350 sidor introduceras en tvillingbror för att reda ut trassliga tids- och platsangivelser. Och jag häpnar, trodde sånt var förbjudet.

Sen följer en överdrivet parodisk actionscen och den mördare som till sist avslöjas kan ingen läsare ha gissat på. Typ, butlern gjorde det.

Synd på alla goda ansatser. Inte minst miljöskildringen: Göteborg skildras så nära att jag är där.

Tony Fischier kan skriva och har många fyndiga idéer. Men hanske för många? Han får inte riktigt ihop allt.

Ännu.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar 

Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson